NOBELPRISET: Den stora Nobelkuppen
VA:s Emanuel Sidea har grävt fram den okända historien om ett av världens mest kända pris. För första gången berättas den över 40-åriga historien om hur ett fåtal personer på några veckor lyckades skapa ett nytt Nobelpris – i strid med Alfred Nobels testamente.
(Veckans Affärer 9 december 2010)
Det är en ovanligt kylig tisdag den 23 april 1968 i Stockholm. Trots föregående dagars vårvärme är det inte ens tio grader när Nobelstiftelsens verkställande direktör Nils Ståhle träffar två medlemmar från familjen Nobel.
Han har fått, efter diskussion med riksbankschefen Per Åsbrink, i uppdrag att sondera terrängen: Hur ställer sig familjen till att Riksbanken instiftar ett ekonomipris till Nobels minne? Beskedet som Nils Ståhle får är tydligt: “Nej!” Ståhle tar kontakt per telefon med en tredje familjemedlem. Men samma där. “Nej”, är budskapet.
Ståhle, den tidigare diplomaten, som förutom Nobeluppdraget är vice ordförande i Handelsbanken, befinner sig i en trängd sits. Uppdraget från riksbankschefen var tydligt. Åsbrink vill i samband med firandet av att Sverige har världens äldsta riksbank, instifta ett pris – ett Nobelpris i ekonomi. Redan fem år tidigare hade han försökt sig på en liknande idé att dela ut priser, men utan framgång.
Idén om ekonomipriset till Nobels minne har han haft sedan hösten 1967, när det nu bara återstår några veckor till Riksbankens jubileumsfirande är det sista chansen. Makligt har det rört sig framåt. Nobelstiftelsen rådfrågades om möjligheten att skapa ett sådant pris. Stiftelsens styrelse sa ett tydligt nej till förslaget: det går emot testamentet. Och förslaget hamnar i malpåse fram till våren 1968 då Nils Ståhle alltså frågar de tre medlemmarna i Nobelfamiljen. Utan ett godkännande riskerar hela planen om ett nytt ekonomipris att gå i stöpet. Så hur ska då priset kunna instiftas?
Samma vecka, på fredagen den 26 april, har vårvädret återvänt när styrelsen för Nobelstiftelsen samlas på Sturegatan 14. På adressen har stiftelsen haft sina administrativa lokaler sedan köpet av fastigheten 1919. För styrelsen presenterar den verkställande direktören Nils Ståhle och styrelseordförande Ulf von Euler (som två år senare ska få Nobelpriset i medicin) riksbankchefens förslag. I enlighet med Per Åsbrinks idé ska Riksbanken stå för alla kostnader: en lika stor prissumma som övriga pris plus 65 procent av prissumman för att täcka omkostnaderna och administrationen av priset. Ja, ett minnespris, som ska delas ut tillsammans med de andra fem Nobelprisen i fysik, kemi, fysiologi/medicin, litteratur och fredsarbete.
Norska företrädare för Nobelpriset i fredsarbete är klart emot, liksom företrädare från Karolinska. Enligt uppgift är resten av de församlade varken negativt eller positivt inställda – så diskussionerna går fram och tillbaka. När styrelsen ska summera sin inställning kallas det för ett “bra förslag”, med ett förbehåll: “Men familjen måste vara med på noterna.”
Det talades nog inte särskilt högt om vad som hade sagts av tre familjemedlemmar samma vecka, för Nobelstiftelsens ordförande och verkställande får i uppgift att söka ett medgivande från familjen. Stiftelsen, uppges det, har allt sedan bildandet 1900 haft goda kontakter med familjen. Ståhle och von Euler kontaktar andra familjemedlemmar för nya möten. Samtidigt fortsätter processen med att förankra ett positivt beslut hos den akademi som enligt Åsbrinks förslag ska välja ut pristagare.
Per Åsbrink får dra i alla informella trådar som går att dra i. Men varför är Åsbrink så angelägen om ett pris till Nobels minne? Kungadömet Sverige har en lång historia av att lyfta fram samhällets nyckelpersoner – en utvecklad form av adling. Något år före Nobelprisens första utdelning 1901 övertygade matematikern Gösta Mittag-Leffler dåvarande kung Oscar II att inför sin 60-årsdag instifta ett forskningspris, som 1899 delades ut till den franska matematikern Poincare. I dag finns en obekräftad legend, att Alfred Nobel inte ville dela ut ett pris i matematik då den tidens mest framstående svenske matematiker, Mittag-Leffler, hade sannolikt fått det, något som Nobel ville undvika. Av Nobels dagböcker framgår dessutom att han inte hyste särskilt hög aktning om ekonomer.
Att Riksbanken ville instifta ett Nobelpris kan också delvis bero på att ingen tog särskilt stor notis om de donationer som Riksbanken gjort tidigare för att uppmärksamma det kommande jubileet. Det var efter beslut i riksdagen 1962 att man i samband med bankens 300-årsjubileum 1968 främja ett angeläget nationellt ändamål. Redan här var idén om ett årligt pris etablerad. Den årliga avkastningen av Jubileumsdonationen skulle användas till att främja vetenskaplig forskning med anknytning till Sverige. 1964 började stipendier delas ut. Det gick något år, fler stipendier delades ut. Men fick ingen uppmärksamhet. Främjande av vetenskaplig forskning, javisst, men vilket misslyckande för Riksbanken! Då kläcks en idé av riksbankschef Per Åsbrink: “Vi skapar ett Nobelpris i ekonomi!”
Det går en helg med informella samtal. Trots att det är valborgsmässoafton den 30 april 1968 träffas den så kallade tionde klassen på Kungliga Vetenskapsakademien vid Frescati i Stockholm. Klassen utgörs av framstående professorer, det är de som föreslår en pristagare i Nobelprisen i fysik och kemi, som sedan hela KVA beslutar om – vilket enligt uppgift nästan alltid är ett bifall av presenterat förslag. Även här blir föreslaget föremål för diskussion professorerna emellan. Slutligen enas man om ett bifall med en reservering: “förutsatt att familjen ger sitt medgivande”. Och klassen ställer sig också positiv till att om ett pris instiftas kan den välja pristagare i ekonomisk vetenskap.
Med tionde klassen positivt inställd kallas hela Kungliga Vetenskapsakademien till möte en vecka senare. Måndagen den 6 maj samlas de cirka 300 ledamöter, och får höra förslaget återigen, en del för andra gången. Tionde klassens hållning blir också klargjord. Efter att spörsmål ventilerats, följer samma procedur som vid val av Nobelpristagare: beslut om presenterat förslaget.
Det historiska beslutet är ett bifall: Riksbanken får instifta ett ekonomipris till Alfred Nobels minne. Med drygt en vecka före bankens firande har Per Åsbrink, Nils Ståhle och Ulf von Euler fått Nobelstiftelsen att säga ja, med förbehåll. KVA:s tionde klass detsamma och så även hela KVA. Med stöd av alla andra parter saknas bara medgivandet. En medlem av familjen måste övertygas – en Nobel måste ge sitt samtycke till det nya priset. Frågan som alla ställer sig: Vad säger familjen? Jo, diskussioner förs med dem – är budskapet – de är vidtalade.
Men något medgivande har familjen har inte gett. Så på fredagen samma vecka ska familjens 87-åriga överhuvud Martha Nobel-Olenikoff ta emot Nobelstiftelsens två högsta chefer som kommer med ett brådskande ärende. Det är bråttom, Per Åsbrink, som vill ha ett pris, ska hålla i 300-årsfirandet onsdagen följande vecka, så även om det inte finns tid till att dela ut priset samma år kan det i varje fall offentliggöras på jubileumsdagen.
Detta är slutet av 1960-talet i ett litet land i norra Europa, med ett politiskt, akademiskt och kulturellt etablissemang som är mycket begränsat räknat till antalet personer. Landets statsminister Tage Erlander har något år kvar av sin tredje och vad som ska bli den sista mandatperiod, med totalt 23 år vid samma post. Nils Ståhle är Nobeldirektör och vice ordförande för Handelsbanken, han har en jämnårig namne, Nils Ståhle, som är vice ordförande i bankutskottet. Det är ett Sverige med en mindre utvecklad statsapparat, mansdominerat där samma personer kunde ha poster inom politik, kultur och industri. Detta är en förklaring till varför folkhemmet, med de många stora beslut och åtagande – som utbyggnaden av Stockholms tunnelbana, miljonprogrammet och Norrmalmsregleringen – lyckades drivas igenom. Samhällets stora, viktiga byggstenar var tätt sammanflätade – alla känner alla, den intellektuella spännvidden var inte särskilt stor. “Då var alla keynesianer”, ska Kjell-Olof Feldt ha sagt om tidpunkten kring priset, då han själv var ordförande för Riksbanksfullmäktige – och statssekreterare på finansdepartementet. Riksbanken styrs av riksdagen (det ska dröja nästan tre decennier till oberoendet) och riksbankschef Per Åsbrink, far till tidigare s-politikern Erik Åsbrink, är vid samma tid ordförande i det statliga gruvbolaget LKAB. Samt det av riksbanken grundade pappersbruket Tumba Bruk, därtill även i flygbolaget SAS samt flygbolaget ABA (AB Aerotransport).
Varför just Per Åsbrink ville instifta priset ska det senare spekuleras i om det berodde på att han ville blidka de vars tår han trampat på. Om det var så att han som riksbankschef tog sig lite vatten över huvudet när han höjde räntan utan att kolla av med riksdagen innan. Under hela 1960-talet justerades räntan, på den tiden diskontoräntan, med en halv procentenhet upp eller ner. Från att ha varit 6 procent i juni 1966, sänktes den till 5,5 procent i februari 1967, en månad senare sänktes ytterligare till 5 procent. Strax före jul samma år höjdes den med hela en procentenhet till 6 procent: Var detta en förankrad snabbhöjning? Och varför skulle Nobeldirektörerna Nils Ståhle och Ulf von Euler vara måna om att uppfylla Riksbankens önskan? Det kommer senare spekuleras i om det kunde bero på subtila hot om skatteförändringar för stiftelsen.
Oavsett vilket ansåg ledningen för Nobelstiftelsen: ett sjätte Nobelpris finansierat av Riksbanken bör införas. Så i elfte timmen, fredagen den 10 maj 1968 tar Nobelfamiljens överhuvud och ordförande för släktföreningen Nobel Society, Marta Nobel-Oleinikoff, emot de bägge. De vars ärende är så brådskande. Familjen är fördelad på tre grenar. Alfred Nobel fick inga egna barn och brodern Emil dog ung i ett experiment med nitroglycerin. De kvarvarande syskonen var Robert och Ludvig. Den senare gifte sig två gånger och fick sammanlagt tio barn. Ludvigs dotter, Martha Nobel, som gifte sig till Oleinikoff, var 15 år när Alfred Nobel dog 1896. Nils Ståhle och Ulf von Euler åker för att träffa Martha Nobel-Oleinikoff, som vid denna tid bor på Narvavägen i Stockholm. Hon är 87 år, har nedsatt hörsel men är i intellektuellt god form. Det är fem dagar före firandet av Riksbankens 300-årsjubileum. Vad som sägs när de tre träffas lämnar ingen av de närvarande några anteckningar om – senare ska det bara kunna spekuleras i ordväxlingen.
Det som med all säkerhet till slut sägs är ett “ja”. Martha Nobel ger sitt medgivande. Enligt förslaget ska minnespriset delas ut samtidigt som de andra priserna, men vara tydligt markerat att det är Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Nobels minne. Hon signerar det skriftliga tillståndet att instifta ett ekonomipris “under angivna förutsättningar”. Med detta tillstånd, som går emot Nobels testamentes fem pris, tillkommer ett sjätte pris. Men ännu återstår en politisk förankring – som ska visa prov på hur den politiska gången i 1960-talets Sverige fungerade.
En helg kommer i vägen. Först den 14 maj träffas Riksbanksfullmäktige, bankens styrelse, i Riksbankshuset på Helgeandsholmen – det som i dag är riksdagens plenisal. Per Åsbrink har med Nobelstiftelsens hjälp fått ett godkännande från familjens överhuvud. Förslaget om ett ekonomipris är skrivet av Kjell-Olof Feldt, bankutskottets ordförande. I all hast godkänns detta av Riksbanksfullmäktige och beslutet skickas med expressbud till bankutskottet. Kjell-Olof Feldt informerar det snabbinkallade utskottet om vilket beslut som riksbankfullmäktige har tagit med anledning av nästa dags firande av Riksbanken.
“Fullmäktiges beslut har tagits med beaktande och erkännande av det internationella anseende, som Nobelprisen åtnjuter, och det bidrag till Sverige good will
Han tillfogar att ett visst hemlighetsmakeri är nödvändigt fram till firandet. “Det torde inte behöva särskilt motiveras, att fullmäktige naturligen önskat handlägga frågan så att all publicitet omkring den före själva jubileumsfirandet kunde undvikas”, skriver han och förklarar vidare vad beslutet innebär.
“Riksbankens utfästelse för det nya prisets skapande är oåterkalleligt och för all framtid bindande.”
Så är dagen kommen, onsdagen den 15 maj. Riksbanken fyller 300 år och festen på Operan är storslagen. I ett tal offentliggör Per Åsbrink att ekonomipriset till Nobels minne från och med 1969 ska delas ut till den person som under det senaste året gjort störst insatser för mänskligheten inom ekonomisk vetenskap. Detta är hans stund: Per Åsbrink har på några veckor gått från idé till ett internationellt ryktbart pris – som bär Alfred Nobels namn även om det bara är till hans minne – och i dagens penningvärde är värt miljontals kronor.
När den stora nyhetens behag lagt sig ses beslutet med inte helt blida ögon. Och riksdagens revisorer – som i dag kallas för Riksrevisionen – inleder en granskning. I slutet på året anmärker revisorerna i sin årliga granskning att riksbanksstyrelsens beslut anmäldes genom en skrivelse daterad den 14 maj 1968, som inkom till utskottet den 15 maj, samma dag som det offentliggjordes av Per Åsbrink.
Revisorerna ställer sig frågande till om inte förslaget borde tagits upp i riksdagen och inte bara i ett utskott. Byråkratin tar sin process – före julen 1968, den 19 december, fastställer kungen stadgarna för ekonomipriset. Även i riksdagen ska utskottets beslut tas upp – den 11 april 1969 får riksdagen rösta på samma förslag som bankutskottet beslutat om. Som punkt nummer två blir det votering i kammaren. Utan rösträkning skrivs det i protokollet: “Utskottets hemställan bifölls.” Det bekräftar återigen att priset nu kan delas ut och är oåterkalleligt – till Nobels minne har ett ekonomipris instiftats.
Det är december 2010 och Riksbankens pris till Alfred Nobels minne ska snart delas ut för 41:a gången. Detta år till Peter Diamond, Dale Mortensen, och Christopher Pissarides för “för deras analys av marknader med sökfriktioner”, som det heter i motiveringen. Priset har delats ut under fyra decennier och täckt upp de flesta delar av ekonomisk vetenskap – allmän jämviktsteori, makro- och mikroekonomi, tvärvetenskaplig forskning och nya metoder för ekonomisk analys. Något som också lyfts fram av företrädare för Nobelstiftelsen, att spännvidden är stor, pristagare har varit verksamma i allt från ekonometri, ekonomisk historia, tillväxtteori, internationell, finansiell och offentlig ekonomi, samt utvecklingsekonomi.
Men en del Nobelpristagares insatser och teorier, som de prisas för, motsäger tidigare vinnare – hur kan det gå ihop? Ett mycket talande exempel är 1974 års pristagare där den tunga marknadsliberalen och uttalade antisocialisten Friedrich von Hayek delade priset med den svenske socialisten och nationalekonomen Gunnar Myrdal. Bägge ansåg att den enes vinst drog ner värdet av deras egna meriter. I en intervju sade Myrdal att den enda anledningen till varför han accepterade priset när Vetenskapsakademin ringde för att lämna meddelandet var att det var morgon och han var för sömnig för att avböja.
Enligt Nobelföreträdare visar det snarare på prisets styrka att kunna omfamna hela ekonomins spännvidd.
“Priset är där och fungerar”, säger Michael Sohlman, vd för Nobelstiftelsen sedan början på 1990-talet.
De allra flesta kritiker av priset har inriktat sig på det faktum att priskommitten har haft en fallenhet för en viss typ av ekonomer: Majoriteten av pristagarna har teorier kopplade till en marknadsliberal politik. Därtill har nästan var fjärde pristagare haft någon koppling till Chicago University. Eller att två tredjedelar av pristagarna är amerikaner, och har haft en annan nationalitet, ja då har de någon anknytning till ett amerikanskt universitet (vilket stämmer in på tre fjärdedelar av pristagarna). Eller så har de arbetat med någon med anknytning till ett av tolv kända universitet (varav tio finns i USA). Eller så har man varit doktorand vid något av 14 kända universitet, varav åtta är i USA. Var tredje har tidigare vunnit ett prestigefullt ekonomipris, till exempel John Bates Clark-medaljen. Bara en handfull av de nästan 60 pristagare under fyra decennier har inte uppfyllt någon av dessa kvalifikationer.
Kritiken har påverkat kommitten för ekonomipriset på KVA, enligt dess ordförande. “Det klart man har diskuterat det”, säger Bertil Holmlund, professor i nationalekonomi, och medger att det finns vissa svårigheter med att dela ut ett samhällsvetenskapligt pris. “Det är svårt med avgörande tester. En risk är att en del teorier inte överlever så länge. Men vi ger inte priser för en artikel som publicerats det senaste året utan till teorier som är etablerade och slagit igenom på bred front.” Om en nedläggning har diskuterats svarar Bertil Holmlund: “Det är inget som är hugget i sten. Kungliga vetenskapsakademien kan lägga ner priset. Det är inget som är på agendan nu.” Ättlingar till Nobel som motsatt sig priset har däremot riktat in sig på andra delar: att det sker en renommésnyltning av Alfred Nobels namn.
Några månader före detta års utdelning har Peter Nobel, jurist och tidigare Rädda Korset-chef, i dag pensionerad, återigen försökt väcka debatt i en fråga han kämpat för under många år. Vartannat år har han skrivit internationellt uppmärksammade debattartiklar där han manar till att stoppa priset, som han menar kuppades igenom.
“Priset kom till stånd mycket snabbt, på tre veckor var det klart. Med familjen var det korta kontakter, först på slutet”, säger Peter Nobel.
Enligt Peter Nobel så kan Nobelstiftelsen ha blivit pressad av Riksbanken att gå med.
“Det är bara en spekulation, men alla stiftelser lever farligt. Det finns en lista över vilka som ska vara inkomstbefriade – och man ville vara kvar på den listan”, säger han.
I mitten på 1990-talet skrev Peter Nobel tillsammans med andra Nobelättlingar debattartiklar för att stoppa utdelningen eller att minnespriset ska särskiljas tydligare och delas ut på en annan dag än Nobeldagen 10 december.
Prominenta profiler har också krävt att priset ska sluta delas ut, medan andra kritiserat det faktum att Riksbanken är uppknuten att för all framtid med skattemedel finansiera ett minnespris: Går det? Kjell-Olof Feldt, som själv föreslog ett instiftande 1968 var senare ångerfull. I en intervju i radions “Studio Ett” den 11 oktober 1994 sade han:
“Jag föreslog redan för något år sedan: lägg ner ekonomipriset, det var ingen lyckad idé. Jag var med och utformade det en gång i tiden och nu ångrar jag det”, sa Kjell-Olof Feldt.
Några veckor senare, efter att han blev vald till Riksbanksfullmäktiges ordförande, ångrade han sitt utspel.
“Men nu är priset instiftat och Riksbanken har inga planer på att ta något initiativ för att avskaffa det”, sa Kjell-Olof Feldt i november samma år.
Trots kritiken, trots att familjemedlemmar motsatt sig det, trots processen kring instiftandet – har Nobelstiftelsen stått orubblig om sitt beslut. “Familjen hade ett överhuvud då, och jag har ingen uppfattning om hon kunde teckna firman då”, säger Michael Sohlman, Nobelstiftelsens vd, som svarar på om det som familjen beskriver närmast som en kupp när ekonomipriset instiftades. “Jag har inte en uppfattning om det”, säger han och vill inte säga om det internt förslagits en nedläggning. “Jag kommenterar inte vad vi har för diskussioner.”
Någon hand har inte sträckts ut till Nobelfamiljen om att diskutera en nedläggning av priset, klargör Michael Sohlman. Thomas Tyden, i dag ordförande för släktföreningen Nobel Society, konstaterar att trots Nobelstiftelsen inte kallar det för Nobelpriset i ekonomi så anser alla – eftersom det delas ut av stiftelsen – att det är Nobels pris. “Det finns hela tiden sammanblandningar. Sedan finns finns tveksamheter med priset, att det går emot testamentet. Det är uppenbarligen inte det som Alfred skrev i testamentet”, säger Thomas Tyden.
Nobelsläkten ställer sig i dag neutral – och Thomas Tyden vill inte avslöja vad han som ordförande tycker.
“Som släktförening säger vi varken bu eller bä. Var och en som Nobelsläkting får tycka som de vill.”
Michael Sohlman vill inte spekulera i vad det skulle innebär om Nobelsläkten skulle kräva att priset slutar delas ut – om Nobelstiftelsen då skulle hörsamma önskemålet.
“Jag svarar inte på hypotetiska frågor. Men jag förstår att det har relevans för din artikel”, säger Sohlman och tillägger att styrelsen tagit ett principbeslut om att inga fler Nobelpris ska tillkomma.
Just Nobelprisets genomslag har gjort att många pristagare utnyttjat sin uppburna position. Men enligt Bertil Holmlund kan lite göras.
“Det är inte till själva personen som priset går och hur de kan tänkas utnyttja det, utan till personens teorier. Sedan finns det pristagare som är mer eller mindre benägna att medverka i medierna.”
Att familjemedlemmar och andra inte vill att priset ska delas ut verkar inte bekomma Bertil Holmlund.
“Vi har fått sådana synpunkter till och från. Det får vi leva med. Men en del kritiker verkar inte ha en bra bild av vad nationalekonomisk forskning går ut på, utan har en bild utifrån tidningsläsande.”
En av urfäderna till priset, Kjell-Olof Feldt, gav en bakgrund till priset 1994. Att motivet var del av tidens anda. “I slutet av sextiotalet stod nationalekonomin på sin höjdpunkt, då tyckte vi att den hade visat oss hur vi kunde styra ekonomin så att vi kunde få låg inflation, låg arbetslöshet och hög tillväxt på samma gång”, sa Kjell-Olof Feldt 1994, och fortsatte med något som skulle kunna vara sagt med dagens finanskris i åtanke: “Nu är läget ganska förvirrat. De stora, övergripande modellerna har kollapsat. Nationalekonomerna har visat sig vara betydligt bättre på att göra obduktioner än på att ställa diagnoser.”
Källor: Förutom uppgifter från muntliga källor och familjemedlemmar har även material och uppgifter inhämtats från Nobelmuseet, Nobels forskningsbibliotek, pressarkiv, Nobel.se, Thomas Kariers “Intellectual Capital”, Nobel Society, Riksdagsbiblioteket, Nobelstiftelsen och Riksbankens arkiv.
EMANUEL SIDEA
BILDTEXT:
– Idekläckaren. Riksbankschef Per Åsbrink kläckte iden om att instifta ett ekonomipris till Nobels minne, men det dröjde några år efter att han satt här i sitt ämbetsrum 1963.
– Generalrepetition. 1970 års Nobelpristagare repeterar inför prisceremonin i Konserthuset. Bland pristagarna finns två svenskar, Hannes Alfven (fysik) och Ulf von Euler (medicin). Stående är Nils Ståhle, verkställande direktör för Nobelstiftelsen.
– Föregångare. Matematikern Gösta Mittag-Leffler fick kung Oscar II (nedan) att dela ut ett forskningspris.
– Medgivande. Martha Nobel-Olenikoff sa ja.
– Makthavaren. Socialdemokraten Tage Erlander var statsminister i 23 år.
– Nobelsläkten. Familjen samlad på Narvavägen för middagssupen den 10 december 1950. I soffan sitter Gösta Nobel, Martha Nobel-Oleinikoff och Emil Nobel.
– Nobelpristagare. Ulf von Euler var även Nobelstiftelsens ordförande.
– Godkännande. Kjell-Olof Feldt, ordförande för bankutskottet, i enlighet med Per Åsbrinks vilja föreslår ett ekonomipris för Riksbankens styrelse, Riksbanksfullmäktige.
– Motpoler. Litteraturpristagare Aleksandr Solzjenitsyn, med ekonomipristagarna Gunnar Myrdal och Friedrich von Hayek 1974. Bägge ansåg att värdet på utmärkelsen förminskades av den andre pristagaren. Myrdal var socialist, von Hayek var uttalad antisocialist.
– Årets pristagare. 2010 års ekonomipristagare är Peter A. Diamond, Dale T. Mortensen och Christopher A. Pissarides, som får priset för “för deras analys av marknader med sökfriktioner”.
– Mot strömmen. Peter Nobel, jurist och arvinge till Alfred Nobel, vill stoppa utdelningen av ekonomipriset till Nobels minne.
– Nestorn. Michael Sohlman har varit Nobelstiftelsens vd sedan början på 1990-talet. Hans farfar, Ragnar, var en av Alfred Nobels närmaste män och senare också testamentsexekutor.
FAKTARUTA: 9 ekonomipristagare som fick fel
Det har inte alltid gått vägen för de ekonomiska teorier som prisats. Här är nio av dem som kört i diket.
1. Den marknadsliberale Friedrich von Hayek (1974) uppmanade regeringar att avstå från inblandning, och omfamna fria marknader och individuell frihet, allt annat skulle leda till totalitarism. Sverige och Danmark med två av världens högsta skattetryck och utbyggda socialsystem bevisar annat.
2. En av Milton Friedmans (1976) teorier kallad monetarism, som han fick ekonomipriset för byggde på att pengatillgången måste öka stadigt (cirka 2-5 procent per år) för att undvika risk för inflation. Den amerikanska centralbanken sjösatte ett program utifrån denna teori 1979, men det avbröts abrupt 1982 efter att arbetslösheten i USA nådde rekordnivåer. Chiles diktator Pinochet konkretiserade också teorin med en “chockbehandling” av landets ekonomi för att stävja inflationen, med budgetnedskärningar på 25 procent på ett halvår; “ett otroligt politiskt mirakel”, kallades det av Friedman.
3. Gary Becker (1992) tog ekonomi närmare sociologi, bland annat genom att hävda att brottslingar gör rationella avvägningar inför att de ska begå brott. Han lanserade en teori som förklarade att diskriminering inte kan existera i en konkurrensutsatt marknad. Dock visar erfarenheten att diskriminering visst existerar även i sådana marknader.
4. George Stigler (1992) utvecklade teorier som visade bland annat, vilket Nobelkommitten motiverade priset, att han påvisat att det inte finns några fördelar i en storskalig produktion – det vill säga inga ekonomiska skalfördelar.
5. Paul Krugman (2008) fick ekonomipriset, i strid mot Stiglers teorier, just för att han tillämpat konceptet om skalfördelar på internationell handel.
6. Ronald H. Coase (1991) vann priset, och Nobelkommitten skrädde inte orden, för att ha “identifierat en ny uppsättning av ‘elementärpartiklar’ i det ekonomiska systemet”. Två teorier lyftes fram, den om att företag växer sig stora när transaktionskostnaderna är stora (det vill säga skillnaden mellan att använda underleverantörer och själv ha affären). Den andra teorin har resulterat i hur handeln med utsläppsrätter fungerar och bygger på att inga transaktionskostnader existerar, vilket det alltid i någon mån gör. Teorierna motsäger varandra: antingen finns kostnader eller så gör det inte det.
7. William Sharpe (1990) prisad för sina studier av risk, den så kallade Sharpekvoten som mäter avvikelse från ett snitt av till exempel ett aktieindex eller en marknadsutveckling. Den enskilda aktiens avvikelse över tid blir måttet på risk. Men i överförd förklaring, någons låga vilopuls kan inte tas som tecken på att det aldrig kan ske en hjärtinfarkt.
8. Myron Scholes och Robert Merton (1997) utvecklade teorier i den finansiella ekonomin, den förstnämnde är mest känd för Black-Scholesmodellen för prissättning av optioner. Tillsammans är de kända för att ha stått bakom Long-Term Capital Management, en högbelånad hedgefond, som vid en rysk devalvering 1998 imploderade med 100 miljarder dollar i skulder, och om inte den amerikanska centralbanken hade stigit in hade fonden sänkt hela USA:s finansiella system. Nobelpristagarna hade vidareutvecklade modeller för att minska risk.
9. Lawrence Klein (1980) var en pionjär inom modellbyggen och simuleringar för ekonomiska prognoser. Även om samtida studier visade att modellbyggare inte var bättre än analyserande prognosmakare, fick han ekonomipriset. I sitt pristal förutspådde han, utifrån sina modeller, ett fortsatt högt oljepris, att USA:s bytesbalans skulle stå närmast still, att USA:s regering skulle bibehålla sina höga skatter för att reducera budgetunderskottet, och lika lite skulle inflationstrycket (runt 8 procent) röra sig det kommande decenniet. Han fick fel på samtliga punkter: Opec:s koordinering sänkte oljepriset, vilket pressade ner inflationstrycket och stimulerade USA:s ekonomi, samtidigt som USA:s centralbank ökade räntorna för att minska inflationen, president Reagan gjorde historiens största skattesänkning, och lät dollarn flyta.