Veckans Affärer
Tor 10 februari 2011
BÖRSEN Investor. Maktbolag med maktproblem
Misstroendet mot Investor växer. Den ökande substansrabatten är bara ett tecken på mycket större problem – ägare som detaljstyr, hemlighetsmakeri och osäkra investeringar i hälsovård.
Telefonen ringer. Börs-vd:n svarar, i luren är Jacob Wallenbergs
sekreterare. Beskedet är en order om att klockan tre följande dag
infinna sig på Täcka Udden, Investors grosshandlarvilla på Djurgården,
och inför styrelsen redogöra för verksamhetens utveckling. Detta är en
scen från verkligheten för företagsledare i Investors
portföljbolag. En verklighet som vittnar om en ägarstyrning som borde
ha gått i graven för länge sedan. I omvandlingen från ett renodlat
investmentbolag till dagens allt större fokus på onoterat verkar
ägarrollen ha stelnat i sin gamla skepnad. Börje Ekholms omvandling av
Investor, Wallenberg-familjens maktbolag, har resulterat i en
rekordstor substansrabatt. Den stora skillnaden mellan värdet på
innehaven i Investors portfölj och börsvärdet signalerar en utbredd
förtroendekris. Kritiken blirallt mer högljudd, såväl representanter
för storägare som Folksam och representanter för de mindre ägarna
genom Aktiespararnas vd Gunther Mårder har tydligt uttryckt sitt
missnöje med utvecklingen den senaste tiden.
Substansrabatten är långt ifrån något nytt problem, vare sig för
Investor eller för majoriteten av de andra investmentbolagen. Men
medan den i exempelvis Industrivärden sjunkit från 30 till 17 procent
det senaste halvåret har den gått åt motsatt håll och ökat till
nästan 40 procent i Investor. De senaste åren har rabatten pendlat
mellan 20 och 30 procent. Man får gå tillbaka till mars 2004 när
Marcus Wallenberg var vd för Investor, för att hitta en nivå som
motsvarar dagens.
“Jag skulle kunna skriva en bok om substansrabatten. Det finns så
många teorier. Så många olika faktorer spelar in”, sa Investor-vd:n
Börje Ekholm i en VA-intervju i höstas.
Ändå har Investor under de senaste decennierna genomfört ett antal
förändringar som borde ha fått ned rabatten. Det är alltså ingen
tvekan om att satsningar slagit fel, då rabatten ändå ökat.
Investor gjorde en storsatsning på IT under åren kring
millennieskiftet, strax innan IT-bubblan sprack, när
investmentbolagets riskkapitalbolag Investor Growth Capital, under
ledning av Börje Ekholm investerade i nystartade IT-bolag. IT-byggena
rasade dock med ett brak och rev med sig även avkastningen från
investeringarna. Än i dag redovisar bolaget sin avkastning på två
sätt, en total och en rensad för IT-investeringarna. Lasten är ännu
tung att bära.
Börje Ekholm fortsatte som chef för det som sedermera omvandlades
till ett bredare riskkapitalbolag, från att investera i tidiga skeden
till mognare bolag. Som nybliven vd för Investor fortsatte Börje
Ekholm 2005 på den inslagna vägen med satsningen på private equity
genom delägda EQT som investerade i betydligt mognare bolag än
Investor Growth Capital.
I början av 2000-talet genomfördes en rejäl ommöblering i
kärninnehaven mellan Investor och Wallenbergstiftelserna med det
uttalade syftet att få ned substansrabatten. Senast i raden av
åtgärder för att göra Investoraktien mer unik var den satsning på
operativa investeringar som Börje Ekholm blev pappa till när han 2005
tillträdde som vd.
Men effekten har blivit den motsatta. Just bristen på insyn i de
onoterade innehaven lyfts nu fram som en av förklaringarna till den
ökade substansrabatten.
Vikten av transparens och kommunikation kan inte nog påpekas, men i
Investors förvandling från ett renodlat investmentbolag med fokus på
stora börsnoterade bolag till ett bolag där riskkapitalinvesteringar
och investeringar i mer mogna onoterade bolag nu står för en
fjärdedel av portföljvärdet är detta faktorer som inte fått
tillräckligt stor tyngd.
Jämfört med Ratos som ägnar sida upp och sida ned i sina finansiella
rapporter åt att presentera sina innehav och erbjuder marknaden
årliga kapitalmarknadsdagar är informationen från Investor
sparsmakad, särskilt kring Investor Growth Capital och samägandet med
EQT. Kapitalmarknadsdagar har också lyst med sin frånvaro. Den som
anordnades i slutet av förra året med fokus på operativa
investeringar var lite av ett unikum. Senast innan dess var 2004.
Men det är inte bara kommunikationen utåt som brustit. Allt mer pekar
också mot att Investor haft tydliga problem i kommunikationen även
internt, mot bolagen.
När Martin Nicklasson, vd för läkemedelsbolaget Sobi där Investor
äger strax över 40 procent, oväntat lämnade sin befattning i slutet
av november i fjol var det många som höjde på ögonbrynen. Drömaffären
mellan Biovitrum och Swedish Orphan, som är en av flera där Investor
agerat både säljare och köpare, fick en mörk baksida. När affären var
slutförd kom arbetet i en styrelse som till stora delar bytts ut
plötsligt att präglas av osämja och kommunikationssvårigheter.
Samarbetet mellan Martin Nicklasson och Investors representanter,
bland annat chefen för operativa investeringar Lennart Johansson,
blev till slut ohållbart. Oenigheten handlade, såvitt VA förstår,
framför allt om forskningens roll och dess betydelse för bolaget.
Investor och den nya styrelseordförande Bo Jesper Hansen, tidigare vd
i Swedish Orphan, argumenterade för en allt mer tydlig inriktning på
sälj och marknadsföring. Martin Nicklasson däremot värnade om
forskningen. Men det var inte så att Martin Nicklasson saknade
säljerfarenhet och han hade behövts som drivande kraft i den
omvandling mot ett nytt svenskt Astra som bara påbörjats.
Även i Gambro, ett av de andra innehaven i Investors operativa
investeringar, har det funnits tydliga problem med kommunikation och
ägarstyrning. Gambro, som köptes ut från börsen 2006 tillsammans med
EQT, har långt ifrån nått de uppställda avkastningskraven och står nu
utan permanent vd sedan Thomas Glanzmann lämnade bolaget vid
årsskiftet.
Kulturskillnaden mellan Investor och EQT i den första gemensamma
investeringen blev uppenbar. EQT:s Thomas von Kock och Investors
Lennart Johansson var inte alls sampratade. Mängder med konflikter
uppstod. Det gav säkerligen en förvirrad situation för ledningen med
bristande handlingskraft som följd, något som troligen även färgat
fortsättningen. Nu står Investor inför ett vägskäl när EQT:s
investeringshorisont i Gambro börjar närma sig ett slut. Med ett
fortsatt trångt börsfönster framstår scenariot att Investor köper ut
EQT som det troligaste.
Att sitta en i en styrelse kräver en stor portion ödmjukhet och att
alla ledamöter kommer till mötet med bolagets bästa för ögonen. Men
risken för dolda agendor är uppenbar i en toppstyrd organisation som
Investor.”Det saknades någon att bolla branschfrågor med i styrelsen”,
säger en före detta företagsledare.
Kanske är det också ett symtom på ett Investor som fått en tydlig
slagsida mot finansiell kompetens. Om bandet backas till början av
1990-talet var Investors styrelse full av herrar med en gedigen och
bred industriell erfarenhet, såväl operationell som strategisk. Percy
Barnevik, Bo Berggren, Håkan Mogren och Anders Scharp för att nämna
några. Visst finns kompetensen även i dag, men betydligt smalare
samtidigt som bolaget har breddat sin investeringsbas. Det är
tveksamt om styrelsen och organisationen i övrigt fyller de behov av
operativ branschkunskap som krävs för dagens Investor.
Att Investors efterfrågade kapitalmarknadsdag i december fylldes med
vd:ar som i stället för att vända sig mot publiken slängde oroliga
blickar mot Investors representanter vittnar inte heller om ett sunt
arbetsklimat.
JILL BEDEROFF, EMANUEL SIDEA
BILDTEXT:
Ifrågasatt. Investor har möblerat om sedan Börje Ekholm blev vd 2005.
På väg upp. Investors substansrabatt närmar sig 40.
Ledarduon. Koncernchef Börje Ekholm och ordförande Jacob Wallenberg
vid förra årets bolagsstämma. Snart är det dags igen.
Gnissel i maskineriet. Samarbetet mellan Martin Nicklasson, vd på
Sobi, och Lennart Johansson, Investors chef för operativa
investeringar, fungerade inte alls.
Inget att skryta med. Investor tappar allt mer index, det blir
särskilt tydligt i jämförelsen ett år tillbaka.
Fd vd. Thomas Glanzmann har lämnat Investors portföljbolag Gambro.