In i Afrikas hjärta

Veckans Affärers Emanuel Sidea och Joachim Lundgren åkte till Kongo-Kinshasa, mittens rike i Afrika, och ett land med enorma råvarutillgångar. Dessutom ett av de viktigaste länderna för Kina som investerar miljarder för att säkra metaller till sin egna industri. Men är det plundring eller uppbyggnad som utlänningarna ägnar sig åt? Är Kina nya kolonisatörer eller erbjuds Afrika en chans att för första gången resa sig på egna ben?

(Veckans Affärer 17 feb 2011)

En polisman med rödsprängda ögon stampar omkring i ett litet rum på en polisstation i Kongo- Kinshasas andra största stad, Lubumbashi. Vad han vill är klart, alltmedan han går runt och fäktar med händerna i det svettdrypande rummet. Han vill ha pengar. “Ni ska vara glada över att ni lever!”, säger polismannen som tydligt osar av sprit. Han låter oss förstå att president Kabila är i stan. “Om presidenten ville skulle ni dödas på en gång.”

Var har han sitt vapen? Inget syns. Inte heller på de andra fyra fem poliserna som går in och ut ur rummet. En fl äkt surrar dovt i korridoren, samtidigt som polismännen pratar i mun på varandra på kongolesisk franska.

Några minuter tidigare sparkade den spritluktande polismannen in dörren till rummet innanför poliskommissariens, där jag med fotograf Joachim Lundgren och vår tolk sitter. Vi har tagits hit för att vi saknat tillstånd, menar de. Men det är bara förespeglingar – vi kan kalla det mutor, avgifter eller gåvor så länge det är dollar.

En av polismännen med svettpärlor i pannan sitter vid ett skrivbord, torkar pannan med liten tygbit. Vi andra svettas vidare och fl äkten i korridoren surrar på.

“Vad ska ni göra här?”, frågar han framåtböjd bakom ett av de två skrivborden med luntor av papper och böcker med handskrivna papper. På väggen bakom honom hänger en bild på presidenten.

Polismännen irrar omkring i det lilla rummet med stora, smutsbruna fönster där solen skymtar utanför, och genom tolken förklarar jag. Vi är i Kongo-Kinshasa för att besöka företag, vi har alla tillstånd.

“Se här”, säger jag och visar upp dokumenten återigen.

I andra hörnet av rummet vickar den fulle polismannen på en stol.

“1 000 dollar!”, skriker han och vevar med händerna.

Tolken försöker lugna läget genom att småprata med poliserna medan dammet yr. Den tjocka luften har en stark, stickande lukt av svett och järn.

Vi är här för att göra reportage från Kongo-Kinshasa. Vi skulle titta närmare på utländska investeringar på denna enorma kontinent, genom att besöka ett par länder, träff a kinesiska och indiska företagare, investerare och lyssna på lokalbefolkningen. Men här går det inte att förklara sig. Allt tolkas som tänkbara konspirationsteorier. Att vi är spioner som är utsända för att döda presidenten Kabila, något som hände hans far, landets dåvarande president 2001.

I stället för att jobba sitter vi på en polisstation där de talar om att vi kan “försvinna”, “fängslas” eller “skjutas”. Är detta början och slutet på reportaget? Eller ett annat slut? Knappast, men vi måste ta oss härifrån, långt bort från dessa polismän.

Gruvan är lika med dollar

Lubumbashi är en liten stad i södra spetsen av Kongo-Kinshasa, i den provins kallad Katanga, med endast några stora gator som går genom stadskärnan men som ändå sägs ha 1,5 miljoner invånare.

Tills nyligen var staden helt isolerad från omvärlden utan vägar som förband omvärlden med staden – allt var tvunget att fl ygas in med priser därefter. Nu är läget annorlunda, vägar går åt öst och söder, något begränsat åt väst och helst inte åt norr där det är oroligt. På land går det ännu inte att nå huvudstaden Kinshasa.

I huvudstaden, på norra sidan om Kongofl oden ligger, grannlandet med ett förvirrande likt namn, Kongo-Brazzaville. Men det Kongo vi befi nner oss i är Democratic Republic of the Congo (DRC), som på svenska heter Kongo-Kinshasa efter namnet på huvudstaden. Detta är den belgiske kung Leopolds Kongo, Joseph Conrads Kongo, skildrat i “Mörkrets hjärta”, kolonisatörernas Kongo som blev självständigt 1960. Det var hit som svenska soldater skickades på 1960-talet för fredsbevarande arbete, totalt 6 332 svenskar deltog och 19 stupade. Det var från detta enorma land som FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld lyfte innan han kraschade i Zambia 1961.

Det är samma land som under Mobutu Sese Sekos 26-åriga styre, från 1971, hette Zaire. Diktatorn Mobutu, känd för att bära leopardskinnshatt och stora fyrkantiga glasögon, kom till makten med stöd av USA, just för sin antikommunistiska hållning. Han drev landet in i en förödande korruption och trots spridd fattigdom var han god för miljarder och brukade chartra Concorde för att shoppa i Paris.

Det är till det landet som den svenske oljemagnaten Adolf Lundin kom och lyckades övertyga diktatorn om att han skulle få bryta kopparmalm, efter att Mobutu fi ck den ovårdade svensken att byta till en ny Lanvinskjorta som han gav honom.

Det är också dit vi beger oss, Tenke-Fungurume, platsen där Adolf Lundin började bryta malm. I dag är det en del av ett börsnoterat kanadensiskt metallkonglomerat, Freeport McMoran Copper & Gold Inc, som fortfarande är delägt av Adolf Lundins arvtagare, sönerna Ian och Lukas Lundin.

Tenke-Fungurume Mining är en gruva som ligger mellan två byar med samma namn. Eller den ligger inte mellan två byar – den uppslukar dem. Vår minivan kör in i Tenke en gassande tisdag efter att kört på vägar av röd sand och genom kastvindar med sand. Redan vid byns marknad skapar vi oro. Fem, sex kvinnor kommer fram och gör utfall mot oss. De vill att vi ska köpa paraplyer, bananer eller frön. De skrattar, pekar åt oss och drar i oss.

“Varför är de så hetsiga?”, frågar jag tolken.

“Ni är vita”, säger han. “Alla vita är bara här för gruvan.”

Och gruvindustrin är lika med dollar.

Jag köper en lite påse med frön snarlika kikärtor för 1 000 congo-francs, motsvarande sju kronor. Tolken närmar sig och några kvinnor, en del med barn, som säljer frön vid vägen, pratar i mun på varandra. När tolken får reda på vad jag har betalat skäller han ut dem, för samma peng borde jag inte en utan tio påsar.

“Ni skämmer ut er! Varför tar ni ett pris för honom och ett annat pris för mig”, säger tolken på engelska till dem.

Vi beger oss vidare. Den enda vägen genom Tenke har på ena sidan bostäder. Småhus byggda av hemgjort jordtegel, husen är inte större än tre meter breda och fem meter långa. Ingen bor i något annat. De enda undantagen är plåtskjulen, men där säljs oftast något, där kan du ladda din telefon, köpa konserver eller nödtorft.

På andra sidan vägen väller ett skapat berg fram, det är jordmassor som fl yttats från gruvan. Det ser närmare ut än vad det är, det som börjar smått fortsätter långt bort – vad som ser ut som en liten grävskopa fl yttar runt jord några hundra meter bort.

Vi går omkring bland de små husen, det är fuktigt, och några hönor springer lösa. Små barn pekar på oss, andra springer fram till oss och frågar “dollars” och drar tummen över pekfi ngret framför våra höfter.

Plötsligt smäller det. Fukten får sin förklaring, på avstånd hörs åska. Vi gör oss redo för regn genom att spana efter hur långt det är till bilen. Ingen annan tar notis förutom jag och fotografen.

Och så dundrar det på nytt, ett mekaniskt och onaturlig smäll. Det är inte åska, det är detonationer. Någonstans i närheten spränger man berg, någonstans där det inte syns – dit ska vi!

“Tyvärr! Tyvärr!”, är budskapet från en av de många säkerhetsvakterna på Tenke Fungurume Mining. Sedan tidigare har vi sökt tillstånd för att besöka den enorma anläggningen, nu blir beskedet defi nitivt: företagets presspersonal är utomlands och därför får vi inte passera taggtråden för en rundtur. Till slut kommer ett hällregn som håller i sig, och vi står vid entrén och tittar rätt in i en byggnad bakom taggtråden. Det ser varken fullt eller tomt ut, det bara är där med ett stort rött kors på byggnaden och under står det “MORGUE”. Gruvföretaget har ett eget bårhus.

“Var är Röda Korset?”

Gruvindustrin är brutal och drabbas ofta av arbetsplatsolyckor. Nästan lika ofta skadas andra i direkt anslutning till industrin. Inne i centrala Lubumbashi, på ett av stadens sjukhus, ligger Cranio Franma i plågor. Han har varit här i en månad och han säger inte mycket.

Om du inte har egen bil, vilket de allra fl esta saknar, så fi nns det inga andra sätt för lokalbefolkningen att ta sig fram än på långtradarna med kopparleveranser. Där de dundrar fram genom de enda vägarna i byarna, så fungerar de som det enda kommunikationsmedlet. Folk hoppar på och av i farten. Som i Cranio Franmas fall, när det blir en kraftig inbromsning, händer det att friåkarna trillar av och skadar sig allvarligt.

Han har brutit ena armen, skrapat upp och fått brännskador på den andra och rivit upp ansiktet. Flera i den öppna sjukhussalen har liknande skador. En har sitt svullna ben i ett skruvstäd, ja, ett som närmast ser ut att vara från skolans slöjd. Här på andra våningen på sjukhuset, på ena sidan korridoren, ligger de fl esta med öppna sår, oförmögna att betala för en operation som görs på andra sidan korridoren. Lukten från operationssalen sticker starkt av bränt fett och solfermenterat blod.

På de första våningarna målas det om. Världsbanken tar notan, får vi veta. Mitt i allt detta, luktar det också starkt av urin. I sjuksalen inser man att liklukt är närmast en blandning av öppna sår, levrat blod och var – en förruttnelse av levande. De som ligger här har skador men har inte råd att operera, några har bara fått bandage inlindat om sina skador.

“Snälla, ge mig pengar”, säger en patient som sitter i en rullstol och drar i min arm.

En annan tar sig fram med en trästav, oförmögen att använda sitt ena svullna ben. Hon ber också om pengar. Varför är inte Röda Korset på detta sjukhus? Läkare utan gränser? Eller FN? Och hur kan det så råvarurika Kongo inte ha råd till grundläggande vård, att plåstra om skadade efter en månadsgammal bilolycka?

Runt hörnet från sjukhuset ligger ett bårhus, det är dit de döda från de många gruvorna i närområdet hamnar.

När vi beger oss dit är det stängt. Utanför hörs gråterskor på andra sidan porten – någon har precis dött. Så vi pratar med snickarna intill, de som bygger och säljer kistor utanför bårhuset.

Den billigaste kostar 150 dollar medan den dyraste varianten i massivt trä med guldkromade handtag kostar 660 dollar. Fotografen tar bilder, men plötsligt reagerar någon: “varför kommer ni vita hit för att ta bilder?!”

En uppenbart påverkad man med stirrig blick vinglar fram mot oss. Han skriker och spottar och eldar på de andra. Aggressiva utfall görs, han rusar fram, viftar med händerna och svär mot oss. Han får andra med sig, och ett halvdussin män kommer allt närmare. Tolken förklarar för oss att de är redo att ta till stenar mot oss, på initiativ av den påverkade mannen.

Skyndsamt hoppar vi in i minivanen och ska precis åka i väg när den påverkade med en sten i hand precis ska måtta den mot bilen. Då hoppar vår tolk ut: “Kasta då! Kom igen bara, kasta stenar”, skriker han.

Mannen låter bli och vi rullar långsamt i väg.

“Kongos Marshallplan”

Koppar, koppar, överallt koppar. Just denna region, Katanga i Kongo-Kinshasa, har en av världens bästa råvarutillgångar. I snitt består kopparmalm av mindre än 2 procent ren koppar. I gruvor i det centralafrikanska kopparbältet, som sträcker sig över Zambia och Kongo-Kinshasa, hittas nivåer uppemot 5 procent, bland annat i Tenke-Fungurume.

Kopparn är rödaktig med klar lyster, den är smidbar, tänjbar och en bra värmeledare. Koppar är den näst bästa elektriska ledaren, billigare än silver. Koppar används till beslag, strömskenor, elektronmagneter, i kylare, i datorer och elektronik. I regionen nämns koppar knappt vid namn, man säger bara gruvor och talar om metaller, det räcker så.

Första exploateringen skedde redan på 1890-talet. Belgare och britter investerade i infrastruktur, en järnväg byggdes under 1900-talets första decennier. Industrin utvecklades vidare och attraherade kapital från USA, Sydafrika och Storbritannien. Men de västerländska gruvföretagens expansion skedde mot bakgrund av en kolonial ordning. Mer än hälften av all utländsk direktinvestering skedde i utvinnande industrier i utvecklingsländer, konstaterade FN i en rapport 2007.

Efter 1920-talets depression tog det centralafrikanska kopparbältet återigen fart under andra världskriget och fortsatte så i några decennier. Efter ett långvarigt prisfall på råvaror från mitten av 1970-talet inleddes den senaste expansionen runt 2004. Det var då priserna på de industriellt viktiga råvarorna koppar, zink, bauxit och platinum steg enormt. Även priset på aluminium och nickel steg kraftigt på grund av stigande efterfrågan av tigerekonomierna Kina och Indien. Koppar, vid sidan av många andra metaller, är en viktig stapelvara för tillverkningsindustrin och det är mot bakgrund av detta som man ska se Kinas Afrikastrategi. Kinas tillväxt är skyhög och tillverkningsindustrin står för en stor del av den enorma ekonomin.

Att säkra råvarutillgångar i Afrika har prioriterats av Kina alltsedan 2000 då afrikanska statschefer möttes i Peking för ett ekonomiskt toppmöte kallat Focac, Forum on China-Africa cooperation.

Men det var i Peking i november 2006 som det stora startskottet gick för samarbetet, när statschefer från 35 afrikanska länder mötte Kinas president Hu Jintao och skrev ett avtal om att Kina skulle ge ett förmånligt lån (i princip ingen ränta eller långt under marknadspris) på 5 miljarder dollar.

Samma år nåddes en historisk brytpunkt. För första gången var de utländska direktinvesteringarna i Afrika större än summan av bistånd. Investeringarna uppgick till 48 miljarder dollar mot 40 miljarder dollar i bistånd. Och på den vägen har det fortsatt.

Nya låneavtal skrevs i Kinshasa 2008 där Kina skulle ge ett lån på 9 miljarder dollar och bägge parter enades om att bygga enorma koppar- och koboltgruvor, tusentals kilometer bil- och järnvägar, att uppgradera gruvindustrin och även bygga skolor och sjukhus. Vad Kina fi ck i utbyte var koncessioner om att utvinna koppar och kobolt under 25 år, vilket ger kinesisk tillverkningsindustri 6,8 miljoner ton koppar och 620 000 ton kobolt.

De kongolesiska avtalsskrivarna kallades för “Kongos Marshallplan”. Det dröjde inte länge förrän Internationella Valutafonden, IMF, krävde att de styrande i Kongo skulle omförhandla villkoren för att västerländska donatorer skulle gå med på ett nytt biståndspaket. Det resulterade i att Kongo-Kinshasas aff är med Kina minskade i värde till 6 miljarder dollar.

Allt skickas till Kina

Afrikas största kopparproducent är kinesiska CNMC (Chinese Nonferrous Metal Company), ett statligt ägt bolag som länge varit aktivt i Kongo-Kinshasas södra grannland Zambia och handlat med metaller i Kongo.

Yan Chao är en nätt kinesiska, som studerat både engelska och franska och i dag bor i Frankrike. Några gånger om året åker hon tre månader till Kongo-Kinshasa för att jobba för CNMC. Vid förhandlingar agerar hon tolk från franska till kinesiska, berättar hon när vi träff as i Lubumbashi.

Trots att många kineser som varit här ett tag plockat upp franska vägrar de göra aff ärer utan en tolk, vilket förklarar behovet av Yan Chaos arbete.

“Jag har varit här i fyra månader”, säger hon när jag sitter i hennes bil med hennes kongolesiske chauff ör.

Hon vill inte berätta särskilt mycket om företaget. Men en del är känt, som att det är verksamt i Kongo-Kinshasa inom handel. Företagets vice vd Zhang Keli har också sagt att företaget vill driva gruvor.

“Vi tittar efter koppar och kobolt”, sade han i en kort Reuters-intervju i fj ol.

Kineserna ger inte bort pengar, eller vad vi i väst kallar bistånd, men de gör aff ärer. För tio år sedan, år 2000, var handeln mellan Kina och Afrika endast 10 miljarder dollar. 2006 hade den mångdubblats till 55 miljarder dollar och i fj ol nådde den 90 miljarder dollar, vilket gör Kina till Afrikas största handelspartner. Landet springer därmed förbi USA, vars handel var 86 miljarder samma år. Detta år har Kina-Afrika-handeln ökat till över 100 miljarder dollar.

CNMC spelar en nyckelroll i regionen vad gäller alla metaller förutom stål. Nästan utan undantag skickas allt till Kina, det hymlar man inte med, som är världens största metallkonsument. Att Veckans Aff ärer ska göra något företagsbesök är det däremot inte tal om. Att träffa företagets ledning skulle aldrig gå, klargör Yan Chao.

“Inte för en utlänning, särskilt inte en vit”, säger hon.

Till slut får jag hoppa av, åkturen är över. Och bara ett stenkast från Kabilas presidentpalats i Lubumbashi, kör hon in på CNMC:s mur- och taggtrådsomgärdade område.

Kineserna är överallt

Kopparindustrin betraktas som landets viktiga ekonomiska motor. I det koppar- och koboltrika provinsen Katanga har det gjorts investeringar för 10 miljarder dollar.

Runtom i hela Afrika expanderar asiaterna med oförmildrad styrka – lågkonjunkturen är som bortblåst här. Kineserna är överallt: i Angola och Sudan pumpar de upp olja, de bryter malm i Zambia, Ghana och Kongo- Kinshasa. De hugger timmer i Liberia och Gabon, driver storjordbruk i Kenya, Zambia och Zimbabwe. Kinesiska kontraktörer bygger vägar från Ekvatorialguinea till Etiopien, dammar från Kongo till Nilen, de bygger sjukhus och skolor, sportstadion och bostäder över hela kontinenten.

Debatten om Kina som ny kolonialmakt, efter självständigheten på 1960-talet, har pågått alltsedan expansionen på kontinenten i början på 2000-talet och intensifi erats med det tilltagande intresset hos asiater för Afrika. Experter i Europa och USA kallar Kina, och numera även Indien, för nya kolonisatörer.

“Att Kina köper billigt och säljer dyrare, kvalifi cerar det som kolonialmakt?”, frågar Shen Jiru, expert på internationella relationer vid Chinese Academy of Social Sciences, som sammanfattar Kinas syn: “Det är direkt motsatsen, vi tillhandahåller räntefria lån och bistånd och vi är ett pålitligt stöd till Afrikas ekonomiska utveckling.”

Kontinenten, som liberala The Economist räknade ut som hopplös 2000, är i dag allt annat än hopplös. Stora länder uppvisar väldigt goda tillväxttal och väntas fortsätta göra så under många år framöver, närt av de utländska investeringarna. Talet om nya kolonisatörer är något platt, enligt andra debattörer.

“Den moderna världen är långt mer komplex än vad den var under sent 1800-tal och det är ingen riktig jämförelse mellan de tidiga och de nya kapplöpningar, hur inbjudande det än kan vara att kalla det så”, skriver den svenske forskaren Henning Melber och den sydafrikan- ske forskaren Roger Southall i antologin “A New Scramble for Africa?”.

Kineserna har inte bara tagits emot med öppna armar. De senaste åren har det skett ett antal incidenter riktade mot kinesiska företag. Allt från fartygskapningar utanför Somalias kust till kidnappningar i Nigeria av kinesiska telekomanställda. Och i Zambia har det skett våldsamma protester över arbetsförhållanden vid den kinesiskägda gruvan Chambishi. Den kinesiske presidenten Hu Jintao kommenterade händelserna med diplomatiskt svävande framstegsoptimism.

“Det är verkligen svårt att förhindra att vissa nya situationer och nya problem uppstår när det sino-afrikanska samarbetet utvecklas i hög hastighet”, sa han i ett tal och fortsatte vidare: “Dessa situationer är endast problem under utveckling och framsteg. De kan bli helt lösta genom vänskapligt samråd och fördjupat samarbete.”

Kinesiska företag är medvetna om den ökade fi entligheten och många vill inte berätta hur fördelningen mellan lokalanställda och utlänningar ser ut. Inte heller fi nns det någon statistik, men anekdotiska data ger en fi ngervisning.

I fjol, vid kolgruvan Collum i Zambia, fanns 62 kinesiska arbetsledare och 855 zambiska arbetare, enligt en artikel i NY Times. På andra sidan Kongofl oden, i Kongo- Brazzaville, byggdes en damm i fj ol där det fanns 400 kineser, 20 tyskar och 2 000 kongoleser anställda, enligt nyhetsbyrån Reuters Africa. Jämnare var fördelningen vid renoverandet av en järnväg i Angola, där var 300 kinesiska tekniker anställda och 300 angolaner, enligt branschtidningen Railway Gazette. Myten om att utländska investerare inte skulle anlita lokalbefolkningen tål att prövas hårdare mot bakgrund av dessa uppgifter.

Fientligheten kan delvis bero på hemlighetsmakeriet. Hos Congo Donfang International Mining (CDM), som förädlar kopparmalm, är man skeptiska när vi knackar på. En kongolesisk medarbetare på informationsavdelningen kommer ut, de låter oss inte passera järnporten.

“Kineserna låter inga européer komma in på området. De är väldigt hemlighetsfulla”, säger den kongolesiska informatören.

Bakom porten skymtar några kineser. En man med en stor beige safarihatt går förbi en kinesiska som med ett vitt paraply skyddar sig mot lunchsolen som står i zenit.

Kineserna driver policyn att inte låta utomstående se vad de gör för aff ärer. Logiken är förståelig: aff ärer är aff ärer.

Gillar inte engelsk arbetsvecka

Ett helt ekosystem av kinesiskägda företag har uppstått i Afrika: i Zambia odlas enorma fält av vitkål för att stilla koreaners sug på kimchi, en nationalrätt. Men de sysslar inte bara med livsmedel utan även med bygg- och fastighetsbolag och här också handelsbolag inriktade på kopparmalm. En del av Kinas handelspolitik går ut på att kopparföretag etablerar sig i Katangaprovinsen och kommer närmare malmen, allt för att sälja direkt till industriföretag i Kina.

Jaixing Mining Industry SPRL, strax utanför Lubumbashi, ägs av kinesiske Nicholas Dee och till skillnad från många andra kinesiska företag går han med på att öppna sin fabrik.

Järnporten dras åt sidan, och vi stiger in för en rundvisning. Trots att det är lördag, och klockan är strax före åtta på morgonen, är arbetet i gång.

“När ett skift slutar, tar nästa vid”, förklarar platschefen. “Vi arbetar alla dagar.”

Engelsk arbetsvecka, som de här kallar en med fem arbetsdagar, är inget för kongoleser. Eller för kineser. Jobb fi nns att göra – och det går bra, förklarar Nicholas Dee.

Han går runt på området i splitternya svartgula Nikesneakers och pressade chinos i mossgrönt. Vindpustar lyfter fi nt damm från kopparmalmen och alla är smutsiga, förutom Nicholas Dee. Han tar adjö, innan han måste rusa iväg och vi fortsätter vidare med rundvandringen.

Fabriken har varit i gång sedan 2004 och över 100 personer arbetar här. Vilka volymer som produceras vill man inte gå in på.

“Allt går till Kina, ibland har det hänt att man sålt i området, men vi exporterar främst”, säger en av företagets kongolesiska företrädare.

Suget efter koppar är omättligt. Kinaimporterade FAW-lastbilar kommer med malmleveranser till området där kopparn förädlas. Generellt fungerar det på två olika sätt, förklarar platschefen. En malmleverantör säljer ett parti kopparmalm med en kopparhalt på 30-35 procent från gruvan Mbola som ligger 8 mil härifrån.

Tyvärr har leverantören inte någon lastbil och då kan mister Dee, om han så önskar, mot en avgift ordna det praktiska. Allt från dokumentation, skatter, tullar till att en lastbil kommer och hämtar upp malmen.

Man förstår att det förstnämnda alternativet gör att mister Dee kan pressa ner priset genom att hävda att kopparhalten är lägre än 20 procent i stället för 30 procent. Då får leverantören acceptera det eller ta sin malm och gå, men inte förrän han betalat mister Dee för hans tjänster.

Nicholas Dee gör självklart inte så, men andra däremot, de gör så. Hur han gör mer exakt berättas inte, mer än att det går bra. Mycket bra.

Och ingen skulle tvivla på annat: framför oss har lastbilar lastat av åtta högar med cirka 30 ton malm. Den ska nu under hög temperatur förädlas till höggradig koppar på cirka 95-96 procent. Till det behövs stora mängder kol. Det levereras från Zimbabwe, som ligger cirka 100 mil söderut. Enligt platschefen får man också kolleveranser från Kina.

Därefter lastas och fraktas allt med lastbil till Dar es- Salaam, hamnen i Tanzania, och därifrån skeppas det vidare till hamnarna Shanghai, Shenzhen eller Guangzhou i Kina. När fartygen vänder tillbaka mot Afrika är det lastade med andra varor eller kol. Sådan är handeln.

Poliser stoppar alla bilar med vita

Vi färdas på de ännu obyggda vägarna, vars enda utmärkning är vallar av röd sand som kantar vägen, som i sig består av röd sand. På avstånd ser vi en barrikad – trafi kpolisen har upprättat en ny vägtull. I det packade röddammet fi nns ett bilvrak och i mitten en rostig oljetunna, som rullas fram och tillbaka när vägtullen betalats.

En kvinnlig polis i blommig byxdress med paraply, och plastbricka hängande runt halsen på vilken någon med rosa spritpenna skrivit vilken provins hon hör hemma i: “controleur H-T Katanga”.

Tolken försöker förklara att vi redan har betalat vägtull för en kilometer sedan.

“Jag skiter i om det redan varit en kontroll”, fnyser hon.

Alla poliser är samlade vid själva barrikaden: den som kontrollerar vem som får åka är också den som tar emot betalning och därefter godtyckligt portionerar ut medlen till de andra. Ett halvdussin poliser sitter i skuggan, några är vägpoliser med gula hjälmar, några har svarta kepsar med vit “Police” som enda information om deras funktion. Andra har inte någon riktig uniform. Ingen är beväpnad. Det är allmänt känt att polisen i Kongo-Kinshasa inte får betalt: därför får de själva samla in sin inkomst. Trafi kpoliser stoppar alla bilar med vita passagerare. Bara när vägen är barrikaderad stannar vi.

Så vi blir stoppade. Gång på gång. Det fi nns en attityd bland kongoleser i allmänhet och poliserna i synnerhet som från franska översätts på ogrammatisk engelska.

“De vita har alldeles för mycket dollar, alldeles för mycket”, säger vår tolk och upprepar: “Kongoleser tycker så, ni har alldeles för mycket dollar.”

“Myndigheter vill alltid ha pengar.”

Vid lunchtid åker vi till ett av de etablissemang som riktar in sig på stadens många utlänningar i gruvindustrin. På stadens italienska restaurang sitter ett sällskap libaneser i den övrigt tomma lokalen. De pratar arabiska och verkar skoja med varandra. Utanför möter jag en kinesisk man som förklarar att han precis förhandlat med några andra aff ärspartner. Han har varit här i tre månader och han är i mineralindustrin som alla andra. Han är lite bitter över svårigheten att göra aff ärer i Kongo.

“Myndigheterna vill alltid ha pengar. Så mycket pengar hela tiden”, säger han när vi står i eftermiddagssolen på parkeringen utanför restaurangen som serverar god penne för 15 dollar per tallrik.

Hans kinesiska chauff ör har kört ut bilen från p-platsen. Att bli intervjuad för en tidning – nej, det är han inte intresserad av. Men innan han kör i väg berättar han att han ändå är hoppfull om aff ärsmöjligheterna.

Han utgör en av miljontals kineser som omvandlar hela kontinenten och allra främst bland de största handelsparterna Angola, Sudan, Sydafrika, Nigeria och Egypten.

“Inget annat land har haft lika stor påverkan på den politiska, ekonomiska och sociala strukturen i Afrika som Kina sedan millennieskiftet”, skriver ekonomen Dambisa Moyo i sin brandskrift “Dead Aid: Why Aid Is Not Working and How There Is a Better Way for Africa” där hon förklarar varför bistånd inte fungerar.

Hon konstaterar att mellan 1977 och 1998, då biståndet var som högst, steg fattigdomstalen från 11 procent till skyhöga 66 procent. Det berodde på att den subventionerade statsutlåningen gjorde det möjligt för regimerna att ta slarviga och kostsamma beslut.

Dambisa Moyo är ekonom, född och uppvuxen i Zambia, var tidigare investmentbanker på Goldman Sachs i London och arbetat som rådgivare åt Världsbanken.

Vad hon anser om Kina klargörs i rubriken på ett kapitel i “Dead Aid”: “Kineserna är våra vänner”.

Hon har lämnat avtryck i biståndsdebatten genom att förespråka en politik med betoning på handel framför bistånd. Handel som ett verktyg för demokratisering och stärkande av samhällsstruktur.

Helt i linje med den handelspolitik som även Kina valt och som har en devis som kan sammanfattas med orden: “We don’t give aid, we trade.”

Sverige har börjat anamma en liknande handelspolitik. Dels har biståndspolitiken långsamt förändrats till att bli mer koncentrerad, dels har man satsat alltmer på handel framför bistånd, där Sida numera också har ett program för det, Business for development.

Linjen är befäst även av utrikesminister Carl Bildt, som själv har sagt att aff ärer och handel stärker demokrati och minskar konfl ikter.

Om idén låter bekant – att handel även i diktaturer kan vara en demokratiserande drivkraft – är det för att det rimmar väl med bröderna Lundins aff ärsidé. Det är så de har motiverat sitt samarbete med tveksamma regimer. Det rimmar så väl med bröderna Lundin gett en styrelseplats till Dambisa Moyo, som sedan 2009 sitter i Lundin Petroleums styrelse.

Innan Carl Bildt blev utrikesminister 2006, satt han i Lundinbrödernas styrelse under tiden företaget bedrev oljeprospektering i Sudan. Lokalbefolkningen fl yttades av militär efter önskemål av Lundin, vilket har beskrivits närmare och med vittnen som stigit fram i journalisten Kristin Lundells “Aff ärer i blod och olja” från i fj ol. Själv sa Carl Bildt att just aff ärer och handel stärker demokrati.

“Vad vi gör? Dricker.”

Vid vägen står trafi kpoliser och stoppar bilar för att driva in avgifter, vägtullar eller vad de kan komma på. Vägtull visst, men kvitto eller bevis på betalning? Glöm det. Så man blir stoppad kilometer efter kilometer. Samma väg, full av röd damm från jord. Vi betalar och kör vidare, till slut är vi nära gruvan Tenke-Fungurume där den lilla byn Kiloville ligger.

Den fi nns inte utsatt på någon karta. Kanske för att det är som “Moby Dick”-författaren Herman Melville skriver om vissa platser: “Den är inte utsatt på någon karta, riktiga platser är aldrig det.”

I själva verket, som så ofta i Kongo, beror det på den direkta motsatsen – det är en konstruerad by. Kiloville ligger på ett område på ett par hektar som sluttar en aning. Det är ett område med 24 små hus planerade i raka rader på vardera 15-20 kvadratmeter. Ngoj Kononge bor i ett av husen och efter att vi träff at byhövdingen, chiefen, och fått hans medgivande guidar han oss i den av gruvföretaget byggda byn.

Samtliga i området bodde i en helt annan by tidigare. Den revs när Tenke Fungurume Mining skulle bygga en anläggning och de som i dag bor här fl yttades hit för två år sedan. Sinnrikt nog byggdes inte tillräckligt många hus, och förmodligen stämmer uppgiften att många från grannbyarna såg möjligheten att få en bostad gratis. Alla fi ck inte boende. Genom att begränsa utbudet påskyndades fl ytten av byn, ingen vill stanna kvar och bli utan hus.

När vi träff as är det tidig och fuktig eftermiddag, elkablar mot gruvan går lång ner över husen som saknar elektricitet. Vissa har dragit en egen elkabel till sitt hus.

Ngoj Kononge, som bara är 23 år men redan har tappat tänder och ser sliten och trött ut, visar runt i sitt hem. Han bor i ett hus med sina far- och morföräldrar, sina föräldrar och sin frus föräldrar – totalt tolv vuxna och många småbarn därtill.

Till skillnad från hemgjort tegel av jord, borde det vara bättre med ett hus av riktigt tegel, föreslår jag.

“Det var bättre i byn som vi bodde i tidigare”, säger Ngoj Kononge och förklarar vidare: “Vi har fått hus, men vi förlorade vår mark.”

De boende har blivit ersatta, familjerna har fått en bit mark längre bort, förklarar han, men den är inte särskilt bördig, och det ligger långt bort, det är svårt att ta sig dit.

Så vad gör tolv vuxna på dagarna, en tisdag som denna?

“Inget. Vi dricker…”, säger han och fortsätter: “Det fi nns inget arbete här. I byn kunde vi tidigare ha ‘home business’, vi kunde mala mjöl, ha lite jordbruk. Tjäna en peng. Nu går det inte.”

När vi skiljs åt frågar han blygt vår tolk om vi kan tänka oss att lämna en donation, för att kunna köpa något, ja lite öl hade varit gott, översätter tolken.

Tenke-Fungurume har fortsatt att stödja lokalbefolkningen, visar dokument från företaget som inte är särskilt hemliga. Kontanter lämnas för att de ska kunna köpa den nödtorft som de inte kan odla. Och gruvföretaget har tagit fram ett eget infl ationsmått för att veta hur mycket kontantutbetalningarna måste höjas. Dokumenten ser förbi den kritiska delen, att lokalbefolkningen förlorade sin mark.

Sidobetalning göder politisk elit

ILubumbashi träff ar vi Krishna Kumar. Han är chef på Congo Steel Mills SPRL, ett indisktägt stålbolag som tillverkar byggmaterial. 100 personer arbetar på fabriken, både indier och kongoleser, men hur många lokalanställda man har vill Krishna Kumar inte berätta.

Han har tidigare jobbat inom tillverkning i huvudstaden Kinshasa och han förklarar att byggandet här är något cykliskt.

“Byggandet påverkas av regnsäsongen, under sex månader om året är det inte lika omfattande så vi måste binda mer kapital i lager. I stället för en månads lager, måste man ha 3-6 månaders lager. Det är viktigt att kunna leverera inom rimlig tid”, säger ha.

Hur ser statens inblandning ut, äskar den pengarna genom avgifter, frågar jag.

“Det är okej”, svarar han kort.

Men går det att bedriva verksamhet utan att myndigheter lägger sig i, frågar jag vidare.

“Om du kan språket så klarar du dig rätt bra. Jag tycker att vi kan jobba ganska fritt”, säger han.

Detta är vad Krishna Kumar vågar säga off entligt. Men många företag målar en mörkare bild i andra rapporter. De goda relationerna med den politiska eliten är avgörande för att få kontrakt och säkra investeringar. Den icke-politiska frivilligorganisation Global Witness rapport från 2006 avslöjade att företagen i Katanga anser det vara omöjligt att operera i regionen utan att ha ett “politiskt paraply” i huvudstaden Kinshasa. Företagen är beroende av att ha nära relationer med den politiska ledningen, när det är svagt statsstyre och det fi nns en statschef med en stark personkult.

Förhandlande av gruvrättigheter är högst politiserad fråga i Zambia och Kongo-Kinshasa. Företag verksamma i Katangaprovinsen hävdar att politisk och juridisk osäkerhet är deras största bekymmer, menar forskaren Jana Hönke, politisk forskare vid Freie universitat i Berlin, som skrivit om Kongo-Kinshasa och Zambia.

I dag är skatter och royaltyer från gruvföretag inte viktiga intäkter till statens kassa. I stället är det sidobetalningar och skatter som gör det möjligt för personlig berikning, och det göder en politisk elit, konstaterar Jana Hönke.

Svarta marknaden

Just möjligheten att äska godtyckliga avgifter och mutor har skapat en svart marknad för stulna råvaror. Privatpersoner som inte tillhör den politiska eliten motiverar sin svarthandel med att de har lika mycket rätt till att ta del av sidointäkter från malm, ren koppar och andra mineraler som fi nns i området.

Lockade med ett erbjudande om att köpa uran, inleder vi en färd i samhällets bakvatten.

Klockan är efter sju på kvällen. Det är beckmörkt och vi befi nner oss i by utanför Lubumbashi. Ut ur staden kan man komma på tre vägar, tre olika riktningar som leder mot tre större samhällen.

Hit har vi anlänt efter att ha åkt i riktning mot gruvstaden Likasi, och efter några mil nådde vi denna by utan namn, som av lokalbefolkningen på swahili bara kallas för Kawame. (I landet talar man fem olika språk, swahili är mest spritt). I byn samlas alla tänkbara tjuvar och småbus. Om du råkar döda någon i trafi ken – då är det här du hittar någon som är villig att sitta av ditt straff . Att bli rentvådd från ett mord kostar 5 000 dollar i mutor (och det är här du hittar de kontakterna), en uppgift som visar sig vara svår att dubbelkolla.

Lampor lyser upp små skjul och i skuggorna står det svarthandlare med erbjudanden: stulen kopparmalm, oslipade diamanter, egengjorda guldtackor, ja, allt går att komma över. Även uran, som används i kärnkraft och i atombomber. Bryta uran är inget som Kongo gör, offi ciellt, men det ett känt faktum bland många vi träff ar att det går att komma över uran. Ett fåtal mil härifrån kom uranet till den atombomb som släpptes över Hiroshima 1945.

Genom olika kanaler skickar jag ut en förfrågan. Ja, jag är intresserad av att köpa uran – för att ta reda på hur lätt det är att köpa – och vi stämmer träff med en kongoles. Han lovar att ta fram det om vi är uppriktigt intresserade. Han menar att det bryts bland annat i närheten Tenke-Fungurume, den gruva som Lundin Mining är delägare till.

Men för att undvika säkerhetspolitiska konsekvenser drar vi oss ur aff ären omedelbart. Bekräftelsen kvarstår: för ett antal tusen dollar kommer en person som har kännedom om gruvan, möjligtvis tillträde genom en anställning, att nattetid ta sig in och stjäla den mängd vi vill ha. Mellanhanden kommer senare att sälja det till oss här i byn. Pris är en senare fråga. Köpare av uran brukar sällan vara så priskänsliga, så vi dröjer oss inte kvar med att ta reda på vad det kostar.

Ihärdiga rykten är att Iran skickade hit några personer för något år sedan och på så sätt lyckades komma över uran.

Detta är naturligtvis en viktig pusselbit på frågan varför utländsk närvaro i Kongo-Kinshasa är på den säkerhets- och utrikespolitiska agendan. Det är också därför USA – en annan uppgift som inte går att undersöka närmare – ska samarbeta med regimen för att övervaka så att inte uran exporteras ut från landet. Mr John på gruvföretaget Congo Loyal Will Mining, han som stoppade oss, har ett arbete som framstår mycket begripligare nu.

“No! We want 1 000 dollar!”

Ett annat företag, intill Nicholas Dees företag, heter alltså Congo Loyal Will Mining. Det är ett kinesiskt företag som förädlar malm till höggradig koppar och kobolt. Vi parkerar på det muromgärdade företagsområdet där verksamheten pågår och går in i en byggnad där receptionen ligger. När vi berättar om vårt ärende råkar en annan person höra oss, från andra sidan lokalen. Han vinkar oss till sig och ett ögonblick senare står vi i hans rum. Mr John, får vi förstå, är informatör åt den kongolesiska säkerhetspolisen.

“Så på vems uppdrag undersöker ni kopparföretag”, undrar han och vi förklarar oss, men det duger inte.

“Om jag hade varit en dålig man hade jag arresterat er. Men nu är jag en god människa.”

Vi borde ha tillstånd är hans poäng. Det har vi, men nej, just det tillståndet han tänker på, det saknar vi. Så vi blir förda av honom till polisstationen inne i Lubumbashi, det är en tidig eftermiddag när vi sätts i ett litet rum på polisstationen och där får vi vänta.

Mr John berättar att ett tillstånd för oss för att få köra bil på vägarna och göra företagsbesök hos de verksamma i gruvbranschen, kommer att kosta 1 000 dollar. Orimligt! är min reaktion.

“1 000 dollar!”, höjer jag rösten mot den gode informatören John och ett halvdussin polismän är samlade runt oss som hetsar på. Av bara farten säger jag: “Tror du jag ska betala 1 000 dollar? Det är ju 50 gånger din månadslön…”

Fotograf Joachim Lundgren tar ett steg fram och på svenska manar han mig till lugn: “Jag tror inte att skrika direkt hjälper oss. Lugna dig.”

“Okej okej, hur mycket kan ni betala”, frågar mr John.

Det är då en polisman tar sig in i rummet genom att sparka upp dörren till rummet, med blodsprängda ögon och med viftande händer ropar han ut: “1 000 dollar!” Han vinglar till och med grumlig blick sätter han sig på en stol i ena hörnet av rummet, slänger med ena armen och skriker: “No! We want 1 000 dollars!”

De andra polismännen tittar på honom, sedan vänder de sig mot oss. Tolken förhandlar, och vi förhandlar och vi förklarar och de förhandlar.

Jag driver linjen att vi inte ska betala mer än 100 dollar. Vi kommer till slut överens om 250. Ingenstans fi nns någon information eller prislista, det enda som hänger på väggen är ett inramat foto av president Kabila.

Till slut kommer vi in i polismästarens rum, han som är chef för alla poliser i Lubumbashi. Vid sidan av hans bord står en tv som rullar en tv-såpa, på sin andra sida av bordet sitter två polismän på varandra framför en dator där de kollar någons mejl utan att ta notis om oss, en tredje tränger sig på och trycker ner de andra två. Kommissarien tittar med slö blick på oss, två européer och en kongolesisk tolk, och hälsar med ett klent handslag. Han frågar kort hur mycket vi betalat. Och så var vi klara.

Att stjäla mycket får man inte i Kongo, men diktator Mobutu, som höll landet i sin makt i nästan 30 år, brukade uppmana de off entligt anställda (poliser, sjukvårdare, läkare och så vidare) som krävde lön för sitt arbete att “stjäl lite grann”. Detta genomsyrar samhället från botten till toppen.

När vi vänder oss mot dörren, tar polismästaren en djup suck och vilar sin panna mot händerna med armbågarna på bordet, stryker sig över det kortklippta håret och suckar uttråkat.

Efter vårt korta möte med polismästaren sätts vi i hotellarrest på våra rum – vi saknar därmed tillstånd att arbeta i Katanga. Alltmedan nya tillstånd ska tas fram från huvudstaden Kinshasa. Det är vad de säger i varje fall.

Några dagar senare, är vi hemma hos mister John, han som tog oss till polismästaren, och han verkar vara den som fått ta konsekvensen av att ha stoppat oss från att arbeta.

“Jag ångrar att jag inte lät er åka”, säger han.

Mister John bor någon mil utanför Lubumbashi och bostaden utgörs av två hus – ett till vardera hustru, som tillsammans har tolv barn. Ingen elektricitet eller rinnande vatten fi nns i huset. Till varje hus fi nns två utedass i betong med grön dörr. Barnen springer omkring och det röda jorddammet yr, ett av barnen är prickig i ansiktet, sannolikt av malaria – som i Kongo-Kinshasa ännu är en förebådelse om en snar död. Ett annat barn går med ett stukat ben som bleknat. Liksom alla andra barn i Kongo-Kinshasa har de svullna magar, märkbart undernärda.

Enligt Global Hunger Index, publicerat av International Food Policy Research Institute och andra hjälporganisationer, är hungern som störst här: 80 procent av landets uppskattningsvis 60 miljoner människor är hungriga. Den förväntade livslängden är cirka 48 år – de tillhör den lägsta precentil i världen, då världssnittet är 67 år. Samma tal uppmättes redan på 1980-talet, trettio år har passerat men i Kongo-Kinshasa har inte mycket skett.

Lika dåliga resultat ges i nästan alla mätningar. Enligt Världsbanken är Kongo-Kinshasa världens näst sämsta plats att göra aff ärer på – bara Centralafrikanska republiken är värre. Men president Kabila har ambitioner och pekat ut riktningen: landet ska klättra 20 platser på listan med 183 nationer, från 182 till 162.

Det slutar med att vi aldrig får vårt tillstånd. Vi får inte arbeta.

Landet är en av världens främsta kopparproducenter där bara själva råvaran inbringar 88 miljoner dollar i intäkter till staten, i ett land med nästan lika många invånare. Detta har fl era försökt förändra. Moïse Katumbi, guvernör i Katanga och själv aff ärsman, beslutade för några år sedan att företagen måste förädla kopparn före export.

Det har gett jobb, konstaterar även platschefen på Nicholas Dees företag Xiachings anläggning.

Nu råkar just guvernör Moïse Katumbi tjäna en del på denna förändring. I regionen är han generalagent åt anläggningsmaskinbolaget Caterpillar. Mer aktivitet i Katangas gruvor betyder fl er aff ärer för agenten.

Återigen beger vi oss ut på de obefi ntliga vägarna. Skumpar fram och med poliser överallt påminns man gång på gång om Mobutu. Det är som om hans röst ekar och dränker över det stora, kopparrika området, när vi kör runt bland industriområdena i Lubumbashi och de stora vidderna i horisonten.

“Stjäl lite grann.”

EMANUEL SIDEA