Lösningen ingen talar om

Politikerna blåste värsta faran över och ägnade sig åt att klappa varandra på ryggen i Davos. Men krisen är långt ifrån över och deras ansvarslöshet är en skandal, menar VA:s Emanuel Sidea som ser skuldavskrivning som enda lösningen

(Veckans Affärer 31 jan 2013)

Eurokrisen har passerat sin kulmen. Under förra veckans Davosmöte var alla EU-toppar samstämmiga om att inga bränder i euroområdet behövde släckas. ECB-chefen Mario Draghi har varvat ner efter att han konstaterat att eurokrisen gått in i en lugnare fas.

Det innebar att EU-topparna för första gången på mycket länge kunde frottera sig med varandra utan att någon pekade finger.

I stället talade de om den egna beslutsamheten och om helt andra frågor som klimat och fetma. Ämnen där man är ganska oklar över vad som är rätt eller fel svar.

Annat var det för bara ett par månader sedan. Eller som en tysk tabloidrubrik uttryckte det i somras: “Die Untergang”. Då var eurons undergång närmast förestående. Nu är det något som kan hanteras med vänsterhanden, IMF-tjänstemännen kan flyhänt sopa upp de där tråkiga problemen som återstår. MEN I VERKLIGHETEN utanför alpbyn Davos har eurokrisen knappast nått sin kulmen. Arbetslösheten bland unga i Grekland närmar sig 60 procent och i fjol krympte BNP med 6 procent. Försäkringssystem och pensioner har slaktats. Svält och drogmissbruk breder ut sig.

I Spanien saknar 26 procent arbete – eller annorlunda uttryckt: 6 miljoner spanjorer är arbetslösa. Ofantliga siffror hur man än vänder på dem. Med ohälsotalen i fritt fall är det inte så lite provocerande att politiker säger att krisens värsta tid är passerad.

När då Tysklands förbundskansler Angela Merkel ändå i Davos slog fast att den igångsatta politiken av åtstramningar måste kvarstå är det en verklighet som kolliderar med den hos européer.

Allra mest provocerande är politikernas ansvarsfrihet. De förordar en politik vars konsekvenser de själva inte får bära.

I Grekland har ett fåtal personer ställts inför skranket och då har det inte ens varit för ekonomisk misshushållning. HADE EN PRIVATPERSON agerat lika vårdslöst hade han eller hon ställts inför rätta, sannolikt anklagad för trolöshet mot huvudman. Politiker däremot inte bara klarar sig, de befordras för lång och trogen tjänst till bekväma EU-poster efter samma modell som vi har i Sverige med landshövdingar. (Ja, jag syftar på dig Sven-Erik Österberg!)

Tänk dig själv att Angela Merkel tar ett beslut som visar sig vara felaktigt och utfallet blir ett helt annat än väntat – då kostar det henne ingenting. På sin höjd några procentenheters fall i opinionsundersökningar, men som alla vet spelar sådana undersökningar i det stora hela ingen roll – det gör bara riktiga val. Så man för en politik som väljarna inte stöder, för att sedan retirera till en valfläskande position strax före val. (På Fredrik Reinfeldts nyspråk skulle det internt kanske kunna kallas för utförsäkringstaktiken.)

Politikernas ansvarsfrihet blottlägger ett stort problem som det är av största vikt att komma till rätta med. Särskilt som insatserna under eurokrisen visat sig räknas i ofantliga belopp och drabba miljontals människor. För vem är skyldig till svält och social misär i Sydeuropa? Uppenbarligen ingen.

Men det är inte riktigt sant. Att låta bli att agera är också en handling.

Om EU-topparna är överens om att lugnet sprider sig över kontinenten borde man nu agera. Detta är det bästa tillfället, trots Storbritanniens David Camerons stora markering mot unionen.

Därför skulle Frankrikes François Hollande, Angela Merkel och ECB:s Mario Draghi driva igenom ett i dagsläget mycket radikalt förslag som med ett svärdshugg skulle lösa många av de problemen som fortfarande är eurokrisens knut. Idén har vädrats tidigare, men då var det för tidigt. När pressen i det finansiella systemet verkar ha släppt borde man kanske ha modet att återigen föra upp förslaget på agendan. Jag talar om skuldavskrivning. Sammanställningar över skulder och refinansieringsbehov i euroländerna räknas i obegripligt stora belopp: flera tusen miljarder kronor. DET ÄR MER ÄN vad eurokrisen kostat fram till nu. Italien och Frankrike med sin stor-lek är också de som kommer att behöva mest färskt kapital. Pengar som inte EU-organen har. En överdriven skuldsättning var eurokrisens kärna och det kommer fortsätta att dominera EU-ländernas ekonomiska politik.

Därför är det ytterst märkligt att man ändå blundar för det. Man hanterar detta lite som man såg på de ackumulerade subprimelånen i USA eller de expansiva fastighetsdrivna euroekonomierna. I det tysta hopppades man på det bästa – en taktik som fungerade tills det faktiskt smällde.

Fakta finns redan på bordet. Med en befolkningspyramid som snabbt ändrar form vet alla att sammanräkningarna över staternas kreditbehov inte är några pessimistiska prognoser utan kanske till och med optimistiska sett till hur Europas konkurrenskraft utvecklat sig (negativt).

Redan i dag är skuldnivåerna skrämmande höga. Det genomsnittliga EU-landet har skulder motsvarande 85 procent av landets BNP. Bland euroländerna är snittet 90 procent.

Så det är ett faktum att kapital kommer att saknas till att täcka de framtida åtagandena för pensionsoch socialförsäkringssystem. Länderna står dels med gamla skulder, dels framtida behov av nya krediter (för sina framtida åtaganden mot skattebetalarna) och en nolltillväxt som kanske håller i sig i ett decennium.

I stället för att invänta en ny finansiell infarkt, så kan man redan nu föra upp frågan om skuldavskrivning på agendan.

Kritiker till förslaget att göra en skuldnedskrivning har tidigare påpekat att banker och finansinstitut kommer att gå omkull och stater kommer stå där med skulderna. Att systemet är så sammanväxt att man kan inte överblicka konsekvenserna.

Det är precis min poäng, att Lehmanögonblicket ska förhindras genom en organiserad och planerad kreditminskning.

Blir det en ny infarkt kommer det ändå bli så att stater blir stående med konkursade banker. MITT FÖRSLAG PÅ HUR skuldavskrivningen ska gå till har jag inte sett på annat håll – uppmärksamma läsare får gärna höra av sig om de sett något liknanade.

Upplägget kan vara sådant att skuldtyngda länder ska lockas till en lägre skuldavskrivning genom att upplåningsräntor i motsvarande grad ska rabatteras för de skulder som överstiger motsvarande 60 procent av BNP (vilket är ett krav på euromedlemskap). Politkerna får på sätt en belöning för att begränsa skuldavskrivningen. Med lägre räntor får de behålla mer i skattkistan till sina reformer. På andra sidan kommer de som håller i skuldpapper inte att få några pengar tillbaka. De banker som dukar under till följd av nedskrivningar när kapitalbasen utraderas, tja, det kanske borde vara en del av affären. ECB bör då agera efter samma modell som Securum i 1990-talets Sverige. Giftiga tillgångar flyttas över till denna “bad bank”, som under några år får avveckla krediter och tillgångar.

Bördan kommer då att kunna bäras annorlunda mot i dag.

I dag har alla skuldtyngda länder tvingats att strama åt. Konsumtionen minskar och ekonomin krymper ännu mer. Som det ser ut just nu i Europa har de mest skuldsatta länderna 8-10 hårda år framför sig.

Men med en sådan skuldavskrivning skulle process skyndas på. Företag skulle gå omkull och staten få agera buffert, men det är bättre än att stater i dag använder sina medborgare som buffert. DET ÄR ETT RADIKALT förslag som sannolikt få politiker kan tänkas vilja ta tag i.

Men det måste till en förändring. Det kan inte få vara så att politiker kan fatta beslut eller underlåta att fatta beslut utan att det får några konsekvenser. De måste äta samma medicin som de ordinerar sina väljare.

Och visar den sig vara giftig måste de ställas personligen ansvariga. På samma sätt som tribunalen i Haag med stor stolthet ställer krigsherrar inför rätta för brott mot mänskligheten bör även de som tar ekonomiska beslut till skada för miljontals också avkrävas ansvar.

Mänskligt lidande till följd av en korkad ekonomisk politik bör inte passera ostraffat. â– 

EMANUEL SIDEA

FAKTA/ GREKLANDS SKULD STÖRST
Skuld i förhållande till BNP, %
Grekland; 153
Italien; 127
Portugal; 120
Irland; 117