KAOS ÄR GRANNE MED SVERIGE

För 20 år sedan fängslades den i Lettland som nämnde ordet demokrati. Numera är det straffbart att tala om devalvering i offentliga sammanhang. Sveriges granne på andra sidan Östersjön har gått från kommunistiskt lydrike till ett EU-land i frihet. Men på vägen hamnade man i ett kapitalistiskt inferno.

(Veckans Affärer 23 april 2009)

En ljummen sensommardag har Neil Jennings samlat personalen från kontoret. Ett tiotal medarbetare har tagit sig ut till en lyxig konferensanläggning utanför Riga denna eftermiddag i augusti 2007. Det är den årliga dragningen för de anställda på Middle Europe Investments.

“Under året har vi sålt alla våra innehav inom fastigheter och nu kommer vi att ge oss in på nya områden. Vi ska byta strategi”, säger Neil Jennings till sina kollegor.

Han kom till Lettland i slutet av 1990-talet och har kunnat följa landets sanslösa utveckling på nära håll. Från det lilla kontoret i Gamla stan i centrala Riga, en fastighet som han fortfarande äger, styr han totalt 19 företag. Det är sågverk, handelsföretag, sportklädestillverkare och bolag som äger mark runtom i landet. Några av företagen äger han tillsammans med utländska investerare, andra med sin norska hustru.

Han sändes ut av Morgan Stanley i England för att bygga upp investmentbankens verksamhet i Baltikum. Ganska snart insåg han vilka möjligheter det fanns i regionen och startade eget. Trots att han bara var en “simpel revisor”, som han själv kallar sig. Efter 17 år i landet kan han se tillbaka på en mängd framgångsrika affärer.

Men Neil Jennings har ett stort bekymmer. Han har ännu inte lyckats bli av med fabriken som tillverkar timmerhus.
“Marknaden är igenfrusen”, säger han när vi möts på hans kontor.

Ingen är intresserad av de redan uppförda husen som är till salu för 40 000 euro och uppåt. Timmerhusen, säger han smått desperat, skulle kunna packas ner i en container och fraktas till Sverige för 2 000 euro.

“För oss som företag är det dyrare att äga fastigheter än mark, så jag har erbjudit banker att byta husen mot den mark som låntagare använt som säkerhet. Men än har det inte blivit något byte”, säger han.

Neil Jennings bank svarade i stället med att återkalla företagets lån.
“Vi är ett välmående företag. Jag vill inte gå in på exakta siffror. Men låt säga att vi hade ett lån på 1 miljon med en säkerhet värd 10 miljoner. Det värdet har nu sjunkit till 5 miljoner och trots att vi kan betala räntorna, som för övrigt höjts kraftigt för att bankerna ska öka sina marginaler, har banken valt att ta tillbaka sitt lån. De måste ha stora problem när de bästa lånen plockas hem”, säger Neil Jennings som inte vill avslöja vilken bank som det handlar om.

Han vill understryka att företaget inte är i behov av lånat kapital men att bankrelationerna som de haft under lång tid inte längre tycks vara något värt.
“Det är märkligt, ingen i Lettland verkar vara intresserad av återkommande affärer.”

Det är kaos i Riga. Tiotusentals fyller gatorna i det centrala delarna av huvudstaden. De flesta är kvinnor, många är äldre. Det är lärarna som demonstrerar. En man håller i ett banér föreställande olika vägskyltar: år 2000 körde man i 120 km/h, i år i nedförsbacke, nästa år in i vändplatszon och 2011 förbi en skylt med varning för barnen.
Protesterna på gatorna är enstämmiga: “Låt inte oss ta smällen för ett dåligt ledarskap.”

Taxichauffören som denna aprildag 2009 för mig till industrihamnen drygt en mil utanför Riga instämmer i kritiken. På knagglig engelska säger han att politikerna är korrupta som inte gjorde något innan det blev “problemz”.

Ute på skeppsvarvet Riga Shipyard är arbetarna just på väg från mässen tillbaka till hangarerna. Ett öronbedövande hamrande från en hangar ljuder över hela anläggningen, utanför sitter en klunga arbetare på marken och röker. Fåordigt pekar de ut administrationsbyggnaden en bit bort.

Här på fjärde våningen berättar teknikdirektör Vitalijs Belans om varvet som har funnits sedan 1910-talet och i dag är noterat på den Nasdaq OMX-ägda Rigabörsen. Det har överlevt både krig, kriser och lågkonjunkturer.

Han vill visa upp hangarer och dockor av olika storlek så vi hoppar in i en minibuss för en rundtur på området. Teknikdirektören rabblar fartygsstorlekar och vad det är som kunderna gillar med varvet: priserna är lägre men kvaliteten lika bra som i Tyskland, och att Riga är en av de två isfria hamnar som ansluter till Ryssland.

Men om företagets ekonomiska situation vill han inte gärna tala.
“Jag måste höra med våra jurister om du ska kunna få några siffror. Vi är ju börsnoterade”, säger han via tolk.

Trots att större delen av arbetsdagen har passerat råder här ett stort lugn, endast en av dockorna används. Svetlana Chernova, som jobbar på administrationskontoret och i dag agerar tolk, bryter in.

“Det är ännu inte säsong. Snart kommer kunderna, det ska komma fler fartyg under april”, försäkrar hon.

Minibussen stannar till vid försäljnings- och marknadsavdelningen där vi får hälsa på herr marknadsdirektör och herr försäljningsdirektör, som de själva presenterar sig.
“Självklart märker vi av att det är ett tuffare ekonomiskt klimat”, säger en av direktörerna på bruten engelska.
Den andre fyller i: “Vår affär är inte kapitalintensiv och vi har inga banklån men många av våra kunder har det. Det kommer att påverka oss, men hur vet jag inte.”

Många företag passade på att belåna sig när krediterna var billiga, inte minst rederierna som verkar i en kapitalintensiv bransch.

Det som annars skiljer Lettland från många andra krisländer såsom Island är att lånebördan främst ligger hos privatpersoner och inte hos staten.

På några få år gick landet från att ha ett obefintligt antal bankkunder till att nästan 20 procent av letterna numera sitter med lån. Drygt 80 procent valde lågräntelån i euro samtidigt som lönerna betalades ut i lettiska lats. Det var inget problem då laten var knuten till euron. Löneutvecklingen var stark och landet hade EU:s högsta inflation, 2006 var den närmare 12 procent, vilket gav låntagarna en negativ realränta. För ett lån på motsvarande 1 miljon kronor kunde letten räkna hem en positiv ränteeffekt och netto tjäna motsvarande 80 000 kronor på miljonlånet.

De svenska bankerna kan visa upp en utlåningstillväxt av sällan skådat slag, såväl i Lettland som i övriga Baltikum. Swedbank och SEB hade en utlåning på totalt 30 miljarder år 2000, medan storleken på Nordeas utlåning inte var särredovisad. Spola fram bandet åtta år och de tre svenska storbankerna var uppe i en utlåning på 425 miljarder kronor i regionen. Störst i Lettland är Swedbank med ett utestående lån på 218 miljarder kronor.

Med banker så aggressivt tävlande med varandra var det i princip gratispengar som kastades efter letterna.
Även tolken Svetlana Chernova rycktes med i lånekarusellen. När vi färdas in mot Rigas centrum berättar hon om hur hon tog ledigt i tre månader och for på långsemester till Indien, kunde åka på weekendresor till Tyskland och Italien och dessutom köpte en bostad.

“Jag köpte min bostad för några år sedan. Men jag har hunnit betala av den så jag har inga problem i dag. Många av mina vänner hade svårt att hitta lägenheter att köpa. Marknaden var helt galen. Det var svårare att hitta något att köpa än att få tag på pengar”, säger hon när vi fastnat i trafiken och demonstrationståget som drar genom centrum.

Bakgrunden till dagens situation är delvis det som de 10 000 lärarna rasar mot ute på gatorna i Riga. Överdriven konsumtion, stor belåning och politiker som var handfallna och inte gjorde tillräckligt utan tvärtom eldade på ekonomin, lyder domen. Skatterna var låga, affärerna gick bra och hela världen befann sig i en global superkonjunktur. Det fanns ingen reavinstskatt på fastighetsaffärer och trots att landet hade EU:s snabbaste BNP-tillväxt gjordes inget för att hålla tillbaka tillväxten eller spara i ladorna inför sämre tider.

Senast häromåret lämnade dåvarande premiärministern Aigars Kalvitis ett bibliskt löfte till letterna om “sju feta år”.

Samtidigt levde regeringen på lånade pengar. Utlandsskulden byggdes upp till svindlande 135 procent av BNP. I dag är underskotten enorma, ekonomin backar, BNP väntas minska med 12 procent i år. Landet har tvingats ta hjälp av Internationella valutafonden (IMF), som tillsammans med EU och bland annat Sverige utlovat nödlån på 10 miljarder dollar mot att statsbudgeten inte övertrasseras med mer än 5 procent.

IMF ville ha en devalvering. Men förslaget förkastades av letterna som fick stöd av de skandinaviska grannländerna med Sverige i spetsen eftersom en devalvering riskerade att få samma effekt som Islands valutaras fick på Storbritannien.

En devalvering skulle kraftigt försämra letternas förmåga att betala sina dyra eurolån. Dessutom skulle de baltiska grannländerna tvingas följa efter med devalveringar och de nordiska bankerna skulle tvingas ta enorma kreditförluster. De i Sverige redan pressade bankägarna, som fyllt på med kapital i vårens emissioner, skulle ha svårt att skjuta till än mer, och svenska staten skulle tvingas förstatliga bankerna.

Finansminister Anders Borg varnade i samband med vårpropositionen i förra veckan för en smäll i Baltkum. Sverige måste ha finansiella muskler att klara av flera problem.

Lettland har valt att möta krisen med en intern devalvering. Ett åtstramningspaket ska minska statsutgifterna. Statsanställdas löner sänks med 15 procent, och ytterligare minskningar planeras. Men till skillnad från Island har allas löner minskats utan hänsyn till dem som tjänar allra minst, därav lärarnas protester på Rigas gator.

Momssatsen har höjts från 18 till 21 procent och den tidigare så kända plattskatten har justerats upp. Det är fortfarande osäkert om det räcker och regeringen har försökt att förhandla med IMF om ett budgetunderskott på 7 procent, men tvingats backa.

Torbjörn Becker, direktör för Östekonomiska institutet på Handelshögskolan i Stockholm, menar att Lettland har slagit in på helt fel väg.
“Just nu tar Lettland det tredje sämsta alternativet genom att välja en intern devalvering som kanske inte är tillräcklig. Dessutom riskerar man att få en deflation. Vad de borde göra är att devalvera och gå över till euron”, säger han.

Han jobbade nio år på Internationella valutafonden bland annat i samband Thailands ekonomiska kris 1997, som har vissa lik-heter med Lettlands. Torbjörn Becker har vid ett antal tillfällen argumenterat för att Lettland borde devalvera och gå över till euron helt utan EU:s stöd och att vänta med att formellt ansöka om euromedlemskap tills Maastrichtkriterierna kan uppfyllas.

Ett annat alternativ vore att vidga banden för den fasta växelkursen till plus minus 15 procent, vilket kan jämföras med dagens plus minus 1 procent, vilket skulle innebära en devalvering med 15 procent.
“Risken för deflation är nu stor och det verkar som att regeringen inte tar hotet på allvar. Deflation är betydligt svårare att ta sig ur”, säger han.

Faktum är att letterna själva gärna vill devalvera. Hur vet man det? Det är inte en helt enkel sak att få svar på eftersom det är ett brott som kan bestraffas med fängelse.
För 20 år sedan fängslades de som nämnde d-ordet. I dag gäller detsamma, skillnaden är att då åsyftades demokrati, i dag devalvering.
I november 2008 greps universitetslektor Dmitrijs Smirnovs av lettisk säkerhetspolis anklagad för att ha spridit rykten om att laten skulle devalveras. Kort efter greps en journalist av samma skäl, och en rockstjärna efter att ha skämtat om landets banker under en konsert. 2007 klubbades nämligen en ny lag där ryktesspridning att laten ska devalveras bestraffas med upp till sex års fängelse. Resultatet är att dagspressen inte skriver om devalvering, ska ämnet beröras nämns det i ordalag som att “öka attraktionskraften bland utländska investerare”.

Men på de hippa barerna i Gamla stan i Riga är den unga publiken mer pratvillig.
“Det enda rätta just nu vore att devalvera laten. Det är bättre att ta smällen på en gång så kan man gå vidare”, säger en teaterskådespelare i tjugofemårsåldern som inte vill citeras med namn.

På den lettiska centralbanken anser man att stödet för att inte devalvera är väl förankrat hos folket, enligt Uldis Rutkaste, biträdande chef för penningpolitiken på Latvijas Banka.
“Jag tror att majoriteten av samhället står bakom det, ja det finns naturligtvis några personer som argumenterar att devalvering förmodligen kan hjälpa till en viss del av samhället. Givetvis, exportörer skulle definitivt vinna på det men absolut inte alla”, säger han.
“Om man tittar på tidigare strukturer i produktionen är det i grunden samma varor som importeras och exporteras. Vid en devalvering är det i princip samma relativa lönesänkning som upp-står. Fakta är att vinsterna är ganska lika i båda scenarierna men smärtorna är olika.”

Samtidigt börjar effekterna av regeringens åtstramningspolitik att märkas med stigande arbetslöshet. Regeringens prognos för helåret 2009 ligger på 13 procents arbetslöshet. Dock sitter de gamla sovjettakterna fortfarande i, ledarna har inte glömt bort hur lätt det är att tricksa med siffrorna. När nya arbetslöshetssiffror släpptes i slutet på mars rapporterade nationella medier att 10,7 procent av arbetskraften var utan arbete. Grannländerna liksom EU redovisade hela andra siffror, att arbetslösheten redan var uppe på 14,4 procent.

Om några veckor väntas nya siffror – det är inte helt säkert att siffrorna hinner komma ut innan gatorna fylls med betydligt mer ilskna demonstranter än de fredliga lärarna. Risken för social oro och upplopp är stor när arbetslösheten når 15-20 procent, enligt statsvetare och nationalekonomer.

Även om det inte syns några tecken på aggressivitet under bilfärden med Svetlana Chernova menar hon att krisen rycker allt närmare.
“Jag skulle säga att 80 procent av mina kompisar har problem i dag. Den bostad de köpte för 80 000 lats är i dag bara värd 40 000 lats och många har blivit arbetslösa. Stora problem, förstår du.”

Bankerna är i en svår sits där andelen osäkra fodringar och kreditförluster ökar i snabb takt. De redovisade kreditförlusterna har ännu inte nått någon riktigt problematisk nivå – däremot ökar andelen osäkra fordringar. Enligt Uldis Rutkaste på centralbanken utgör de osäkra fordringarna 3,3 procent av lånestocken. Det är en skyhög siffra, som i ett mer normalt marknadsläge brukar ligga på 0,05 procent.

Skulle kreditförlusterna nå nivåer kring 15-20 procent av lånestocken är katastrofen definitivt ett faktum. “I slutet på året räknar vi med att de osäkra fordringarna kommer att vara cirka 10 procent”, säger Uldis Rutkaste.
Andra lettiska bedömare, som inte vill bli citerade med hänvisning till att de begår lagbrott, tror att andelen osäkra fodringar redan har kommit upp i 10 procent av kreditstocken, och att de är snabbt ökande. Samtidigt som allt fler fordringar bokförs som kreditförluster.
Om det enbart handlar om en eftersläpning i statistiken är det bara tidpunkten det handlar om. Det betyder att bankernas kreditproblem är en bomb som tickar och som inom någon månad kommer att brisera.

Den lettiska centralbankens prognos torde därför vara en rejäl smällkaramell för de tre svenska storbankerna i regionen.

Neil Jennings kom till ett land som på bara ett decennium tog ett enormt språng. Bara för att det antogs att så fungerar kapitalismen så blev det ett eldorado. När det var som mest hysteriskt kunde priset på en flaska vatten fördubblas vid varje transaktion av en vidareförsäljning.
“De har inte haft något grepp om utvecklingen av priser, och att allt inte kan öka hur mycket som helst”, säger han.

Han berättar om hur svindlande fort det har gått på åtta år. Numera finns det ett köpcentrum varhelst man kommer. Runt år 2000 fanns inte en enda stormarknad i Lettland, den mest lönsamma butiken i landet var en Statoil på motorvägen till Jurmala.
“För de hade ett sortiment med fler än ett alternativ av varje vara.”

Det egna företaget tog ett minst lika stort språng. Men när den brittiske affärsmannen såg varthän det barkade gick han över till att inrikta sig mot den snabbväxande medelklassen genom att tillverka och sälja sportkläder.
“Vi har varit tvungna att diversifiera vår verksamhet”, säger han.

Men han levererar ingen aggressiv framtidsprognos. Är det dags att åka vidare, att lämna landet, frågar jag.
“Det är inget jag har planerat för, men det är självklart något man fundera över i dessa tider.”
Han berättar att hans norska hustru redan har begett sig till Norge.
“Hon är där för att köpa hus. Även där är priserna helt absurda, det skulle inte förvåna mig om det smäller där med. Jag har sagt till henne att titta efter något att hyra, men nu har hon köpt ett hus.”

Sedan blir han tyst. Jag frågar om han ser sin framtid i Lettland. “Nej, det kan jag inte se.”
När jag summerar det till att han gör sig redo för att lämna Lettland drar han på smilbanden och vrider på huvudet för att kunna se hur personalen arbetar.
Han svarar inte.

EMANUEL SIDEA