Makthavare med moral
Hon har snabbt seglat upp som en av Nordens tyngsta makthavare inom finansbranschen. Stina Billinger och hennes SPP/Storebrand vill gå i täten för långsiktigt uthålligt företagande och hållbara investeringar.
(Veckans Affärer 6 september 2012)
Hon är hemma med sjukt barn när vi träffas i Svandammsparken i Stockholmsförorten Midsommarkransen, rätt över gatan från bo-staden och där Sigge, ett och ett halvt år nu leker med sin träbil. Stina Billinger har de senaste fyra åren arbbettat iinom pen iarbetat inom pensions- och försäkringsbolaget Storebrand, först inom den norska koncernens svenska del, SPP. I fjol blev hon hållbarhetschef för hela den börsnoterade koncernen med 400 miljarder norska kronor under förvaltning.
På senare tid har hon figurerat frekvent i affärspressen, men inte för sina skarpa uttalanden,
Stin utan för sina ömsom löften, ömsom hot om att sätta press på bolagen bakom lyckta dörrar.
”Vår policy är inte att föra en diskussion i medierna”, förklarar hon medan sonen i parkens tomma fontän vaskar en Päronfestis.
Det tycks finnas två grupperingar bland de som arbetar med hållbarhetsfrågor. Den ena skyr inte att kritisera bolag offentligt, och dit räknas bland andra Folksams Carina Lundberg Markow. De på andra sidan väljer en mindre konfrontativ linje i offentligheten och dit räknas Stina Billinger.
”Jag föredrar hellre att titta på hela sektorer än enskilda bolag”, säger hon och förklarar att hon till exempel aldrig på mikrobloggtjänsten Twitter skulle kritisera bolagets ledning under en årsstämma – vilket Carina Lundberg Markow gjorde i våras på Lundin Petroleums.
”Det handlar om att föra en dialog med bo-lagen och inte om att peka finger.”
Hennes ambition är att få de cirka 2 400 bolag som Storebrand investerat i världen över att förändra sitt arbete och göra hållbarhet till en del av sin affär.
Men det är väl nu frågan till slut bör vändas mot Stina Billinger, varför då? När vägen till helvetet är kantad av goda föresatser, som det heter, varför göra gott – särskilt när man inte kan vara helt säker på att det är gott?
Hon blir överraskad över hur frågan formuleras.
”Varför göra gott”, upprepar hon och tystnar innan hon försöker svara på vad hon tycks uppleva är en sådan märklig frågeställning.
Stina Billinger föddes 1980 i Stockholm och hon är på många sätt ett barn av sin 80-talistgeneration. Uppvuxen på Lidingö (”ja, i de finare delarna”, skjuter hon in när jag frågar). Pappan jobbade med film och är fortfarande chef på Cinemateket. Hennes mamma är kyrkoherde och präst i Skärholmens församling.
Den kristna bakgrunden är inte oviktig för henne och hon beskriver sig själv som troende. Redan i unga år upplevde hon konkret att familjen var politiskt och socialt engagerad. På nedervåningen i den stora villan gömdes flyktingar. Politiska dissidenter från Sudan, en par från Uganda eller en familj från Peru. Ett socialt patos kom med modersmjölken.
Efter musikgymnasium – i åtta år var hon körledare i församlingens ungdomskör – visste hon inte vad hon skulle göra och tog diversearbeten: på eventbolag, assistent på Rädda Barnen och inom filmproduktion, innan hon hamnade på en mindre reklambyrå där hon fick lära sig om varumärkesbyggande, pr och kommunikation.
”Jag ville rädda världen, i stället satt jag och gjorde varumärkesprofiler till företag”, säger hon i dag, men slår ändå fast att det var kunskaper som hon fått stor nytta av längre fram.
När en tidigare kollega, som gått över till den ideella sektorn, ville locka över henne till Röda Korset var hon inte sen att nappa. Där började hon med att styra upp hur insamlingen av pengar skulle skötas. Organisationens inkomster, trots sin stora betydelse, var inte strukturerade och med sin projektbakgrund gav hon sig i kast med att förbättra det – och att mäta effektiviteten. Den som går runt i svenska storstäder märker i dag hur annorlunda det är mot för bara tio år sedan: insamlare äskar pengar av förbipasserande, men det inte med bössor utan med autogirotalonger.
”Den ideella sektorn professionaliserades under dessa år”, säger hon.
Hon passade också på att studera medieoch kommunikationsvetskap på journalisthögskolan JMK samt retorik, innan hon gick vidare till reklambranschen.
Livbolaget SPP, som köptes av Handelsbanken 2001, såldes vidare till Storebrand 2007. Året efter förvärvet inrättades en ny corporate responsibility-tjänst av en tidigare chef – till vilken hon rekryterades.
När Stina Billinger kom till SPP fanns det initialt en tyst skepticism inom bolaget, medger hon. ”Ska hon göra en välgörenhetsorganisation av företagen”, undrade kritikerna.
Men hon fick igenom mycket och har på fyra år marscherat snabbt: fokus har varit att förändra synen dels internt, dels i bemötandet med bolagen, kunder, medier och samhälle.
Samtidigt som hon gått från att bara arbeta med SPP till att ansvara för hela Storebrandkoncernens hållbarhetsarbete har hon fått ett barn och det är hon själv som tar upp ämnet av uppenbara skäl – på parkbänken har Sigge gjort kaos med en kanelbulle.
”Det har varit positivt att ha en kvinnlig vd som låter en vara den kvinna man vill vara”, säger hon om chefen Sarah McPhee.
”Myten om de illojala kvinnorna tror jag inte på – det är bullshit. Alla chefer som hjälpt mig har varit kvinnor.”
Hon var föräldraledig i sex månader, men arbetade ändå 25 procent.
”Att inte vilja vara mammaledig provocerar många. Det är inte socialt accepterat att säga att man inte vill vara mammaledig. I Sverige finns en ålderdomlig syn på föräldraskap. Äldre kvinnor har ofta haft synpunkter på det och förebådande sagt att man inte får göra det ena eller andra: ‘du är ju mamma nu.’”
Att kombinera arbete och privatliv är svårt, medger hon, särskilt då hon pendlar till Oslo där hon stannar en eller två nätter i veckan. Men det är inte bara av ondo för en småbarnsförälder.
”Jag unnar alla mammor att sova på hotell en gång i veckan under småbarnsåren. Att få sova ut, träna, ta ett glas vin själv och få ta hand om sig”, säger hon och medger att många som hon kallar ”urmammor” kritiserat henne för det, men tillägger att ha en förstående make har varit av stort stöd i karriären.
I arbetet har det senaste och mest påtagliga resultatet varit att införa ett analysverktyg och betygssystem som visar på enskilda bolags hållbarhetsstatus.
Men när du ställer krav, är inte portföljförvaltarna skeptiska till att du hänvisar till att du inte kan bolagsvärdering?
”Nej, så är det inte. De tackar inte nej till ett extra redskap för att kunna mäta också hållbarhet”, säger Stina Billinger om de nya ratingsystemen med nyckeltal.
De största förändringarna kan uppnås om fler investerare än de etiskt nischade ställer krav. Det är också därför hon förespråkar etikfondens död.
”Ansvaret borde inte läggas över på konsumenten”, säger hon och argumenterar för att ansvaret för att förbättra bolagens hållbarhetsarbete inte bör vara en nischfråga för de intresserade kunderna.
I stället för att förlita sig på de som tar ett aktiv val – vilket förmodligen aldrig kommer vara en majoritet – är det bättre att få ett passivt stöd från majoriteten av pensionsspararna.
”Effekten är större om man får med en majoritet som ställer krav. Det är bättre att alla accepterar en miniminivå och sedan förflytta den nivån lite i taget”, säger hon.
Minimikraven i dag är att kräva att bolagen följer FN:s riktlinjer, men hon tillägger snabbt att krafttag bör tas inom området.
”Det behöver göras mer – vi behöver uppdatera riktlinjerna. Men det är på gång”, säger hon och nämner att EU är pådrivande i frågan.
Den ihärdiga kritiken mot hållbarhetsfrågan – som vägrar lägga sig – är att det skulle vara kosmetika. Stina Billinger håller med om att frågan måste gå djupt och därför betonar hon behovet av integration: att sätta upp tydliga regelverk med tydliga konsekvenser om de inte åtföljs.
”Om företag tror att de kan göra sin verksamhet ren genom att donera till en fond, så är det fel tänkt”, säger hon.
Stora steg tas, och vissa branscher är dess-utom snabbare än andra. Förändringar har skett i textil- och livsmedelsbranschen och företagen har blivit bättre på kontroll av leverantörskedjor, men förbättringarna uppmärksammas inte tillräckligt, konstaterar hon.
”Medier är besatta av negativa nyheter och inte av att lyfta fram goda exempel – det är kanske därför jag inte blev journalist”, säger hon.
Samtidigt medger hon att journalisters stora avslöjanden och uppmärksamhet kan bli en tändande gnista för att bolagen ska förändras, vilket fallen med korruption inom Siemens och Volkswagen visar.
”Negativa nyheter kan vara positivt för att driva fram förändring av företagskultur”, säger hon.
Kan vissa sektorer någonsin bli hållbara nog? Oljesektorn är en sådan som dyker upp i vårt samtal.
”Det är en svår fråga”, medger hon men återigen talar hon om att man ska sätta före-tagen i relation till sina branschkolleger.
Men tillägger snabbt att de företag som är mer hållbara presterar bättre än branschkolleger som inte är det.
”Vi ska lansera en fond på området och vill inte föregå det, men vi har räknat bakåt och det ser väldigt bra ut.”
En annan uppmärksammad diskussion om affärsrisker rör Lundin Petroleums tidigare verksamhet i Sudan, när bolaget hette Lundin Oil under senare delen av 1990-talet, men det är på många sätt ett avslutat kapitel, anser hon.
”Det går inte att be dem förklara sig i dag – hålla på att diskutera tillsättning av ytterligare en utredning när det pågår en rättslig prövning. Att låta dem gång på gång svara på samma frågor är inte optimal resursanvändning av deras hållbarhets- och ledningsarbete. Det man ska göra är att vara uppmärksam på vad de gör i dag och låta dem skapa värden.”
Storebrand kvarstår som ägare i Lundin Petroleum, andra investerare sålde när de inte fick igenom en utredning. I Stina Billingers värld är sista steget att slänga ut ett bolag från aktieportföljen. Hon föredrar att hålla i gång samtal med bolagen.
”Att exkludera bolag från ens investeringar skapar inte mer hållbarhet.”
Hon menar att svenska bolag är lyhörda och ändrar sig, även om de inte meddelar det själva. H&M som kritiserats för sitt snabba slitoch-släng-mode har lanserat en dyrare linje (Coskedjan) och ännu en lanseras nästa år (som ska heta ”& other stories”). Ikea jobbar med sin PS-linje och har förenklat sin komplicerade ägarstruktur och blivit bättre på kommunikation. Något konkret hon saknar och efterlyser, är mer vägledning till konsumenterna.
”Det vore bra om det fanns tydligare märkning av produkter, att man kunde se att till den här t-shirten har så här många liter vatten använts”, säger hon.
Politiker skulle också hjälpa till på regleringssidan. När hon ska peka på något exempel är hon snabb med att svara att införa full flytträtt på pensionskapitalet.
Pensionssparare som tycker att exempelvis SPP gör bra saker på hållbarhetsområdet men sparat hos annat livbolag kan inte flytta alla sina pengar, vilket skapar trögrörlighet på en marknad värd närmare 2 700 miljarder kronor, tre gånger mer än statens skatteinkomster.
”Pensionssparare ska kunna rösta med fötterna, vilket de inte kan i dag. Det är rätt absurt”, säger hon.
Hon infogar att det är facken och arbetsgivarnas parter som blockerar och på typiskt 80-talistmanér, halvt skämtsamt, halvt på allvar lägger till: ”Ett skäl till varför jag ska bli minister!” Men för att återgå till den ursprungliga, som hon tyckte märkliga frågan, om varför hon i så många år kämpar för att göra något gott?
”Jag vill betala tillbaka till världen”, säger hon och svarar möjligen omedveten i linje vad som slagits fast i en rad undersökningar om generationen född på 1980-talet – att det är viktigt att arbetet ska ha ett högre syfte.
”Det ger en tillfredsställelse när jag gör något bra för någon annan”, tillägger hon.
EMANUEL SIDEA
”Jag föredrar hellre att titta på hela sektorer än enskilda bolag. Det handlar om att föra en dialog med bolagen och inte om att peka finger.”
”Myten om de illojala kvinnorna tror jag inte på – det är bullshit. Alla chefer som hjälpt mig har varit kvinnor.”
”Pensionssparare ska kunna rösta med fötterna, vilket de inte kan i dag. Det är rätt absurt”
FAKTA/STINA BILLINGER
FÖDD: 28 juni 1980 i Stockholm.
BOR: Lägenhet i Midsommarkransen, Stockholm. Lantställe i Värmland vid sjön Billingen.
FAMILJ: Maken Joel, departementssekreterare, opolitisk, på internationella avdelningen hos finansminister Anders Borg, sonen Sigge 1,5 år. ”Nej, Joel har inte mycket kontakt med Borg. Även om det låter fint är hans tjänst inträdesnivån på finansen.”
INTRESSEN: Musikaler, lego, genusfrågor och utrikespolitik.
FACEBOOK: Aktiv. 479 vänner.
TWITTER:@stinabillinger har 666 följare.
STINA BILLINGERS NÄTVERK
Hållbarhetsbranschen är inte stor, många har snarlik bakgrund och de flesta känner varandra. Men några personer som hon träffar mer regelbundet är pr-konsulten Lina Thomsgård, Sveriges CSR-ambassadör Lisa Emilia Svensson, konsulten Niklas Ihrén, Ylva Lindberg på konsultfirman Sigla och ledamot i norska Etikrådet, CSR-specialisten Carina Sillberg på pr-firman Hallvarsson & Halvarsson, och på Nordea Fonder ESG-analytikern Helena Hagberg och vd:n Sasja Beslik. På SPP har hon naturligtvis nära kontakt med bolagets vd Sarah McPhee och på Storebrand bland andra vd Odd Arild Grefstad.