Fingerprint Cards

Fingerprint Cards 2017-12-12T20:59:09+00:00

FIRMAFESTEN

Kursraketen Fingerprint Cards har förvandlat hundratals svenskar till miljonärer. Härom veckan samlades bolagets mest trogna supportrar till ett märkligt party – förlåt årsstämma – i Göteborg.

(Publicerad i Affärsvärlden 25 maj 2016)

Förmiddagssolen skiner över Göteborg men missnöjet är stort eftersom ingen öl har serverats ännu. Ett tiotal män står i en glashiss på hotellet Gothia Towers. En av dem trycker på knappen till 23:e våningen där skybaren ligger. Inget händer.

– Vi är väldigt törstiga, säger Andreas Engebrethsen, som är i 30-årsåldern och jobbar som personlig assistent.

– De sa att hissen börjar åka när de öppnar restaurangen.

Han är från Falkenberg och aktieägare. Det visar sig att männen i hissen har rest hit, från Stockholm, Karlstad och Östersund för att gå på Fingerprints årsstämma som ska äga rum i den intilliggande mässhallen om bara några timmar. På nätet har en 40-årig man som kallar sig för Crowhater, men som alla i Göteborg kallar för Kråkan, kallat till träff på 23:e våningen inför stämman, en sorts förfest, skulle man kunna säga. I hotellobbyn har ett 30-tal personer som alla vill dricka öl redan samlats, men planen visar sig svår att genomföra.

Andreas Engebrethsen, med barndomskompisen Christoffer Sönnby, som jobbar med it, är två av dem som hörsammat inbjudan till uppvärmningen. Till slut går hissen i gång och några minuter senare tar en överraskad barchef emot männen som väller ut. Fler ansluter från två andra hissar. Någon enstaka kvinnlig pensionär finns i sällskapet, annars bara män i medelåldern. Församlingen utgör den hårda kärnan i en ägarkrets som i medier har kallats ömsom “Fingerprint-sekten” och “aktiehuliganer” för sitt nitiska försvar av bolaget, affärsidén och framför allt aktien. Men just nu tycks de i första hand förenas av ett monumentalt ölsug. Skaran verkar inte ledas av någon och den rör sig makligt framåt mot baren. Tills chockbeskedet kommer.

– Baren byggs om och öppnar först klockan 17, säger barchefen.

Suckar. Några som har bokat lunchbord i restaurangen släpps in, övriga lommar till hissarna och baren på bottenvåningen.

– Fiasko, skriver Kråkan på Twitter där han följs av över 5 000 av bolagets supportrar.

Vid ett bord sätter sig Andreas Engebrethsen och Christoffer Sönnby. Patrik Andersson, en snickare från Varberg, ansluter sig. En kemist från Mölnlycke sätter sig intill efter öppningsfrågan: “Är ni också Fingrets vänner? ”

– När kom ni in? Vilken nivå köpte ni på, undrar kemisten.

Alla delar ivrigt med sig av sina historier. Hur de upptäckte aktien och varför de överhuvudtaget letade efter en aktie som de trodde på. Det låter inte så lite frireligiöst, som att vara en sökare och till slut finna frälsningen hos Jesus Kristus. Särskilt som de under samtalet hela tiden refererar till en JC. De syftar på Johan Carlström, bolagets störste ägare, förre vd och den som har omdanat Fingerprint till dagens bolag. Han avgick som vd sedan han åtalades förra året, misstänkt för insiderhandel på sju punkter. Rättegången väntas dra i gång tidigast efter sommaren.

Patrik Andersson avfärdar åtalet mot JC.

– Han har agerat konstigt. Kanske kringgått lagen, men det är nog inte olagligt. Det är nog som med vd:n på Swedbank, han tvingades avgå och när de utreddes visade det sig inte vara något, säger han.

– JC står ju därborta, säger en av dem.

Nackar sträcks och blickar riktas mot ett 40-tal minglande aktieägare. Nära baren står en storväxt karl med skinande blankt, renrakat huvud. Carlström har via ett ägarbolag som han samäger med ett par personer en stor position röststarka aktier, cirka 16 procent av rösterna. Kapitalandelen är knappt 2 procent och posten är i dag värd drygt 600 miljoner kronor.

Näst största enskilda aktieägare är Fingerprints vd Jörgen Lantto, med drygt 1 procent av rösterna och aktier värda knappt en halv miljard kronor. I närheten av Carlström står Kråkan; även han med trimmad skalle, klädd i kostym, lila skjorta med vit kontrastkrage. Hans aktier är värda runt en kvarts miljard.

– Va! Är det han som är Kråkan, utbrister Andreas, och när några av männen beger sig ditåt tillägger han:

– Äh, jag är ingen groupie.

* * *

KRÅKAN ÄR INFLYTELSERIK i Fingerprints ägarkretsar. Många lyssnar på hans synpunkter på nätet och nu i baren. Aktieägare står i en klunga runt honom – han håller monolog. I ena handen har han en guldfärgad presentförpackning, den har han fått som tack från en småsparare. Kråkan har underbyggt sin makt genom initierade, välbyggda och ofta långa inlägg på aktiefora, Twitter och en stängd Facebookgrupp där cirka 2 700 medlemmar diskuterar Fingerprint. Senare får även jag ett erbjudande om tillträde till Facebook-diskussionen, men det dras tillbaka när det framgår att jag är journalist.

– Jag vet inte om jag vågar, säger en 50årig före detta snowboardstjärna. Du får fråga Kråkan i stället. Eller Smartcard.

Smartcard är alias för en annan inflytelserik person på sociala medier. Över nya öl berättar Andreas Engrethsen att det var just på aktieforum på nätet som han och Christoffer hittade Fingerprint-aktien för tre år sedan. De letade efter en aktie med potential och det fanns enormt mycket material att läsa: enbart på Avanza finns en kvarts miljon inlägg om Fingerprint.

– Under en vecka läste jag alla inlägg som Kråkan hade skrivit de senaste tre åren, säger Andreas. Det tog mig säkert 20 timmar. Men aldrig skrev han “köp aktien”, utan bara grundliga analyser.

Det tindrar i ögonen på männen. Av öl men mest är det nog lycka över investeringarna. De senaste tre åren har aktien stigit med 2 000 procent. Aktier som köptes för 100 000 kronor i mitten av maj 2013 är värda mer än 2 miljoner kronor i dag.

Fingerprint är börsens nyaste storbolag. Bolaget utvecklar fingeravtryckssensorer för mobiltelefoner – framtidens säkerhetsmetod. Snart ska det även bli smarta kreditkort med fingeravtrycksensorer. Men ägarna har fått vänta länge på framgångarna. Under många år talades det om att tekniken stod nära ett genombrott men inget hände och aktien harvade på låga nivåer. Nyemissioner följde på varandra och ett tag var det nära att Fingerprint skulle läggas ner. Och när försäljningen väl började komma i gång var det inte det som bolaget blev känt för, utan en räcka skandaler. Dels ett fejkat uppköpserbjudande på bolaget, men också en insiderdom och sedan förra hösten alltså misttankar om fler sådana. Flera har fått avgå, inklusive vd Johan Carlström.

Men när helårssiffrorna var dessa en sensation: omsättningen, som i åratal skvalpat på några tiotal miljoner kronor, var plötsligt 2,9 miljarder kronor för helåret. Försäljningsökningen berodde på att kinesiska mobiltillverkare hade implementerat fingeravtryckstekniken i sina mobiler. I början på 2016 handlades aktien på runt 600 kronor, i dag ligger kursen en bit över 500.

Kråkan och Smartcard förklarar att de har tagit långa positioner och i mer än ett decennium talat om att Fingerprint en dag ska bli ett storbolag. Och nu har de fått rätt. Runt sig har Kråkan ett antal aktieägare. De lyssnar, kastar in någon fråga, och så fortsätter han sin monolog. Smartcard frågar från vilken tidning jag kommer.

– Från Affärsvärlden? Det är tur att de inte skickade Jonas Elofsson. Han hade fått en känga.

Elofsson har tidigare skrivit kritiska artiklar om Fingerprint, bland annat om den närmast fanatiska supporterskarans kompromisslösa hyllande av bolaget på nätet, men också om ledningens omfattande handel i den egna aktien. Många aktieägare på stämman anser att medierna har rapporterat felaktigt om bolaget. De delar som journalisterna har kritiserat har inte varit korrekta, enligt Kråkan. Han menar att det bitvis är väldigt tekniskt när det kommer till bolagets innovationer och att man därför bör lyssna på dem som har bättre förståelse för tekniken.

– Det är en sak att ha fel, men då måste man vara redo att göra ändringar, om någon påpekar det, säger Kråkan till mig när jag frågar om hans relation till journalister.

Smartcard påpekar att det borde även aktieanalytiker på investmentbankerna göra – att de låter bli kan bero på olika saker.

– Som när Carnegie skriver att Fingerprints konkurrent, Next, har en bra teknik när alla vet att Fingerprints är bättre. Sedan vill de inte förklara varför Next skulle vara bättre – då blir det inte trovärdigt. Kanske det har att göra med att Carnegie också har i uppgift att sköta Nexts nyemission?

Kråkan och Smartcard vill inte framträda med sina riktiga namn i Affärsvärlden eller andra medier – av säkerhetsskäl, även om de flesta runt bolaget vet vilka de är. Fram till för bara något år sedan levde de vanliga liv. Bägge är i 40-årsåldern, Kråkan jobbar som it-chef i Göteborg, Smartcard är skomakare från Enköping.

Bolagsstämman ska snart börja.

– Jag får lite, säger Kråkan och dricker ur Smartcards halvfulla ölglas, sedan beger de sig mot mässhallen.

* * *

SOLEN SKINER IN genom fönstren på Svenska Mässan och de över 800 aktieägarna hugger in på kycklingwraps. Några ölstinna killar tar ytterligare en. På andra raden kramar Johan Carlström om Smartcard. De byter några ord, några fotoblixtar går av.

– Det är väl i tio år vi känt varandra, säger Carlström till Smartcard och tillägger:

– Hoppas ni får en trevlig kväll, jag kan tyvärr inte vara med.

Carlström syftar på den efterföljande middagen på 23:e våningen.

Stämman öppnas och vd Jörgen Lantto tar till orda.

– Ingen har väl missat vilket enastående år vi hade 2015. Jag vill tacka aktieägarna för ert starka engagemang. Det är en inspirationskälla för oss som jobbar i bolaget, säger han och får applåder.

Därefter händer något mycket ovanligt för ett svenskt storbolag. Johan Carlström, storägare och insidermisstänkt men utan styrelseplats eller anställning i bolaget, ställer sig i talarstolen och redogör för hur han har lett valberedningens arbete. Även styrelseledamoten Magnus Unger, en långvägare inom näringslivet och med Fingerprint-aktier värda närmare en halv miljard, håller ett anförande.

– Det är ett stycke svensk industrihistoria.

Den fula ankungen har omvandlats till en vacker fin svan, säger han.

Sedan tillägger han att det finns två stora “men”: att bolaget inte lyckats attrahera några stora institutionella ägare, och att det finns brister i kommunikationen. Avsaknaden av institutionella ägare har gjort Finterprintaktien mycket volatil. Den har också hög omsättning på börsen – i oktober förra året var Fingerprint exempelvis den mest omsatta aktien i hela Europa – vilket förstärker svängningarna ytterligare. Daytraders och småsparare reagerar snabbt på nyheter och medieuppgifter, vilket bolaget inte riktigt förmår hantera med tydlig kommunikation – i stället vänder sig investerarna till aktieforum och deras tongivande aktörer för guidning. Unger vänder sig till årsstämman och föreslår att det vid nästa års stämma ska finnas en kommunikationschef med gedigen erfarenhet i ledningsgruppen. Vd Lantto meddelar att rekrytering pågår. Så avslutas stämman avslutas med rungande applåder.

Efteråt berättar Magnus Unger, som länge arbetade nära oljemannen Adolf Lundin, att han i Fingerprint ser en folkrörelse liknande den bland småspararna i Lundinbolagen.

Han upprepar att bolagets ledning måste kommunicera bättre.

– Problemet med kommunikationen har varit att man överlåtit den att skötas av utomstånde. Stora aktieägare har kommunicerat i olika medier, men det är bättre om man har en kommunikatör från bolaget, säger Unger.

Är det lämpligt att valberedningen leds av en brottsmisstänkt?

– Det vill jag inte prata om. Jag vill inte uttala mig om andra aktieägare. Det är inte givande. Jag skulle vilja att medierna fokuserade mer på de duktiga ingenjörerna som har tagit fram en framkantsprodukt.

Hur ställer han sig då till att kritiker och journalister som har belyst negativa sidor av bolaget har fått ta emot hot på nätet?

– Nu läser jag inte Twitter och bloggar, men jag har förstått att en del tydligen uppträder som huliganer. Det är jag naturligtvis en stark motståndare till. Som sagt läser jag inte själv, men jag hör att de kommer med hot och bär sig illa åt. Det är naturligtvis helt värdelöst.

* * *

EFTER STÄMMAN SKA styrelseordföranden Jan Wäreby iväg för att ta Stockholmståget. Jag hinner dock fråga om den unika situationen att ett börsbolags valberedning leds av någon som riskerar fängelsestraff för grova insiderbrott i samma bolag.

– Det är väldigt svårt för oss att styra våra ägare, säger han. Sedan är han misstänkt och åtalad, men det är en legal process som får löpa.

Är det sådana saker som gör institutionella ägare ovilliga att investera i Finterprintaktien? Nej, menar Wäreby och hoppas att bättre guidning och den nya treårsplanen kan bli en lockelse.

– Det är fler banker som börjat analysera oss, då får man en mer stabilitet och bredare uppfattning om vart företaget kan gå. Tillsammans med våra ambitioner för tre år framåt så hoppas vi att det kan hjälpa till att stimulera fler institutionella ägare.

I baren längst ner i hotellet har ett femtiotal aktieägare samlats. Bland andra Anderas, Christoffer, Patrik och ytterligare några grabbar. De har bestämt sig för att ansluta sig till festsällskapet på 23:e våningen. Vi går mot hissarna. Christoffer vänder sig till mig.

– Jag gillar att din kavaj matchar byxorna.

– Du, det kallas för kostym, inflikar Andreas.

I hissen halas en liten whiskeyflaska fram. En hutt, två huttar. Hissen stannar halvvägs, två medelåldersmän stiger in.

– Ska ni ha eller?

Hissen fortsätter upp mot festvåningen.

* * *

– DET ÄR ju lite av en sekt. Folk har varit med länge och gjort sig en förmögenhet på det, säger Martin Gruvelgård.

Han är runt 40, bor i närheten av Östersund och arbetade tidigare inom fritidsförvaltningen i Östersunds kommun. Investeringen i Fingerprint har gjort honom ekonomiskt oberoende.

– Jag är precis en sån som träffat rätt, säger han.

Gruvelgård är omgiven av andra i samma läge som han själv och det märks på humöret i sällskapet. Stora räkmackor beställs fram, solen skiner in genom panoramafönstren och ölen flödar.

Martin Gruvelgård ser sig omkring. Kråkan och Smartcard sitter i närheten, omgivna av mestadels män. Gemensamt för de flesta är att de har ett tekniskt intresse, utbildning eller arbete. Att bolagets främsta supportrar har många gemensamma drag gör inte att man kan dra några slutsatser – eller hävda att det är en sekt, menar Kråkan.

– I så fall kan man säga att journalister också är en sekt. De bor alla på Södermalm, säger han med ett leende.

Han är hövlig och trevlig, en kille man kan ta en öl med – vilket folk gör. Och alla vill skåla med honom. Intill reser sig en blond man i medelåldern ur en soffa och rasar sen i en stor blomkruka. Han krånglar in sig och får fäktas med blomman för att komma ut. Snickaren Patrik Andersson sjunger i ett hörn av baren. Jag tittar på klockan: 21.24. I baren beställer Andreas Engebrethsen två jägermeister-shots. Den ena ger han Kråkan. Skålar. Andreas tackar honom för att han ägnat så mycket tid åt att beskriva bolaget för mindre insatta. Jag frågar Andreas vad han jobbar med egentligen.

– Jag tar hand om en autistisk kille, sen jobbar jag också som snickare ibland, säger han.

Är han och Christoffer Sönnby miljonärer nu, frågar jag.

– Typ, svarar bägge lite kryptiskt.

Klockan börjar närma sig 23 och baren är ännu full av aktieägare. Patrik Andersson har ett tåg att passa och stressar bartendern.

– Ge mig en öl, snabbt! Jag ska till Varberg om en kvart.

En stund senare på herrtoaletten vänder sig Kråkan till mig.

– Är du kvar?

Några killar får syn på Kråkan.

– Jag vill bara tacka så mycket, jag har lärt mig så mycket av dig, säger en man i 35-årsåldern.

Så dyker det upp allt fler killar på toaletten. Alla vill tacka Kråkan för hans råd som gjorde att de köpte aktien. De förenas i en gruppkram. Kråkan ler stort.

Klockan passerar midnatt och en man runt 60 kommer fram och frågar om mitt intryck av dagen. De flesta vet vid det här laget att Affärsvärlden är på plats. Jag svarar att jag är positivt överraskad över den sällskapliga tonen.

– Vi är alla vinnare. Det är en riktig folkaktie, säger mannen och presenterar sig.

Till vardags jobbar han som platschef på en sängtillverkare. På aktieägarlistan ser jag att han äger aktier motsvarande en genomsnittlig årslön.

– Om du skriver och sköter dig så får du en fin säng, säger han och lämnar sin mejladress.

Jag tackar för erbjudandet, men påpekar journalister inte jobbar på det sättet.

– Okej, men det är bäst att du sköter dig ändå, säger mannen och försvinner i barminglet innan jag hinner fråga mer.

Någon minut senare ställer sig en korpulent man med stort vitt skägg framför mig. Han undrar om jag kommer skriva positivt eller negativt. Svarar att jag inte tar någon ställning, bara rapporterar det jag upplever.

– Om du inte passar dig, säger han hyttar med fingret.

Vad menar du?

– Ska jag slänga dig över axeln och visa upp dig för alla?

Sen ger han sig iväg mot andra sidan baren.

På sätt och vis är det lätt att känna sympati för Fingerprint Cards aktieägare. Tidningarna var länge skeptiska både till bolaget och aktien och många månar om att mediernas rapportering inte ska påverka kursen negativt. För hundratals personer, kanske flera tusen, står privatekonomin på spel. Drygt 14 000 personer ägde i höstas aktien genom Avanza Pension (som är Fingerprints kapitalmässigt största ägare, firmans kunder äger tillsammans aktier för nära 3,5 miljarder kronor). Snittvärdet på innehaven var cirka en kvarts miljon kronor. De flesta ligger naturligtvis betydligt lägre än så, men sannolikt finns åtminstone tusentalet Fingerprintmiljonärer, bara hos Avanza. I frånvaro av betydande institutionellt ägande med en längre investeringshorisont finns risken att aktien skulle rasa rejält om alltför många bestämmer sig för att sälja samtidigt. Men stämningen på Fingerprint-stämmans eftersläckning är inte hotfull, snarare finns en skepsis som förstärkts av alkohol. Journalister är inte att lita på. Media var för skeptiskt mot bolaget som nu levererar miljardomsättning. Och nu är tidningarna för stolta för att ändra uppfattning. En trotsig segervisshet skiner igenom bland de vita medelåldersmännen – de fick ju rätt.

Efter bolagsstämman tidigare på dagen sa styrelsemedlemmen Magnus Unger:

– Framgång är sexigt. Därför är Fingerprint sexigt.

Klockan slår ett. En kvinnlig väktare meddelar att skybaren stänger. Men den på bottenvåningen har öppet två timmar till. I maklig takt samlas ett tiotal Fingret-supportrar där.

– Ingen verkar sugen på mer öl, säger Andreas.

Han pekar bakåt på det nu starkt uttunnade sällskapet anfört av Smartcard och Kråkan.

Kråkan är nöjd över dagen. Han tillägger att han är glad över att Affärsvärlden har varit med hela tiden.

– Du är inte som andra journalister, du har verkligen gått in för det här, säger han.

Jag frågar om han och Smartcard ska festa vidare.

– Nä, vi ska nog dra oss. Det har varit en lång dag.

De beger sig mot sina hotellrum. Andreas och Christoffer står en bit ifrån, till synes överraskade över festkvällens hastiga avrundning. ●

EMANUEL SIDEA

FAKTA/ Fingerprint Cards

Grundades: 1997 av Lennart Carlsson. Börsnoterades 1998.

Omsättning 2015: 2 901 miljoner kronor.

Rörelseresultat 2015: 910 miljoner kronor.

Börsvärde (13 maj 2016): 33,4 miljarder kronor.

P/e-tal: 16,5 på förväntad vinst 2016 (SME Direkt).