Dagen D för Mats Q

I två decennier har Mats Qviberg haft svenskt näringslivs högsta svansföring vid sidan av kompanjonen Sven Hagströmer. Qviberg känner alla och alla känner Q – han är älskad och hatad. Efter HQ Banks kollaps står han inför sin största kris någonsin. VA följde honom den dag då HQ såldes till Carnegie.

(Veckans Affärer 9 sep 2010)

Mats Qviberg darrar oavbrutet. I sex dygn har han varit i chock, och skakningarna vägrar släppa när han förser sig med yakiniku. Det är torsdagskväll och på S:t Eriksgatan i Stockholm möter Qviberg Janne och Kalle på en sushikrog före kvällens bridgematch. “Hur känns det”, frågar Kalle, som är klädd i jeans och jeansjacka.

“Det har känts bättre. Men just nu är det rätt okej”, svarar Qviberg med sammandragen mun.

Några timmar tidigare har dokument budats över till Öresunds kontor i Salénhuset på Norrlandsgatan i Stockholm. Qviberg signerade papperen som skickades tillbaka. Detta är kvällen då HQ Bank såldes till Carnegie.

PÅ KONTORET

Han har sovit gott – natten innan gick han och lade sig sex och trettio. Denna torsdagsmorgon vaknade han glad i sinnet i hemmet på Lidingö, liksom många andra dagar – gladlyntheten är en av hans gudasända förmågor, har han sagt. Han sätter sig i Volvon och kör till kontoret på Investment AB Öresund.

Egentligen skulle han ha varit med i en debatt med ekonomen Klas Eklund och riksgäldsdirektör Bo Lundgren med anledning av den förstnämndes boklansering, som skulle modereras av Eklunds hustru tillika Qvibergs styrelsekollega Pernilla Ström. Men så blir det inte.

I stället kör han till kontoret och parkerar i husets garage. Denna dag måste HQ Bank säljas annars står banken inför en konkurs, berättar han senare samma dag.

“Hela det finansiella systemet är under press för att få till en affär”, förklarar han.

Oavbrutet under fyra dagar och nätter har förhandlingarna pågått. Sedan banktillståndet drogs in på fredagskvällen har spekulationerna om intressenterna sysselsatt medierna. En annan stor diskussion är vem som bär ansvaret för att HQ hamnat i denna sits.

Huvudpersonen Mats Qviberg gör klart att han vill ta ansvar. I allt som rör agerandet i HQ lägger han sig platt och säger saker som”ja, jag gjorde fel” och”jag är kanske inte så smart”.

Hans ögon är glansiga och ögonlocken inte så pigga. Efter 35 år i branschen har han mött sitt livs stora smäll som han inte kunde förutse.

“Ja, detta är nog en svart svan”, konstaterar han.

Han står med bordsluren mot örat vid datorskärmen på kontoret som delas med bland andra Sven Hagströmer och det har hunnit bli eftermiddag.

“Där sitter Dahlbo… eller där satt Dahlbo”, säger han på frågan om vem som sitter bredvid honom. Intill på en av de fyra platserna sitter nye vd:n Stefan Charette.

Samma dag har Stefan Dahlbo fått avgå från Öresund, och Qviberg låter antyda att kompanjonen Sven Hagströmer var pådrivande med att Dahlbo fick gå.

“Bra kille det där. I 20 år jobbade han här, men det blev till slut ohållbart. När han meddelade personalen grät många och han fick applåder i tio minuter”, säger han och avskedandet kommenterar han såhär:

“Det handlade mer om han skulle få 12 eller 6 månadslöner om han sa upp sig själv.”

Efter att Qviberg förflyttat sig till soffan i samma rum backar vi händelseförloppet.

HQ Bank felvärderade sin tradingportföljen vilket innebar att banken under lång tid varit underkapitaliserat, och således också lämnat felaktiga årsredovisningar och gjort ett antal grova överträdelser som Finansinspektionen anmärkte på redan för två år sedan. HQ meddelade att portföljen skulle avvecklas – något som dröjde. Först när HQ bestämde sig för en forcerad avveckling i våras vilket innebar en förlust på 1,2 miljarder kronor tillsatte FI en utredning. Det var i maj. Fredagen den 27 augusti kom deras dom: HQ Bank förlorar tillståndet och måste avvecklas. Följande dag fick allmänheten kännedom om detta.

“Jag fick reda på det på fredagskvällen, det kom som en chock”, säger Mats Qviberg och fortsätter:

“Jag tycker att Finansinspektionen använde övervåld. Om de under två år kritiserat oss hade det väl bara varit att lyfta på luren eller be oss komma över. Vi sitter ju bara hundra meter bort! Det är tydligt att de har misskött sitt uppdrag.”

Frågan alla ställer sig är hur det kunde bli så här.

Redan i somras då upprördheten var stor över att banken förlorat så mycket pengar uppger HQ-medarbetare att tongångarna i korridorerna var: “Q löser detta.” FI:s kritik bemöttes med: “Q har en plan.”

Förväntningarna på den tidigare stjärnmäklaren, som i VA kallats för styckmästaren efter sina bolagsraider, var stora. Q skulle lösa knutarna – men det blev inte så. I stället sitter Qviberg i soffan och för darrande en kaffekopp till sin hårt åtsnörpta mun. Han summerar trycket som byggdes upp mot Fredrik Craaford, vice vd och tradingchef.

“Hela organisationen var sur på tradingen. Man lovade att man skulle avveckla, sedan hörde man inget om det. Man fick inte reda på hela sanningen”, säger han och tillägger:

“Om jag känner mig lurad? Snarare bortdribblad.”

Han förklarar att HQ under åren, på grund av svag styrning från ägarna, antog en allt mer tjänstemannastyrning.

“Det finns en tendens till tjänstemannastyre på nästan alla företag, där cheferna tror att det är de som äger företaget och inte aktieägarna.”

Jo, som storägare och styrelseledamot borde han ha gjort annorlunda, betonar han gång på gång. Men att få Qviberg att resonera kring alternativa scenarier eller enskilda felbeslut går inte, det verkar som att misstagen varit så många och så stora att en förträngningsmekanism slagit till.

Vi går till kontorets pentry för att hämta mer kaffe. Med darr på manschetten måttar Qviberg upp Nescafé och fyller på från vattenkokaren. Tillbaka till utfrågningen i soffan: Styrelsens uppgift är bland annat – i synnerhet i trängda situationer – att hålla koll på att ledningen gör sitt arbete, men varför skedde inte så?

“I styrelsearbetet är mina favoritämnen varumärkesbyggande och marknadsföring. De andra delarna är kanske inte mina bästa grenar. Visst, jag förstår optioner, men vad de höll på med var mycket mer avancerat. Det är produkter som jag aldrig förstått mig på.”

Men vissa i styrelsen och anställda har lämnat bolaget och omedelbart och vägrat prata med medierna.

“Jag ska inte sitta här och recensera dem”, säger han. “Det kommer en tid för dem också.”

Att hitta svagheter i en organisation är ett av kännetecken för goda ledare, men att närma sig självrannsakan från detta håll går inte heller. Qviberg lägger sig platt och erkänner att han kanske är en dålig ledare.

“Som ledare har jag både goda och dåliga sidor. En bra eller dålig är att jag lämnar ansvar, jag delegerar”, säger han och förklarar att detta inte förändrar hans sätt att arbeta:

“Jag har aldrig trott att jag tillhör de felfrias skara. Sedan måste man ta ansvar för sina handlingar och man måste ha tillit, och jag tror alltid gott om människor. Det förändras inte med detta.”

Delegera i all ära, men hans sätt är ändå att gå runt på företaget och prata med personalen. Han har synpunkter och tankar kring det mesta.

“Jag är nog den mest nyfikna person som finns. Tycker om att lära mig saker, men jag tycker inte om att dela ut pekpinnar. Det är kanske ett av mina tillkortakommanden, att jag tycker om att ge ansvar”, säger han och fortsätter: “Jag har tre barn och jag har lärt mig att de inte tycker om att bli styrda. När jag växte upp blev jag inte styrd, utan fick göra precis som jag ville. Det tror jag spelar in i att jag är som jag är.”

Ett av många telefonsamtal kommer emellan och han tar stora steg till sin arbetsplats – samma som porträtterats i otaliga pressbilder och på två oljemålningar – mittemot kompanjonen Sven Hagströmer som han arbetat med sedan 1990. Sedan går han ut till sin assistents rum där ett bud kommit med ett par dokument. Han signerar.

Försäljningen av HQ Bank är i full gång, meddelar han när återvänder till soffan. Klockan är närmare fem och ännu är affären inte helt i hamn. Vi talar i stället om risk.

“Alla sitter på risk”, säger han och fortsätter: “De flesta kanske inte tänker på det, men det kan vara pensioner, aktier eller annat. En styrka jag haft genom alla år har varit att jag hatat risk. Under 35 år som jag har jobbat har risk alltid funnits med i affärerna man gjort. Nu framgår det att jag inte levt som jag lärt. Det är tydligen svårt att göra det.”

PÅ SUSHIKROGEN

Det har hunnit bli middagstid och Qviberg sitter och äter en Bentolåda – “fantastiskt gott”, kommenterar han mellan tuggorna – medan det ringer i ett. Han stiger ut på gatan för att bridgekompisarna inte ska höra honom. När det ringer igen, innan han tittar på mobilskärmen stänger han ögonen, uppenbart trött, och säger: “Hoppas det är en journalist.”

Sveriges Radio vill ha med honom i “Studio Ett”. Han förklarar att han bara kan medverka om det finns något att berätta. Klockan är runt sex när det på näringslivssajterna meddelas att slutförhandlingar pågår. Någon spekulerar i att en ny tysk aktör vill lägga bud. Desinformationen är närmast unison, får vi förstå från huvudaktören.

Qviberg förklarar att om en affär ska ske måste det bli med Carnegie. Det är med dem avtalen håller på att signeras och inväntar godkännande. Tidigare, i Qvibergs Volvo på väg till sushikrogen, får han besked av förhandlarna.

“Finns det någon dealbreaker? Ofta kan man känna om det finns någon punkt kvar”, frågar han personen på andra sidan luren.

Medan vi i krypande tempo kör från city mot Kungsholmen – många tittar in i bilen på den i mobiltelefon pratande finansmannen som den senaste veckan medverkat i princip alla svenska medier.

“Hur går det”, frågar jag honom när han lagt på luren.

“Affären är i princip klar! Det är väl detaljer man petar i nu”, säger han och utifrån samtalet tidigare kan man tyda att det inte längre finns några hinder mellan säljare och köpare.

“Vi säljer, med pistolen mot tinningen.”

I bilen förklarar Qviberg affären. Försäljningspriset på HQ blir 1,2 miljarder kronor. Förutom lite kontanter från Carnegie (sannolikt till juristkostnader) sker betalningen dels med konvertibla preferensaktier som kan ge Öresund ett ägande på 9,9 procent, dels ett förlagslån på 369 miljoner kronor som kan konverteras till ytterligare 7,6 procent av aktier som saknar rösträtt. Från familjen Qviberg, Öresund och HQ AB köper man aktier för 238 miljoner kronor som används för att för att säkra värdet på utestående personalkonvertibler. I affären ingår HQ Fonder, värderat till 850 miljoner kronor.

“Det känns bra”, summerar han affären och nämner något om att det är bra för konkurrensen med en starkare aktör i förhållande till storbankerna.

Med andra ord får de som hade räknat ut Hagströmer och Qviberg ompröva det. Själv vill Qviberg inte dra konsekvenserna för maktspelarna H&Q alltför långt.

“Jag kan inte jobba i finansiella företag på en stund. Sen vet jag inte vad Finansinspektionen har för preskriptionstider.”

Hur kommer din och Sven Hagströmers position i näringslivet att förändras – vad har du förlorat?

“Jag har fått mig en jättetörn eftersom jag har svikit kunder, kolleger och aktieägare. Partnerskapet har fått sig en törn, så klart, och nu måste jag granskas ur en legal synvinkel så att det inte finns någon vänskapskorruption bara för att jag och Sven är kompisar. Men det finns fler äktenskap som har gått i kras.”

Kommer det att bli en skilsmässa?

“Det är inga signaler jag har fått. Vi pratar varje dag. I dag har vi hörts tio gånger.”

Känns smällen ekonomiskt?

“Ja, jag stoppade in nästan 60 miljoner kronor så sent som i somras – ungefär vad jag fått ut i utdelningar av HQ genom alla år. Självklart tycker jag inte om att förlora pengar. Men det är lite spelets regler, för att kunna tjäna pengar måste man också kunna förlora pengar. Denna risk är vad man får betalt för. Sedan tycker jag Finansinspektionen gjorde fel och ingjöt mod i oss och fick oss att slänga goda pengar efter dåliga.”

I näringslivet känner alla Q, han är totalt öppen. Hans lågmälda livsstil är känd – han har bott i samma hus och haft samma sommarhus under alla år. Hans drivkraft är erkännande, något som inte har förändrats.

“Jag drivs av olika kvitton – av bekräftelse. Och jag är rätt road av att vara med i debatten.”

Men den senaste tiden har varit påfrestande, medger han. Dessutom har han förföljts av fotografer som häckat i hans trädgård, enbart för att plåta den skadeskjutna finansmannen.

“Jag vet inte vilka de varit”, säger han om fotograferna, “men jag tror inte att det är kvällspressen utan de mer seriösa tidningarna typ Svenska Dagbladet. De stod och ringde på dörren, jag tyckte att det var lite integritetskränkande att det kom fotografer in i min trädgård.”

“Annars försöker jag vara så tillgänglig jag bara kan, även när det är som mest hektiskt. Höra av mig inom en timme.”

Privat blickar han framåt. Han ska snart bli farfar, berättar han. Familjen har hjälpt honom under den här senaste tiden.

“Min fru, barnen och vänner har varit ett stort stöd”, säger han.

PÅ BRIDGEKLUBBEN

Efter den japanska middagen promenerar hela bridgegänget till S:t Eriks bridgeklubb på Kronobergsgatan. Under en paus från den ständigt ringande telefonen, vänd mot fotograf Joachim Lundgren frågar Mats Qviberg:”Tycker du att jag är för öppen? Är det fel?”

Det är en nedbruten man, med en infektion i kroppen har han tidigare berättat. Men han står på sig, låter den i dag så märkliga vardagen ha sin gilla gång. På frågan om chocken släppt, vänder han på svaret.

“Man kan nästan inte ta till sig allt”, säger han och säger också: “Jag har en guds gåva att alltid vakna glad. Även i dag vaknade jag glad. Sen slutar vissa dagar i moll och sedan i somras har många dagar slutat så.”

Det är märkbart att han är chockad – detta är en man vars uppfattning om världen har raserats. Han darrar oavbrutet och det håller i sig under alla timmar vi träffas.

“Om en månad hoppas jag att det ska kännas bra”, säger han.

Som person har han ofta beskrivits som temperamentsfull, gentlemannamässig, social och smart. I dag vill han ompröva i varje fall en av dessa beskrivningar.

“Det där med smart, det här visar väl att jag inte är så smart”, säger han. “Men jag har väl hyggligt med EQ och IQ, sedan är jag en känslomänniska, jag tycker blod är otäckt, jag klarar inte av att läsa deckare eller se skräckfilm – brukar kalla mig själv för Mats mes.”

Hade HQ:s kollaps kunnat förhindras eller var det bara en risk som ignorerades?

Dussintals studier visar att män tenderar att vara långt mindre oroliga över faror än kvinnor. När siffrorna synas närmare framgår att den grupp som drar medelvärdet mot en högre risktolerans för män inte är vilka män som helst utan vita män. Mer bestämt är det ungefär 30 procent av alla vita män som konstant bedömer näst intill alla risker som låga. (Riskbedömningarna hos de resterande 70 procent vita män, och samtliga icke-vita män, avviker inte nämnvärt från kvinnors.)

Dessa män är välutbildade, förhållandevis välbeställda och politiskt konservativa. I de flesta fall håller de inte med om att teknologisk utveckling förstör naturen och att världen är i behov av en mer rättvis fördelning av monetära tillgångar. Det skulle kunna vara karbonkopior på åsikter som Qviberg gett uttryck för. Är det så att vi har fått se ett fall för att risken missbedömdes?

“Så är det nog. 99 procent av alla mina affärer skulle de flesta tycka var riskfyllda, men inte om man vet varför och tittar igenom det ordentligt. Om man tänker sig HQ här, visst, om man gör 999 affärer och den tusende affären blir så här – ska man dömas för det? Om jag kunde få det ogjort skulle jag göra det omedelbart!”

Han medger att uppmärksamheten av honom och Sven Hagströmer är förståelig:

“Vi har varit mediernas gunstlingar och när vi nu störtar är det klart att det är intressant.”

När förstod du, det här kommer inte gå bra?

“I början av juni. Vi gjorde ju en självanmälan i maj. Vad Finansinspektionen inte tänker på är vilka signaler detta skickar, om man gör en självanmälan så är det inte någon förmildrande omständighet. Vem kommer nu vilja anmäla sig själv?”

Tror du det finns politiska förklaringar till varför FI gick så hårt fram?

“Både Anders Borg och Mats Odell har sagt att det var ett bra beslut. Jag har tidigare lovat Göran Hägglund att jag ska rösta på Kristdemokraterna men de kan glömma att jag lägger en röst på KD när Odell säger att det var bra.”

Bridgespelarna slår sig ner och börjar blanda kort. Qviberg beställer en kaffe i kafeterian som med en lapp ursäktar att man höjt priset till 15 kronor. Med kaffe i handen kommer vi in på pr-maskineriet, kommunikationsbyrån JKL:s katastrofala hantering i Swedbank, Carnegie och nu HQ Bank får Qviberg att skaka på huvudet.

Utan att säga något vandrar han bort till spelbord ett – på de sex första borden sitter de allra bästa lagen – där Kalle, en av de tio i lagmedlemmarna i klubben Aristocats, redan sitter med motståndarparet.

Bridgematchen drar i gång efter att en ledare ropat ut att klockan är halv sju och han uppmanar alla att prata lågmält. Qviberg har bett om tillstånd att få ha telefonen på och under hela kvällen får han underrättelser om att i en annan del av Stockholm avslutas slutförhandlingarna och ansökningar formuleras till Finansinspektionen.

Telefonen ringer igen. Efter att lagt på tittar han på mobilen och säger: “Fuck, fuck, fuck.”

Det framgår att bud inte är aktuellt utan att han själv kanske måste åka.

Han vänder sig mot de tre spelarna vid bordet: “Nu får vi hålla lite tempo, det är möjligt att jag behöver åka i väg för att skriva på lite papper.”

Två timmar senare, strax efter klockan åtta på kvällen är alla papper undertecknade och inlämnas för prövning hos Finansinspektionen, som ger sitt godkännande.

På fredag morgon meddelar Carnegie att man från klockan 9.20 betraktar sig som ägare till HQ Bank och HQ Fonder.

EMANUEL SIDEA