Skippa sockret och sänk vårdkostnaderna

Trots att forskning och erfarenhet visar hur vi kan leva hälsosammare till lägre kostnad vägrar vi.

(Veckans Affärer 16 maj 2013)

Jag var på middag högt upp i fastigheten som Tage Erlander bodde i på 1960-talet häromveckan. Man kunde nästan förnimma de forna rökande statsmännen. Jo tack, det var bra med värden – men han berättade att hans syster fått diabetes. Bara veckan före hade jag stött på en annan som fått samma diagnos, typ 2-diabetes, det som i folkmun kallas åldersdiabetes trots att de flesta som får det numera är under fyrtio år.

I dag är diabetes en av folksjukdomarna. Runt 350 000 svenskar beräknas lida av vad som också har kallats för sockersjuka. Bortsett från det personliga lidandet kostar det samhället enorma belopp.

Enligt en uppskattning motsvarar diabetesvården 1 procent av Sveriges BNP: 32 miljarder kronor. Vad hade man inte kunnat göra för de pengarna?

I den nyligen utgivna men föga uppmärksammade “Ett sötare blod” skriver journalisten och doktoranden Ann Fernholm mycket skarpsynt om att diabetes kan stävjas hos de redan sjuka och utbredning bland de friska kan stoppas bara genom de livsmedel vi stoppar i oss.

Hon pekar på att svenskar efter decennier av övertalning lärde sig undvika fett och anamma lightprodukter, samtidigt som antalet diabetesfall bara ökade. Hur gick detta ihop?

Kännedomen är stor om att sötsaker, frukter och rent socker, som innehåller sockertypen fruktos, driver upp blodsockret. Värre är det med en annan dold sockertyp: glukos som finns i kolhydratrika livsmedel som ris, potatis, pasta och bröd, men också i lightprodukter. En kost som gör att allt fler går runt som vandrande tidsinställda bomber.

Faktum är att höga blodsockerhalter har negativa effekter även på hälsosamma organismer. Till exempel har tester visat att sockret stimulerar tillväxten i cancerceller, vilket kan förklara det ökande antalet fall av cancer.

En rad koststudier med diabetiker visar entydiga resultat – diabetes kan bekämpas med kosthållning. Hej då, insulinsprutor. Men varför är det inte känt för en större allmänhet? Ann Fernholm, en ihärdig reporter och påläst i molekylär biokemi, ger sig i kast med att ta reda på detta. I sina möten med forskarvärlden lägger hon fram forskningsrapporter som doktorerna skeptiskt synar. När de inte kan bestridas är det hon som blir bemött med misstänksamhet: Vems agenda står hon bakom?

Budskapet att undvika socker i högre koncentrationer än 7-8 gram per 100 gram livsmedel gör att många forskare som Ann Fernholm möter slår bakut och kallar henne för LCHF-kramare. Majoriteten av forskarna återgår till att studera effekter av olika läkemedel, något för vilket de kan få anslag.

Hon menar att det handlar om en kost som håller blocksockret under kontroll och är bra för friska människor och ännu bättre för diabetiker.

Doktorerna förhåller sig på samma sätt som när de första cancerstudierna av rökning kom på 1960-talet. Ingen var redo att förändra sin livsstil – trots kostnaderna för samhället, vare sig läkare eller rökare. I dag upprepas mönstret.

Och vid middagen med utsikt över både Globen och Kaknästornet noterar jag att det är dolda sockerarter som står på menyn: pasta, bröd och paj. Alla vid bordet lägger grunden till sjukdomen.

Vad kunde finansieras om kostnaden för diabetesvården i Sverige halverades? Ett femte jobbskatteavdrag och lite därtill, eller samtliga rot- och rutavdrag som gjordes i fjol.

Plus en friskare befolkning.

EMANUEL SIDEA