Fort Europa under belägring
(Veckans Affärer 25 okt 2012)
“Hade jag vetat vad som väntade mig i Europa skulle jag aldrig ha flyttat. Men jag kan inte vända tillbaka. Det finns ingen väg tillbaka för mig.”
35-åriga Salma Rahman har bott och arbetat både i Sverige och Storbritannien de senaste elva åren. När hon fick avslag på sin asylansökan gjord hon som många andra – hon gick under jorden. Sedan dess lever hon i Europa, men inte på papperet.
Salma Rahman hör till den grupp papperslösa invandrare som det inte har talats särskilt mycket om under den pågående diskussionen om eurons framtid och skuldkrisen i Europa.
De tusentals personer som dagligen försöker ta sig in genom den gräns som EU årligen lägger flera miljarder kronor på att bevaka har inte tilldragit sig intresse. Bara när fullastade båtar i Medelhavet sjunker eller kroppar flyter i land vid Europas strandkant blir det svårt att skyla över nyheten. Salma Rahman kom till Sverige och tvingades till ett skenäktenskap. Så starkt ville hon vara kvar. För många som beger sig mot vår del av världen har skuldkrisen och pressen på euron inte haft en avskräckande effekt. Däremot tanken på en framtid i sitt hemland som av olika skäl är frånstötande. Väl innanför Fort Europa blir de flesta – om inte alla – nekade asyl och förpassas till att leva ett liv i skuggan av européerna.
”Ditt liv är: Vakna, gå till jobbet, tänka på nästa jobb, komma hem, laga lite mat och äta, ringa ett samtal, sova och vakna igen. Inga kompisar, ingenting. Ett jävla liv…”, säger Salma Rahman, som intervjuas av Rebecka Bohlin i reportageskriften ”De osynliga” och som i själva verket heter något annat.
Hon var tre år i Stockholm, hade en rad olika svartjobb. Tjänade 25-30 kronor i timmen. Men flyttade sedan till London där hon nu slåss för att få papper på sin existens samtidigt som jurister har skinnat henne på åtminstone 60 000 kronor. Vem ska hon klaga hos?
I debatten om skuldkrisen har papperslösa flyktingar betraktats som en oprioriterad fråga. Vid sidan om bankunion, räddningspaket, Grekland och Tyskland, skatter och åtstramningspaket måste även migrationen få sitt utrymme.
Särskilt som det även inom Fort Europa är stora migrationsrörelser, med utvandring från skuldtyngda länderna till de länder som uppfattas som mer välmående.
För snart tio år sedan oroade sig Europa över den polske rörmokaren som skulle ta de franska jobben – rörmokaren har i vilket fall vänt hem.
Litauen hade för inte så länge sedan 3,7 miljoner invånare. Nu är de 3 miljoner. Hög arbetslöshet och drömmen om bättre liv har satt dem i rörelse.
I Stockholm har stödverksamheten Crossroads nyligen satts i gång. Det syftar till att slussa in nyanlända européer som använder sin EU-stadgade rätt till fri rörlighet. Och kanske är möjligheten att fritt få röra sig inom unionen värt Nobels fredspris. Men Europas union bör inte skilja på de som har papper och de som inte har.
EMANUEL SIDEA bevakar utvecklingen i Europa. I höst kommer hans bok ”Skräck och avsky i euroland”.