Bättre kan ni, Kungliga Vetenskapsakademin

VA:s Emanuel Sidea ifrågasätter Kungliga vetenskapsakademins val av ekonomipristagare.

(Veckans Affärers webbsajt 14 oktober 2013)

Tre amerikaner som får dela på ekonomipriset till Nobels minne: Eugene F Fama, Lars Peter Hansen och Robert J Shiller. Motiveringen till priset är “för deras empiriska analys av tillgångspriser”. De flesta tyckare drar en lättnadens suck att det är ekonomer som de känner till. Shiller har till exempel varit med och tagit fram S&P/Case-Shiller-index som följer den amerikanska bostadsmarknaden.

Men innan vi går in närmare på vilka dessa män är, så bör det säga att ekonomipriset, som delas ut av Sveriges Riksbank är ett pris som går emot Alfred Nobels testamente. Alfred Nobel skrev klart och tydligt att endast fem priser skulle delas ut inom medicin, fysik, kemi, fredsfrämjande och litteratur. Ekonomi var uttryckligen inte med då han inte betraktade det som en vetenskap. Ironiskt nog heter det att man prisar “ekonomisk vetenskap”. Undertecknad har skrivit ett historiskt reportage om hur det gick till när Riksbanken i slutet 1960-talet ändå tvingade igenom ett instiftande av ekonomipriset till Nobels minne läs det här!

Riksbanken brukar försvara sig med att det inte är ett Nobelpris, utan ett pris till Nobels minne men det stämmer inte. I all väsentlig mening är det inte någon skillnad: det presenteras på Nobelprize.org och i folkmun kallas det Nobelpriset i ekonomi.

Renomésnyltning av Nobels namn skulle man kunna bortse från om det inte vore så att många av de ekonomer som hyllats har stått bakom riktiga ekonomiska katastrofer.

Och nu till årets pristagare. Vilka är dessa tre män?

Ekonomer knutna till Chicagouniversitet (vilket två av pristagarna är) brukar säga att de tillhör Chicagoskolan. Det är en skola med väldigt liberal syn på ekonomin och dess roll i samhället där motståndet är stort mot statlig inblandning. Så årets ekonomipris kan man säga är ett liberalt pris och är föga överraskande att man prisar den inriktningen. Motivering är dessutom banal: att tillgångspriser skickar viktiga signaler till marknaden kan ses som en cirkulärargumentation.

Årets pristagare är också ekonomer som gillar att bygga ekonomiska modeller. Något som också tilldrar sig kritik då man anser att det inte går att bygga fullständiga modeller av ekonomin. I min mening går det inte att förutsäga framtiden, så varför skulle då ekonomer med sina modeller kunna göra det ändå?

Två av dessa tre herrar tror att det är fullt möjligt att i grova drag förutse kursutvecklingen för aktier och obligationer på 3-5 års sikt. Detta är till och med något som nämns i motiveringen, och i den slår man dessutom fast att det är motsägelsefullt.

Galna professorer som vågar sig på att förutse framtiden har gett andra ekonomer understöd och argument till de modellbyggen som bidrog till att skapa subprimekrisen. Modeller som banker sedan använde i tron om att det gick att undvika en extrem finansbubbla, bara modellen var bra nog. Hur vackra än modellerna var sprack ändå subprimebubblan och fick hela världens ekonomier i fritt fall.

Låt oss uppehålla oss vid Eugene Fama.

Han anses vara fader till den så kallade effektiva marknadshypotesen. Detta är en riktig knäckfråga för ekonomer och jag har försökt i intervjuer med finansminister Anders Borg se hur han ställer sig till denna fråga. Enkelt förklarat handlar det om att priset på en viss tillgång återspeglar all tillgänglig information. Därmed är det ett korrekt pris då marknadens “osynliga hand” ser till att priset styrs åt rätt håll. Så frågan är alltså, stämmer detta alltid?

Låt oss ta ett exempel. När Grekland var i ett rejält trängt läge och skulle finansiera sig på den öppna finansmarknaden, det vill säga låna upp pengar genom statsobligationer, då ville investerare ha en ränta på mer än 7-8 procent. Det var alldeles för högt och Grekland var tvungen att vända sig till ECB för hjälp.

Om vi pausar för ett ögonblick så kan vi fundera på om det var en effektiv marknad som prissatte eller om det snarare handlade om att investerarna visste om att Grekland var i ett trängt läge och därför kunde förvänta sig ett högre pris. Ponera att ECB inte fanns som en räddare i nöden då skulle kanske investerna ha begärt 6 procents ränta. Att i detta sammanhanget säga att marknaden prissatte “rätt” är att strunta i gamfonder som bara spekulerar i skulder, hedgefonder som satsar pengar på en krasch och andra spekulanter som tjänar pengar när marknader kapsejsar. Att detta är en del av en “effektiv marknad” kan diskuteras. Men det är lång väg från diskussion till att ge Nobelpris i ekonomi.

Dessa tre ekonomer får nu dela på 8 miljoner kronor. Bättre kan ni, Kungliga Vetenskapsakademin.

EMANUEL SIDEA