“AKTIVIST? JAVISST!”

Med sin hedgefond Castlerigg har Thomas Sandell seglat upp som den tyngste svensken på Wall Street och en av Sveriges 136 miljardärer. I en exklusiv intervju berättar den medieskygge finansmannen om vägen till toppen – och om hur han sätter skräck i rader av amerikanska börsbolagschefer.

(Veckans Affärer 19 december 2013)

Från kontoret på 26:e våningen är vyn över Manhattan otrolig med blänkande skyskrapor och mörka regnmoln som reser sig över den intilliggande Central Park. Vid de stora fönstren finns skinande prisplaketter – “Årets bästa fond”, “Årets bästa prestation”.

Thomas Sandell ville bara få några års erfarenhet av att arbeta utomlands efter studierna. Tre decennier senare har han inte återvänt. Han driver sin hedgefondsfirma med tjugofem anställda här i New York. I London sitter ytterligare fem anställda.

Han tar emot iklädd blå kavaj, vit skjorta och svartgrå jeans. Han och hans team förvaltar hedgefonden Castlerigg med ungefär 1 miljard dollar, motsvarande cirka 6,6 miljarder kronor, i kapital.

Vid 52 års ålder och efter en lång karriär i finansvärldens huvudstad har han avancerat till en riktigt tung position. Han är ett känt namn i branschen efter att ha arbetat med några av Wall Streets mest legendariska profiler.

Han ger ett lugnt och eftertänksamt intryck, är nästan lite blyg i sin framtoning, vilket är en skarp kontrast till nidbilden av finansprofiler som aggressiva alfahannar som tar för sig. Men tävlingsinstinkten har han, och den fick han redan i tidig ålder.

Som ung var Thomas Sandell en framstående badmintonspelare i juniorlandslaget. Han hade börjat spela med kompisar i Umeå där han växte upp. När familjen flyttade till Malmö gick han på badmintonskola där han fick spela femton timmar per vecka.

“Jag var rankad som nummer två i Sverige”, säger Thomas Sandell som i USA kort och gott kallas för Tom.

Trots en lovande idrottskarriär valde han att lägga ned racketen när han började studera på internationella ekonomlinjen i Uppsala.

Varför satsade du inte på badminton i stället för på studierna?

“Du kunde inte försörja dig på en badmintonkarriär på den tiden. Det är möjligt att du kan göra det nu.”

Under studietiden i Uppsala fick han intresse för aktier. Detta var 1980-tal, finansvärlden och Wall Street var på allas läppar. Börsen gick bra.

“Jag började spekulera i aktier, men lärde mig en otrolig läxa när jag förlorade på min första investering, Gambro. Jag förlorade 30 procent på några månader, pengar jag hade sparat ihop själv på sommaren när jag hade jobbat. Jag lärde mig the hard way att allting inte bara går upp. Och man lär sig mycket mer från misstag än att ha tur.”

Redan under studierna på ekonomlinjen bestämde han sig för att syssla med finans. Inspirationen kom från några av 1980-talets finansiella fixstjärnor.

“Min mor hade en god vän, doktor Adielsson, Göran Adielsson som är Erik Pensers partner. Så man kan säga att Penser och Adielsson var mina inspirationskällor inom finansvärlden”, säger han.

Vid sidan av aktierna fokuserade han på undervisningen som skedde på franska och engelska och lästes av en liten grupp – fyrtio studenter per termin.

“För att lära sig franska fick man åka dit på sommaren och lära sig. En sommar jobbade jag på Saab i Paris”, säger han.

En annan sommar fick han arbeta för Erik Penser på Carnegie. Där fick han i uppgift att analysera svenska bolag.

“Bästa sättet att lära sig vad man vill göra när man växer upp är att ha ett sommarjobb. För att se hur saker och ting fungerar i olika branscher. Jag jobbade ofta på jullov och sommarlov”, säger han och berättar om ett annat feriejobb:

“Min mor var sjuksköterska och chef för hela medicinkliniken på Malmö sjukhus och jag jobbade på akuten. Det var intressant att se hur det fungerade, men det var inte riktigt för mig.”

Efter att ha provat på Saab i Paris, Carnegie i Stockholm och akutvården i Malmö ville han efter studentexamen från Uppsala ut i världen.

“Jag tänkte att det kunde vara bra för mig att ha en viss typ av internationell erfarenhet, ta en MBA och sedan komma tillbaka till Sverige. Jag hade inga kontakter som kunde hjälpa mig att få ett jobb utomlands så jag skickade hundra brev, till varenda bank och börsmäkleri i London, Paris och New York. Jag fick väldigt få svar.”

Var du en toppstudent?

“Nej, inte alls. Mer en B-student, godkänt och ett par väl godkänt. Jag var aldrig en straight A-student, utan snarare B plus eller A minus.”

Han fick ett par svar, ett med ett erbjudande om jobb på Atlantic Finance i Paris.

“De täckte skandinaviska aktier så det hjälpte mig att få mitt första jobb”, säger han.

Jobbet som analytiker var slitsamt, chefen var krävande.

“Vi jobbade 24 timmar om dygnet. Ganska ofta var vi tvungna att träffa honom typ halv åtta en lördagsmorgon eller söndagsmorgon och ha hela analysen klar för att han skulle till London på söndag kväll.”

“Men vad som är bra med sådan erfarenhet är att du lär dig väldigt mycket väldigt snabbt, du lär dig jobba hårt och du lär dig att bli väldigt noggrann – det är mycket detaljer bakom analyser och investeringar.”

Efter att ha arbetat i Paris i ett och ett halvt år började han läsa en MBA på Columbia i New York.

“Det är nära Wall Street. En hel del finanspersoner kommer till Columbia för att hålla föredrag och jag fick lära mig olika strategier, leveraged buyouts, M&A, block trading, fixed income och allt sådant.”

De franska språkfärdigheterna visade sig vara av betydelse när han under MBA-studierna sökte sommarjobb i New York.

“Första sommaren fick jag jobb på investmenbanken Baches risk arbitrage-avdelning där det fanns en legendarisk kille, Guy Wyser-Pratte. Han var väldigt känd inom vår bransch och en riktig frankofil, hans pappa var fransman och när han såg att jag hade jobbat i Paris blev han väldigt intresserad.”

När MBA-studierna var klara fick han erbjudande om fast jobb på Bache, men efter att Bear Sterns gjort intervjuer på campus fick Sandell också erbjudande om jobb där 1988.

Han valde Bear Sterns och kom dit under en speciell tid. 1980-talet i New York gick i finansvärldens tecken.

“På 1980-talet hade det varit otroligt sprudlande, tills kraschen 1987 och sedan var det en krasch 1989 när jag precis hade startat och världen förändrades fullständigt.”

Han var anställd som portföljförvaltare inom internationella investeringar, men Bear Sterns hade inte särskilt mycket arbitrage utomlands. Det fick han bygga upp under överseende av vd:n Ace Greenberg, en legendarisk finansprofil.

“Vi satt åtta personer i en bänk, bara några platser från varandra. Det var intressant. Jag fick jobba mycket med hans affärer och hans kunder som gjorde företagsuppköp.”

Efter åtta år lämnade han Bear Sterns för att starta eget.

“Jag ville försöka vara entreprenör. Jag hade alltid känt att jag ville ge det en chans, att ha en egen verksamhet, men jag hade inga större förhoppningar att få in så mycket kapital.”

Hur visste du att det var dags att bli egen?

“Åtta år är ganska lång tid i ett företag. Det var en enormt bra erfarenhet och jag var väldigt nöjd med att vara på Bear Sterns, men jag kände att marknaden var väldigt bra för företagsuppköp, för risk arbitrage och jag kände att om jag någonsin skulle göra det var det dags. För du vet aldrig när nästa recession kommer och då skulle det vara mycket svårare att starta eget.”

En del av pengarna kom från svenskt håll, från en person som han tidigare haft som inspirationskälla.

“Doktor Adielsson var definitivt en av mina första investerare”, säger han.

Erik Penser gick inte in?

“Nej, inte Penser”, säger han och tillägger att två andra familjer också var tidiga investerare.

“Familjen Kockum och familjen Edstrand kom också in ganska tidigt. Plus en god vän till mig från Bryssel – jag ska inte nämna fler namn.”

Kockum är en varvsfamilj från Malmö och Edstrandfamiljen står bakom det bolag som i dag heter BE Group och som är noterat på Stockholmsbörsen. Dessutom hade Sandell också fått ihop ett eget kapital efter åren på Wall Street.

“Jag lade in 2 miljoner dollar av mina egna pengar, allt jag hade, i min fond”, säger han.

Hedgefonden Castlerigg startade alltså 1998 med 40 miljoner dollar under förvaltning och fick en flygande start.

Castlerigg hade under sitt första kvartal ökat sitt förvaltade kapital till 150 miljoner dollar och när första året var slut hade det vuxit till 250 miljoner dollar.

“Det var ett bra år, vi var upp 22,5 procent 1998 som var ett tufft år på Wall Street”, säger han om året då finansiella kriser drabbade Ryssland, Thailand och Latinamerika.

Andra verksamhetsåret var avkastningen 15 procent och tredje 30 procent. Intresset att satsa pengar i Sandells fond var stort och växande.

“År 2000 hade vi över 1 miljard dollar”, säger han.

“De första tio åren till och med 2007 hade vi en 15-procentig genomsnittlig avkastning per år med 5 procents volatilitet, den högsta avkastningen i hela branschen till och med 2007.”

Från 1 miljard växte fonden till 4 miljarder. Som mest förvaltades 7,5 miljarder dollar – motsvarande hela 51 miljarder kronor år 2007.

“Vi hade mycket typ ‘hot money’, fond-i-fonder med väldigt kortsiktig investeringshorisont. Därför förlorade vi också så mycket kapital i utflöden efter 2008 för att vi hade väldigt ostabila kunder”, säger Sandell.

När finanskrisen slog till blev många aktörer pressade och kontanter var åtråvärda. De tog ut sitt kapital från hedgefonder och utflödena var så stora att många tvingades lägga ner. Andra hejdade utflödena genom inlåsningsavtal, men det gjorde inte Sandell.

“Vi hade ingen längre lock-up utan det var kvartalsvis. Många fonder har kvartalsvis likviditet. Om du vill hantera din risk så vill du ha möjlighet att göra uttag.”

Finanskrisen 2008 var en hård smäll för hela branschen, även för Sandell – avkastningen blev minus 30 procent.

“Det är en 1930-talskris vi har gått igenom allihop. Det kommer att hända igen. Men om det bara händer var sjuttionde eller hundrade år så är det inte så himla dåligt.”

Sandell Asset Managements hedgefonder jobbar med tre olika strategier – merger arbitrage, equity special situations och credit opportunities.

“Det innebär att det måste handla om en omstrukturering av ett företag, ett uppköp eller ett företag som går bankrutt. Då investerar vi”, säger Sandell.

Hedgefonder förknippas ofta med stora risker och det är inte riskfritt att, som de gör, ta 5-10 procent av ett börsbolag, men Sandell betonar att de främst är inriktade på att bevara kapitalet. I andra hand kommer att ha en stabil utveckling som inte följer börsens utveckling.

“Under sexton år har vi haft ett equity beta på 0,26. Det betyder att vår känslighet till börsen bara är 26 procent. Vi har en hög andel idiosynkratisk avkastning vilket innebär att händelser generellt ger avkastning, inte börsutveckling.”

En av strategierna som hedgefonden är verksam inom är så kallade credit opportunities, kredithändelser. I början av 1990-talet, under dåvarande finanskris, var Thomas Sandell inblandad i så kallade distressed investing, alltså i krisande bolag.

“Vår avdelning på Bear Sterns var en av de ledande inom området. Vi hade både egenhandel inom distressed och de lärde mig analysera bankrutta bolag. Jag lärde mig alla regleringar och den amerikanska och brittiska konkurslagstiftningen.”

“När jag startade Castlerigg visste jag att man måste ha en strategi som fungerar i en lågkonjunktur. I en lågkonjunktur är det färre uppköp, men fler betalningsinställelser.”

En av hans mest uppmärksammade investeringar på senare tid har varit Bob Evans Farms, ett amerikanskt företag där Sandell agerat så kallad aktieaktivist och velat renodla genom att dela i två delar: en som ska syssla med restauranger och en annan med livsmedelsindustri.

En annan stor investering är energi- och infrastrukturbolaget Spectra Energy där han också lagt fram en plan på hur värdet på bolaget kan öka. Resonemanget i bägge investeringarna har varit att synliggöra de värden som bolagen har men som inte aktiemarknaden reflekterar i aktiekursen.

I offentliggjorda brev och medverkan i medierna har Sandell presenterat sina strategier för bolagen. Det är ovanligt att aktieaktivisterna tar till medierna, men det är en metod som används när synpunkterna inte hörsammas.

“Spectra har underpresterat jämfört med resten av sektorn med 73 procent under de senaste tre åren.”

Han menar att det finns en tendens bland företagsledningar runtom i världen att de tror att de äger företaget.

“Ledningen äger oftast få aktier och de betalar enorma löner och bonusar till sig själva, vilket är helt fel”, säger han.

Hans kritik av Spectra Energy fick snart effekt.

“Vi fick Spectras vd att komma ut offentligt ganska snabbt och han anammade en tredjedel av vår åtgärdsplan”, säger Sandell.

Arbetsbördan är inte lika hög nu som i början, konstaterar han.

“Hur mycket jobbar jag? Jag kommer in sju på morgonen och stannar tills jobbet är gjort. Det kan vara sju till sju, eller sju till midnatt.”

“Men det är inte som det var när jag först startade bolaget. Det var en helt annan grej. Mitt första år jobbade jag definitivt från sju till nio varenda dag, och elva också. Jag var på kontoret sju på morgonen på julafton, juldagen och nyårsafton.”

Efter nedgången 2008 är Castlerigg nu tillbaka med en hög avkastning, i år blir den cirka 10 procent. Dessutom ökar det förvaltade kapitalet.

“Vi har haft stabila inflöden de senaste åren. Nu har saker och ting vänt. Vi har väldigt stort intresse för många av våra produkter just nu”, säger han och slår fast att kundtypen med snabbrörligt kapital som var inne i fonderna före finanskrisen 2008 håller på att bytas ut mot stabilare kunder.

“Vi hade ett marknadsföringsteam som inte var duktiga på att etablera de långsiktiga institutionerna som pensionsfonder, universitet och stiftelser. År 2010 anställde jag ett helt nytt marknadsföringsteam. De har väldigt starka kontakter med pensionsfonder och stiftelser runtom i Amerika, så vi håller på att förändra vår kundbas.”

Han tycks vara hungrig på att fortsätta jobba. Men hur länge till?

“Mitt yrke är som en sport för mig och jag är en atlet på det viset. Det är något jag har en passion för – jag tycker det är lika roligt att jobba i marknaden som att spela ett set badminton.”

Intresset för Sandells fonder har också kommit från Skandinavien, berättar han.

“En av våra största investerare är en svensk institution. Vilken? Vi går inte in på de detaljerna.”

I Finanssverige är Sandell ett känt namn. Hjälper det?

“Jag tror inte det är någon som bryr sig om namnet. Det enda de bryr sig om är att du ger en bra avkastning.”

Kan jag som privatperson stoppa in pengar i Castlerigg?

“Javisst.”

Men jag måste ha en halv miljon dollar?

“Gränsen går säkert däromkring. Vi har en europeisk UCITS-fond, den kan du komma in i som privatperson med mycket mindre kapital. Den är väldigt likvid.”

Hur stor är den?

“Vi är en av de största UCITS-fonderna i hela världen, typ 200 miljoner dollar just nu. Den har varit den bästa händelsestyrda fonden under tre års tid i världen och fått fyra priser.”

Ni kallas ibland för aktieaktivister, är det en felaktig beskrivning?

“Du kan kalla det aktivist, det är inget fel i att vara aktivist”, säger han och tillägger:

“Vad som har hänt när det gäller att vara aktivist, eller corporate raider som Carl Icahn var på 1980- och 1990-talet, är att de sågs nästan som ‘bad guys’ för att de sade till företagsledningar att skapa bättre värden och jobba hårdare, har i dag en helt annan status”, säger han.

“Nu har pensionsfonder och institutioner en enormt stor aptit på vår typ av aktiviststrategi. De är ofta största investerarna i nästan vartenda företag på New York-börsen”, säger han och ger exemplet med Spectra Energy som är ett av Castleriggs största innehav.

“Själva allokeringen av kapital är fel. Bolag som Spectra som bara genererar en massa cash som sitter i en kassa. Om kontanterna delas ut till aktieägarna blir bolaget värt 50 procent mer och när aktien stiger sjunker kostnaden för kapital i företaget. Det är som att de inte fattar att företagsköp kostar mindre om aktien går upp 50 procent. Man kan använda sin egen aktie till att köpa upp och konsolidera industrin. Då är det ett bra tillfälle för aktieägare och aktivister att gå in och ha en diskussion.”

I Sverige har Christer Gardell och Cevian Capitals aktivistmodell fått en del kritik. Varför tror du att man är kritisk?

“Jag tror att man inte förstår. Cevians planer är bra, inte bara för aktieägarna utan också för företagen. Oftast lämnar de ett starkare bolag efter sig. Ett företag som fungerar mer effektivt när du fått upp marginalerna i bolaget.”

Har ni mycket kontakter med varandra?

“Javisst. Alla känner alla – så gott som”, säger han och tillägger att hedgefonder och andra aktivister ibland går samman för att driva igenom förändringar.

“Även här i USA får du koordinera dig men du måste skapa en grupp och ha ett kontrakt.”

Vilka svenska aktörer har ni kontakt med?

“Det finns inte så många hedgefonder i Sverige, det är ganska lätt att klura ut vilka det är.”

Vad gör du när du inte jobbar? Jag vet att du har två barn.

“Ja, två döttrar. När jag inte jobbar så leker jag med mina barn. Uppriktigt sagt, det är mitt största nöje – att spendera tid med min familj och mina barn.”

Pratar de svenska?

“Lite grann. De vill att jag läser svenska böcker för dem.”

Hur ofta är ni i Sverige?

“Jag åker två tre gånger per år. Jag tycker enormt bra om Sverige, trivs väldigt bra när jag kommer hem.”

Men ni ska inte flytta tillbaka till Sverige?

“Never say never. Min fru tycker jättemycket om Sverige och hon skulle också jättegärna flytta dit.”

Var kommer ditt driv ifrån?

“För mig är det inte som ett jobb. Ofta karakteriseras jobb som något negativt -‘varför ska man jobba?’. Vad skulle jag göra om jag inte jobbade? Om du pensionerar dig på traditionellt sätt sitter du hemma, ser på tv, läser böcker, kanske reser lite. Jag skulle bli helt uttråkad. Det händer att många som pensionerar sig blir deprimerade efter ett eller två år. Jag tycker om att lära mig något varje dag. Och jag är ju redan pensionerad. För mig är det här som att vara pensionär -att inte behöva jobba arton timmar om dygnet.”

Varför har du valt att hålla en sådan låg profil i medierna?

“Vi är villiga att vara med i seriösa publikationer, som er. Om ni vill skriva om vår verksamhet och vår bransch och vårt företag så kan vi göra det till en begränsad nivå. Men vi har inget intresse av att vara med i pressen varenda dag.”

EMANUEL SIDEA

FAKTA/ Lars Eric Thomas Sandell
FÖDD: 1961, uppvuxen i Umeå och Malmö.
BOR: Townhouse i New York, samt bostad i London.
FAMILJ: Hustrun Ximena Torti från Argentina och två döttrar, 5 och 2 år.
UTBILDNING: Internationella ekonomlinjen, Uppsala universitet och MBA från Columbiauniversitetet.
FRITID: Tennis, vattenskidor, skidåkning och löpning. “Jag tycker om att springa i Central Park. Men det är inte femton timmar i veckan som förr.”
FÖRMÖGENHET: Plats nummer 50 på Veckans Affärers lista över de rikaste svenskarna 2013 med 3 miljarder kronor.