Lundins norska huvudvärk

I åratal har familjen Lundin struntat i kritiken om att vara diktaturkramare. Nu kämpar de i medierna för att vända opinionen. På spel står oljefyndigheter värda tiotals miljarder kronor och allt handlar om Norge.

(Veckans Affärer 29 mars 2012)

I april 2007 var Ian H Lundin kallad till riksdagens konstitutionsutskott. Där fick han frågan om Lundingruppen haft avtal av samma slag som andra oljebolag i Sudan, vilket innebar att Omar al-Bashirs regeringsarmé fick använda oljebolagets privata landningsbanor och oljebolagens egenbyggda vägar för transporter av regeringens trupper. Ian H Lundin böjde sig fram till mikrofonen för att svara.

“Not that I am aware of”, sade han.

I oktober 2011 på kontoret hos brodern Lukas Lundin får han samma fråga, nu av Veckans Affärer.

“Alla kunde använda vår väg i Sudan, det fanns inga bommar eller vägtullar”, sade Lukas Lundin.

Frågan om huruvida Sudans regim och dess ledare har fått hjälp är inte oviktig. Omar al-Bashir står anklagad för bland annat brott mot mänskligheten och Lundin utreds för folkrättsbrott av Internationella åklagarkammaren. Det här är också ett av skälen till varför kritiken mot Lundingruppens företrädare har varit omfattande under de senaste veckorna.

Nu har också Ian H Lundin, som styrelseordförande för Lundin Petroleum, stigit fram i offentligheten för att möta de institutionella ägarna och medierna. Motivet har varit att “uppmuntra och ta del i en bredare debatt”, som han och Lukas Lundin skrev på DN Debatt.

Trots att anklagelserna återkommit på nyhetsagendan vid flera tillfällen är det först nu man vill ta debatten. Svaret på varför finns västerut. Lundin Petroleum prospekterade i Nordsjön i september 2010 när en stor oljekälla påträffades. Ytterligare en hittade i samma struktur i ett grannfält. Sammanlagt uppskattas reserverna uppgå till 1,7-3,3 miljarder fat oljeekvivalenter i Johan Sverdrup-fältet (som tidigare hette Avaldsnes-Aldous).

Upptäckten är Norges största sedan mitten av 1980-talet, givet att beräkningarna stämmer. Oavsett exakt storlek är det ett enormt fynd. För Lundinbröderna har det stor betydelse för Lundin Petroleums framtid och sedan upptäckten blev känd har bolagets börsvärde ökat med miljarder. Men främst har det varit en prestigevinst: bolaget är den femte ägaren av koncessionen.

“Det är en stor succé och förändrar spelet helt!”, har Lukas Lundin tidigare sagt.

Brödernas far, Adolf H Lundin, lyckades aldrig hitta en elefant, det vill säga en fyndighet med över en miljard fat. Det gjorde däremot sönerna.

När nu Ian Lundin bestämt sig för att svara på journalisters och aktieägares frågor har han gjort en poäng av att verksamheten i Sudan på sätt och vis tillhör det förgångna. Norge står i dag för 80 pro- cent av bolagsgruppens oljeproduktion.

De senaste sex sju åren har Lundin, med stigande priser på råvaror, fått en ökad konkurrens från andra aktörer. Deras position som stora risktagare i diktaturer och på andra riskabla platser har urholkats.

“Det som hänt de senaste fem tio åren är att det finns fler aktörer från Asien, främst Kina, som inte begränsas av politiska risker. De är lika oss i det avseendet”, sade Ian Lundin i en VA-intervju 2011.

Lundinarnas verksamheter i Sudan, Syrien, Nigeria och Egypten är numera historia. Tidigare var familjen också verksam i Iran och Ryssland, men inte längre. I dag finns sfärens mest betydelsefulla verksamheter i Norge, Kanada och Sydostasien. En rörelse från politiskt instabila länder och diktaturer till mer stabila marknader, inte sällan också demokratiska. Branschbedömare och bolagsanalytiker som VA talat med bekräftar bilden, men det har inte varit något som bolaget kommunicerat externt – inte förrän nu.

“Just nu ligger vårt fokus på Norge”, sade Ian H Lundin i en TV4-intervju i förra veckan.

Att man har en starkare position på andra platser än riskfyllda platser är del av en mognadsprocess, enligt Ian H Lundin.

“Det är en naturlig utveckling av att vi växer, att de exploateringsprojekt vi haft nu går in i en mognare fas med ett kassaflöde och att det finns råvarureserver i bolaget. Det gör att vår risk går ner”, sade han i en VA-intervju i fjol.

Men även om risken har minskat är den upplevda risken en annan. Uppfattningen om vad Lundingruppen står för har nu blivit en belastning på de mogna och demokratiska marknader där man numera är verksam.

I Norge har tongångarna inte varit särskilt positiva till att den svenska Lun- dingruppen kontrollerar olja motsvarande 20 procent av Norges samlade tillgångar. Särskilt när bolaget gjort klart att dessa inte kommer att säljas. Enligt Lukas Lundin kommer Norge generera alldeles för bra kassaflöde för att säljas. En försäljning skulle bara motivera ett pris motsvarande tio års kassaflöde mot en verklig produktion med ett kassaflöde på 40-50 år.

Norska politiker har svarat med att peka ut det faktum att Lundin utreds för folkrättsbrott. Det är ett välmotiverat skäl till att ifrågasätta deras lämplighet att utvinna olja på Norges kontinentalsockel.

Nyligen har det norska regeringspartiet Sosialistisk venstreparti gjort klart att blotta misstanken om folkrättsbrott gör att Oljefonden omedelbart bör sälja sitt innehav i Lundin Petroleum. Statens pensjonsfond utland, oftast kallad Oljefonden, ägde vid årsskiftet 1,61 procent av aktierna i Lundin Petroleum, då värt 870 miljoner kronor.

Sosialistisk venstrepartis Snorre Valen, som är miljöpolitisk talesman, anser att i väntan på en utredning bör Lundin inte få några nya oljerättigheter i Norge. Snorre Valen har också i en Aftonbladetintervju sagt att om den oberoende granskning som ägare begärt, och som Sosialistisk venstreparti också ställer sig bakom, visar att Lundin har brutit mot de mänskliga rättigheterna vill man helt stoppa deras verksamhet i Norge.

Det skulle innebära en katastrof för Lundin Petroleum.

Sedan augusti 2011, innan bolaget gav en uppdaterad bild av Johan Sverdrup-fältets storlek, till mitten på januari 2012 ökade bolagets börsvärde med 150 procent – från cirka 23 miljarder kronor till cirka 58 miljarder kronor. Det ger en idé om vilket värde oljetillgångarna i Norge har.

Lukas Lundin har tidigare hållit med om att Norge är en svår balansgång, just på grund av oljefyndighetens storlek.

“Norge är politiskt. Det måste skötas på rätt sätt med staten och ägarandelarna”, sade han till VA i oktober 2011.

I en oljebranschtidning i fjol publicerades en skämtteckning som framställer Lukas Lundin med Johan Sverdrups-oljefyndet i form av ett hundkoppel där han knackar på hos den norska staten. I en pratbubbla säger han: “Snälla, kan jag få behålla den?” â– 

EMANUEL SIDEA

FAKTA/ Lundingruppen byter fot

● Lundin Oil såldes till kanadensiska Talisman Energy 2001, då blev man av med affärerna med Gaddafis Libyen. Med vad som fanns kvar bildades Lundin Petroleum med prospekteringstillgångar i Sudan, Iran och aktier i ryska oljebolaget KMOC. Samtliga marknader retirerade man från: aktierna i KMOC såldes 2002 och oljeprojektet i Sudan såldes till malaysiska Petronas 2003.
● Zink- och blyfyndigheterna i Iran, ägda av Union Resources, köptes under stark kritik år 2005, men såldes vidare bara några år senare, 2009, till australiska Minemakers.
● Lundingruppen har inte helt lämnat Afrika. Genom Africa Oil har man tillgångar i Etiopien, Kenya och det somaliska utbrytarlandet Puntland. Gruppen har också diamantgruvor i Namibia, Botswana och Sydafrika. Men sett i förhållande till resten av Lundingruppens bolagsportfölj är det små innehav.