Leverantörerna har också ansvar

Leverantörerna bidrar på samma sätt som de operativa bolagen till affärerna i konfliktdrabbade diktaturer. I Afrika finns flera svenska börsbolag verksamma, inte bara Lundin Petroleum som nu pekas ut i debatten.

(Veckans Affärer 22 mars 2012)

Att kritisera Lundin har blivit närmast en årlig tradition, även om det vissa år har hänt att det glömts bort.

När nu debatten svallar som högst kan det vara på sin plats att ställa sig frågan varför. För som bekant finns det många andra olje- och gruvbolag och de flesta klarar sig undan utan att kvällstidningar, dagspress och affärspress jagar upp sig över deras affärer.

Motivet är klart: Lundins bolag är svenska med svenska aktieägare. Alla är överens om att svenska företag ska driva på ett hederligt sätt. Men det tål att funderas ett varv till kring detta.

För några år sedan när jag besökte ett amerikanskt oljebolag i Nigeria, och i oljestaden Port Harcourt med nöd och näppe undkom en kidnappningssituation, fördrev jag tiden med att gå runt på företagets område.

Under en presenning snokade jag fram utrustning från Sandvik. De levererar utrustning till bolag som är verksamma i regioner där det vid husknuten kidnappas, skjuts, dödas och är i närmast ett oljekrig. Trots det uteblir all kritik. Leverantörer behöver uppenbarligen inte ta någon debatt.

Sandvik är inget enstaka exempel. Häromåret när jag för Veckans Affärers räkning skickades till Kongo-Kinshasa upprepades det med nya upptäckter. Nu var det Atlas Copcos utrustning som användes i koppargruvan Tenke-Fungurume. Det var för övrigt Adolf H Lundin som övertalade den notoriska dikatorn Mobutu att öppna upp den.

Och i fjol i Irak var det Sandvik igen som hade levererat till det norska oljebolaget DNO, som borrar nära gränsen mot Turkiet.

Leverantörerna bidrar på samma sätt som de operativa bolagen till affärerna. Så utan att förta kritiken mot Lundin bör man också vända diskussionen mot andra svenska företag som levererar utrustning till Syrien, Bahrain, Kongo-Kinshasa – bara för att nämna tre länder, listan är tyvärr lång.

För det knappast vara så att det hänger på vem som fått avtalet eller den som driver verksamheten?

Ian Lundin sade nyligen att deras affärer i Sudan hade bidragit med ekonomisk utveckling i landet. Om det stämmer är det problematiskt.

På honom låter det som välgörenhet, att man hjälpt fattiga att bli rikare. Men i ett korrupt samhälle med diktator på toppen innebär ekonomisk utveckling främst att nomenklaturan av säkerhetschefer, ministrar och deras närstående affärsmän stärks. Välståndet ökar på toppen, även om brödsmulor möjligen också faller till folket.

Det mest problematiska är dock att all ekonomisk utveckling legitimerar regimens fortsatta överlevnad. Omvärlden kan svårligen kritisera en ekonomiskt duktig men odemokratisk ledare. Detta gäller till exempel Kazakstan, men också det mer närliggande Vitryssland, och i någon mån även Kina.

Själva har Lundinbröderna jämställt sin verksamhet närmast välgörenhet i diktatorledda samhällen. Men det finns en stor skillnad. Tittar man på andra som brukar vara tidiga in i diktaturer, till exempel Röda korset, FN och andra NGO:s så har de ett helt annat angreppssätt.

De skänker aldrig legitimitet åt ledaren och är inte beroendeställning till regimen; Se bara dagsaktuella exemplet Syrien.

Företag är alltid i beroendeställning till en stat som behöver godkänna verksamheten. Företagarna är för alltid låsta i den relationen. Därmed bär Lundin också ansvar för att nära diktaturregimer. Men även leverantörer till företag verksamma i diktaturer bär på samma ansvar.

De borde också få ställas till svar med samma fråga som Lundin får. Ska affärer göras till vilket pris som helst?

EMANUEL SIDEA