Afrikas olja. Svenska storbolag gör affärer i diktaturer – men bara Lundin Oil kritiseras

Lundinfamiljens oljeäventyr i Etiopien är åter i skottgluggen. I senaste inlägget har Kerstin Lundell (DN 23/6) kritiserat bolaget och storbanken Nordea, som är oljebolagets tredje största ägare.

(Dagens Nyheter 30 juni 2014)

Återkommande sedan 1999 har man diskuterat det moraliskt riktiga i att Adolf Lundin och sedermera hans söner Lukas och Ian Lundin gör affärer i diktaturer i Afrika. Av sin far, som visserligen medgav att han betalade mutor, har sönerna ärvt ett risktagande oljeimperium som gjort affärer där ingen annan lockats. I olika varianter har debattörer kritiserat bolaget och avkrävt ansvar för omgivning, att säkerheten i Etiopien garanteras av en regims militärstyrkor som begått stora övergrepp – vilket det finns en rad rapporter och vittnesmål kring.

Jag har själv bevakat Lundinfamiljen och reste häromåret med dem på pressresa till somaliska Ogaden där man borrar efter olja.

På motsvarande resa har bolaget tagit investerare såsom Nordea och andra journalister. I debatten har Lundinbolagen varit en vattendelare mellan journalister så- som nämnda Kerstin Lundell, som är tydligt emot (liksom en stor del av journalistkåren). Samtidigt har journalisten Bengt Nilsson (med nyligen utgivna boken “Oljans pris”) tagit Lundin i försvar och försökt nyansera ämnet. Själv har jag inte tagit ställning vare sig emot eller för dem, däremot varit kritisk i min rapportering.

Slående i debatten, som nu pågått i femton år, är att kritiken mot Lundinarna aldrig gäller andra.

Utan att vilja frånskriva något som helst ansvar kan man konstatera att det ställs krav och att Lundinfamiljen diskuteras grundligt – bra så, men hur är det med de andra?

Storbolagen med den för Sverige viktiga exporten hålls i debattkarantän och inga (eller ytterst låga) krav ställs. Ändå bör man komma ihåg att verkstadsbolaget Atlas Copco finns i Afghanistan, Centralafrikanska republiken, Kongo-Kinshasa, Marocko, Mauretanien, Somalia och Zimbabwe.

Ericsson finns i Afghanistan, Centralafrikanska republiken, Kongo-Kinshasa, Mauretanien, Somalia, Syrien, Zimbabwe och Yemen.

Verkstadsbolaget Sandvik finns i Kongo-Kinshasa och Zimbabwe.

Scania i Etiopien, Irak, Libyen, Nigeria, Sudan, Syrien och Zimbabwe. Ett litet axplock som visar att inte bara råvarubolag utan även leverantörer av teknik, material och utrustning gör affärer i konfliktområden. Även den svenska staten med sitt bistånd klarar sig undan vidare granskningar och diskussioner.

Trots att den svenska staten genom sina företrädare antar en närmast ignorant inställning till affärer med diktaturer, utan snarare är affärsstimulerande. När ämnet emellanåt dyker upp som del i andra debatter – aldrig kring Lundin – påtalar företag och biståndsgivare värdet av processen: föra en dialog bakom lyckta dörrar. Det räcker inte.

Oavsett om man diskuterar Lundin och Nordeas ansvar för oljeaffärer, Ericssons telekomaffärer eller det svenska statens bistånd till tveksamma regimer bör kritiken landa i att man av dem alla kräver ett tydligt och mätbart svar på var den yttersta gränsen går när man lämnar en konfliktmarknad.

Sådana svar, om några skulle ges, skulle avslöja en hög tolerans för regimer som fängslar, förtrycker och förföljer sina medborgare och ett hyckleri av osannolika mått som svenskar knappast ger stöd för.

I dagens läge klarar sig de flesta utan kritik. Ett mycket lukrativt läge för det svenska näringslivet.

EMANUEL SIDEA

Reporter på Veckans Affärer