Kartan ritas om – på riktigt
(Veckans Affärer 6 dec 2012)
Gärna god ekonomi, men först lite självständighet. Det är vad som uttrycks på olika språk runtom i Europa. Det var länge sedan separatistiska rörelser var lika starka som i dag. Mest uppmärksamhet den senaste tiden har Katalonien fått. Alla som åkt till Barcelona i Spanien med fickordlista har blivit påminda om att valet mellan att tala på katalanska eller spanska är ett politiskt ställningstagande. Ibland händer det att man knappast gör sig förstådd på spanska i Katalonien. Så när katalanerna gick till valurnorna för att rösta fram sina partier häromveckan var det också en röst på enighet kontra delning.
“Detta val är inte bara det viktigaste i våra liv, det är det viktigaste under de senaste tre århundradena”, sade Carles Puigdemont, borgmästare i Girona.
Katalanerna fick välja om de skulle backa upp partier som kämpar för att det ska bli folkomröstning om självständighet eller inte. Strax efter valet den 25 november konstaterade den regionale regeringschefen Artur Mas att en “överväldigande” majoritet av katalanerna hade gett sitt stöd för en folkomröstning om självständighet. Utifrån betraktat är det inte lika klart. Den stora valvinnaren, vänsterradikala ERC, vill inte regera ihop med det största partiet, Artur Mas borgerliga parti CiU, som gick till val på att inom fyra år genomföra en självständighetsomröstning. Även om mindre partier är överens om en delning bråkas det om den ekonomiska politiken.
Och det är inte bara på Pyreneiska halvön man ser en självständighetsrörelse. Skottland vill också bryta sig loss från Storbritannien och i oktober fick Skottlands regeringschef Alex Salmond den brittiske premiärministern David Cameron att skriva på ett tillstånd för att kunna hålla val om en självständighetsomröstning. Valet planeras till oktober 2014. Samtidigt hävdar centralregeringen i Madrid att Kataloniens önskan att rösta om självständighet strider mot landets konstitution.
Även Flandern med huvudorten Bryssel har i många år kämpat för att bryta sig loss från Belgien. Att Europeiska unionens huvudsäte nu har en huvudroll i det flamländska utbrytningsförsöket är pikant men symtomatiskt för läget i Europa.
Detta är förvisso knappast en nyhet. Flamländarna visade upp sin styrka efter valet i juni 2010 då man blockerade en regeringsbildning i Belgien. Efter 1,5 års förhandlingar slog man Kambodjas rekord för längsta period utan en regering när man i december 2011 lyckade bilda regering.
Självklart handlar mycket om ekonomi – även om identitet, kultur, etnicitet och historia också lyfts fram. Men det är siffrorna man hänvisar till.
I Belgien har rikedomarna historiskt funnits i den södra delen av landet, där de fransktalande flamländarna haft gruvor och kapital. Men numera är förhållandena omvända efter att gruvorna stängt. Ekonomin har koncentrerats till norr som nu utgör 60 procent av Belgiens ekonomi.
Samma ekonomiska delning mellan norr och söder är också argumentet bakom det som högerpartiet Legia Nord förespråkar i Italien. Regionen kring Poslätten, som också kallas Padanien, bryts loss och så får Italiens södra del vara för sig. Rörelsen är långt ifrån lika långt gången som i Spanien, Flandern eller Skottland.
Även Katalonien har siffrorna på sin sida. Skatteintäkter som skickas till centralregeringen kan ställas mot vad regionen får tillbaka. Skillnaden motsvarar årligen 8 procent av Kataloniens BNP eller 16 miljarder euro, alltså nästan 150 miljarder kronor. Folkligt stöd finns också – om folkomröstningen skulle ske i dag skulle 57 procent av katalanerna rösta för.
Så det är möjligt att vi inom några år inte landar i Spanien på vår semesterresa, utan i Katalonien.
Sker det lär Baskien inte vänta och delas Belgien har vi en ny Europakarta.
Euroområdets skuldkris har satt en boll i rullning som nu svårligen kan stoppas. â–
EMANUEL SIDEA
FAKTA/ UTBRYTARSTATERNA
BNP, MDR; ANDEL, DOLLAR; TOT. BNP
Padanien Italien 1010; 55%
Flandern Belgien 269; 65%
Katalonien Spanien 262; 19%
Skottland Storbrit. 215; 9%