VÄRLDENS SISTA ELDORADO

Med sina enorma tillgångar av koppar, guld och kol är Mongoliet det sista stora råvarueldoradot. Veckans Affärer har åkt till världens kallaste land där lycksökare trängs med internationella gruvjättar i jakten på miljarder.

(Veckans Affärer 1 december 2011)

VINTERN HAR KOMMIT till Mongoliet. I Gobiöknens ytterkant visar termometern på minus trettio grader och kraftiga sandvindar pinar både getter och en påbylsad herde den här förmiddagen.

“Det är inte så kallt. Man vet att det är kallt när djuren dör. Men våra lever och ännu har jag inte hört att särskilt många dött i år”, säger Tsetsegmaa, en 27-årig tvåbarnsmor som liksom många andra mongoler bara har ett namn.

Tsetsegmaa pekar ut över getterna med sin trästav.

“Förrförra året dog sjuttio getter av kylan, nu har vi bara hundratrettio kvar.”

Vi befinner oss utanför Dalanzadgad, den största byn i södra Gobiprovinsen,

ett område lika stort som Götaland och Svealand tillsammans men bebott av bara 60 000 mongoler. Just den här byn på 15 000 invånare hade två år tidigare bara 10 000 invånare. Och den snabba tillväxten spås fortsätta.

Hit har Tsetsegmaa flyttat sitt hem – en cirka tjugo kvadratmeter stor jurta eller tält, i Mongoliet kallat “ger”. Tidigare bodde familjen i ett annat område, som låg närmare ett annat samhälle, men som nomadisk herdefamilj flyttade man runt. Tillsammans består de av mor och far och hennes två barn. Maken är yrkessoldat för ett amerikanskt säkerhetsföretag, för tillfället stationerad i Irak.

“Goodbye, kiss kiss”, avslutar hon samtalet när han ringer under vallningen och skrattar hjärtligt.

De flyttade hit för två år sedan, den kalla vintern tog kål på djuren. Hennes far har tagit jobb som chaufför, modern blivit kock. Så hon får valla getterna.

I timmar vallas fåren, och jag får hjälpa till, över den platta jorden – denna som till-dragit sig så stort intresse. Det är inte så konstigt. I princip varje eftertraktad naturtillgång finns här i Mongoliet, ett land med en areal som dryga 3,5 gånger Sveriges, men med bara 2,9 miljoner invånare, varav cirka hälften av människorna har samlats i och kring huvudstaden Ulaanbataar.

Väder, natur och klimat är svårt att bortse ifrån i detta land med stora stäppområden, enorm öken, höga berg samt vildhästar, kameler och jakar. Här kan temperaturskillnaderna vara stora, uppemot minus femtio på vintern till närmare plus femtio på sommaren. Landets unika miljö lockar en inte obetydlig del äventyrsturism. En annan herde jag möter långt senare, Tsetsegee Munkhbayar, förklarar: “Naturen är väldigt viktig för oss mongoler.”

“Vad tycker du om Mongoliet”, frågar Tsetsegmaa och jag svarar att naturen är vidunderlig.

“Tycker du? Det är väl inget”, säger hon och lite senare lägger till: “I Sverige, bor man i ger?”

Trots den stränga kylan som piskar på är det ett värmande faktum att landets ekonomi hör till en av världens snabbast växande.

Dalanzadgad är en av de byar som är närmast gruvan Oyu Tolgoi, ett uppmärksammat gruvprojekt med världens mest outvecklade tillgångar av guld och koppar.

I Dalanzadgad på hotellet med samma namn som orten, kämpar restaurangchefen Tuvshuu mot effekterna av den så kallade holländska sjukan. Hans arbetsplats har trängts undan av gruvindustrin.

“Gruvbolagen betalar mycket högre löner än vad vi gör, vi kan inte betala de höga lönerna. Vi har mycket svårt att hitta personal”, säger han.

Oyu Tolgois produktion har inte ens dragit igång. Det blir först om ett år. Men gruvprojektet har redan skapat stort intresse bland internationella gruvföretag, man har förstått att Mongoliet nu står inför att öppnas upp på allvar för utländska investeringar. Så nära som möjligt utanför parlamentet i Ulaanbaatar flockas nu konkurrenterna. Kapplöpningen om nästa stora gruvprojekt har börjat.

Den här eftermiddagen står huvud-staden Ulaanbaatar stilla. På tio år har stadens storlek fördubblats och trafiken är omöjlig. Utan minsta rörelse kan de trefiliga vägarna genom staden vara packade i tio minuter, eller om man har otur, i flera timmar. Staden planerades för 400000 invånare, nu bor det 1,3 miljoner här och vägarna räcker inte till. Stora svarta suvar kör förbi med poliskaravan. Regeringsfolk, påpekar min chaufför. På flygplatsen något tidigare på dagen var det större aktivitet. Den första eftermiddagsflighten från Peking hade landat på Chinggis Khan-flygplatsen. Helt enligt tidtabell kom fem minuter senare nästa plan. Också det från Peking. En chaufför vid utgången viftade med en ABB-skylt. I början på året fick ABB en order från Oyu Tolgoi på 15 miljarder dollar för kraftöverföringsutrustning. Det utländska ekipaget kördes sedan på den stora vägen mot staden där bekanta Sandvik har en fabrik, innan trafiken blev stilla.

Men till slut lossnar trafikstockningen och västerlänningarna kommer med all säkerhet att landa på Mongoliets motsvarighet till filmiska Rick’s Cafe. Tillhållet för alla gruvföretagare, lokala affärsmän, parlamentariker och diplomater är Grand Khan Irish Pub, en restaurang att syna och synas på. Snett över gatan ligger parlamentet och mittemot finns huvudkontoret för Oyu Tolgoi.

Denna kväll sitter bolagets anställda i företagets fleecetröjor och gör upp planer i baren. Ett annat gäng affärsmän visar upp presentationer på en Ipad. Gemensamt för alla är att de hinkar i sig alkohol och röker oavbrutet. Få turister åker hit så här års, nästan alla sysslar med gruvorna på ett eller annat sätt. Och kringindustrin växer snabbt.

Till bords sitter Kari Mattinen, en finsk pilot som jobbar för Geosan, ett mongoliskt bo-lag. Han flyger geologerna som gör luftburna undersökningar.

“Det finns att göra, men man kan alltid jobba mer”, säger han.

Uppenbarligen, alkoholismen i staden är så utbredd – även bland mongolerna – att den första dagen i månaden torrläggs alla barer och restauranger. På landsbygden sker det en dag i veckan.

Efter fyra år i Mongoliet har Kari Mattinen sett affärerna göras och var mest pengar tjänas.

“De som tjänar mest pengar är geologerna som var här tidigt. Nu säljer de sina licenser till utländska investerare. De vet vad som är guldgruvor och vad som inte är det”, säger han och tillägger att han nog kommer starta eget inom flyg.

“Men det finns alldeles för få flygplan här i landet, 30-35 stycken i hela Mongoliet.”

Hans sällskap, Scott Thomas som är pilot från Kalifornien, har redan dragit i gång ett eget charterflygbolag. De enda som har råd att flyga är gruvföretag, men kundunderlag saknas inte. Enligt staten finns redan över 2 100 registrerade bolag inom gruvnäringen.

Bägge har noterat – liksom många inom gruvbranschen – att staten under det senaste decenniet med tilltagande hastighet blivit allt mer positivt inställd till att låta utländska bo-lag exploatera råvarutillgångarna. Ambitionen är att lyfta det till storleken enorma landet med den minimala ekonomin, inklämt mellan två stormakter – Ryssland och Kina.

Mongoliet har i alla tider varit omgiven av imperier eller länder som varit numerärt fler än mongolerna. En för landet definierande tid inleddes under fältherren Djingis khan, för cirka 800 år sedan, då grunden lades för det mongoliska imperiet som under en period var världens största imperium, det brittiska undantaget.

Från Kina fick landet sin självständighet för cirka 90 år sedan, under Sovjettiden var man åter en lydstat som långsamt stampade vidare i sin utveckling. När Sovjet föll och Mongoliet blev fritt fortsatte landet sin lång-samma utveckling mot marknadsekonomi där gruvsektorn var den enda som industrialiserades. Under tiden omvandlades grannländerna Ryssland och Kina radikalt.

Så länge det funnits folk här har man levt på boskapsuppfödning och handlat sig till vad som behövts – Sidenvägen gick igenom landet. Att det funnits mineraler i marken visste man redan under Djingis khans tid då smeder gjorde spjutspetsar i koppar. Än i dag är en fjärde-del av befolkningen nomader som lever på sin boskap, de producerar pälsar och hudar av den. Under det senaste decenniet har nomaderna märkt av omvärldens sug för den lyxiga kashmirullen, vilket under åratal fick allt fler herdar att skaffa sig större boskapshjordar. Men den ökande storskaligheten förbrukade samtidigt stora arealer grödor. När världsmarknadspriserna på kashmir föll var landets finaste och mest lönsamma produkt inte längre lika attraktiv. Många tog sin ger och bosatte sig utanför Ulaanbaatar. Med en fattig befolkning och svag industrialisering har den mongoliska staten länge varit uppvaktat av de internationella gruvjättarna. Och under det senaste decenniet har det blivit svårare att hålla emot.

Intresset har stigit i takt med att antalet länder med riktigt stora råvarutillgångar blivit allt färre. Nu återstår bara ett fåtal länder med riktigt stora outvecklade råvarutillgångar. I sammanställningar över mineraler och råvaror hamnar Mongoliet nästan alltid i topp. Enligt en uppskattning finns det ännu oexploaterade råvarureserver till ett marknadsvärde av 7 000 miljarder kronor med bland annat kol, koppar, guld, uran, järnmalm, många fler och unika ädelmetaller som används inom avancerad elektronik.

“Mongoliet är den sista riktigt stora fronten”, har Robert Friedland sagt.

Han står bakom Ivanhoe Mines som upptäckte Oyu Tolgoi år 2001. Bolaget började förhandla med staten redan 2003 och först 2009 skrevs det slutliga avtalet. I början på detta år slopades straffskatten på 68 procent av vinsterna från gruvor. Från Oyu Tolgoi kommer staten ändå att få 55 procent av vinsterna genom avgifter, royaltyer, utdelningar och skatter, enligt Världsbankens beräkningar.

“Vi är den enskilt största motorn i landets ekonomi”, säger Bayarmagni, kommunikationschef på Oyu Tolgois huvudkontor i Ulaanbaatar och tillägger:

“Oyu Tolgoi kommer att stå för 30 procent av landets inkomster när vi är i gång.”

Att staten fått en alltmer positiv inställning till att exploatera fyndigheterna är förståeligt när siffrorna synas. Bara under gruvans första 10 verksamma år kommer Oyu Tolgois försäljning årligen att inbringa 4 miljarder dollar för kopparn och 1,2 miljarder dollar för guldet, räknat på nuvarande marknadsvärde. Gruvans reserver har uppskattats till cirka 1 275 ton guld och 36 miljoner ton koppar. Nog för att hålla i gång 65 år efter start.

Redan i dag är Mongoliet fjärde största kolexportör till Kina och premiärministern har uttalat en ambition att öka exporten ytterligare. De internationella gruvföretagen har ögonen på guldgruvan Booro i norra Mongoliet, och i söder finns kolgruvan Tavan Tolgoi, som ska börsnoteras, guldgruvan Zaamar i väster, kolgruvan Nalayh utanför Ulaanbataar och så fortsätter det. Antalet gruvlicenser är fler än 3 000.

Potentialen är uppenbar vid ankomst till kolgruvan Nalayh, fyra mil öster om Ulaanbaatar. Gängvis står man och arbetar vid var-sitt borrhåll. Fyra killar kommer upp ur en gruva, skitiga och buttra. De hinner inte säga något, förrän de vänder ner i hålet igen. Det är småskaligt och otekniskt. Utvinningen är mest för hemmabruk: huvudstaden har en halv miljon ger i sin ytterkant, de värms med en koleldad järnkamin som också maten lagas på. Stadens luft blir därefter. Och med två kolkraftverk som bolmande värmer de bofasta i världens kallaste huvudstad är Ulaanbaatar känt för att ha världens sämsta luft.

Flera frivilligorganisationer inriktade på miljö och klimat baserade i Mongoliet vittnar om att statens nyligen ingångna avtal om att låta Oyu Tolgoi exploateras av ett utländskt företag har skapat ett eldorado.

“Oyu Tolgoi kommer att lyfta hela landet”, konstaterar Bayarmagni, som väljer att se de positiva sidorna.

Vid Oyu Tolgoi, sextio mil sydost om huvudstaden och bara åtta mil från gränsen till Kina, är kopparmalmen så höggradig att den skiner turkost. Bolagsnamnet är monogoliska för “turkosa berg”. Produktionen väntas dra i gång 2013. Just nu byggs det överallt och de anställda är många, 15 000 enligt siffror från företaget. Ett samhälle nära gruvan har redan byggts upp – allt är inhägnat. Redan till sommaren går man från att bara investera till att generera intäkter – på huvudkontoret i Ulaanbaatur räknar en klocka ned till den 12 juni 2012. Då kommer man att ha investerat nära 7 miljarder dollar.

Att förhandlingarna med staten drogs i långbänk beror bland annat på landets nationalistiska strömningar. Rörelsen är på upp-gång och flera utlänningar som bott här i åratal uppger att det är en oroande stark tillväxt: många utländska kvinnor har blivit trakasserade eller slagna i ansiktet, helt på måfå. Värst drabbas kineser. Vandringssägner bland mongoler är att Peking uppmanat kineser att ta mongolernas kvinnor och göra kinesiska barn. Detta blandat med utbredd alkoholism och sträng kyla är ingen bra mix. “Kylan gör folk galna”, förklarar en mongol. Hela skalan av nationalism finns, från promongolisk politik till extrem främlingsfientlighet. Det sistnämnda märks inom musiken med låtar som har refränger såsom “skjut dom alla, alla, alla”. På en av storgatorna i huvudstaden finns också sannolikt världens enda bar med nazisttema. Och det är ingen ironi bakom “Tse” som ligger mittemot brottarstadion. I baren hänger det svastiskor på väggarna och det ariska idealet är utbytt mot renrasiga mongoler. Men det finns också andra förklaringar bakom främlingsfientligheten än extrem nationalism.

“Man ser alla dessa som kommer med pengar, utlänningar som tjänar pengar på gruvorna i Mongoliet. Det skapar spänningar i samhället”, förklarar Gansukh.

Gansukh är en mongol i medelåldern som studerat i USA. I sitt arbete som statsanställd på regional nivå har han sett att det stora utländska kapitalet – i fronten är Ryssland och Kina – som investerar men inte kommer folket till del. Han är starkt kritisk till den utveckling som landet tar.

“Om det är något som världen ska höra om Mongoliet är det detta”, säger han och fortsätter:

“Den här staten är korrupt. All utveckling och tillväxt, att det går bra, var ser du det någonstans? De enda som tjänat på detta är parlamentsledamöter. De har en lön på 700 dollar i månaden, men ändå bor de i hus utanför staden som kostar 1 miljon dollar. Hur går det ihop?”

Från sin horisont har han insett hur kapitalflödet rör sig till parlamentarikerna.

“Det är inte på själva gruvindustrin som de tjänat pengar, utan när de ger licenserna”, säger han.

När vi står utanför, bakom Sükhbaatartorget och han ska precis åka i väg, pekar på han gatan precis bredvid parlamentet och säger:

“Den här borde vara städad med maskiner – nu är den det inte alls. Så är det med alla satsningar som ska göras, de flesta blir inte av. Pengarna försvinner på vägen. Gatorna får sedan städas för hand trots att det egentligen finns pengar till att köpa in maskiner.”

Några kvarter längre ner på samma gata ligger Central Tower, en shoppinggalleria som invigdes för två år sedan och med ett fantastiskt utbud. Diamantörhängen från Sydafrika, viner från hela av världen, Apples senaste prylar, Mont Blanc-pennor och så vidare. Trots att det knappt finns några kunder i någon av modebutikerna tillhörande Burberry och Louis Vuitton uppger Oeko, som jobbar i Giorgio Armani-butiken, att försäljningen går bra. Mycket bra till och med.

“Det är en hel del utlänningar som handlar här, mongoler också. Ja, du vet, parlamentariker”, säger hon och ler snett.

Sortimentet är detsamma, men cirka 10 procent dyrare här än i Europa. Efterfrågan finns uppenbarligen. Efter en vecka i Mongoliet går det också att skönja en liten men uppenbar elit, snarlik den grupp som växte fram kring oligarkerna i Ryssland i mitten på 1990-talet. Relativt unga och påtagligt rika, med internationell smak för lyx och flärd. De kör stora suvar och bär dyra designerpälsar och dyra märkesskor.

En som skulle kunna räknas till den gruppen är Nora Dagva, hon har kallats för Mongoliets första toppmodell. En fredagskväll sitter hon med ett sällskap i ett viprum på nattklubben Aer, bakom Central Tower. Numera bor hon i Singapore där hon arbetar, just nu är hon på ett månadslångt återbesök i hemlandet.

“Jag vill nog flytta tillbaka hit senare. Oavsett vill jag jobba med mode, jag älskar mode”, säger hon glatt.

I lång stickad klänning sitter hon bredvid en kille som uppges vara känd popsångare, han bär en grön sammetskavaj plus solglasögon. En vodkaflaska skickas runt, burkcola finns på bordet.

“Landet utvecklas till det bättre, men det tar tid. Men det är kul att vara här och träffa alla vänner”, säger Nora Dagva och poängterar att hon är stolt över sitt ursprung, men inflikar att hon inte riktigt följer med vad som händer i landet.

En FN-rapport summerade nyligen läget: 27 procent av de boende i städerna lever på under 2 dollar om dagen och varannan på landsbygden gör det.

Den statsanställde Gansukh är krass i sin syn på utvecklingen.

“Läget har blivit sämre. Framför allt under de senaste två tre åren, sedan man drog i gång projekten Tavan Tolgoi och Oyu Tolgoi har det blivit sämre. Några tar pengar, samtidigt lever folk väldigt fattigt, man kan se dem äta sopor från papperskorgar”, säger han och hoppar in i sin Lexus-suv och kör iväg – han ville inte svara hur han fick råd med den.

Iytterkanten av Ulaanbaatar finns det så kallade Gerdistriktet, med en halv miljon invånare, många väldigt fattiga. Det har växt fram dels på grund av att landet det senaste decenniet har drabbats av ett antal ovanligt hårda vinterstormar, kallade zud. Snötäcket blir hård is. Boskap som inte kunnat äta sig igenom isen har dött i massvält. Det har pratats om en decimering med en tredjedel för varje hård vinter, vilket drabbat den fjärdedel av befolkningen som lever på djuruppfödning.

Den här utvecklingen sammanföll också med att det nomadiska herdefolket började skaffa sig allt större boskapshjordar, vilket förbrukade stora arealer grödor. Vilket också i sin tur ledde till ökenspridning och att vattenkällorna tömts. Men den här bilden lyfts inte ofta fram, menar Martin Jeffrey från USA, som bott snart 1,5 år i landet. Han är på samma nattklubb som supermodellen Nora Dagva.

“Det finns en bild bland mongoler att man bryr sig mycket om naturen, att man vet bäst om vad som behövs här. Men vi har samtidigt världens sämsta luft”, säger han och förklarar att han sett en marknadslucka.

Tillsammans med några andra är han i begynnelsen av att starta en konsultfirma inom miljö och klimat. Redan har man gjort en del rådgivning åt regeringen. Han trycker på att det finns en romantiserad bild av att mongolerna värnar om naturen.

“De lämnar kvar sopor och på våren kan man se hur floder är fyllda av plastflaskor. Man säger bry sig om naturen, men man tar ändå inte hand om den.”

Tsetsegee Munkhbayar växte upp i en herdefamilj i centrala Mongoliet. När han återvände hem efter studier började han själv föda upp boskap med sin familj. Han såg hur naturen tog skada med vattendrag förgiftade av gruvdrift. En dag fick han nog. Han och sju andra beväpnade sig och gick till två gruvbolag, skrämde i väg deras personal och sedan sköt mot utrustningen. De blev fängslade i tjugo dagar, men fick uppmärksamhet för frågan.

“Jag räds inte för att ta till hårda metoder”, säger han.

Redan tidigare hade han startat en gräsrotsrörelse, som fått stort gehör. Och han hade fått Goldmanpriset, kallat ett grönt Nobelpris, för sitt miljöarbete. Hans organisation Onggi River Movement mobiliserade tjugoen andra organisationer, som backade upp honom och han lyckades få igenom en lag som förbjuder gruvdrift vid vattendrag och skogsområden.

“Det betyder att 1 792 av de 3 400 gruvlicenserna måste upphävas och de allra flesta gruvbolagen påverkas”, säger han när vi träffas på en restaurang intill brottarstadion.

“Men lagen följs inte, staten fortsätter att ignorera lagen som parlamentet klubbat igenom. Därför har vi dragit staten inför rätta, det är första gången någon gör det här. Och vi gjorde det hela vägen upp till den högsta domstolen. Och vi fick rätt! I går anmälde vi det till konstitutionskommittén. Jag tror vi kommer att få ett positivt utslag där också. Vad det betyder? Det betyder att premiärministern och en rad andra ministrar sannolikt måste avgå, för att de inte har uppfyllt sin plikt, se till att konstitutionen följs, alltså att se till att lagarna följs.”

På Oyu Tolgoi-bolaget har man blivit allt-mer skeptisk till hans arbete.

“Jag hade respekt för Munkhbayar som miljökämpe, men när han gick och sköt, ja då förlorade jag respekten. Det är bara galet”, säger Bayarmagni på huvudkontoret.

“Om lagen skulle åtföljas innebär det att vattendrag ska skyddas och att gruvföretag inte får exploatera vissa naturområden, cirka 40 procent av landets areal skyddas av lagen. Mer än hälften av alla gruvbolag påverkas, men det följs inte”, säger Munkhbayar.

Även Världsbanken konstaterade i en översikt att “landet har svag efterföljning av klimatregleringar”.

Klockan är strax före fem på kvällen och getterna hittar små tovor bland ogräset att beta på. De sandiga vindarna vägrar att lägga sig. I blåsten berättar Tsetsegmaa att hon gillar modern musik, Jennifer Lopez och Abba. Med djuren bortanför sig uppmanar jag henne att sjunga en traditionell mongolisk så kallad strupsång – där varje stavelse är långt utdragen. I de östra delarna av landet används också det traditionella mongoliska instrumentet hästhuvudsfiol till sången. Särskilt kameler svarar inte bara med att följa sångaren utan också gråta. (Kameltårar har till och med ett speciellt namn på mongoliska.) Tsetsegmaa börjar sjunga en harmonisk sång och getterna kommer allt närmare. I getternas pälsar reproduceras de sandiga vindslagen. Hon vallar dem vidare mot en frusen pöl som de knaprar på. Jag frågar henne om vad hon tycker om gruvindustrin.

“Jag tycker inte att Oyu Tolgoi är bra. Vattnet förstörs. Ser du brunnen, stenen där borta? Där kan vi inte plocka upp något. Gruvorna tar vattnet och de förgiftar det. Getterna kan inte dricka det”, säger hon och inleder vallningen hemåt.

I gruvor kan mycket gå fel. Genom extrem konsumtion av vatten, eller att vattenkällor förorenas eller kemikalier som försurar floder och dö-dar fisk. Detta varnar Munkhbayar för. Bland lokalbor beskrivs han som något av en mongolisk Obama för sin talang att mobilisera vanligt folk till att bli politiska aktivister. Själv viftar han bort det.

“Det förslaget som Oyu Tolgoi och Tavan Tolgoi har lagt hur vattenförsörjningen ska lösas, det är inte bara dåligt – det är en kommande katastrof. Det är en mycket farlig väg att gå, inte bara för Mongoliet utan för hela världen. Det kommer inne-bära att man återför vattnet som gruvdriften förgiftat till källorna vid Bajkalsjön, där 4 procent av världens färskvatten hämtas”, säger Munkhbayar.

Att allas ögon nu är på Mongoliet tycker han kvittar. Det spelar ingen roll vem som sköter gruvdriften. För honom är man mänsklig då man skyddar sin natur. Är man bara driven av vinst, då är man omänsklig, oavsett vem man är.

“Jag vill inte se det som att gruvbolagen vin-ner eller att vår kamp är förlorad. Utan om att vi måste skydda den natur vi fått från våra förfäder. Och att rätta till de misstag som redan gjorts”, säger han.

Hemma hos Tsetsegmaas familj i deras ger, sittande på mattorna, bjuder hennes mor på spenvarm getmjölk och förvarnar att den inte är söt utan salt. Hon vill inte fotograferas, hon tycker inte att hon är tillräckligt fin i dag. Tsetsegmaas fyraåring och niomånaders bebis tittar på tv. Lillen är fastbunden vid ett sängben med en sidenscarf för att undvika järnkaminen, eldad med dynga. I grytan kokas ett gethuvud till middag.

Tsetsegmaa tittar på klockan, sticker ut huvudet, och viftar sedan med mig ut: “Kom, kom. Du måste se något som inte syns i Ulaanbaatar.”

Dagsljuset är borta och himlakropparna känns nära jorden. Precis ovanför huvudet på Tsetsegmaa hänger ett himlavalv med miljontals stjärnor. Hon tystar alla frågor med ett hysch. â– 

EMANUEL SIDEA