EUROPAETTA TILL VARJE PRIS

Tysklands ekonomiska försprång beror till stor del på landets alla starka medelstora företag. Men de interna protesterna mot framgångsreceptet växer sig allt starkare – liksom hoten från EU.

(Veckans Affärer 16 maj 2013)

Bara veckor hade hunnit passera sedan Tyskland befriades av de allierade när ingenjören Fritz Sennheiser bildade sitt bolag. Under kriget hade den lilla byn Wennebostel varit tillflyktsort för ett av Hannoveruniversitetets laboratorier och nu fick det också ge namn åt det nya företaget: Labor W.

I ett halvtimrat hus i Wennebostel skapade de åtta ingenjörerna från universitetet sin första produkt, en voltmeter – ett instrument för att mäta elektrisk spänning.

Året därpå blev de kontaktade av Siemens. Det var ett bolag som redan då var över hundra år gammalt men som vid krigets slut stod med byggnader och anläggningar i ruiner, tillgångarna var beslagtagna och förlusterna räknades till 80 procent av bolagets samlade tillgångar.

Siemens hade inlett det mödosamma arbetet att komma tillbaka som industrigigant och Labor W fick frågan om de kunde leverera en viss typ av mikrofon. Ja, det kunde man och kopierade genast den önskade mikrofonen.

Labor W:s verksamhet leddes därmed bort från mätutrustning till ljud och redan ett år senare, 1947, hade man tagit fram en egen mikrofon.

“Det var vår lycka att vi fick den ordern från Siemens”, sade Fritz Sennheiser.

I dag, 66 år senare, är Sennheiser en global aktör inom ljudutrustning. Deras hörlurar anses vara högkvalitativa, studiomusiker använder företagets mikrofoner och företagskunder köper PA-anläggningar.

Bolaget har över 2 100 anställda och en omsättning över 530 miljoner euro eller 4,5 miljarder kronor.

Trots det stora språnget är företaget fortfarande privatägt och ännu i familjens ägo.

Fritz son Jörg Sennheiser är verkställande direktör. Huvudkontoret ligger bara fyra kilometer från Wennebostel.

Företag som Sennheiser lyfts fram som typexempel på det tyska industriundret. Ekonomin låg i spillror efter andra världskriget, men från ett timrat hus på landsbygden har man tagit sig fram till världsarenan.

Sennheiser är bara ett företag. Det finns många fler som är förhållandevis småskaliga och som slår sig fram inom konkurrensutsatta nischer. Faktum är att mer än 3,5 miljoner tyska företag räknas till denna kategori, det så kallade Mittelstand.

Tyskland har inte kluster som Silicon Valley, utan ett enormt antal platser och byar där företagsaktiviteten puttrar – och allt är organiserat med högsta effektivitet.

Alla som kört av autobahn och har kunnat överraskas av att finna ett huvudkontor för ett känt tyskt företag i en liten, liten by.

I Zirndorf (27 000 invånare) i Bayern hittar man Brandstätter, leksakstillverkaren bakom varumärket Playmobil.

I Stein (14 000 invånare), också i Bayern, hittar man penntillverkaren Faber-Castell.

Och nämnda Sennheiser har sitt huvudkontor i Wedemark (29 000 invånare).

Denna typ av små- och medelstora före-tag, oftast familjeägda och familjedrivna med som mest 500 anställda och en omsättning på som mest 50 miljoner euro (425 miljoner kronor) finns i enormt antal i Tyskland – i samlingsbegreppet Mittelstand finns inte mindre än 3,5 miljoner sådana företag.

Mittelstands betydelse för tysk ekonomi kan inte underskattas – bolagen sysselsätter 70 procent av arbetskraften och står för hälften av landets ekonomi som är världens femte största och räknas till 3 200 miljarder dollar (åtta gånger större än den svenska).

Kännetecknande för företagen är att de drivs med en finanisell försiktighet, bygger på en ingenjörsanda, har en långvarig internationalisering och att de håller hårt i sin högkvalificerade personal.

Volker Wittberg, professor i Bielefeld och specialiserad på studier av Mittelstandföretag, menar att starta företag i Tyskland är något man gör efter att något har uppfunnits.

“Mittelstand handlar om produkter, inte så mycket om personerna bakom”, säger han till Business Week.

Dessutom fokuserar de här bolagen på export, på mycket avancerade nischer på världsmarknaden med produkter som är svåra att kopiera, avancerade och dyra.

Med andra ord är de inte så olika de tyska giganterna, som fordonstillverkarna Volkswagen, Daimler och BMW, elektronikjätten Siemens, energijätten Eon, försäkringsbolagen Allianz och Munich Re och en rad andra. Skillnaden är att de agerar i en smalare nisch.

Det genomsnittliga Mittelstandföretaget exporterar till sexton olika utländska marknader.

Förutom de nämnda exemplen finns mängder av bolag som är helt okända för gemene svensk, främst för att kunderna är företag och de sysslar med att tillverka verktyg, delar och komponenter inom högteknologiska nischer. Hela 90 procent av Mittelstandfirmorna är baserade på landsbygden och inriktade på b2b-segmentet, enligt The Performance Institute.

Ta företaget KSB, som tillverkar pumpar och motorer till dessa pumpar. Eller Wittenstein som tillverkar växlar och drivsystem. Klais tillverkar orglar och Schoder sysslar med industriell prägling och annan metallbearbetning. Linn High Therm tillverkar industriella ugnar, bland andra för energisparande glödlampor, och Claas tillverkar jordbruksmaskiner.

Företagen kan vara olika stora och även om det finns en övre gräns är det många som menar att det inte har relevans. Industrikonglomeratet Bosch – som omsätter 55 miljarder euro, långt över definitionsgränsen – betraktas ändå av många som det största Mittelstandföretaget. Bosch har verksamhet i mer än 150 länder.

“Mittelstand är en filosofi snarare än en fråga om storlek”, menar Ralph Wiechers på fordonstillverkarorganisationen VDMA.

Mittelstandföretagens motståndskraft har setts som en nyckelfaktor till varför Tyskland har lyckats stå emot den ekonomiska nedgången i Europa och till att arbetslösheten är på 5,4 procent, en av de lägsta nivåerna sedan Tysklands återförenande.

Detta kan ställas mot början på 1990-talet.

Då hette det att landet var “Europas sjuke man”, ekonomin hade lidit av kostnaden av att återförena landet efter 1990.

Dessförinnan, på 1970-talet, hade ekonomen Herbert Giersch myntat begreppet “eurosclerosis” för länder med hög arbetslöshet och långsamt jobbskapande trots ekonomisk tillväxt – lite som en motsats till USA:s ekonomiska boom under första halvan av 1970-talet där tillväxten märktes med fler arbetstillfällen. Herbert Giersch syftade särskilt på Tyskland, som drogs med löner som inte var konkurrenskraftiga, lagar som gjorde arbetsmarknaden oflexibel och en hög andel långtidsarbetslösa.

Med globaliseringen för dörren såg tyskt näringsliv föga lockande ut, snarare omodernt med sådan stor andel av ekonomin inom tillverkningsindustrin.

Att företag i USA och västra Europa skulle flytta sin produktion till Asien och östra Europa låg i korten. Tyskland förväntades bli ännu mer frånåkt med arbetskraftskostnader som låg på en högre nivå än snittet i euroområdet.

Men så blev det inte. Tvärtom har landets ekonomi i många fall klarat sig bättre än andras.

“Tyskland är världens i särklass största vinnare på globaliseringen”, hävdar Deutsche Banks chefsekonom Thomas Mayer som stöder sig just på att man dragit nytta av ökad arbetsfördelning inom produktion och ökad handel.

En av de främsta experterna på vad han kallar “dolda mästare” är konsulten Hermann Simon, som skrivit flera böcker om Mittelstand. Han konstaterar att vissa av företagen söker fler patent på ett år än hela Portugal och Grekland. “Det är där det börjar”, menar han. Därtill har det växt fram industriella kluster, till exempel finns ett inriktat på tillverkning av pennor runt Nürnberg i Bayern.

Och i globaliseringens tidevarv med färre importtullar och mer handel har tyskt näringsliv haft marknader att expandera på.

Politiker, ekonomer och opinionsbildare är samstämmiga i sin hyllning av Tyskland som med 82 miljoner invånare åstadkommer något som Kina behöver 1,3 miljarder för att göra. Landet är världens andra största exportören av varor, endast omsprunget av Kina.

“Vi kan alla lära oss av den framgångsrika Mittelstandmodellen”, sade Storbritanniens finansminister George Osborne nyligen.

De här bolagens specialiserade verksamhet kräver mycket kvalificerad personal och därför samarbetar de nära utbildningar. De har också 83 procent av alla lärlingar, betydligt fler än sin andel av sysselsättningen i landet.

“Kontinuiteten hos Tysklands Mittelstand är samhällets stöttepelare som har hjälpt att undvika en plötslig ökning av arbetslöshet under den senaste krisen”, hävdar Hans Jäckel, ekonom på DZ Bank.

Men de har inte enbart hållit kvar produktionen i landet, tvärtom har företagen lyckats skära ner arbetskraftskostnaderna med så mycket som 70 procent genom att lägga ut tillverkning av vissa komponenter utomlands, visar en studie. Det innebär att mängder av vektygsdelar och komponenter importeras från utlandet till småstäder i Tyskland, där de monteras i dyrare varor som skeppas utomlands igen. 20 procent av det tyska exportvärdet är importerat – en fördubbling på ett decennium, enligt Michael Hüther på Cologne Institute for Economic Research.

Att företagen har kunnat stiga till den nuvarande styrkepositionen handlar också om tillväxt på orättvisa grunder, menar kritikerna och pekar på den tyska finanssektorn.

Det är ingen hemlighet att banker ägda av delstater och regioner har spelat en stor roll för tysk industris comeback från 1950-tal och framåt.

Nystarten fick fart när de allierade – måna om att inte upprepa misstagen från Versaillesfreden – skrev av Tysklands statsskuld samtidigt som landet gjorde en valutareform, avskaffade priskontroller och sänkte skattenivåerna.

Delstatsregeringar hade också under sin kontroll Landesbank, offentligägda banker som såg till att ge regionala familjeföretag krediter för att kunna expandera. Privatägda banker skulle bedömt kreditrisken som högre i mindre bolag och inte varit lika frikostiga med lån. Samtidigt kunde de mindre företagen matcha lönerna hos storföretagen vilket gjorde att de kunde behålla kvalificerad personal.

Finansiering fick man från Sparkasse, de kommunalt ägda sparbankerna, som delstatsregeringarna genom Landesbank agerade som centraliserade administratörer för.

En Sparkasse upprättades redan i slutet på 1700-talet i Hamburg med funktionen att låta arbetare med låga inkomster spara sig en slant och därmed också ge stöd när de ville starta eget. De var populära och spred sig runtom i landet. Drygt hundra år senare fanns över 2 800 Sparkasse.

Så nyligen som 1999 hade privatägda banker endast 20 procent av marknaden i Tyskland – en siffra som på mer öppna marknader som Sverige är dubbelt så hög.

I dag finns elva offentliga regionala banker och tusentals kommunalt ägda sparbanker. Sparkasse har 15 600 kontor och sysselsätter en kvarts miljon tyskar.

Men trots att Landesbankerna spelat en viktig roll och än i dag är populära strider de mot EU-reglerna om fri konkurrens. EU har ihärdigt kämpat för att de ska privatiseras men stött på tyskt motstånd.

Europakommissionen beslöt år 2001 att Landesbankerna inte ska ha en explicit statsgaranti. Implicit har de det ändå och får därför genom sin nära koppling till staten och delstater lägre upplåningsräntor. Många har dessutom vänt sig till dem för att placera sina sparpengar vilket gjort att de har kunnat expandera oavsett globala finansiella kriser.

“Tyskarna har varit starka motståndare till EU:s stresstester av Landesbankerna. De är rädda att visa vad som finns på deras balansräkningar, att lånen som är upptagna till fullt värde själva verket är mindre än så”, säger Pär Magnusson, chefsanalytiker på Royal Bank of Scotland i Skandinavien.

“Landesbankerna har också varit politiskt väldigt viktiga, de har agerat lokala kassakor som ägs av regioner och befolkas av regionens starka män och politiker. Så de har ofta lånat ut pengar till politiskt viktiga projekt, ungefär som Caja i Spanien. Kritiken har varit att de inte varit professionellt skötta och de har tidigare förlorat mycket pengar under IT-bubblan och på subprime i USA.”

I Vanity Fair-journalisten Michael Lewis stora skildring av Wall Streets rusning till subprime har han drivit tesen att de strukturerade tyskarna historiskt sett har lockats av motsatsen till sin ordningssamma kynne: det smutsiga och oanständiga och det var därför man köpte subprimeobligationer i USA och skuldpapper i södra Europa. När alla insåg vartåt det barkade och bankirerna i New York undrade vilka som köpte de uppenbara skitpapperen var förklaringen enkel: “Korkade tyskar i Düsseldorf!” Men misstag gjordes inte bara av småskaliga finansaktörer, utan även av finansjätten Deutsche Bank påstås ha förlorat enorma belopp på derivathandel, något som har försökt döljas.

Så det råder ingen tvekan om det behövs krafttag i finanssektorn, vilket tyskarna är motvilliga till.

Ett svaghetstecken för Mittelstandföretagen är deras beroende av export och den ensidiga koncentrationen på de fyra sektorerna maskinverktyg, fordonsdelar, kemikalier och elektronisk utrustning. Vilket förutsätter att andra agerar draglok.

“Tysk ekonomi är extremt beroende av efterfrågan från Kina och USA. Och euroområdet spelar fortfarande en viktig roll, 38 procent av exporten går dit”, säger Barbara Böttcher, chef för Deutsche Banks europeiska researchavdelning.

Den finns signaler om att det blivit hack i maskineriet. En rad bedömare, ofta utanför Tyskland, menar att det skulle vara vettigt att stimulera tillväxten genom att släppa på lönebildningen, att låta löner stiga och på så sätt öka konsumtionen på den inhemska marknaden.

“I princip håller vi med”, säger Barbara Böttcher och tillägger:

“Men om man tittar på siffrorna är det svårt att se om det skulle bli så. Löneökningar skulle inte stimulera ökad konsumtion. Och minskade skatter på vinster för att skapa incitament för investeringar skulle inte heller leda till stimulering av den inhemska marknaden eftersom många tyska företag är internationella och skulle göra investeringar utanför landet.”

Lönefrågan är enormt viktig och kan förändra tysk arbetsmarknad i grunden.

Reallönerna i Tyskland har knappt ökat sedan början på 1990-talet. Faktum är att de under åren 2004-2008 till och med minskade. Det är unikt! Aldrig tidigare har Tyskland haft en period av god ekonomisk tillväxt som åtföljts av en negativ löneutveckling. Detta har slagits fast i en rad rapporter, som den av Karl Benke för forskningsinstitutet DIW Berlin häromåret.

Konsekvensen är att konkurrenskraften i tysk ekonomi stigit kraftigt.

“När man gick in eurosamarbetet ansåg man att D-marken var övervärderad och in-ledde ett stålbad. Det blev också en låg lönebildningsnorm. Arbetsenhetskostnaden stod helt stilla under tio år”, säger Pär Magnusson på RBS i Skandinavien.

En förklaring till hur detta kunde bibehållas finns i de olika reformer som gjorts det senaste decenniet.

År 2002 fick Volkswagendirektören Peter Hartz i uppdrag av förbundskansler Gerhard Schröder att leda en kommission som skulle ta fram förslag på hur arbetsmarknaden kunde reformeras.

Reformerna kom sedan att lanseras i olika etapper, de tre första ägde rum 2003- 2004 och innebar till exempel att jobbcenter gjordes om och uppsägningar var tvungna att rapporteras in. Den fjärde etappen inleddes 2005.

Sammantaget innebar dessa att arbetsmarknaden öppnades upp och det blev en större skillnad mellan att få försörjningsstöd och att jobba. I dag, tio år efter att den första etappens start, finns det fortfarande ett stort missnöje mot Hartzreformerna, i synnerhet mot den sista, Hartz IV, som av kritiker används närmast som ett skällsord.

Hartz IV-reformen innebar en stor omväxling, från att den som blev arbetslös kunde räkna med att få en rejäl andel av sin tidigare lön till att endast vara garanterad en miniminivå av levnadsstandard. Och med tysk ordning och reda är det ett exakt belopp. För ensamstående handlar det om, vid sidan av “adekvat bostad” och sjukvård, endast 382 euro i månaden – alltså 3 262 kronor per månad.

Kritiker menar att arbetslösa numera tvingas ta vilket jobb som helst oavsett vilket lön som erbjuds, vilket delvis förklarar den låga arbetslösheten. Dessutom, till skillnad mot många andra länder saknar Tyskland en federal minimilön, i stället finns runt 480 regionala varianter på minimilöner.

Det har gjort att en stor låglönesektor

54 kronor i timmen eller mindre är definitionen på en låg lön i Tyskland. 22 procent av tyskarna hamnar i den kategorin.

Växt fram. Forskningsinstitutet DIW definerar låg lön som mindre än två tredjedelar av medianlönen som är 9,62 euro per timme. En femtedel av alla tyskar (22 procent) hör till denna kategori som tjänar mindre än 6,35 euro eller 54 kronor per timme. Eller annorlunda uttryckt: i framgångslandet Tyskland finns ingen minimilön och de anställda får ta notan.

Samma mönster finns i andra länder, att anställda har arbete men har svårt att leva på sin lön. Under perioden 2005-2010 föll reallönerna i Tyskland för samtliga förutom de 10 procent som tjänar mest. Det har gjort att ojämlikheten i landet har ökat, trots att den ekonomiska tillväxten är stark, arbetslöshetstalen fallande och all världens policymakare åker hit för att lära sig mer.

Ungefär en miljon tyskar får olika ekonomiska understöd för att deras inkomster anses vara för låga att överleva på, enligt fackförbundet Verdi. Dataunderlaget har bristfälligheter, men en stor andel av dessa är faktiskt i arbete.

Det finns förslag om att införa en minimilön på federal nivå. Om det infördes en miniminivå på 8,50 euro per timme skulle 25 procent av kvinnorna och 15 procent av männen få högre lön, enligt en uträkning.

Joachim Scheide leder prognoscentret vid Kiel Institute for the World Economy:

“Våra reformer har gjort det lättare för folk att finna arbete. Även om lön och anställningsvillkor inte är lika generösa, har folk jobb åtminstone – de flesta länder avundas oss för det.”

Med andra ord: tysken har ett jobb och får vara glad för det.

Just frågan om ojämlikhet tros bli en stor fråga i valrörelsen inför valet den 22 september.

Även om ojämlikheten minskat en aning sedan 2005, är den etablerade uppfattningen bland tyskar att den ökar. Två av tre tyskar anser att förmögenhet och inkomst är orättvist fördelat, enligt en rapport från enkätfirman Allensbasch. Och nästan lika många anser att ojämlikheten har ökat de senaste åren.

Kritiker menar att detta är svaret på den låga arbetslösheten. De flesta tvingas ta lågbetalda jobb, för att alternativet att leva på Hartz IV är så svårt.

De rikas klubb OECD har i en rapport från april 2012 gett kritiker rätt. Ojämlikheten har accelererat: “Tyskland är det enda EU-landet som har haft en ökning av ojämlikhet av arbetsinkomster från mitten på 1990-talet och slutet på 2000-talet drivet av ökande ojämlikhet i den nedre halvan av distributionen”.

Vad man skriver på torr rapportprosa är att Tyskland är unikt i sin snabbt ökande ojämlikhet. Man skriver vidare att reformerna som skulle öka flexibiliteten på arbetsmarknaden också kan förklara den “återhållsamma löneutvecklingen”.

Att det blivit ett hårdare klimat råder det ingen tvekan om: det något trubbiga begreppet social mobilitet visar på fallande möjligheter för de som föds in i fattiga familjer. De har allt svårare att ta sig ur sin grupp. Så många som 70 procent av de personer som tjänar minst är tre år senare fortfarande i den gruppen.

Faktum är att det skapats ett innan- och utanförskap, där gränsen går mellan de som har jobb och de som har jobb med otrygga förhållanden. Ofta går denna skiljelinje mellan de i landet födda och de utrikes födda.

Undersökningar visar på ett missnöje över detta. Hela 47 procent av de infödda tyskarna tycker att det fungerar dåligt att leva sida vid sida med invandrare i var-dagen. Bara 29 procent av invandrarna håller med. De flesta tycker tvärtom att det fungerar bra. Det visar det tyska forskningsinstitutet SVR i en ny rapport.

Forskarna förklarar skillnaden med att invandrarna har mer kontakt med tyskarna än tyskarna med invandrarna. Det vill säga många tyskar har liten eller ingen kontakt alls, och då hämtar de i stället sina idéer från medierna. Och medierna ger, det är man rätt överens om i studien, en negativ bild av invandrare, i synnerhet araber och muslimer.

En undersökning från 2012 visade att 9 procent av tyskarna har åsikter som delas av extremhögern – vilket var en ökning med nästan 10 procent på bara ett år.

Trots sin historia genomfördes 120 marscher av fascistorganisationer runtom i Tyskland bara under 2012.

Detta kan tolkas som en konsekvens inte bara av att de fattiga förhindras att röra på sig utan också att medelklassen är under press. Och de inte bara pressas utan de minskar också i antal. Fem miljoner tyskar som tidigare var medelklass är det inte längre, och fort har det gått. Det skedde under perioden 1997-2010, enligt en studie från DIW och Bremenuniversitetet. År 1997 utgjorde medelklassen 65 procent av befolkningen. Tretton år senare, år 2010, hade gruppen minskat till 58 procent.

“Gerechtigkeit”, eller rättvisa, spås av många bli en viktig fråga under det återstående valkampanjandet fram till valet i september. Men än så länge syns lite av det, enligt Barbara Böttcher på Deutsche Bank, som förklarar att många är samstämmiga i tron om att Angela Merkels CDU fortsätter vid makten efter den 22 september och det snarare hänger på vilken koalitionspartner det blir med.

Väljarna menar att tysk ekonomi hade kunnat vara i sämre skick och Mittelstandföretagen i mindre stark position om det inte vore för Angela Merkel, som beskrivits som en “wunderkvinna”.

Hon gjorde en rejäl roulettesatsning när skuldkrisen drabbade Europa med full kraft. År 2009 lanserade hon “Kurzarbeit” vilket förutsatte att den värsta krisen snabbt skulle vara över. Programmet inne-bar att miljardkostnaderna för personal lyftes från de tyska företagen till staten för att de skulle kunna behålla sina anställda.

Till exempel lasermaskintillverkaren Triumf behöll inte bara sin egen personal under de tuffa ekonomiska åren utan an-ställde dessutom fler ingenjörer, trots att de inte var i behov av det. När efterfrågan vände var de snabbt i gång och kunde syssel

1,1sätta den nya personalstyrkan. Att personal kunde gå ner i arbetstid gjorde att en halv miljon arbeten kunde räddas under recessionen 2009, enligt en OECD-rapport. Det har bland annat inneburit att arbetslösheten har kunnat hållas tillbaka på en historiskt låg nivå, i april var den 5,4 procent eller strax under 3 miljoner.

Kurzarbeitprogrammet för anställda har haft en maximal längd på sex månader. I december förra året förlängdes den till tolv månader. En del varnar för att subventionen öppnar för missbruk.

Steffen Henzel på Ifoinstitutet menar att det inte finns något motiv till förlängningen som tolkas som att man enbart ger en extraskjuts åt företag – helt i onödan.

Många företag har dragit nytta av Kurzarbeit och i år kommer runt 140 000 anställda att få sin lön subventionerad av tyska staten. I statsbudgeten för 2013 har man ålagt programmet 1,1 miljarder euro. Tidigare år har det varit uppe på enorma 5 miljarder euro.

Tyskland framstår alltmer som ett unikum i världen med sin starka industri som stormar fram med stöd av staten. Men de tyska företagen, med alla sina framgångar, kan inte exportera vad andra länder efterfrågar. Alla vill ha ett eget Mittelstand. Samtidigt kan alla inte vara som Tyskland – någon måste köpa varor, menar Pär Magnusson på RBS.

Vägen framåt för Tyskland vore att agera med finanspolitik och driva upp sin skuldsättning, föreslår han.

“Men de tror inte på det. I Tyskland är det inte valfläsk att spendera pengar.”

Barbara Böttcher blir tagen av frågan om landet inte ska öka sin statsskuld och låta andra länder stiga fram på bekostnad av Tyskland.

“Jag kan inte se ett värde i att minska vår konkurrenskraft. Det är bättre att det åtminstone finns ett starkt land i euroområdet.”

Och höjda löner skulle få effekten att många skulle behöva säga upp personal, vilket skulle hämma tillväxten och knappast leda till konsumtion, menar hon.

“Många tyskar skulle inte vilja att vi fortsatte att finansiellt stödja hanterandet av eurokrisen om de samtidigt vore rädda om sina jobb och oroliga över sin arbetssituation.”

EMANUEL SIDEA

FAKTA/ TRE TYSKA FRAMGÅNGFAKTORER …
”¢ 3,5 miljoner medelstora företag – Mittelstand – håller produktionen i gång.
”¢ Många kommunala och delstatliga banker stöder bolagen.
”¢ Inga reallöneökningar på nära tjugo år.

… OCH TRE STORA HOT
Ӣ EU-krav att fler banker ska privatiseras.
”¢ Kraven på minimilöner blir allt starkare.
”¢ Främlingsfientligheten ökar och extremhögern går framåt.

Bildtext:
– Sennheisers första egenutvecklade mikrofon DM-1 från 1947.
– Fritz Sennheiser startade sitt bolag efter kriget.
– Sennheiser omsätter 4,5 miljarder kronor på sina mikrofoner och hörlurar till proffs.
– Philip Kleis, orgelbyggare.
– Ralph Wiechers, fordonstillverkarna.
– 250-årsjubilerande penntillverkaren Faber-Castell är ett av alla välmående tyska Mittelstandföretag.
– Thomas Mayer.
– Hermann Simon.
– Kommunala Sparkasse har 15 600 kontor som stöttar sina lokala företag.
– Pär Magnusson.
– Tyskland är beroende av exporten till Kina och USA, konstaterar Barbra Böttcher på Deutsche Bank.
– Joachim Scheide.
– Peter Hartz.
– Protesterna mot Hartz IV som ger ett arbetslöshetsstöd på 382 euro/månad är stora.
– VW Golf tillverkas i Wolfsburg.
– VW-chefen Peter Hartz ledde kommissionen som utarbetade arbetskraftsreformerna.
– Högerextremister på marsch i Erfurt den 1 maj 2013.
– Tyska medier ger en negativ bild av invandrarna, särskilt av muslimer och araber.
– Fattigdomen breder ut sig …
– … och ojämlikheten har ökat i Tyskland.