Ylva

Deltidsjobb och heltidsengagemang. Ibland känns det som om tiden inte räcker till. Kanske handlar det om en rädsla för att ha tråkigt. Ylva Holmgren är 19 år och vill att engagemanget ska vara spontant.

(Kapitel i antologin “Dom kallar oss slackers”, Tromb 2003)

Ylva Holmgren har sovit oroligt. Knappt två timmars sömn blev det innan hon var tvungen att gå upp klockan sex. Pojkvännen Truls kom hem till henne strax innan två. De ligger i den breda dubbelsängen i Ylvas flickrum i Linnéstaden i Göteborg där hon bor med sin familj.

Under hjärtlinjemönstrade täcken drar de sig så länge det bara går. Till slut tvingar hon upp Truls, och han går till skolan.

Hon väljer ut lite kläder som hon tar på sig snabbt.

– Kläderna väljer man efter hur mycket uppmärksamhet man vill väcka. Jag vill väcka uppmärksamhet, vara mig själv och sticka ut från den grå massan, säger Ylva.

Hon borstar tänderna och skyndar sig ner till hållplatsen för att åka till jobbet. Som vanligt blev det inte någon frukost. Tiden räckte inte till denna morgon heller.

Sorterar kläder till Angola

På Hisingen, bakom Backaplans stormarknader i två stora lokaler, ligger Emmaus. En förening som bland annat arbetar med att samla in begagnade möbler och kläder som man sen säljer eller skickar vidare för att stödja folk i fattiga länder.

Utanför är marken hård av tjälen. Ett tunt lager is ligger här och var, där bilar inte kört och krossat den. Framför kontors- och lagerlokalen är det stora hål i marken, småsten ligger utspridd för att täppa igen hålen. På andra sidan vägen ligger Emmausbutiken, men där jobbar inte Ylva idag. Tidigare gjorde hon det, men nu blir det mest bandet.

På bandet står hon och sorterar kläder, accessoarer och väskor som rullas fram. Det som ska hamna till försäljning på ungdomsavdelningen, och det som ska skickas till Angola, som är biståndslandet i fokus på Emmaus just nu. Lokalen är helt överfylld med kläder och prylar, som lastas i stora balar. Ylva står på en upphöjning tillsammans med sin arbetskollega.

Jobbet på Emmaus Björkå på Backaplan i norra Göteborg börjar halv åtta.

– Efter att jag fick en tillsägelse har jag börjat komma i tid, säger Ylva.

Arbetsdagen är slut vid halv fem. Men strax innan det kommer Truls dit för att kika på undanlagda kläder som Ylva tror han skulle i vilja ha.

– Man blir grymt materialistisk av att jobba på Emmaus, man bara vill ha och roffar åt sig en massa grejer, skojar Ylva och ler.

Hon visar Truls de översta grejerna från sin påse, en randig tröja, en ballerinakjol och en bordsduk i julklapp åt Ylvas mamma.

Från lagret går vi till Emmausbutiken. Truls har kommit hit för att han tillsammans med Ylvas arbetskamrat David som är i samma ålder, vill göra om inredningen på ungdomsavdelningen “Retro”. De ska prata med butiksansvarig för de vill måla graffiti på en vit vägg. Men butikschefen har gått för dagen.

Håller uppsikt mot dörrarna

Så går vi därifrån tillsammans. David hoppar på cykeln och vi andra fortsätter mot spårvagnshållplatsen på Backaplan. Femmans spårvagn åker förbi. Någon minut senare följs den av sexan som vi hoppar på.

– Håll uppsikt mot dörrarna, uppmanar Ylva oss orolig över att någon kontrollant ska gå på, eftersom hon saknar biljett.

– Jag skulle inte klara av att åka fast. Det skulle vara för pinsamt, säger Ylva och berättar att hon aldrig köpt spårvagnskort. Hon anser sig inte ha råd när hon bara får ut 4 000 kronor i månadslön.

Ylva och Truls pratar om resan till Paris som de var på förra veckan och kommer fram att Truls är skyldig Ylva pengar. Hon får en hundralapp som hon stoppar in i sin plånbok.

På Prinsgatan hoppar vi av. Truls går mot hemmet i Annedal för att plugga inför ett prov medan Ylva går upp till sig på Nordhemsgatan.

De som inte var starka blev underkuvade

Nitton år tidigare, i oktober 1984 föddes Ylva på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Hon har bott i samma stad hela livet, i samma lägenhet och haft samma rum. När hon var sju år började hon på Nordhemsskolan alldeles i kvarteret.

Hon var rädd för “de stora”. I synnerhet efter att ha blivit hotad med kniv av en pojke som var tre fyra år äldre än nioåriga Ylva.

– På skolan var det så att de som inte var starka blev kuvade. Men jag sa emot. I klassen hade jag den rollen att jag kunde säga vad jag ville och bli accepterad för det.

I mellanstadiet var hon menlös, lite klassiskt fjortis tycker hon.

– Jag kanske hade jazzbyxor, men verkligen inte platåskor, säger hon och menar att det var först på högstadiet som hon blev mer medveten.

När hon gick i sexan kom en präst till hennes klass. Han talade om hur olika människor får vara och är.

– Av någon konstig anledning är det är ett tydligt minne. Jag kommer inte ihåg varför jag minns det.

På högstadiet var hon bästis med en tjej som hette Isador, som hon umgicks med mycket.

– Högstadiet var då man vaknade upp och inte ville rätta sig i ledet. Jag har alltid varit intresserad av konstiga kläder. Haft en bild i huvudet av vad som är tycker är snyggt, och då bär jag det.

– När jag var tio tolv år, hade jag en outfit som bestod av svarta tights, lila hängslen, en kort svart och vit topp – och en röd basker till svarta låga skor. När alla andra hade platåskor. Jag gick omkring i det och tyckte att jag var fräck.

Engagemanget växte fram

– Man är ung och läser Mina drömmars stad av Fogelström där Oscar sliter ut sin kropp. Och man ser hur pappa jobbar och sliter ut sina knän. Fattar att det är feta gubbar som sitter på pengarna. Och man vill föra vidare tanken om en bättre värld.

– I slutet av högstadiet gick jag med i Ung vänster. Men det visade sig att där satt man bara, drack te och talade om Stalin. Kändes som att det bara var till för att lära känna folk, för man gjorde inget annat än på sin höjd någon demonstration då och då.

Det var också då hon blev aktiv i elevrådets styrelse och Operation Dagsverket. I Ung vänster var hon medlem i ett år, och tror själv att hon fick mycket sina vänsteråsikter med modersmjölken.

– När jag började på gymnasiet ville jag göra något aktivt och gick med i Food Not Bombs. Där fick man lära sig att man kan leva jävligt bra bara man tar tillvara det som finns. Men i stället för byråkratiska kommunister blev det byråkratiska syndikalister. Alla var tvungna att vara delaktig i alla beslut, om det verkligen skulle vara en morot här eller persilja där. Om alla ska bestämma om allt, då blir det ingen demokrati.

Ylva tänkte gå med i Attac och gick på några av deras möten.

– Men det var jobbigt att springa på möten, jag visste inte ens vad jag skulle göra där. Att bara sitta med är ju jobbigt, man gör inget och kommer ingenstans. Då började jag agera utifrån mig själv, skaffa egna åsikter; att man vet vad man själv tycker innan man går med. I Attac fick man inget gjort, men jag stödjer ändå idén.

Hon föredrar ändå politiska föreningar framför partier.

– Det känns som partier inte kommer någon vart. Det känns som vi lever i en bubbla när det gäller politik. Om jag skulle engagera mig partipolitiskt skulle jag i så fall vilja starta ett eget parti. Jag tycker engagemang ska vara spontant.

En god kommunist

Vi sitter vid köksbordet. Ylva äter keso på fullkornmacka efter att med äcklad min blandat i den ljumma maten som står på bordet, ostsås med broccoli i en gjutjärnsstekpanna och pasta i en kastrull.

Pappa Leif kommer in i köket. Han ser ut som Stalin med runda glasögon och sin mustasch, men skånskan förråder honom. Tidigare var han medlem och engagerad i det lilla revolutionera kommunistpartiet KPML(r). Det var där han också träffade Ylvas mamma Anne.

– Varför äter du inte av maten? Frågar han Ylva med sin skånska dialekt.

– Jag vill inte ha säger jag ju.

Han tar ett till glas vin ur tappen på tetraförpackningen på diskbänken och försöker övertyga henne om att äta av maten. Hon vägrar. Han lämnar köket.

– Han är en god kommunist, säger Ylva och berättar att hon har en tråkig relation till sin far.

– Det är massa inom mig som jag vill få ut, men i brist på tid och brist på förståelse från föräldrar blir det inte så, säger hon.

Ett Faktum
Tillbaka ute på gatan, går vi nerför Linnégatan mot Järntorget. På torget kommer det fram en försäljare av tidningen Faktum.

– Ska ru ha en tidning, frågar han.

– Jag har en redan, svarar Ylva.

– Köp en till då?

Hon funderar.

– Okej då.

Hon gräver i den slitna Adidasväskan som hon köpt på Emmaus. Den är överfylld med grejer; nycklar, kamera, kalendrar, anteckningsblock, småväskor, telefon, batterier, pennor, och annat som försvinner i mängden när det trängs i det begränsade utrymmet.

– Jag hittar inte min plånbok, säger hon efter att först tittat rakt ut i luften. Var har jag lagt den?

Hon plockar ur allt och ger mig innehållet för att kunna vända ut och in på väskan.

Hon hittar lite växel som hon ger till försäljaren, men plånboken är inte där.

– Jag måste tappat bort den på spårvagnen, säger hon.

Vi går en bit bort, och hon hittar den i fickan på jackan och kan pusta ut.

Dokumentär om kollektiv

På Järntorget möter vi Ylvas kompis Cecilia och vi går mot Nätverkstan som ligger några hundra meter därifrån. Nätverkstan är en kulturverkstad som får bidrag från staten och kommunen. Bland annat för att ge små kulturtidskrifter möjlighet att komma ut.

Vi köper en take-away-kaffe och godis som de ska använda till att muta Ylvas före detta pojkvän, för att han ska släppa in dem i lokalerna där det annars hade kostat pengar att sitta.

De har gått dit för att kopiera filmen “Lone Gone Streets” de gjorde på gymnasiet som projektarbete. Filmen handlar om två kollektiv och Långgatorna i Linnéstan.

– Det är en dokumentär om rätten till eget liv, utan att behöva jobba 75 timmar i veckan, säger Ylva.

Ännu är de inte klara trots att de jobbat i 10 månader med den. Den ska klippas om, men just nu nöjer dom sig med att kopiera råkopian. Butiken Syndikalistiskt Forum, som är intresserad av att sälja den, vill se på den.

– Jag klarar inte av att se på den, för den förknippas med en epok som är förbi, säger Ylva.

Filmen jobbade de med när hon gick på gymnasiet, en period som hon inte vill kännas vid.

– I tvåan trean pluggade jag inte, för det var tråkigt; man kände ingen uppmuntran till det.

– Jag kanske slutade skolan runt klockan tre eller fem. Efter det träffade jag Arthur. Jag träffade Arthur jävligt mycket, hela nätterna var jag med honom på Nätverkstan där han jobbade. Det är väl ett pojkvänssyndrom. När tjejer skaffar killar prioriterar de bort kompisar för pojkvänner.

När hon inte träffade pojkvännen spelade Ylva och Cecilia in filmen.

– Jag sa upp mig från dom kurser som jag hade på morgonen och såg till att jag började skolan efter tolv så jag fick så lång sovmorgon som möjligt.

Vill måla om

Några månader senare träffar jag Ylva igen. Hon berättar att det har varit en stressig dag, hon känner sig oroad och känslomässigt utbränd. Hennes före detta pojkvännen vill inte tala med henne, då han för några månader sedan fick reda på att hon hade träffat sin nuvarande pojkvän Truls innan dom gjorde slut.

– Man engagerar sig i känslor och det tär mycket på en. Man öppnar sig, och så blir man besviken.

Och på något sätt kommer hon in på sitt jobb samtidigt som hon pratar om sina känslor och relationer.

– På Emmaus har jag erbjudit mig att betala för att få måla om, men ändå vill de inte. Men när Calle som säger att han är designer, kommer och föreslår samma sak vill de till och med betala honom för det.

På Emmaus har hon jobbat sedan september och kommer göra det fram till den tolfte december. Tre dagar i veckan jobbar hon, resten är hon ledig. Hon tycker att det är ett schysst ställe.

– Det är jävligt kreativt, jag skulle kunna tänka mig att jobba gratis om jag fick bestämma själv över mina arbetstider. Det jobbet har allt, det är schyssta kläder och man gör något för andra, genom bistånd och återvinning.

– Jag vet inte vad jag vill jobba med i framtiden. Jag vill i alla fall pröva allt och jobba fritt, aldrig låsa mig, livet går ut på att lära sig. Just nu är jag sugen på att prova att jobba på kafé, för det är mer socialt. Och så vill jag fortsätta med att sy.

Hon har redan planerat för vad hon ska gör efter att hon slutar på Emmaus.

– Jag ska börja på jobba på Folkets Bio på Hagabion. Man får inget betalt men man får se alla filmer och sånt är roligt. Samma sak med Emmaus som vi jobbar på att göra om. Det är lärorikt och givande. Det är lite sånt som jag vill syssla med, projektledning. Jag funderar på att gå Nätverkstans utbildning i projektledning inom kulturproduktion. Man får komma in i nya miljöer, man gör någonting bra för andra samtidigt som man själv utvecklas genom det.

Hela familjen på spåret

Familjen Holmgren är samlad på fredagskvällen. Klockan är halv nio och alla sitter framför den nya widescreen-tv:n. Ylva ligger ner med huvudet på en kudde i soffan, Ingvar Oldsberg och Björn Hellberg är i tv-rutan och leker På spåret.

– Vi brukar aldrig göra sånt här, sitta med familjen och titta på tv på fredagskvällen, säger Ylva som är trött.

Idag var det sista arbetsdagen på Emmaus. Hon ligger i soffan ihopkrypt i fosterställning, och ser på tv:n med en kudde under huvudet.

– Ursäkta att jag är tråkig, men jag ska bara vila lite, säger hon.

Ylvas mamma Anne och lillebror Björn sitter också i soffan. Medan pappan Leif sitter i fåtöljen och kommenterar.

– Han där, säger Leif på skånska och pekar på Björn Hellberg som visas i bild, är en riktig sifferbög. Han kan alla årtal.

– Fristil och grekisk-romersk är svaret, ropar Leif rakt ut på Ingvar Oldsbergs fråga.

– Neoklassicism? Ha, jag hade rätt!

Ingvar Oldsberg knyter ihop påsen och avslutar programmet och på SVT börjar filmen Traffic.

– Jag vill gärna se den här filmen Leif, säger Anne. Gå och lägg Björn, det här är inget för honom.

Kändisskap mått på framgång

I början av filmen står föräldrarna till ett barn som blivit gripen för droganvändning; de vet inte vad de ska ta sig till efter att just fått reda på hennes missbruk. De vet inte hur de ska ta avstånd från hennes droganvändning, men ändå inte stöta bort henne.

Ylvas kompis Hanna kommer förbi så vi flyttar oss alla tre till Ylvas säng. Hon är fortfarande trött.

– Jag är sjukt stressad. Man har inte en lugn stund. Det är kanske för att man inte vill ha tråkigt och därför träffar folk hela tiden. Och därför engagerar sig i både onödiga och nödvändiga saker. Jobbar man heltid blir man utbränd om man ska hinna med annat än bara sitt jobb!

Hon vill inte bli som sin mamma som jobbar heltid, diskar och hinner städa. Redan nu tycker Ylva att hon inte har tillräckligt med tid.

– Man hinner inte heller klippa sig, träna, tvätta håret. Helvete, jag har glömt att ta tablett idag. Jag lider av järnbrist. Det är sånt man inte hinner göra. Ta hand om sig själv. I stället håller jag på med annat, andra saker som man kan lära sig av som är viktigare. Livet handlar om att lära sig.

Rockbandet “Shout Out Louds” spelas i stereon. Hanna berättar om artisten Rocky Dennis som hon körat för. Vi pratar om identitet, om att lyckas eller inte lyckas i form av framgång. Och Hanna säger att hon vill bli känd, för kändisskapet är ett mått på framgång.

Truls kommer också upp fast först vid tvåtiden, men då har jag och Hanna redan gått.

Hångel i soffan

Ylva sa åt mig att vi ska gå ut på lördagen, dagen efter. Så när jag kommer upp nästföljande kväll ligger Truls och Ylva i sängen på varsin sida med fötterna ihopslingrade och dricker vin, Golden Gate ur ett högt ölglas som de skickar mellan sig.

På golvet ligger treliterstetran som Cecilia har fixat åt dem.

I Ylvas skivsamling finns Neil Young, Bob Dylan, Håkan Hellström, Sigur Ros och “töntig pop” som hon kallar Belle and Sebastian. Truls sätter på Desire av Bob Dylan.

Hennes rum är överbelamrat med saker. Kläder finns på golvet, hänger på garderobsdörren och på stolar. Böcker, tidningar och skivor ligger utspridda här och var. På skrivbordet står en symaskin.

När Truls sträcker sig över skrivbordet råkar han slå ner en dyr tallrik. Ylva blir sur, för hennes mamma kommer att bli sur. Hon ställer den i sin garderob för att limma ihop den senare.

När klockan närmar sig tolv går vi till kompisen Lasse som bor på andra sidan vägen, alldeles på Linnégatan i en stor femma. De har fest.

Det är mycket folk, och mer är på väg. Vi sitter i soffan i vardagsrummet, dricker vin och samtalar med folk.

När Ylva och Truls sedan hamnar själva i soffan ägnar de sig åt hångel. Och Truls berättar för Ylva att han för två år sedan, på en fest, strulade med Nina. Tjejen som Ylvas före detta pojkvän är tillsammans med idag.

Ylva går därifrån, och i hallen säger hon till mig.

– Jag har bara lust att lämna allt.

Truls följer efter henne ut ur huset och lämnar kvar mig på festen.

När jag ska gå därifrån, ser jag ut över Linnégatan. Jag ser hur de står där nedanför och omfamnar varandra.

EMANUEL SIDEA