Från student till smugglare
För inte så länge sedan var han en arbetslös filosofistudent från Harem, nära gränsen till Turkiet. Numera lever han som smugglare och tjänar stora pengar på att frakta jihadister och vapen in i IS-kontrollerat område.
Utdrag från Emanuel Sideas reportagebok MANNEN FRÅN HAREM (2016)
Solen skiner genom det grågula molntäcket en förmiddag i januari. Harem är en liten gränsstad, eller snarare en förvuxen by med cirka 60-70 000 invånare, varav hälften bor i själva byn. Några mil österut, dryga timmen med bil, ligger Aleppo som är Syriens största stad och kommersiella nav. Fyra mil söder om Harem ligger provinshuvudstaden Idlib. Dit åker man för att handla när något saknas i Harem, men det allra mesta finns här.
Den uppdragna gränsen som delar området mellan Turkiet och Syrien har skapat lukrativa affärer för lokalborna. Alla är medvetna om smuggelvarorna – de ständigt återkommande samtalsämnen som finns här är vädret och vilka varor som just nu erbjuds. Annars står jordbruk för den huvudsakliga sysselsättningen i området.
I decennier har den illegala handeln kretsat kring att exportera billiga syriska varor och sälja dem till något högre pris på andra sidan, i Turkiet. I de flesta familjer finns någon som sysslar med småskalig smuggling. Det smugglas cigaretter, diesel och livsmedel. Inga stora pengar, men ändå ett viktigt tillskott för jordbruksfamiljerna. Ett sätt att dryga ut hushållskassan.
Denna förmiddag hörs biltutor från gatan, och klockan är redan efter tio när Saif stiger upp ur sängen. Hans mor har knackat på rumsdörren för att väcka honom.
– Ja ja, jag ska, säger han. Klockan var över fem när Saif gick och lade sig. Det brukar bli så när han inte har något planerat.
Han reser sig, går fram till sin laptop och loggar in på Facebook. Med ena handen drar han ut en Gauloises ur paketet, hittar en tändsticka och framför skärmen tänder han dagens första cigarett.
– Ät. Det finns mat, ropar Saifs mor när hon står i dörren.
– Okej, okej. Modern kommer in och ser Facebook på datorskärmen.
– Kan du inte gå tillbaka till din kompis i byggbutiken? Han kanske har ett nytt jobb nu?
– Mohammed har inga jobb.
– Kan du inte kolla ändå?
– Jag fixar det, säger Saif. Han stoppar handen i byxfickan, drar fram några skrynkliga sedlar som han ger henne.
Hon går och öppnar dörren igen, vänder sig om.
– Glöm inte att äta, säger hon och slår igen dörren efter sig.
Fram till nyligen drev Saifs familj en liten livsmedelsbutik alldeles intill hemmet. Men de fick stänga ner, affärerna gick inte ihop.
Saif stänger ner laptopen, tar på sig ytterkläder och ger sig ut.
På gatan möter han Abdullah, en gammal kompis. Han berättar nya historier från Jabhat al-Nusra, en av de många nya oppositionsgrupper som har en konservativ agenda.
När de ska skiljas åt ringer Saifs mobiltelefon. Numret är inlagt sedan tidigare, en kusin som jobbar i Saudiarabien.
– Jo, det är bra med oss. Hur är det med dig, svarar Saif.
Saif går vidare med telefonen mot örat. – Det är bra, säger den äldre kusinen i Riyad. Men jag har en sak jag vill fråga dig om. Det är du eller vargen?
Ordspråket syftar på en situation där man saknar alternativ: om du inte räddar mitt skinn så kommer vargen att äta upp mig.
– Jag, såklart. Inte vargen, jag gör det, säger Saif. Kusinen är pressad.
– Jag har två vänner som vill till Syrien, de kommer till flygplatsen i Antakya. Snälla, åk dit och möt dem.
– Men du, det är inte särskilt svårt att ta sig in hit. Det är hur lätt som helst – bara att gå igenom.
– Nej, de vill inte korsa den vanliga gränsen. De vill ta sig in illegalt.
Saif tvekar, kusinen förklarar att de kommer snart och att de måste tas emot av någon de kan lita på.
– Visst, jag kan hjälpa till. När kommer de? Saif fortsätter gå nedför gatan.
– 27 januari, vad blir det … Det är om tio dagar. Klockan sex på kvällen. Åk dit innan, säger kusinen.
– Okej, 27 januari klockan sex. Jag fixar det, du kan vara lugn.
När de lägger på luren står Saif utanför Mohammeds bygghandel. Ägaren kommer ut och de hälsar hjärtligt. Inne i butiken dricker de te och Saif frågar hur affärerna går. Ekonomin är klen, förklarar Mohammed. Ingen bygger något.
– Det är krigets fel, säger han. Det dröjer en timme tills en kund kommer in i butiken. Kunden frågar bara vad som hänt med grannbutiken, varför den har stängt. Efter att de snackat ett tag beger sig Saif hemåt. Han tänker på samtalet med kusinen. Ska han verkligen ta in killarna från Saudiarabien? Han funderar på att ringa kusinen och ställa in allting, han har ju knappt pengar så att det räcker för att ta bussen till gränsen. Å andra sidan har han lovat att hjälpa till.
Tidigare har Saif tvekat om huruvida han verkligen ska hjälpa saudierna in i Syrien. Å ena sidan tycker han att det är bra om några vill komma för att hjälpa till att störta regimen, men å andra sidan ser han inget motiv för att själv hjälpa dem – annat än att göra kusinen en tjänst. På ankomstdagen är all tvekan som bortblåst. Han gör sig i ordning samtidigt som han röker en cigarett.
Ute på gatan framför hemmet hoppar han på lokalbussen. Efter några kilometer hoppar han av och går fram till gränsövergången i Bab al-Hawa. Vägen kantas av långa rader av lastbilar på väg in i Turkiet. Där passerar han gränsen efter att en gränspolis kastat ett snabbt öga på hans syriska id-kort och viftat förbi honom.
Väl framme på flygplatsterminalen i turkiska Antakya sätter han sig på ett kafé och väntar otåligt. Han är tidig. Efter en stund ställer han sig vid utgången för ankommande flyg, där flyget från Istanbul landade för flera minuter sedan. Ändå tar det ytterligare en kvart innan han i ankomsthallen ser två unga killar som tillsammans går mot utgången. Han känner igen dem från fotografierna som han fått från kusinen via mobilappen Whats App. Bägge är i 25-årsåldern, de har vältrimmade skägg och är klädda i belybi, en fotsid bomullsdräkt, ofta vit, som bärs av män i Saudiarabien. Saif tänker att man inte mår dåligt av att se på dem. Han går fram till dem och hälsar. Hur mår ni? Hur var resan? Efter denna introduktion börjar de prata om vardagliga saker, om läget i Syrien. Sedan säger Saif att de kan prata mer om det längre fram.
– Låt oss först ta en taxi till busstationen för att ta en buss till Reyhanli. Där ska vi korsa gränsen.
– Okej, säger en av killarna, vi litar på dig. På vägen frågar saudierna om det finns några nyheter från FSA. De undrar varför inte alla syrier slåss mot regimen.
– Tja, det finns ju inga vapen att slåss med. Det är svårt för syrierna att ge sig ut i strid utan, säger Saif.
Saif frågar inte varför de vill till Syrien utan svarar på deras frågor. Det mesta har han svar på – under sina sena nätter har han följt revolutionen i realtid vid datorn, även om han själv inte deltagit. De är nyfikna på Fria syriska arméns avancemang, hur kriget utvecklar sig, var protesterna äger rum och hur läget är i Damaskus. Saif försöker svara efter bästa förmåga. Samtidigt blir han glad över deras ivrighet att hjälpa till i ett krig som omvärlden ignorerar. Trots att regimen dödar massor har reaktionerna varit få, tycker Saif; inte ens medierna har brytt sig om att sända mer än pliktskyldig rapportering.
Saif tänker på ett tv-inslag han såg för några veckor sedan, efter en massaker då många kroppar låg döda på gatorna. Ett tv-team filmade ett inslag samtidigt som en storväxt man med uppspärrande ögon och ilsken ton riktade sig mot tv-journalisten som stod utanför bild. Sedan vände han sig mot tvkameran, direkt till tittarna. “Var är ni? Var är ni araber, muslimer, ni andra i andra länder? Hjälp oss! “
Bilen närmar sig Reyhanli, och Saif kastar en blick bakåt. Killarna kikar på varsin sida om bilen. De här två unga killarna, som lämnat sina hem i Saudiarabien, är här för att hjälpa till. De har hörsammat ropen. Saif säger att han uppskattar att de tagit sig hela vägen hit. Killarna tackar och ler. De korsar gränsen, men inte via den vanliga gränsövergången utan på en smugglarrutt som Saif känner till. Med väskor på ryggen går de till fots. Det blåser lite lätt, temperaturen sjunker snabbt nu på kvällen.
Tre kilometer senare är de framme i Harem, där de hoppar in i en taxi och kör till Jebhat al-Seman, ett berg i Idlibprovinsen där Jabhat al-Nusra har ett basläger. En av Saifs kusiner, som strider för al-Nusra, tar emot dem. När alla hälsat och de sätter sig för att vila vänder sig en av männen till Saif och drar honom åt sidan.
– Vi skulle gärna vilja ge dig något som tack, säger han lågt.
– Nej, nej, svarar Saif. – Till din familj, fortsätter mannen. En gåva bara. – Nä, det är okej. Ni är vänner till min kusin, säger Saif.
Saudiern vill inte släppa taget. Han fortsätter samtalet, ställer frågor om Saif men visar ett halvhjärtat intresse för det han säger. Saif vill röra sig vidare men förstår till slut att killen har något mer på hjärtat.
– Jag måste bara fråga, om det inte skulle vara till för stort besvär. Jag har en kusin. Skulle du kunna tänka dig att ta honom över gränsen? Saif grymtar lite.
– Hrm, tja, ja, det kan jag väl. Killen drar fram ett hopvecklat papper.
– Där har du hans namn, telefonnummer och användarnamn på Skype. Kontakta honom, jag säger att du hör av dig.
Saif ögnar igenom de tre korta raderna anteckningar och stoppar sedan ner lappen i fickan. Efter att de druckit te och Saif avböjt mat så tar han avsked och beger sig tillbaka till Harem. Livet som smugglare har börjat.