Svensken mitt i eurostormen

Glöm Anders Borg. Den svensk som flest i Europa lyssnar till i debatten om eurons och Europas framtid är en smålänning. Mats Persson i London förklarar hur Europa på bästa sätt ska hantera kriserna och han pekar ut tre möjliga vägval.

(Veckans Affärer 1 nov 2012)

Under de snart tre år som passerat sedan eurokrisen bröt ut har ständigt nya problem uppenbarat sig och diskussion har blivit allt mer komplicerad.

Det talas som EU-domstolar, EFSF-fonden, tvåpack och sexpack. För vägledning i denna snårskog, och uträkningar kring vad som egentligen står på spel, vänder sig allt fler till en smålänning i London.

Mats Persson från Bankaryd leder den liberala tankesmedjan Open Europe. Det är till honom allt fler makthavare, politiker, tjänstemän, journalister och opinionsbildare vänder sig för att få en kommentar, analys eller siffra på vad den knastertorra EU-prosan innebär.

Mats Persson medverkar närmast dagligen i brittisk och tysk press som på nära håll bevakar eurofrågan. När vi träffas på kontoret i London ligger det högvis med tidningar i det ostädade stora rummet där tiotalet anställda arbetar framför datorerna. Analysverksamhet pågår.

Tysklands förbundskansler Angela Merkel har precis besökt Aten och han inleder med att konstatera att vad som överraskat honom, och många andra, är att Grekland har blivit ett sådant viktigt spelfält för hela Europa. Trots att landets ekonomi bara motsvarar 2,5 procent av euroländernas samlade bruttonationalprodukt.

“Det är en politisk fråga att ett så litet land kan skapa sådana ekonomiska spänningar, just för att den politiska processen är så otydlig och komplicerad”, säger Mats Persson.

Han konstaterar att EU:s komplexa kris egentligen kan betraktas som tre olika: en skuldkris för stater, kriser för banker och en konkurrenskraftskris för vissa euroländer. Dessutom i en kombinationen som försvårar.

“Ansvaret skickas vidare mellan regeringar och Europeiska centralbanken om vem som ska ta rollen som ‘lender-of-last resort’, alltså vem som ska ta rollen som Fed i USA eller som Bank of England här. Därför är det också oklart vem som ska stå för den slutliga lösningen”, säger han.

Oansvaret och EU:s tre kriser är abstrakt. Så mitt i det abstrakta har Grekland blivit något konkret. Ett schackbräde där IMF-EU-ECB-trojkan, Tyskland och grekerna flyttar pjäser med skyhöga insatser på spel.

“På många sätt blockerar Grekland de stora planerna för euroområdet, frågor om man kanske ska ha en gemensam budget och statsobligationer. Grekland har så dåligt rykte framför allt i Tyskland, de litar inte på grekerna. Och löses inte de grekiska problemen finns inte heller den politiska aptiten

eller möjligheten i Tyskland att ta nästa steg”, förklarar Mats Persson.

Grekland har därför blivit det land som avgör allt. Och utgången här kommer också att ge svar på hur andra frågor ska hanteras.

Det har de flesta greker förstått, anser Mats Persson, att de just nu utgör ett spelfält för europeiska politiker. Det är också därför många greker vänder sig mot att de ska bära kostnaden för europrojektets politiska misslyckande, bara för att det inte fanns någon plan för hur den här typen av kriser skulle hanteras. Mats Persson kallar synsättet befogat. “Om du tittar på det andra räddningspaketet, det gick inte till grekiska folket utan till tyska och franska banker. Känslan var att grekerna inte fick ta del av pengarna, de gick i stället till att rädda banker och Angela Merkels skinn. Men att grekerna ändå måste uthärda besparingarna”, säger han och tillägger att tyskarna samtidigt uppfattade räddningspaketet på direkt motsatt sätt.

“Det är en farlig spänning att tyskarna ser det på ett sätt och grekerna på ett helt annat. Och att det sprids en känsla av orättvisa på båda sidor.”

Just detta är en nyckelfråga i krisen. Förtroendet är raserat på bägge sidor och alla pekar finger. Numera är man inte ens över-ens om vad som är problemet. Tyskarna ser grekerna som problemet och omvänt.

“I stället för att föra europeiska länder närmare varandra, skapar det mer schismer som nu blir tydliga mellan Grekland och Tyskland”, säger Mats Persson.

Angela Merkel har kallats “Europas mobbare” för sitt hanterande av krisen. Men frågan är egentligen varför inte tyskarna klarat sig undan ansvaret, man har de facto haft ett stort handelsöverskott i många år vilket har byggts upp av bland annat sydlänningar.

“Jag tycker att Tyskland får en del av skulden nu, framför allt i Storbritannien, USA och även i södra Europa. Men i Nordeuropa, och även i Sverige, finns inte det perspektivet”, säger Mats Persson.

Under de senaste tre åren, som krisen på-gått, har Europa genomlevt sin största politiska turbulens någonsin. Samtidigt har IMF, Internationella valutafonden, byggt upp enorma låneexponeringar i Europa och

Grekland har fått två gigantiska räddningspaket och krisfonden EFSF/ESM har upprättats. Nu står Spanien näst på tur för hjälp.

I efterhand har en del ekonomer lekt med tanken att Europa hade kunnat hantera krisen bättre på ett flertal områden. Mats Persson anser till och med att krisen möjligen helt hade kunnat undvikas.

“Mitt resonemang är bara hypotetiskt, men hade Europas ledare i januari-februari 2010 gått till IMF och sagt att de behöver hjälp med Grekland, och man hade satt landet på ett IMF-paket tidigt, är det möjligt att många av de här otäcka händelserna som sedan följde hade kunnat undvikas.”

Att tänka i termer av andra scenarier är inte bara önsketänkande. Det är också ett sätt att genomskåda argumenten från EU-ledare som hela tiden hävdat att det bara finns en väg fram – den man förordar.

Ordet “alternativlos” blev i Tyskland år 2011 utnämnt till det mest impopulära ordet, just för att det användes så ofta. “Det är farligt att säga att det bara finns en väg framåt. Så är det aldrig, det finns många olika vägar”, säger Mats Persson.

Open Europe har felaktigt kallat tankesmedjan för EU-skeptiker. Enligt Mats Persson syftar tankesmedjan, som finansieras av förmögna privatpersoner i främst Storbritannien, till att EU:s resurser ska användas bättre. Själv hamnade han på Open Europe efter studier i USA, han klättrade till att år 2010 utnämnas till tankesmedjans chef. Samma år hamnade också euron i kris, vilket gjort hans analyser alltmer efterfrågade. Särskilt när politiker hävdat att alternativ saknats.

Den politik som Angela Merkel och IMF-ECB-EU-trojkan stått bakom har varit enkelriktad: räddningspaket med krav på intern devalvering. I fallet Grekland har man också tvingats till en skuldavskrivning, vilket kan betraktas som en konkurs. Med andra ord betalades räntor och skulder inte till fullo utan långivare tvingades ta en förlust på 75 procent

av värdet. Det beslutet fattades den 21 februari 2012, vilket var en historisk dag. För det var också då man sade till långivarna: det här är den enda gången som den privata sektorn måste ta smällen. Som om bördan förpackades lättare genom att ge det löftet.

Historiskt var det också för att banker genom ett sådant löfte uttryckligen blev lovade att de aldrig mer kommer att behöva ta en kreditsmäll. Angela Merkel och hennes kolleger gav alltså följande frikort till banker: vill de fatta något idiotiskt utlåningsbeslut måste de bara se till att alla andra banker gör det lika grandiost och idiotiskt.

“Det satte ett väldigt konstigt prejudikat. Grekland var nära en konkurs, men ändå inte. Så vad var det för något? En skuldavskrivning eller inte? Och hur skulle försäkringskontrakten, CDS, som finns för att skydda sig mot konkurs, hanteras? Situationen var märklig”, säger Mats Persson.

Lika uppseendeväckande, och lika ouppmärksammat, är det att icke-statliga banker, försäkringsbolag, fondbolag och andra som ägde grekiska statspapper, och tog smällen, också helt kunde lämna Grekland.

“Måste man göra en rejäl konkurs finns det väldigt lite skulder hos privat sektor kvar som kan skrivas ner”, säger han om beslutet som innebar en halvdan skuldavskrivning.

“I stället för att göra det en gång där alla tar en stor nedskrivning, framför allt de privata investerarna, så har det nu skett en liten skuldavskrivning för privata investerare. Och sedan får de skattefinansierade institutionerna ta nästan hela smällen. Det kommer bli väldigt svårt för Grekland att klara en skuldavskrivning utan att ECB får ta förluster.”

Att privata företag skyddas, och Europas skattebetalare får betala, torde väcka känslor bland de som tröttnat på att höra om eurokris.

Men varför kallar man inte saker och ting vid dessa rätta namn: Att Grekland räddas för att egentligen rädda tyska banker?

“Jo, det finns en ohelig allians mellan banker och politiker. Vilket är ett sätt för båda att undvika förluster. För politiker handlar det om valförluster, för banker handlar det om finansiella förluster”, säger Mats Persson.

Han ställer sig också frågande till att undkandet av dessa kortsiktiga förluster egentligen inte innebär ökade kostnader på lång sikt.

“Europa fortsätter att bygga upp mer skulder i stället för att ta hand om det nu en gång för alla, även om det är smärtsamt”, säger han och tillägger att även från tyskt håll kommer kritik.

“En stark grupp är ordoliberala, som säger att EU ska sluta med ‘bailout’, att det måste finns ett sätt för banker att lämna marknaden annars kommer man bara fortsätta flytta risken från banker till skattebetalare.”

Även om det i eurodebatten pekats finger åt alla håll måste ansvarsfrågan också riktas mot ledarna. Ingen får glömma att Europas ledare inte saknade alternativ. “Ja, det är aktiva politiska beslut”, säger Mats Persson.

EU-topparna har dessutom visat att allt går att göra och löften lätt kan rivas upp.

“På 1990-talet, för att tyskarna skulle ställa sig bakom valutaunionen, blev de lovade att ECB skulle vara som Bundesbank – oberoende, stark och trovärdig, och att man inte skulle behöva rädda enskilda stater. Genom stödköpen av statspapper har det löftet brutits helt och hållet i många tyskars ögon”, säger han.

Aktionen, som kallats LTRO, har gjorts i två omgångar. Stater har kunnat sänka sina räntekostnader genom att låna pengar från ECB i stället för via den dyrare öppna finansmarknaden. Detta genom en omväg där finansaktörer byter ut sina papper hos ECB.

“Att man gör det på andrahandsmarknaden är för många tyskar en fråga om språk snarare än substans. Det andra löftet till tyskarna var att det inte heller skulle vara några statsledda ‘bailout’. Och det står i fördragen, klart och tydligt”, säger han.

Samma sak med räddningsfonden EFSF, som är uppbyggd efter en speciell finansiell princip kallad SPV och placerad i Luxemburg, utanför EU-strukturen.

“Juridiskt sett har de inte brutit mot EU-fördragen. Men sett till andan i den paragrafen är det uppenbart för alla att man har brutit mot den”, konstaterar Mats Persson.

Vilket har skett till en hög kostnad. Priset är att den stora grupp av tyskar som stått bakom eurosamarbetet, och trott på vad de blivit lovade, nu har omprövat sin syn.

“Tyskar och andra som trott på ‘no bailout’-paragrafen har blivit väldigt mycket mer cyniska vad gäller Europasamarbetet. Frågan är om det är hälsosamt i längden.”

På många sätt tycks synen bland medborgarna i Europa gått från rosenskimrande till att snarare betraktas som ett rosornas krig – ett kraschat äktenskap där parterna vägrar skilsmässa. Frågan är hur länge till det kan pågå. Tyskarna, som alltid omfamnat EU, börjar vända.

“I tyska opinionsmätningar finns en helt annan EU-kritisk ton än tidigare. Och om tyskarna börjar bli EU-kritiska, vem ska då för-svara EU?”, säger Mats Persson och tillägger:

“Om tyskarna inte längre tror på EU-projektet finns inte mycket hopp för euron.”

Mats Persson anser att det pekar på det demokratiska underskottet som EU lider av, och han talar inte om det som en fin ideologi

utan som ren praktik.

“Är besluten inte förankrade hos medborgare blir det bara korttidslösningar. Då röstas ett nytt parti in parlamentet som bryter upp beslutet.”

Detta kan ses mot bakgrund av att extrempartierna runtom i Europa vinner mark.

“Folk säger att oavsett vad vi röstar på är policyn densamma, då kommer jag att rösta på någon helt annan”, säger Mats Persson.

Det finns också en annan lärdom som kan dras av att effektivisera och förbättra arbetet med att lösa eurokrisen, menar Mats Persson.

“Om det finns ett starkt demokratiskt mandat från början så kan man spara tid i det långa loppet”, säger han om att de nationella parlamenten redan från början anger ramen för vad som kan bestämmas på EU-nivå, och ställer det i relation till hur det i stället ser ut i dag.

“När ledarna går tillbaka till sina parlament efter en överenskommelse och förklarar vad som har hänt har de alla olika tolkningar vad det här beslutet inne-bar. Just på grund av att man inte på förhand demokratiskt förankrat vad man ska komma överens om. Så man ägnar flera månader, och ibland ännu längre tid, för att försöka lösa de olika tolkningarna för att komma till en gemensamt beslut.”

Synsättet att de inte finns tid för den här typen av förankring är kortsiktig, menar han.

“Folk pratar i Bryssel om att genomföra en chockterapi där man tar ett kvantumhopp med europeisk integration. Det är väldigt, väldigt farligt. Det finns flera europeiska länder som inte är redo för det. Där är Grekland åter-igen intressant, trots att man är emot åtstramningar vill 70 procent av grekerna behålla euron. Det är en motvikt, men om man pressar det för långt så kan det förändras. Samma sak i Spanien”, säger han.

Nog för att medborgarna i Europa ska stå bakom sina ledare – och inte omvänt – men alternativen har inte direkt diskuteras i de breda folklagren.

Så vilka är alternativen som vi bör ta ställning till? Mats Persson konstaterar att EU nu står inför tre viktiga val: ● Att fortsätta den nuvarande politiken med hög likviditet på finansmarknaden. Bevilja tillfälliga pengar och se samtidigt till att länderna genomgår en interndevalvering för att öka sin konkurrenskraft. ● Eller så görs eurozonen mer homogen genom att slänga ut ett eller två länder.

“Det kan vara Grekland och Portugal, de ligger så pass långt efter sett till tillväxt och konkurrenskraft. Men också för att de är tillräckligt små för att kunna slängas ut. Men det är ingen förutsägelse”, säger Mats Persson. ● Det sista alternativet är ett slags transfereringsunion mellan det ekonomiskt starkare norra Europa och det svagare södra.

“Man kan göra direkta transfereringar, på samma sätt som Norrland får pengar från Stockholm.”

Ett indirekt upplägg för transfereringar kan vara den bankunion som nu diskuteras, eller att länder emitterar gemensamma euroobligationer.

“Till exempel Tyskland lånar ut sitt kreditbetyg mot att de sydeuropeiska länderna implementerar en tysk budgetdisciplin”, säger han.

Även om konsekvenserna av nuvarande kriser kommer att vara i ett årtionde, enligt Mats Persson, tas det positiva steg framåt.

Mer integration är vägen framåt, verkar alla vara överens om. Men det kräver också mer tydliga mandat från medborgarna när deras politiker ska förhandla på EU-nivå.

“I Tyskland finns nu insikten om att Bundestag måste vara mer inblandat. Bundestag har en starkare roll nu än vad den hade i början av krisen, till exempel måste Bundestag rösta igenom stödpaketen EFSF/ESM, så var det inte från början.” â– 

EMANUEL SIDEA

FAKTA/MATS PERSSON
ÅLDER: 34 år.
BOR: London.
FAMILJ: Sambo.
UTBILDNING: San Diego College. Bachelor från Liberty University, Virginia. Master från London School of Economics.
KARRIÄR I URVAL: Analytiker på den politiska analysfirman Pearson & Pipkin i Washington DC, researchchef och sedermera chef för Open Europe i London.
UTMÄRKELSE: Den tunga tidskriften Prospect Magazine utsåg Open Europe till årets internationella tankesmedja 2012. Och 2011 utsågs Mats Persson till en av världens 99 mest inflytelserika internationella ledare under 33 år. OPEN EUROPE
ANSTÄLLDA: Ca 10 personer.
KONTOR: Huvudkontor i London, även i Bryssel och snart också i Berlin.
TWITTER: @openeurope
OMDÖMEN: Storbritanniens Europaminister David Lidington har sagt att Open Europe är “den mest kreativa och konstruktiva tankesmedjan i Europa”. Brittiska The Economist har kallat deras dagliga nyhetsbrev om läget i Europa “måste-läsning” och Financial Times beskriver tankesmedjan som “inflytelserik”.