Helig allians i Italien

(Veckans Affärer 4 okt 2012)

KLUNGOR AV ITALIENARE BUADE OCH SKANDERADE nedlåtande ramsor när den svarta bilen for förbi. Nära fönsterrutan satt Silvio Berlusconi, sammanbiten tittade han ut och höll upp högerhanden till hälsning. Romarna höll upp skyltar som han kunde läsa när bilen passerade: “Game over”. En ljummen lördagskväll i november var spelet över. På tisdagen samma vecka hade Berlusconi misslyckats att få den nödvändiga röstmajoriteten. Denna lördag hade parlamentet godkänt en ny budgetlag. Misstroendeförklaringen var total och Berlusconi lämnade in sin avskedsansökan samma kväll.

Italien har efter Grekland Europas största statsskuld, och med hans avgång hade skuldkrisen fällt ytterligare en premiärminister.

Silvo Berlusconi var den italienske politiker som i modern tid suttit längst på sin post – nästan nio år. Först en kort period 1994, följt av de långa åren 2001-2006 och

2008 till 2011. Faktum är att hans inträde i politiken byggdes på en grund av ekonomisk kris. Så sent som 1992-1994 befann sig landet i ett läge skrämmande likartat dagens. Den misstrodda och politiskt paralyserade regeringen avgick mitt i en ekonomisk kris där statens statsskuld hade ökat till hisnande 120 procent av BNP. Investerare trodde inte att staten skulle vara förmögen att behålla valutan och klara sina åtaganden gentemot långivarna. Lösningen var att tillsätta en teknokratisk premiärminister – en tidigare centralbankschef.

Nära tjugo år senare upprepade sig händelseförloppet: politiken sattes åt sidan och med stöd från de stora partierna tillsattes en teknokratisk regering i november 2011 ledd av Mario Monti, med syftet att reformera främst ekonomin men också de politiska institutionerna och rättssystemet.

Snart ett år har passerat sedan Berlusconi lämnade den politiska arenan. Nu i efterhand har många ställt sig frågande till hur Berlusconi ändå lyckades bli den som i modern tid satt längst vid makten. Paradoxalt nog skedde det i samarbete med de som stod för dygdighet och god moral. Genom katolska kyrkan fick han ett massivt stöd. I gengäld erbjöd han sig att blockera reformer som kyrkan bannlyst, till exempel äktenskap mellan homosexuella, provrörsbefruktning och andra steg som tagits i andra europeiska länder. Dessutom återinförde han år 2005 en skattebefrielse för kyrkans kommersiella fastigheter. Enligt en uppskattning sparade kyrkan 700 miljoner euro när skatterna inte längre behövde betalas.

Frågan är varför den ekonomiska krisen 1992-1994 inte användes bättre och till att göra fler reformer. Särskilt när den nuvarande krisen i Italien egentligen är en fortsättning av den föregående.

Svaret tycks vara mångtydigt och till stor del handlar det om de politiska tjänster och gentjänster som utmärkte Berlusconi. Kärnan bakom hans ideologiska “Berlusconism”, som det har kallats, var att bygga en upp politisk mur kring sig som ingen annan skulle kunna ta sig över. Även de som tänkte kopiera hans ränkspel och taktik skulle kunna uppnå samma sak. Och just den typen av kortsiktighet och politiskt spel, anser bedömare, förhindrade stora ekonomiska reformer. Bara Haiti och Zimbabwe hade lägre tillväxt än Italien under förra decenniet. När han avgick i slutet på 2011 var det Mario Monti som partierna fick samlas kring. Berlusconi fick rätt i att ingen politiker kunde ersätta honom. Det krävdes en teknokrat. â– 

EMANUEL SIDEA

FAKTA/ BERG AV SKULD
Skuld/BNP PROCENT
Grekland; 165
Italien; 120
Portugal; 108
Storbritannien; 86
Spanien; 69
Tyskland; 81
Frankrike; 86
Finland; 49
Sverige; 38
Norge; 29
Snitt eurozonen 87