Fiskelycka att hyra

Florida är ett paradis för amatörfiskare – det visste redan Hemingway. Följ med när VA:s utsända chartrade en båt och väntade på napp.

(Veckans Affärer 17 januari 2013)

Vad som hamnade på kroken spelade mindre roll, bara det var stort. Båten guppade fram i en mild fart, solen tittade fram och vi for allt längre ut till havs.

Enligt kaptenen låg Bahamas lite längre bort, kanske var det som skymtade i horisonten en av öarna. Intill såg jag en regnbåge – eller bara en mångfärgad hägring som gjorde sig påmind från båtturen natten före.

Mitt i natten hade jag och fotografen Joachim Lundgren åkt ut med en man som vi precis lärt känna. Han kallade sig för Francis “Frank” Morgan och sa att han var bankiren JP Morgans barnbarn.

Uppdraget från VA-redaktionen i Stockholm var glasklart: åk till Florida, ta en båt och fiska, gör som Ernest Hemingway, den gamle och havet och hela grejen.

Vi hade lyssnat extra noga på Hemingwaydelen och vår gamle vän dry martini i antal omgångar hade lett oss till den helt nya bekantingen, mannen som kallade sig JP Morgans barnbarn. På baren visade han upp sitt id-kort, jodå han hette faktiskt Francis Morgan. Det räckte inte. “Vad tycker du om Malcom Gladwell”, frågade jag honom samtidigt som han storslaget bjöd laget runt i baren som hade stängt men personalen höll öppen för hans skull.

Tänkte att lackmustestet måste vara om han ogillar Gladwell, som jag mindes hade skrivit någorlunda kritiskt om JP Morgans familj.

“I don’t know him. I don’t care”, sade Frank Morgan och sedan rabblade på om vilka investmentbanker och mäklaravdelningar han hade jobbat på, affärer han gjort och inte gjort, vinsterna han skapat och förluster han undvikit. Obskyra händelser med bolag vars namn var välkända.

Plötsligt föreslog han – som den stora Gatsby han försökte vara – att vi skulle åka hem till honom och ta hans motorbåt ut på en tur i natten.

Sagt och gjort. Efter en snabb tur med BMW-cabrioleten hamnade vi ombord hans båt. En hyfsad stor sak mätt med svensk måttstock, men knappast i JP Morgan-storlek.

Några timmar senare blev natten till morgon och vi var ute till havs igen – med den där regnbågen framför oss, eller om det var hägring.

Matrosen som följt med båten vi hade chartrat snackade om Bahamas. Han hade aldrig varit utanför USA, sade han också. Han halade fram ett spö, satte ner det i hållaren. Ett nytt och så fortsatte det. Småfisken vi hade fått upp krokade han på som bete.

En stund senare skymtade en svartfärgad fena på havsytan. Äntligen en trofé.

“T-shark! T-shark”, ropade kaptenen från sin våning ovanför.

Det blev fart på Bahamaskillen när han hajade att det var en hammarhaj på kroken. Försökte hala, dra, hala och dra. Lika snabbt som den var på betet förlorades hajen. Försöket misslyckades.

Sedan hände inte mycket. Vi åkte fram och tillbaka.

Vattnet var kallt, sade kaptenen till försvar varför vi inte fick upp något. Det blåste lite grann, i solen var det 30 grader. Skönt och behagligt, det spanades ut över havet i timmar.

Sedan kom ett rop. Det var kaptenen. Nu var det inte jag som stod närmast spöet utan fotograf Lundgren som satte av och började hala in firren. Dra, hala, dra, hala.

För att lättare få upp fisken behöll båten sin fart och vi närmade oss alltmer land. Några poliser från något som tydligen var klassat som skyddsområde ropade åt oss att vända. De spände upp sina hölster för att ta upp vapnen. Till slut höll kaptenen upp sina händer, ropade “sorry” och vände båten ut till havs igen, allt medan firren halades in.

Och upp kom den – en barracuda som mätte 80 centimeter. Inget som gick att äta och knappast i en prestigestorlek att hänga upp på väggen.

Bahamaskillen försökte få liv i den, öste havsvatten över den för att se om den vaknade.

Tio minuter senare kastades den över bord. Den sjönk.

Spanade ut över havet – om vi bara hade fått den där hammarhajen, då hade vår fiskelycka varit gjord.

Och mannen som påstod sig vara JP Morgans barnbarn, hur var det med honom?

Han visade sig vara en bluff. Vem han egentligen var, det är en annan historia. â– 

EMANUEL SIDEA

FAKTA/ Så funkar fisket i Florida

FLORIDA ANSES VARA ett paradis för sportfiskare och i alla större marinorna längs kusten finns båtfirmor som erbjuder fiske. Några timmar, dagsturer eller ännu längre.

Det kan vara svårt att via internet navigera sig till en seriös aktör. Ett tips är att anlita ortens främsta aktör – kolla med turistbyrån. Eller boka fisketuren genom ditt hotell. De flesta stora hotell har bra avtal med seriösa aktörer. Fråga vilka bestämmelser för vilken fisk och mängd som är tillåten vid tillfället.

Priset varierar. I grupp om 7-8 personer kostar det cirka 500 kronor per person för några timmars fiske. Att chartra en egen båt med en kapten och en fiskare kostar cirka 4 500 kronor för fyra timmar. Det finns billigare paketerbjudanden och ju fler man är desto billigare blir det per person.

Bildtext:
– NAPP TILL SLUT. VA:s reporter Emanuel Sidea och fotograf Joachim Lundgren.
– TURISTNÖJE. Att chartra en båt kostar 4 500 kronor för en förmiddag.