Syrien är på riktigt

Hård konkurrens brukar beskrivas som att det råder krig. Riktiga krig som det som pågår just nu i Syrien borde ge oss en tankeställare.

(Veckans Affärer 15 augusti 2013)

Iskallt och ihällande regn föll från skyn. Än mer blodisande var smattrandet av skott som hördes i närheten och den pansarvärnsraket som smällde på avstånd. Vid gränsen hade jag passerat en genomborrad skylt: “Welcome to Syria”.

I samband med reportage om Ikeafacket i Turkiet (VA nr 20-21) befann jag mig nära gränsen till Syrien och med tid över ville jag med egna ögon se omfattningen av kriget.

Den turkiske tulltjänstemannen hade visat att gränsen var stängd genom att hålla upp sina korsade underarmar. När jag sade jag: “I go” och pekade mot Syrien gick han tillbaka till sin lunch. I skydd av ösregn gick jag in i Syrien – ingen stämpel, ingen passkontroll.

I gränsremsan mellan Syrien och Turkiet har tiotusentals bosatt sig i flyktingtält märkta med UNHCR. Desperation har lett till att laglöshet råder. Rebeller, vapenhandlare och smugglare eldar också på farorna.

Härifrån till helvetets Aleppo är det samma avstånd som från Stockholm till Södertälje. På vägen som leder till Aleppo står tre långtradarchaffisar, äter en omelett som de lagat vid vägkanten och när jag passerar erbjuder de lite mat. Men vill jag inte ha te i varje fall?

Några vapen hade de inte sett, trots att det är bland annat den här vägen som många vapen levereras in till Syrien. “Senaste levereransen? Potatis”, säger en av dem. Längre fram står fyra kalasjnikovsvingande killar vid en vaktkur och vaktar en utbombad stridsvagn, en hög med kryckor och benproteser och en genomskjuten bensinstation som numera är en tillfällig boplats för de vars skor ligger ute i regnet.

Det är öde samhällen där allt liv försvunnit. Kvar är tomma skal med hål i.

På en kämpande moped kommer tre unga pojkar farande, de undrar om jag vill ha lift. Vi är nu fyra på den stackars kraxande maskinen som tar oss uppför ett berg som leder hem till dem.

Kriget är inne på sitt tredje år och vad som händer här i Syrien kan inte ignoreras. Det är en region som är högst angelägen för många i Sverige. Och nyligen även för svenskt näringsliv.

År 2004 var Lukas Lundin med sina direktörer från Tanganyika Oil i Damaskus för att skriva avtal med president Bashar al-Assad om oljeutvinning. Med bolaget sålt tycktes också intresset från Sverige försvinna. Att det är ett helvete på jorden med döda i tiotusentals och miljontals flyktingar tycks få bry sig om.

Men det får inte vara så att länder blir ointressanta för att de för tillfället saknar betydelse för oss ekonomiskt och politiskt. Omvärlden har ansvar inte bara när det ska exporteras och göras affärer och investeringar, utan också i denna stund av rådande krig.

Företag kan spela en roll, och fler bör stiga fram och ställa krav. Ingen enskild person kan stoppa det, men alla kan mobilisera det som går – en journalist kan rapportera, ett företag kan donera.

Det har riktats kritik mot många mediebolag om att den undermåliga rapporteringen kring Syrien beror på att sparande redaktioner inte har råd att skicka sina journalister. Oförsäkrade frilansare med risk för liv och lem är de som har fått ta sig in i helvetet.

Från hemmafronten rapporteras i stället om de krig som uppstår när konkurrensen hårdnar på någon marknad. Ska vi verkligen slösa med de orden för att beskriva att ett företag förlorar någon procentenhets marknadsandel men inte vilja beskriva hur människor förlorar sina liv, sin familj och sina släktingar? Där folk dör och dör och dör?

EMANUEL SIDEA