2013 12 05 – H&M i Etiopien

2013 12 05 – H&M i Etiopien 2018-02-02T14:26:39+00:00

H&M:s nya låglöneparadis

Kina har blivit alldeles för dyrt och i Bangladesh hårdnar kraven. Nu satsar H&M på storskalig produktion i Afrika. Veckans Affärer har besökt byn i norra Etiopien som upplever en textilboom tack vare den svenska klädjätten – och den “svenske” schejken och mångmiljardären Mohammed Al Amoudi.

(Veckans Affärer 5 december 2013)

Bussarna med textilarbetare åker in genom fabriksportarna några minuter innan dagsskiftet börjar. Från den intilliggande flygplatsen återvänder morgonplanet i riktning tillbaka mot Addis Abeba, cirka femtio mil söderut. Härifrån till gränsen mot Eritrea i norr är det bara femton mil.

Solen skiner över Mekele i norra Etiopien och trots den tidiga timmen sticker det skarpa solljuset i ögonen på Selemwait Kido, några hundra meter från textilfabriken.

“Jag gillade mitt jobb, arbetsförhållandena var bra och jag jobbade där i två år”, säger 20-åringen.

Hon började på divisionen för klädproduktion, MAA Garment, där fick hon en månadslön på 350 birr, motsvarande 120 kronor.

När Selemwait Kido fick möjlighet att avancera på företaget till divisionen för textilproduktion tog hon chansen.

“Det var bra, ett lite tröttsamt arbete tills jag fick erfarenhet. Då gick det bättre”, säger hon och slår fast att det enda dåliga var att lönen var alldeles för låg.

Som maskinoperatör fick hon 450 birr, motsvarande 150 kronor i månaden.

Samtidigt är hon positiv till fabriken som kan ge jobb till dem som inte kommer in på vidareutbildningar.

Själv arbetade hon på fabriken tills för två år sedan då blev hon tvungen att ta hand om sina fyra syskon. I syskonskaran är hon äldsta dottern vilket förpliktar då varken hennes pappa eller mamma jobbar häromkring.

“Eftersom jag är kvinna får jag ta hand om hemmet”, säger hon och blickar ut mot de nybyggda vindkraftverken som byggts av franska investerare.

Fabriken och vindkraftverken är två av många tecken på hur utländska investerare i allt snabbare takt satsar på Etiopien. Den svenska klädjätten H&M är redan på plats och har gett större leverantörskontrakt till just denna fabrik – MAA Textile & Garment.

Några kilometer härifrån, i centrala Mekele på en av de stora huvudgatorna, får vi höra att det ska finnas en H&M-butik.

Hur är det möjligt? H&M har självklart ingen butik i Etiopien, men att man ändå kan köpa kläder från fabriken.

Mellan ett internetkafé och en diversehandel, inklämd bakom kaféet hittar vi den oskyltade butiken. Den utgörs av papplådor, en vägg med hyllor och provplagg på galgar. Ett av de tre butiksbiträdena fiskar i lådorna.

“Här har vi det”, säger hon och räcker över en damt-tröja i bomullstrikå. I nacken står det Divided H&M och “Made in Ethiopia”. Trikåtröjan är den typen av volymplagg som hänger i H&M:s butiker i Sverige till salu för 79 kronor. Här kostar det 45 birr, motsvarande 15 kronor.

Textilkapplöpningen till Etiopien pågår sedan några år tillbaka. Textil-, klädes och lädervarutillverkning har av regeringen kallats strategiskt viktiga och därför har också internationella företag försökt lockas hit. Ambitionen är att exporten år 2016 ska uppgå till 1 miljard dollar.

Dit är det långt. Från juli 2012 till juni 2013 var exporten endast 99 miljoner dollar, visar branschsiffror. Förhoppningen är att redan om ett år vara uppe i 500 miljoner dollar.

Pionjärerna var turkar och kineser som redan har fabriker i gång. Dåvarande premiärministern Meles Zenawi bjöd personligen in den kinesiska skotillverkare Huajian Group att påbörja tillverkning.

I september 2011 skrevs avtalet och genast kom kineser inflygande för att sätta ihop produktionslinjen. Tre månader senare, i januari 2012, var verksamheten i gång i frihandelszonen kallad Eastern Industrial Zone, som ligger i området Dukem, fyra mil utanför huvudstaden Addis Abeba.

Huajians grundare och vd:s högra hand är Nara Zhou, som tar emot oss på fabriksområdet.

Kinesiska företag brukar sällan låta journalister göra fabriksbesök. Huajian tillhör undantagen – de till och med skyltar med sina kunder. Här i fabriken tillverkas främst damskor för varumärken såsom Tommy Hilfiger, Guess, Toms och Clarks.

Stora hangarer uppdelade i olika delmoment av tillverkningen. Ett dussintal anställda sköter en maskin som gjuter sulor, ett dussin limmar läderremmar på sandaler, andra staplar skolådor. Tusentals anställda och var man än tittar ser man tusentals par skor.

“Det är sandalsäsong just nu”, konstaterar Nara Zhou och slår fast att det rör sig om kollektioner till våren 2014.

Nara Zhou förklarar att man fortfarande är i en inlärningsfas och pekar på att de kinesiska arbetsledarna kontrollerar kvalitet och att anställda lär sig rätt.

Aaron Kong har redan varit här sedan start och har ansvar för att utbilda personalen som uppgår till 3 000 lokalanställda samt cirka 150 kineser. Han berättar att de anställda arbetar i två skift, men vill inte avslöja deras arbetstider – där går gränsen för transparens.

Lönerna varierar, men Nara Zhou slår fast att de är låga.

“Lönerna här motsvarar en sjundedel mot löneläget i Kina”, säger hon och tillägger att de anställda har förmåner som gratis frukost, lunch och middag.

När vi efter företagsbesöket kontaktar anställda på fabriken blir bilden tydligare. Med baslön plus full övertidsersättning kan de komma upp i 1 000 birr i månaden, vilket motsvarar ungefär 350 kronor.

Enligt Nara Zhou tillverkar fabriken mellan 150-200 miljoner par skor om året. All produktion går på export.

Etiopien är med om en stor omvandling, menar hon och lyfter fram den politiska stabiliteten som viktig. När jag frågar om det verkligen är stabilt backar hon en aning.

“Nåja, Etopien är i varje fall inte i krig”, säger Nara Zhou och tillägger att det är mer stabilt än i många andra länder i Afrika.

Företagets grundare har en militär bakgrund vilket märks på de slagord som pryder fabrikslokalen. Disciplin fostrar dagligen och emellanåt genomför personalen militäruppvisningar.

Företaget har en femårsplan som innebär att man ska bygga en ny industrizon för lätt industriproduktion strax utanför Addis Abeba. Där kommer 30 000 arbetstillfällen att skapas.

“Vi har satt i gång att bygga den. Den ska vara klar inom fem år”, säger Nara Zhou.

Utanför zonen går de stora Bolevägen och Ringvägen – byggda på rekordkort tid av kineserna för snart tio år sedan. En bit utanför Addis Abeba är vägarna inte lika bra.

När ett lass med skor är färdiga fylls mindre lastbilar som körs i riktning mot norr. Långtradare klarar inte av vägen. Eftersom Etiopien inte har en egen hamn körs leveranserna till Djibouti, 77 mil nordöst om Addis Abeba, en färd som tar två dagar. Lasten skeppas sedan via Suezkanalen till Europa.

“Logistiken är en utmaning”, konstaterar Nara Zhou.

Hon hymlar inte med motivet till att kläd- och skotillverkare såsom Huajian söker sig till Etiopien.

“Alla företag söker landet med den lägsta lönen och i Afrika finns de sista platserna i världen”, säger hon.

En halvtimmes körväg från skofabriken har de turkiska pionjärerna sin fabrik. Vid sidan av redan nämnda MAA Textile & Garment som har produktionen i gång överväger H&M att lägga tillverkning hos turkiska Ayka Addis. H&M har tidigare sagt att man vill köpa in en miljon plagg i månaden från Etiopien.

“H&M har gjort sociala översyner hos oss”, säger Geremen Kassahum, chef för social compliance på Ayka Addis, när han tar emot.

“Förmodligen börjar vi tillverka för dem nästa år eller när vår kapacitet blir bättre.”

Geremen Kassahum är 25 år och tog examen för två år sedan. Trots sina unga år har han ett tungt ansvar: att se till att kraven från inköpare efterföljs och att policy och regelverk är på plats.

Han är rutinerad. Etiopiens textilboom har gjort att han varje vecka får visa runt, svara på frågor och förklara de olika momenten på fabriken. Besökarna är utländska investerare, branschfolk, politiker och så klart representanter för internationella klädjättar.

“H&M var här för någon månad sedan”, säger han i förbifarten.

Ayka Addis ägs av två turkar som ursprungligen tillverkade i Turkiet, men de lade ner fabrikerna för att i stället etablera sig i Etiopien. Den första fabriken öppnade här redan 2006, produktionen satte i gång 2008 och då öppnade också väveriet bredvid.

Etableringen har lockat andra att ta efter – det talas om femtio turkiska textilföretag som vill skapa ett kluster.

Geremen Kassahum visar hur fabriken vuxit till dagens så kallade totalintegrerade textilfabrik. Området är enormt: 7 000 personer arbetar i de hangarliknande byggnader som består av spinneri, väveri, färgning, tillskärning, tillbehör, sömnad och tillverkningslinjer.

Maskinerna är av senaste modell men på fabriksgolvet är ljudet öronbedövande. Inom klädtillverkning arbetar hälften av personalen, alltså 3 500 personer, och 80 procent av de anställda är kvinnor. Cirka 150 anställda kommer från Turkiet.

Till skillnad från H&M-plaggen från MAA Textile & Garment anges inte ursprungslandet på plaggen. Varför står inte tillverkningsland på tvättetiketten, frågar jag.

“Jag har aldrig sett det på något vi tillverkat. Det är typiskt oss i Etiopien, ingen vill visa upp att det görs här”, säger Geremen Kassahum.

Fabriken tillverkar på nästan full kapacitet. Ayka Addis har jobbat med ett tyskt varumärke i mer än tjugo år, så de har företräde.

“Efterfrågan är ibland större än vad vi klarar av”, säger Geremen Kassahum.

Han menar att i förhandlingarna med H&M så ligger bollen hos Ayka Addis.

“Vi har uppfyllt 96 procent av de krav som H&M ställer. Att vi inte klarat av det sista beror på att vi har full kapacitet just nu.”

De krav som ställs gäller till exempel hälso- och sjukvård, att anställda ska få helt betald sjukfrånvaro och att övertidsreglerna ska följas. Enligt lagstiftningen medges endast 21 timmar övertid per månad.

“Våra kunder accepterar inte om det är mer, utan att vi ska följa lagen”, säger han.

Andra krav är inom hälsa och säkerhet, att personalen ska ha lämplig skyddsutrustning.

H&M:s inspektörer kontrollerar också att de anställda ska kunna bilda fackförbund som förhandlar direkt med arbetsgivaren. Rent konkret handlar det om företagsspecifika anpassningar.

“H&M ställer krav på att vi inte ska använda vissa kemikalier i textiler, till exempel metanklorid, samtidigt som Tesco och andra accepterar det. Alla har sina egna krav som vi måste följa”, säger han.

Policyn för sexuella trakasserier följs hårt, menar Geremen Kassahum.

“Vi har nolltorelens mot sexuella trakasserier, det spelar ingen roll om man är turk eller etiopier – man skickas hem”, säger han.

När Ayka Addis har korrigerat allt som H&M har synpunkter på kommer en ny kontroll att göras av så kallad social regelefterföljnad.

“Vi tror inte vi har problem med sociala frågor. Vi är redo, men kapaciteten är problemet”, säger han.

I fabriken kommer man snart lägga till tio produktionslinjer, med 34 symaskiner på varje linje kommer kapaciteten utökas en aning. 900 sömmerskor behöver nyanställas inom två tre månader.

Vad som lockar textilföretag från Tyskland, Storbritannien och Sverige är sådant som fri import. Etiopien har frihandelsavtal med EU vilket gör att textilproducenter får en importlättnad som inte erhålls vid import från Kina eller Bangladesh.

Ayka Addis har dessutom fått subventioner av elektricitet till fabriken och tilldelad arealer för fabriken utan att behöva betala skatter. Något som gör att prissättningen kan hållas nere.

Utanför fabriksdörren finns också en stor tillgång på billig arbetskraft.

Geremen Kassahum konstatera att snittlönen bland de anställda är cirka 1 500 birr i månaden, motsvarande cirka 500 kronor.

“Lönen är bättre än hos andra lokala företag”, menar han.

Nyanställda börjar på en baslön på 660 birr eller 220 kronor i månaden, det är till exempel operatörer och städare. Han själv tjänar cirka 5 000 birr i månaden, motsvarande cirka 1 670 kronor.

Men ersättningen är i själva verket högre, menar han, och räknar in förmåner såsom gratis lunch och transport till hembyn – utgifter som om personalen skulle köpa själva gör att förmåner och baslön kommer upp i runt 2 000 birr i månaden, alltså runt 670 kronor.

“Dessutom spenderar de inga pengar här”, säger han.

När Ayka Addis passerat H&M:s granskningar återstår förhandlingar om prissättning.

Där är man redan med Tesco som dessutom accepterat prissättningen. Det återstår att se vem som hinner först.

“Det kan blir att H&M eller Tesco sätter i gång”, säger han.

Klockan är fem på kvällen. Arbetsdagen är slut för skiftet som började vid åtta. Ut från textilfabriken kommer anställda som inte tar företagets buss till Mekele.

Utanför fabriken pratar jag med fyra anställda. Ingen av dem vill framträda med namn – de är oroliga för att förlora jobbet. Men de vill ändå att deras synpunkter ska höras av H&M:s chefer och konsumenter.

En av dem, en 19-årig kille som inte hade tillräckligt med studiepoäng för att komma in på en förberedande skola inför universitetet tog jobb på fabriken. Han jobbar med tillskärning, men han är inte nöjd.

Efter 1,5 år på företaget får han nu 850 birr i månaden, motsvarande 285 kronor.

“Det är för låg lön”, säger han och berättar om karriärstegen på sin avdelning.

Först börjar man som operatör två, sedan operatör tre och därefter handledare.

Han beskriver de tajta dambyxor som man nu tillverkar åt H&M. Som tillskärare skär man ut delarna genom ett antal lager av tyg. Vanligtvis skär han igenom 120 lager, men när mönster ska skäras ut för H&M blir det endast 80 lager. Samtidigt får det inte ta längre tid.

“Det som tar tid är H&M-plaggen”, säger en av tjejerna, som tillägger att det är sådant som arbetsledarna och cheferna reagerar över.

“De blir galna om vi är försenade eller inte når våra produktionsmål”, säger hon.

Arbetsdagen börjar klockan åtta, vid tolv är det en timmes lunchrast och sedan är skiftet över vid fem. De jobbar sex dagar i veckan.

En annan av tjejerna vänder sig mot hur företaget framställs.

“Det är skillnad på vad man säger inne på företaget och vad som man säger utanför företaget. Alla tror att man får bra lön för att man jobbar för schejken. Vi vill ha högre lön”, säger hon.

En av tjejerna har jobbat i sju månader på fabriken. Första halvåret fick hon bara 360 birr i månaden, alltså 120 kronor eller knappt 5 kronor om dagen. Hon säger att det naturligtvis inte går att leva på den typen av lön – inte ens i Etiopien.

De är alla unga och bor hos föräldrarna, annars går det inte att leva på lönen. Sammantaget är de överens om att de flesta anställda tycks vara på en nivå runt den så kallade operatör två och tjänar 850 birr i månaden.

Med andra ord är månadslönerna på fabriken knappt 2 dollar om dagen, den av FN etablerade fattigdoms-gränsen i världen. De är glada över att få vädra sina synpunkter. Men vad säger de till sina chefer?
“Jag vågar inte säga till arbetsledarna eller fackförbundet”, säger en och får medhåll från de tre andra. En tjej inflikar: “Det finns ett fack men de har ingen effekt, ingen lyssnar på dem. Så vi är rädda för att prata.”

Jag berättar om H&M-tröjan som de tillverkar, som inne i staden säljs för 45 birr, motsvarande 15 kronor, och i svensk butik kommer att säljas för förmodligen 12 dollar eller 79 kronor.

“12 dollar? Oj, det är allt för stor skillnad mellan vad vi får i lön och vad kunderna betalar när det går på export”, säger en av tjejerna.
Tjejen som bara jobbat i sju månader inflikar: “Shejken får alla pengar, vi får inte ens en t-tröja gratis.”
En av tjejerna ser ändå en öppning.
“Om det skulle bli mer konkurrens, om ett till företag kom hit, då skulle det kanske bli bättre arbetsförhållanden.”

EMANUEL SIDEA

Bildtext:
– I Mekele i norra Etiopien har H&M funnit ny produktionskraft.
– Selemwait Kido jobbade i två år på den “svenske” schejken Mohammed Al Amoudis fabrik där H&M nu etablerat sig.
– Ta en titt i din H&M-t-tröja, nu kan det stå Made in Ethiopia i den.
– På fabriksgolvet är ljudet öronbedövande.
– Geremen Kassahum ansvarar för att H&M:s och alla de andra leverantörernas krav uppfylls.
– Fabriken är enorm och maskinerna är toppmoderna.

I blågule schejkens fabrik

När familjen Perssons H&M nu etablerar sig i Etiopien görs det tillsammans med en annan känd miljardärsprofil, Mohammed Al Amoudi, schejken och Saudiarabiens näst rikaste som älskar att investera i Sverige.

Fabriken MAA Textile & Garment ägs av Kebire Enterprise, ett företag i Midrockoncernen som kontrolleras av Mohammed Al Amoudi. Den saudi-etiopiske finansmannen, vars förmögenhet uppgår till 88 miljarder kronor vilket placerar honom på plats 65 bland världens allra rikaste, har många svenska kopplingar. Han har fått medaljer av kungen för sina insatser och i perioder har han varit den enskilt störste utländske investeraren i Sverige. I dag kontrollerar han bland annat det svenska bensin- och oljebolaget Preem.

En av hans närmaste män är Fassil Tadesse. Han har ett oansenligt kontor i Addis Abeba. Högst upp i en av bokhyllorna har han ett inramat foto på Mohammed Al Amoudi.

Fassil Tadesse är vd för Kebire Enterprise och ordförande för textilbranschens intresseorganisation, Ethiopian Textile and Garment Manufacturers Association (ETGMA).

Jag frågar om det är Mohammed Al Amoudis svenska kontakter som hjälpte till att fixa produktionsavtalet med H&M.

“Nej, det har inget med honom att göra”, säger han och tillägger att diskussionerna påbörjades redan för ett år sedan.

“Vi lärde känna dem … de kom faktiskt till oss”, säger han och antyder att han som ordförande för bransch-organisationen ogärna pratar om varför just hans företag fick uppdraget.

Fassil Tadesse har mångårig erfarenhet av textilindustrin. Han har läst MBA-utbildningar i England och en kurs i textilkvalitet i Sverige.

“Historiskt har textilindustrin alltid flyttat. Från Iran till Japan, från Japan till Taiwan, och från Korea till andra asiatiska länder och därifrån till Kina. Nu kommer den till Afrika”, säger han och tillägger att skillnaden är att takten ökat.

“Flytten från andra delar av Asien till Kina tog längre tid, vilket gav dem en chans att bygga upp sin kompetens och öka sin kapacitet.”

“Nu håller företag på att flytta runt produktion för att passa sina kunder. Utvecklingsländer har en utmaning i kapacitet och att bygga kompetens. Det är vad vi diskuterar med den svenska företagsgruppen nu.”

Hans fabrik har 1 500 anställda, varav 90 procent är kvinnor, och tillverkar dagligen 7-10 ton textil och 15 000-20 000 klädesplagg. H&M har uppgett att man köper in 15 000 plagg om dagen från Etiopien.

Han vill inte låta VA göra ett fabriksbesök, han förklarar att det skulle behöva godkännas av andra kunder som inte vill framträda i medier. I stället ägnar han sig åt att måla upp hur fabriken ser ut, de skinande nya maskinerna inköpta från Japan och Schweiz.

“Du hittar inte en lika modern fabrik i hela Bangladesh”, säger han.

Han framhåller att det finns flera faktorer till att företag som H&M kommit till Etiopien.

“Låga löner är inte den enda konkurrensfördelen. Etiopien är ett land som kan odla väldigt bra bomull, dessutom har vi en stor befolkning vilket innebär god tillgång på arbetskraft. Så Afrika har en fördel vad gäller land, textil och arbetskraft”, säger han.

“H&M är strategiska, de lägger inte alla ägg i samma korg utan letar efter olika leverantörer runtom i världen.”

“Men det är inte bara H&M som är intresserade. Det svenska företaget Kappahl pratar vi också med. De vill också lägga produktion hos oss.”

Enligt investmentbanken Bernstein är enhetskostnaden för klädproduktion i Etiopien mindre än hälften av nivån i Kina baserat på senaste tillgängliga data från år 2011.

Fassil Tadesse beskriver löneläget på sin fabrik i förhållande till andra marknader.

“Lönerna är mer eller mindre på samma nivå som i Bangladesh”, säger han.

EMANUEL SIDEA