Spanien nästa

Vid sidan av USA:s budgetproblem har skuldtyngda Italien och Spanien varit i fokus. Efter räddningen av Irland, Portugal och Grekland väntar alla på vad EU ska göra. Men kan Europas fjärde största ekonomi räddas?

(Veckans Affärer 18 aug 2011)

Nu får det vara nog! Majoriteten av spanjorerna instämmer i protesterna och står bakom de demonstranter som vägrar att utrymma torget i centrala Madrid. Sedan mitten på maj har de ockuperat Puerta del Sol och paralleller har dragits till egyptiernas ockupation av Tahrirtorget i Kairo. Där, liksom här, har främst unga samlats.

Under de heta sommarkvällarna har unga i tusental fått nog och satt sig ner på torget i protest mot misskötseln av landet. Plakatens stora svarta bokstäver osar av ilska mot bankerna och mot politikerna.

“Vi är partipolitiskt obundna, men vi kräver förändring”, säger en ung kille som kallar sig Dominic och står i skymningsljuset på torget. Han är en av många tusentals som har engagerat sig i proteströrelsen kallad 15-maj (15M) efter egyptiernas 25-januarirörelse. På torget kindpussar Dominic till hälsning killar och tjejer som går förbi, och sammanfattar att han tidigare engagerat sig i flyktingfrågor och “sättet som flyktingar behandlas”, men nu är ekonomisk politik det som gäller och han sammanfattar hur man organiserat sig.

“Alla får delta, på våra samlingar får man presentera sitt material och så länge det inte är någon som absolut är emot så får det vara med och alla står bakom det.” Så här tidigt på kvällen är det endast ett hundratal på torget och ännu dröjer det ett antal dagar tills Madridpolisen bestämmer sig för att utrymma torget och helt stoppa allmänheten från tillträdde i flera dygn med våldsamma sammandrabbningar som följd. När rörelsen startade samlades 40 000- 50 000 demonstranter – enligt Dominic var siff ran 70 000 – som protesterade på torget framför det regionala parlamentet i Madrid, där guvernören Esperanza Aguirre sitter. De kräver hennes avgång. Men ännu sitter hon kvar på sin stol.

“Hon gör inget!” utbrister han och beklagar sig över de neddragningar som Madrid och de 16 andra provinserna måste göra för att inte överträda statens underskottsbegränsning på 1,3 procent.

“Det är fel! Mycket fel!” Säger Dominic och kindpussar två tjejer som kommer nära honom. Alla ska snart samlas för att delta i kvällens församling. Fler och fler strömmar till efter att temperaturen sjunkit en aning, de unga ansluter sig genom att sätta sig på marken runt en cirkel. På ett ögonblick tar en man till orda, samlingen är öppnad, och på snabb spanska hörs en tirad där några ord kan urskiljas, “revolution”, “politiker”, “banker”, “egoism” och så vidare.

Missnöjet är stort, och det är riktat mot mäktiga bankirer och svaga politiker som låtit bankerna härja fritt och som nu för en åtstramningspolitik som drabbar många unga, arbetslösa, lågavlönade familjer, invandrare, pensionärer. Det menar torgets “indignados”, som de har kallats. Men hur illa är det för Spanien? Med stigande kostnader för finansiering riktas ljuset inte bara mot Spanien utan också mot Italien, och nu senast Frankrike. I horisonten finns även de mindre Belgien och Cypern.

I den europeiska skulddominon efter Greklands andra räddning i slutet på juli, på dryga 115 miljarder euro, väntas nästa bricka på fall vara Spanien, ekonomin som är nästa fem gånger större än den grekiska. En räddare i nöden är Internationella valutafonden, IMF, med sin kapacitet för “framtida åtagande” på 280 miljarder euro. Men Spanien uppskattas behöva 200-300 miljarder euro. Går det att få ihop?

På Puerta del Sol, i folksamlingens bakgrund står en ung, storväxt kines och lyssnar. För ett par år sedan kom han till Madrid med en dröm. Nu har den blivit krossad, han vill lämna landet.

I en av många förstäder till Madrid skiner det rena, nästan färdigbyggda bostadsområdet. Halvdussin byggkranar står kvar, runt ljusa terrakottafärgade hus med ytterdörrar ännu inplastade och svarta oplanterade gräsmattorna i rullar framför husen. I denna dystopiska “Desperate housewife”-miljö finns inga desperata makor – eller några makar. Om det finns en själ här syns den inte till i området en måndag förmiddag.

Det spanska bostadsbeståndet, även om halvfärdiga och påbörjade projekt exkluderas, är så enormt efter att bostadsbubblan sprack 2007 att om den nu helt döda efterfrågan mirakulöst skulle återuppväckas till nivån före krisen kommer en övertillgång av bostäder att mättas i flera år framöver. Detta enligt branschens bostadsstatistik. Enligt vissa analytiker är bostäderna ute på marknaden lika många som finns i hela Madrid – som har 3,5 miljoner invånare. Men det är inte bara i huvudstadens förstäder det syns tecken på fastighetsutvecklarnas hybris. Även i Barcelonas utkanter finns liknande radhusområden med hus i snörräta rader. Helt obebodda. Spanjorerna kallar det ciudades fantasma – spökstäder. De 700 000 fastigheter runtom i landet som står tomma saknar köpare och de som köpt, ja de har skulder överstigande bostadsvärdet. I Valduz, en nybyggd förort en halvtimme med tåg öster om Madrid, planerades en sovstad med 9 500 hus för 30 000 tilltänkta invånare. Bara 700 flyttade in. En fyrrumslägenhet såldes till hugade köpare för ungefär 2,3 miljoner kronor 2007. Den är i dag värd 1,2 miljoner kronor. Lånet av pengarna kvarstår hos köparen: räntor måste betalas liksom en ökad amortering då värdet på säkerheten minskat kraftigt.

Den igenfrusna bostadsmarknaden har mer eller mindre dödat byggbranschen. Historierna är många om den halvmiljon rumäner, merparten anställda i byggbranschen, som invandrade för att arbete och nu räknas till landets arbetslösa. Numera, efter ett aktuellt beslut, måste rumäner ha ett arbetstillstånd innan inflyttning – ett beslut EU nu granskar då man anser att EU-medborgares fria rörlighet kan vara i fara. Snarlika är historierna om andra invandrare: polacker som övergett yrket som antas vara dött åratal framöver då det inte kommer att saknas bostäder. De åker hem, andra stannar kvar och läggs till de stor andelen som står utan arbete. Officiellt finns invandrargrupper där arbetslösheten är 30-procentig.

Att byggandet kunde få sådan fart och pågå så pass länge har en rad förklaringar. Politikerna satte i gång något de förlorade kontrollen över. De flesta bedömare delar in bostadsbubblan i tre faser, den första från mitten av 1980-talet till början av 1990-talet då bostadspriserna tredubblades. Före det hade man infört en bostadspolitik som var väldigt expansiv. Liksom andra forna totalitära stater i Östeuropa och Baltikum – där bostadsägande är norm och ägarlägenheter dominerar – blev det ett tecken på det nya, demokratiska skiftet efter Francos fascistdiktatur. Självklart ska alla kunna äga sin bostad!

Genom möjlighet till ränteavdrag och andra subventioner var det mer lönsamt att köpa än att hyra sin bostad, vilket drev utvecklingen till dagens nivåer där 80 procent av spanjorerna i dag är bostadsägare. De fåtal – i efter hand lyckliga – som inte hann köpa bostad har hela tiden kunnat höra ömkande ord, som uttrycks i ett spanskt talesätt:

“Han har inte ens ett ställe att dö på.” Priserna på bostäderna stabiliserades 1992-1996. Sedan följde tolv år av extrema prisökningar, fram till att bubblan sprack 2007. Att de regionala sparbankerna, så kallade cajas, var långt mer än frikostiga mot fastighetsutvecklare och i nästa led till bostadsköpare eldade på den vårdslösa kreditgivningen är en etablerad sanning numera. Storbankerna såsom Santander, för att sprida sina risker, förvärvade andra banker runt om i Europa och Latinamerika. Efter finanskrisen 2008 köpte de spanska storbankerna dessutom andra banker i kris i Europa och USA, bland annat förvärvade Banco Santander delar av Royal Bank of Scotland.

Cajas visade sig däremot efter krisen ha väldigt tunna balansräkningar och i princip hela sektorn – 90 procent av bankerna – fusionerade och fick hjälp av spanska centralbanken i fj ol.

Så i juli, när European Banking Authority (EBA) off entliggjorde sin granskning av de europeiska bankerna, framgick det att av de nio banker som inte nådde upp till kraven var fem av dessa spanska: de onoterade sparbankerna Catalunya Caixa, Unnim, Caja 3, CAM samt den noterade banken Banco Pastor. Trots detta underkännande har genomlysningen av dessa onoterade bankers skulder varit dålig och väckt frågetecken varför man inte politiskt tvingar fram en genomlysning. Frågan vad man vill göra har skapat oro på finansmarknaderna.

Enligt Ismael Sanz, ekonom vid Rey Juan Carlos-universitetet i Madrid, har andelen dåliga lån hos bankerna ökat från 5,5 procent till 6,5 procent det senaste året. Den spanska centralbanken försökte ingjuta mod i samband med stresstesten i början på juli. Ingen spansk bank behöver kapitaltillskott till följd av stresstestet, sades det och till försvar tillades att hela 90 pro- cent av den spanska finanssektorn hade synats, jämfört med EU-snittets 60 procent.

I det här trängda läget är bankernas desperation förståelig, liksom bostadsköparnas. Förköpta på lägenhet och sommarhus har många familjer drabbats hårt av den stigande arbetslösheten – i dag på 21 procent, vilket är dubbelt så högt jämfört med EU-snittet. Och andelen som är oförmögna att betala sina lån ökar. Bankkundernas intresseorganisation, ADICAE, uppskattar att mer en miljon familjer har allvarliga betalningsproblem. ADICAE:s företrädare uppger att många spanjorer vänder sig till soppkök för att matpengarna går till att betala huslånen. En kvalmig eftermiddag – då på dagen man förr i världen tog siesta – gör polisen ett tillslag mot en familj som vägrar lämna ett hus på Calle del Leon i det numera trendiga Madridområdet Huerta, tidigare bostadsort till ett antal kända författare, bland annat Cervantes.

Det ockuperade huset har sedan länge tappat den vitgråa färgen, och ser fallfärdigt ut. Två poliser står vid gallerdörren och talar med en barbröstad man i surfshorts. Två andra poliser är uthällda på huven av var sin polismålad småbil; en av dem tar noteringar i ett litet anteckningsblock. Byggnaden är affischerad med 15M-rörelsens kampanjmaterial om demonstrationer. En halvtimme senare har polisen ändå inte lyckats vräka familjen och de backar ut på den enkelriktade gatan.

Enligt en uppskattning kommer 200 vräkningar ha skett runtom i landet bara denna dag. Men att kräva sin rätt till bostad – en rättighet i FN:s ögon – är kostsamt. Något en man från Ecuador fick känna på nyligen. Han hade köpt ett hus och tagit ett bostadslån på 280 000 euro. När banken hade återtagit huset, förutom ackumulerad ränta och påminnelseavgifter, fick han stå för alla advokatkostnader. Den bostadslöse var nu skyldig banken 325 000 euro.

I förstone var det språket som lockade, sedan idén om Europa. Meike Guo kom till Madrid med en dröm om det annorlunda, en svårgreppbar lockelse till det andra än Kina. Nu gör han sig redo för att så snart han kan lämna Europa.

Det var i mitten på 2009 som Meike Guo lämnade sina föräldrar och syskon i Xuchang, en fyramiljonersstad i Henanprovinsen i mellersta Kina. Han kom till Spanien för att läsa ekonomi och söka sig en framtid utanför det han kallar “en diktatur”.

“Att komma till Spanien har varit mycket nyttigt för mig, jag har lärt mig om mig själv, om Europa, om Spanien men också om Kina. Jag har adapterat mig till det spanska, som man ska göra – i alla fall lite grann”, säger han.

Just denna kväll har han kommit till torget i Madrid, vilket han gjort ett par gånger i veckan sedan protesterna bröt ut i maj. Han lyssnar från församlingens ytterkant. Han är intresserad av spansk inrikespolitik och hur landet har försatt sig i den här situationen.

Demonstranterna har han inte mycket för. “I Kina har vi haft en liknande situation, om man gör kopplingen till Himmelska fridens torg 1989. Med den kunskapen skulle jag säga att demonstranterna här inte lyckas. De är för oorganiserade, och då är det lättare att trycka tillbaka protesterna när de blir för ljudliga”, säger han och tittar på församlingen av deltagare sittande på marken, de närmaste synar honom och mig efter hans dom.

På bara några få år har inställningen i landet förändrats, konstaterar han. Trots att han inte arbetar- hans föräldrar som är lantbrukare står för skolavgift, boende – och matkostnader och andra utgifter – har han märkt en ökande misstänksamhet och illvilja bland spanjorer kontra utlänningar, särskilt mot asiater.

“De utgår ifrån att bara för att jag är kines, så har jag kommit hit för att ta deras jobb”, säger Meike Guo och fortsätter: “Jag vet inte om jag vill stanna här, jag tror inte det. Kina kommer att gå samma väg som Spanien, det har varit en alltför stor kreditexpansion där och fastighetspriserna har utvecklats lika kraftigt som här.”

Spanjorernas ekonomiska kris är något annorlunda mot andra sydeuropeiska länder som också har skuldproblem. Till skillnad från andra har man haft decennier av stark ekonomisk utveckling, och även på andra områden sticker man ut. Där Grekland trixat med siff rorna finns inga tveksamheter över siff rorna i den spanska budgeten. Och före krisen, när Italien lät statens utgifter skena, höll Spanien hårt i pengarna. De nuvarande problemen spänner över politiskt ränkspel, hushållens skulder, ekonomins struktur samt den höga arbetslösheten. Skuldproblemet – efter omständigheterna och blickande mot andra sydländska euroländer – är inte särskilt allvarligt. I slutet på första kvartalet 2011 var statsskulden cirka 680 miljarder euro, motsvarande cirka 64 procent av BNP. (Att jämföras med exempelvis Grekland vars skulder närmar sig 160 procent av BNP eller EU-snittet 80 procent när taket är 60 procent.) På det området är skuldproblemen av annat slag. Det handlar om ett rejält budgetunderskott kombinerat med en svag ekonomi. Budgetunder skot t e t 2010 var hela 98,2 miljarder euro, motsvarande 9,2 procent av BNP. Året innan, 2009, var underskottet 11,1 procent av BNP. En stor del beror på att de 17 regionerna gör av med alldeles för mycket pengar när pensioner, vård och skola ska betalas.

Framtidsutsikterna är med andra ord inte alltför ljusa. Den unge Meike Guo anser att Spanien inte längre är något alternativ och han gör sig redo för att dra vidare. I morgon åker han till Portugal för en demokratikonferens och om något år till Latinamerika. Sannolikt för gott.

“Latinamerika blir det nog jag åker till, för jag pratar också portugisiska. Jag vill jobba med något inom ekonomi, på något stort företag. De har klarat sig bra genom krisen och det kommer ha en god tillväxt många år framöver. Det är nog lättare att klara sig där.” Men var han inte lockad att investera i spanska fastigheter efter bubblan när priserna föll, särskilt då förmånliga kreditvillkor fortsatte och plocka upp det på nedstudsen?”Nej, jag är inte galen”, säger han utan något spår av ironi och fortsätter tyst betrakta på demonstranterna på torget som återigen synar honom.

Elena Salgado, Spaniens 62-åriga finansminister, har fått styra genom en uppförsbacke sedan tillträdet 2009. Samtidigt har hon slåss mot de ansiktslösa drakarna kreditbetygsinstituten som sänkt landets betyg gång på gång. När Spanien fick sänkt betyg i mars fick satte hon i gång med det som president Barack Obama sysslat “Spanien ärväldigt långt bort från att räddas”, sa hon i ett spanskt radioprogram förra veckan. Men i detta fall ligger makten bortom fi- nansministern. Och hos finansmarknaden och pessimistiska aktörer har man en allt mer pessimistisk syn på landet. Av de sam manlagt 17 regregionerna i Spanien mötte bara åtta av dem El ena Salgados underskottsmål

på maximalt 1, 1,3 procent. Sammanräknat var

underskottet 336 miljarder euro – 3,39 pro cent av BNP. Visserligen ett förbättrat läge jämfört mot 2009 då underskottet stod för 19,4 procent av BNP. Men ändå, inte bra nog. Den svaga tillväxten har alltsedan 2007 noterats under 1 procent, om den inte varit negativ. Under årets första kvartal har den legat på 0,3 procent och andra kvartalet på 0,2 procent, mycket svag med andra ord. Därtill är arbetslösheten stigande, skattein- täkterna fallande och även konsumtionen har fallit kraftigt de senaste tolv månaderna. Varje månad i ett år har den backat, 18 procent har tappet varit räknat på årsbasis. I ett annat skimmer kan man se restauranger och barer som ekar tomma, och varför butikerna lockar med rejäla realisationer.

Zapatero-regeringen och Elena Salgado har poängterat att tuff a reformer har inletts, bland annat höjd pensionsålder, mjukat upp reglerna för kollektivförhandlingar, förenklingar att anställa och avskeda, sänkta löner för statsanställda och de krisande bankerna har tvingats fusionera, stärka balansräkningen eller noteras.

Regeringen har också tagit till utförsäljningar. I våras aviserade Zapatero en delförsäljning av statens flygplatsoperatör, Aena- Aeropuerto, där 49 procent ska säljas och 30 procent av statslotteriet, Loterías y Apuestas del Estado. De siff ror som nämns i samband med försäljningen uppskattar att staten kan få in 7 miljarder euro på lotteriet och 12 miljarder euro för halva flygplatsoperatören med sina 47 flygplatser i landet och 28 utanför. Från Internationella valutafonden är domen ändå hård. Så sent som i slutet på juli varnade IMF för att det finns “underliggande problem” i ekonomin.

“Många av de underliggande problemen i den spanska ekonomin, i synnerhet svag produktivitetsökning och en dysfunktionell arbetsmarknad återstår att åtgärdas”, skrev man i en rapport.

Näringslivets främsta företrädare hade sjukdomsinsikt när man i våras bildade en så kallade tankesmedja ledda av tidigare statsägda telekombolaget Telefonicas styrelseordförande, Cesar Alierta. “Vi är alla överens om att vår ekonomi har problem”, sa han när tankesmedjan aviserades, och tillade:

“Att stärka konkurrenskraften kräver förändring, mätningar och reformer och även erfarenhet, färdigheter och samarbete.” Tankesmedjan, som utgörs av de högsta cheferna för bland annat Banco Santander, Repsol och Inditex (mest känd för klädkedjan Zara) och ytterligare 14 företag som tillsammans sysselsätter 1,7 miljoner spanjorer och står för en tredjedel av landets BNP, presenterade sin rapport för några veckor sedan. Då konstaterade man att landets ekonomi har en stark position internationellt betraktat, att det finns en robust infrastruktur och att inflödet av utländska direktinvesteringar är högt. Och till skillnad från alla andra bedömare konstaterar man att Spanien har en god position med ledande företag i ett antal branscher: förnyelsebar energi, logistik, transport, turism och fordonstillverkning.

Sjukdomsinsikten sträckte sig dock inte längre än till att se svagheten hos de företag som faktiskt utgör tankesmedjan. Många sysslar med grundläggande samhällsverksamhet: banker, gas- och elbolag, varuhuskedjor, och tre fordonstillverkare: Seat, franska Fasa Renault och Opel. Ingen av de sistnämnda, som potentiellt skulle kunna gå off ensivt, står för ett särskilt starkt bidrag till ekonomin, endast 3,3 procent av BNP. I relation står playa y sol-turismen för 11 procent av BNP.

Utländska investerare som placerar i statspapper har en alltmer negativt bedömning av spansk ekonomi framöver. Detta föranledde också den höga prissättningen på tioåriga statsobligationer som handlades över 6 procent, vilket är cirka 4 procentenheter högre än den robusta tyska motsvarigheten. Över 6 procent är en nivå skrämmande nära Greklands och Irlands, när deras tio åringar kostade 7 procent vände man sig till EU för hjälp. ECB-presidenten Trichets besked att man ska köpa spanska och italienska statspapper har lugnat marknaden. Tillfälligt. Men det underliggande problemet är kvar. Om EU ska rädda Spanien genom lånefaciliteten European Financial Stability Facility (EFSF), med reserver på 440 miljarder euro, kommer kapitalet inte att räcka till. Viljan att utöka reserverna genom Europas skattebetalare är fallande – i synnerhet bland tyskarna, som agerat ekonomiskt draglok i EU och nu får ta notan.

Christoph Schmidt, rådgivare till Tysklands Angela Merkel, slog fast i förra veckan att EFSF inte räddar Spanien eller Italien. Det borde inte vara “acceptabelt” att få finansiellt stöd från EFSF eftersom de kan hjälpa sig själva genom att ändra politik, menade han. Kort efter uttryckte sig brittiske centralbankchefen Mervyn King i samma anda.

“ECB har gått till den yttre gränsen för vad en centralbank kan göra”, sa han.

EMANUEL SIDEA