En ny varselvåg riskerar att med full kraft dra in över Sverige. Den förra fordonskrisen var en rejäl utmaning för industrin, men den gav också viktiga lärdomar. Veckans Affärer åkte till det krisdrabbade Västsverige och möttes av ett spirande hopp.

(Veckans Affärer 2012-11-08)

Över 3 000 anställda förlorade sina jobb när Saab gick i konkurs tidigare i år. Och det föll på Carina Persson med kollegerna på “omställningsföretaget” Startkraft att ta hand om industriarbetarna som plötslig stod utan jobb. “En del hade jobbat på Saab i trettio år”, säger hon efter att hon parkerat sin Saab – en av familjens tre – en mild höstdag i Trollhättan. De som förlorade jobben var både tjänstemän och industriarbetare, fördelade på ungefär hälften var.

Startkrafts ägare Trygghetsrådet tog hand om tjänstemännen, medan Startkraft fick ansvaret för arbetarna. I dag, tio månader senare, har resultatet visat sig vara mycket gott. Av de 1 316 som Starkraft tog hand om har 945 ny sysselsättning, varav 692 har fått nya jobb och 188 har omskolats. Med andra ord är 72 procent av de uppsagda i eller på väg mot nytt arbete. Men Carina Persson är inte nöjd.

“Vi borde komma upp till 90 procents avslut”, säger hon och berättar att det kan vara olika sätt att avsluta en omställning – nytt jobb, studier, pension och så vidare.

Det som Startkraft har åstadkommit efter Saabs konkurs torde vara av stort intresse för Arbetsförmedlingen. Här har det handlat om en stor friställning där arbetslösa har slussats tillbaka till nya jobb. Och ungefär 10 procent av de som fått fasta jobb har dess-utom bytt bransch – från fordon till vård och omsorg.

“Kriminalvården och psykvården älskar tidigare industriarbetare, de är personer med lång erfarenhet av tungt arbete. De passar jättebra i svåra arbetsmiljöer”, säger hon när vi står utanför Saabfabriken som numera ägs av elbilbolaget Nevs.

Klockan är sex på morgonen när Johanna Johansen öppnar dörren till sitt kafé. Varje vardag samma procedur. In släntrar män i olika åldrar, ju tidigare på morgonen desto större andel klädda i blåställ. Oset hänger tungt inne i det lilla men klassiska arbetarfiket i Majorna i Göteborg. Staffan Ernström beställer – liksom de flesta gästerna på Kafé Skogen – husets specialitet och får framför sig ett rejält skrovmål: en “Skogenmacka” med pannbiff, ägg och bacon och pressgurka.

Det ligger inget stort företag eller industri i närheten av kaféet, de flesta gäster tar sig hit från andra delar av staden eller så bor de i närheten. Staffan Ernström bor på samma gata och jobbar som “underleverantör till underleverantörer”, som han själv säger, inom markarbeten och olika snickerier. Och på vintern?

“Ja, då gö’ man annat”, säger han på bred göteborgska och tillägger:

“Det är alltid fullt upp om man vill. Värre är det för de unga killarna.”

Framför honom sitter studenten och frukostsällskapet Hugo Hellman. Staffan Ernström syftar på att mer än var femte ungdom under 25 år står utan arbete i Sverige. Han menar att det i hans bransch är svårare för unga att slå sig fram bland de mer erfarna. Dessutom saknar många av dem körkort, vilket har en avgörande effekt för vem som kommer in och vem som åker ut från praktikplatser.

“Numera är inte körkort det första de lägger sina pengar på. Jag hade en praktikant som inte hade pengar till körkort, men sedan åkte han ändå till London för att kolla en Manchester United-match.”

Ägaren Johanna Johansen, som tog över kaféet 1997, står och steker en ny omgång pannbiff, bacon och ägg i köket intill.

“Det har varken blivit bättre eller sämre”, säger hon när jag frågar om industrivarslen märks.

“Det går ju inte att ta ut några priser av de här kunderna. Man hankar sig fram.”

För att attrahera en ny kundkrets håller kaféet helgöppet sedan några år tillbaka.

“Det har aldrig varit en guldgruva. Och som systemet ser ut i Sverige går det inte att ha någon anställd”, säger hon och vägrar bli fotograferad.

Gästerna på arbetarkaféet tycks inte känna av någon kris, de går som vanligt tidigt till jobbet. Varför denna vana egentligen?

“Klockan sju är inte tidigt. Man vaknar ju ändå på morgonen, även om man har rullgardiner och allt. Men det är klart, på vintern är det inte så kul”, säger Staffan Ernström och berättar att han ska iväg.

Fast inte på jobb, i dag är det hummerfiske som står på agendan.

Somliga kan välja att avstå jobb en höstdag som denna år 2012, medan många andra får vänta på besked om uppsägning. I år har hittills drygt 45 000 anställda varslats om uppsägning, räknat fram till och med september. En siffra som väntas stiga.

Med beskedet får de veta om de får behålla jobbet eller ansluta sig till de över 376 000 personer i Sverige, motsvarande 7,8 procent av arbetskraften, som saknar arbete. I den här gruppen har var tredje person varit utan arbete i över sex månader – de räknas som långtidsarbetslösa.

Oavsett hur antalet nya varsel kommer att utvecklas står det klart att de redan skyhöga arbetslöshetstalen kommer att stiga. Problemet stavas efterfrågan. Industrin går på lågvarv och bara några kilometer från arbetarfiket i Majorna ligger Torslanda.

Den här dagen, liksom hela veckan, ligger produktionen nere på Torslandaverken där Volvos personvagnar vanligtvis tillverkas. Inne på fabriken är det nedsläckt. Men Mikael Sällström, ordförande för Volvo Verkstadsklubb Göteborg, som är en del av IF Metall, är ändå på plats.

“Det är bra att vi kunde hitta en lösning där personalen får lön två dagar, får ta ut ledighet två dagar och ta ut en dag ur vårt arbetstidssystem”, säger han.

Personalens tidsbank är ett sätt att parera upp- och nedgångar, det nuvarande systemet infördes år 2000.

“Bilbranschen är svängig till sin natur. Men det får inte dyka för djupt”, säger Mikael Sällström som varit fackbas sedan år 2009.

Innan dess var han förhandlingschef och vice ordförande för verkstadsklubben. Med andra ord har han varit med under de värsta krisåren. Han konstaterar att det just nu inte råder någon kris att tala om.

“Det beskrivs som en kris, men i själva verket är det ett osäkert läge. Ett väldigt osäkert läge”, säger han och drar parallellen till fordonskrisen häromåret.

“Vi är inte i närheten av år 2008, det vore att jämföra äpplen med päron. Det som hände år 2008 går inte att förbereda sig på, då varslades det 2 000 anställda, 1 800 fick gå hem.”

Men det betyder inte att neddragningar inte har gjorts. Volvos busstillverkning, tolv mil norrut i Säffle, ska nästa år flyttas till Polen. Nedläggningen i Säffle påverkar 330 anställda och cirka 65 konsulter.

“Att det inte märks lika mycket i dag beror på att det är bemanningsföretag som drar ned. I stället för att Volvo drar ner på personal så är det Lernia som inte förnyar visstidskontrakt. Men det är lika allvarligt”, säger Mikael Sällström.

För att nedgången ska vända och orderingången öka tror han att det krävs trovärdiga lösningar som får hoppet att återvända. “Får folk lite framtidstro har de lättare att ta beslut om att investera”, säger han och slår fast att vi inte befinner oss där.

Kan det vara att efterfrågan på bilar saknas i den utsträckning att Sverige därmed inte kan ha kvar produktion? Att Volvotillverkningen bygger på en efterfrågan som nu

visar sig vara ohållbar? Mikael Sällström slår ifrån idén om överkapacitet i bilindustrin, han menar att det måste finnas möjlighet att anpassa produktionen.

“Men om det finns en efterfrågan på 13 miljoner bilar i Europa så är det inte så att det byggs 16 miljoner, utan kanske 13,5 miljoner”, säger han.

Det tycks vara något speciellt med Västsverige, här har epicentrum varit för ett stort antal kriser. När varvsindustrin, textil- och konfektionsbranschen och fordonsindustrin har haft sina strukturomvandlingar har denna region drabbats hårdast.

Det som är annorlunda i dag, jämfört den ekonomiska nedgången runt år 2008, är den nuvarande lågkonjunkturen som vi nu ser början på slår över hela Sverige och mot alla industrier. Bland bolag som nu varslat personal om uppsägning kan det till exempel nämnas Sony Mobile i Lund (650 anställda), Surahammars bruk (cirka 175), SSAB (450 anställda), Media Markt (cirka 20), Swedwood (221), Jitech (60), Flexator (54), Skanska, LM, NCC (100) och Peab (20). Men jämfört med fordonskrisen handlar det ännu inte om några stora enskilda varsel. Att det är en så blandad samling branscher och platser i Sverige är oroande, däremot finns det en risk att ett mönster återupprepas från fordonskrisåren.

“Många analytiker snackar ner oss i djupare lågkonjunktur än vad vi i själva verket befinner oss i”, anser Mikael Sällström och tillägger:

“Det är en konstig terminologi. Länder kan inte gå i konkurs, det skulle kräva att alla lägger sig ner och dör. Om man jämför med Saab, ja, det har slutat existera. Men räknar du antal varsel så det var 4-5 gånger värre 2008 än vad det är nu”, säger han.

Han tror också att dagens lägre nivåer av varsel gjort att alla har betydligt större beredskap än 2008.

“Då hanterades det mycket mer folk, så det borde kunna göras bättre nu.”

Så hur ser beredskapen inom näringslivet ut?

När Volvo var tvungen att säga upp personal år 2008 – 1 800 fick gå – var det två kvinnor som steg fram till de uppsagdas nöd.

Kerstin Ekdahl och Birgit Lennerås är kända profiler på Torslandaverken. “Kerstin och Berit från kyrkan”, kallas de inne på fabriken.

De värjer sig mot begreppet företagspräst, de har ingen prästutbildning och ska inte axla den rollen. Men deras funktion är tydlig: när Volvoanställda vill vända sig för ett samtal med någon som kan Volvo – men som inte är Volvo – då talar de med “församlingspedagogerna”, som är deras egentliga titel. De arbetar bägge halvtid på fabriken, har passerkort och tillträde, men är ändå anställda av Svensk kyrkan.

Under de värsta åren såg de konsekvenserna av krisen på nära håll. Då vände sig också många till dem. De deltog när man hade samtalsgrupper och kaféer dit oroade anställde kunde vända sig.

“Det handlar om att lyssna, främst lyssna”, säger Birgit Lennerås.

“Många gånger är den bästa läkaren du själv. Vad är du arg på egentligen? På Volvo? För att du lagt så många år på företaget? Eller för att du inte fick studera för att pappa söp upp alla pengar? Ilska är inte ett problem om man vet vad den beror på”, säger Kerstin Ekdahl.

Båda anser att fordonskrisen tvingade många att rannsaka sig själva.

“Man kunde se det som en möjlighet att göra något nytt”, säger Birgit Lennerås och får med-håll av Kerstin Ekdahl som konstaterar att de aldrig lovat någon att “det blir bättre sedan”.

Ingen av dem vill förminska de uppsagdas börda, att förlora jobbet är en kris liknande den vid ett dödsfall.

“Många förlorade inte bara sina jobb utan också sina arbetskamrater”, säger Kerstin Ekdahl.

Carina Persson på Startkraft i Trollhättan talar om exakt samma erfarenhet i kontakten med arbetssökande, att vissa haft en stor del av sitt liv på företaget, inklusive det sociala livet. Det är en viktig faktor när arbetslösa ska vägledas till nytt jobb.

“Du måste titta på varje person för sig”, säger hon och konstaterar att de ett par månader innan uppsägningarna var inne på Saab för att fånga upp de anställda. Vissa var inte arbetslösa en enda dag. En annan lärdom hon drog var att ha en pågående kontakt.

“Vi ringde runt till alla och bokade enskilda möten”, säger hon och jämför med Arbetsförmedlingen.

“Vissa har hunnit ha fem sex olika handläggare på Arbetsförmedlingen som bytts ut, men har ännu inte haft någon kontakt med någon av dem.”

Startkrafts mål är att 80 procent på något sätt ska nå avslut, en skyhög siffra. Frågan är om omställningen som gjordes med forna Saabanställda kan återupprepas i en ny kris, där arbetslösheten redan är hög och dessutom väntas öka.

“Som jobbmatchning görs i dag så tar man en busschaufför och letar sedan efter lediga busschaufförsjobb. I själva verket kanske per-sonen egentligen är direkt olämplig att köra buss, eller inte vill fortsätta. Eller så har per-sonen andra erfarenheter som gör denne lämplig för andra jobb”, säger Carina Persson och konstaterar att det också därmed krävs mer arbete för att hitta individuella lösningar.

På motorvägen från Göteborg, när man närmar sig Borås, ser man konfektionsföretaget Ellos stora fastighet och de svenska klädtillverkarna Didriksson 1918 och Altitude 8848. Fem decennier har passerat sedan Borås drabbades hårt av tekokrisen. När svensk tekoindustri stod på sin höjdpunkt arbetade 70 000 personer inom textil, och ungefär lika många inom konfektion. I dag är det långt färre. Men de som finns kvar förvaltar traditionerna och arvet vidare.

I dag har svensk teko hittat en ny väg framåt. När man svänger av från motorvägen och kör in i Borås centrum duggar modevarumärkena allt tätare. Här ligger Gina Tricots stora glasbyggnad och Oscar Jacobsons fastighet som delas med modeföretagskonsulten Unibrands och skjorttillverkaren Stenströms. På andra sidan gatan ligger Textilhögskolan där Clemens Thornqvist varit professor i modedesign sedan år 2009. Han leder utbildningen för nästa generations designer – femton studenter läser en kandidatexamen och cirka femton pluggar för en magisterexamen.

Han konstaterar att det finns en positiv rörelse i staden med en blomstrande kreativ näring. Ett fåtal modemärken har också gått så långt som till att plocka hem produktionen från utlandet och förlägga den till Borås.

“Det finns en global rörelse, förmodligen kommer vi att ha all produktion här igen. När det sker vet jag inte, men det är bara en tidsfråga innan det händer”, hävdar han.

Det ligger nära till hands att dra en parallell till Volvo och flytten av busstillverkningen från Säffle till Polen, där Borås har gått från produktion av konfektion till tjänster, designer som lägger beställningar på klädtillverkning i lågkostnadsländer.

“Men vad händer när Kina inte längre är billigt? Inom textilproduktion är man redan där”, säger Clemens Thornqvist och pekar på att det också väcker frågor om hållbar konsumtion.

Klädkonsumtionen har ökat med rasande fart i Sverige, likaså har modetakten ökat i snabbt takt. Men han anser att det borde väckas en bredare diskussion kring hållbarhet.

“Jag förstår inte varför man klankar ner på kvinnor som köper kläder. Män handlar i stället bilar och hemelektronik som blivit minst lika modebaserat som kläder.”

Bland modeföretagen har inte mycket förändrats på området, han konstaterar att modeföretagen har i princip samma affärsmodell som för tio år sedan.

“Vi hade en representant från ett modeföretag som höll en föreläsning. Alla studenter var mycket intresserade av att jobba för dem.”

“Men när de sedan fick en fråga om hållbarhet och företagaren bara fnös åt den, då gick alla studenter ut från salen.” â– 

EMANUEL SIDEA

Bildtext:
– ÖPPNAR PORTEN. Carina Persson på Startkraft i Trollhättan har lyckats slussa många uppsagda Saabarbetare vidare till nya jobb.
– KAN ÖKA. Ännu är det betydligt färre varsel jämfört med krisåren 2008-2009. Men fler kan vänta.
– STARTKLART. I Startkrafts lokaler i Trollhättan fångas uppsagda bilarbetare upp och slussas framgångsrikt vidare till nya jobb.
– UPPLADDNING. Hugo Hellman och Staffan Ernström börjar dagen med var sin “Skogenmacka” på Kafé Skogen i Majorna i Göteborg.
– STÖDSAMTAL. Kerstin Ekdahl och Birgit Lennerås är församlingspedagoger som har stödsamtal med uppsagda på Volvos Torslandafabrik i Göreborg.
– HOPPFULL. Clemens Thornqvist, professor i modedesign på Textilhögskolan i Borås, tror på fler konfektionsjobb i Borås.
– Jo-Anne Kowalski, student på Textilhögskolan i Borås, undersöker möjligheterna med en ny typ av stickmaskin.