IMF har den största skulden

(Veckans Affärer 27 sep 2012)

Hon gick upp på podiet, satte sig på sin stol med namnskylten framför sig på bordet och la håret bakom örat innan hon tog till orda. Utanför konferenssalen var vindarna isande och de ditresta slips- och dräktbärande ekonomerna kurade ihop sig i den varma salen.
“Det finns många lärdomar att dra från Islands ekonomiska kris”, sade Julie Kozack, IMF:s missionschef när hon inledde sitt anförande om Island kommande utmaningar.

Konferensen i oktober 2011 som anordnats av IMF och isländska finansdepartementet samlade ekonomer, experter, tjänstemän och journalister som hade varit involverade under finanskrisen. Syftet var att summera och rekapitulera vad krisen hade inneburit för landet men också analysera stödlånen och räddningspaket från Internationella valutafonden, IMF, de första på europeisk mark sedan 1976 års räddning av Storbritannien. Eller egentligen redogöra för vad som gjorts och tankarna bakom och resultatet – analysen var en del av själva framställning-en.

Anslaget var positivt, slutsatsen och omdömet likaså. Inför konferensen hade ett filmteam anlitats för att göra tv-intervjuer, till exempel med den kände ekonomen Joseph Stiglitz som berömde Islands hantering innan man klippte över till bilder av landets vidunderliga och dramatiska natur. Så ser framgångssagan ut som man ville visa.

IMF ville framställa att Islands hantering av skuldkrisen har varit framgångsrikt. IMF-basen Christine Lagarde sade också nyligen att islänningarna agerat “imponerande”. Men än har hon inte dristat sig till att kommentera själva krisen.

På konferensen gjordes inte det riktigt stora och tydliga konstaterandet, utan ekonomer och expertisen förstod ändå det outtalade: framgångarna berodde inte på IMF utan uppkom trots IMF.

I mars 2009 fick islänningarna gå till valurnorna för att rösta om skulderna skulle betalas omedelbart eller skjutas upp – de valde en avbetalningsplan. Värdet på den isländskan kronan sänktes ytterligare när utgången av omröstningen innebar att de mest drakoniska åtstramningar kunde undvikas. Men när folket sagt sitt hade IMF inte mycket att sätta emot.

I dag börjar Island långsamt att resa sig efter krisen. Den egentliga lärdom landet drar är att genom att undvika den ekonomiska politik som IMF förordade kunde man resa sig snabbare. I dag har inte landet heller några ekonomiska åtaganden gentemot IMF.

I perioder har IMF fått kritik för att den ekonomiska politik de förordar inte har någon stor framgång. Just Joseph Stiglitz, tidigare chefsekonom på IMF:s systerorganisation Världsbanken, har varit en av fondens största kritiker. Åtstramningarna som nu tvingas på Europa har han kallat självmordspakter.

Grekland har försökt följa Islands väg. I stället för att brutalt skära i statsutgifterna föreslogs att grekerna själva skulle få välja om plågan skulle vara utdragen eller snabb. Men efter påtryckningar från trojkan EU, ECB och IMF tvingades premiärminister Giorgos Papandreou ställa in omröstningen och i parlamentet blev det en misstroendeförklaring som han inte klarade sig ur. Islands väg fick man inte gå var slutsatsen.

När IMF granskats har det konstaterats att många felaktiga beslut har tagits genom åren – något både fondens kritiker och förespåkare håller med om. Men ingen har räknat ut vad alla felaktiga beslut kostat i termer av förlängt lidande och möjlig död sedan fondens start år 1945. Om det skulle beräknas torde man finna att den största skulden hålls inte av någon stat. I termer av moral är den Internationella valutafonden mer skuldsatt än skuldkrisens Europa.

Organisationens varierande framgångar är också anledning till varför en nedläggning flera gånger har föreslagits och diskuterats – så sent som för bara några år sedan. När den debatten fick fart uppenbarade sig skulderna i Europa och krisen var ett faktum. Och då skred IMF-ekonomerna genast till handling. â– 

EMANUEL SIDEA