Europas proteströrelse kan ge oss vår egna arabiska vår

EUROPAS ARABISKA VÅR I land efter land vägrar politiker att uppmärksamma de frågor som befolkningen kräver svar på. Ungdomsarbetslösheten skenar, och även medelklassens trygghet undermineras av finanskrisen.
Samtidigt har företagens vinster aldrig varit högre – som genom trolleri har krisen gått från att drabba företagen till att gynna dem. Över hela Europa håller nu en proteströrelse på att formas, skriver ekonomijournalisten Emanuel Sidea, apropå Johannes Anyurus artikel om Sverige vid avgrundens rand.

(SVT Opinion 19 mars 2013)

För drygt två år satte Mohamed Bouazizi eld på sig själv. Grönsakshandlarens dödliga protest mobiliserade unga runt om i Nordafrika och blev starten på den arabiska våren. I dag, runt om i Europa, ser vi smärre steg som tas i en rörelse för förändring. I Sverige har Reva-projektet och jakten på papperslösa fått nya grupper att mobilisera sig politiskt.

Det vore inte avlägset att påstå att en proteströrelse håller på att formas.

Alla problem som före den ekonomiska krisen drog in över Europa har i dag blivit större och allvarligare. De väljare som i det tysta gav sitt passiva godkännande till politiken, har i dag all anledning att vädra sitt missnöje.

I dag är majoriteten av spanska och grekiska ungdomar utan arbete, och en fjärdedel av de unga i Sverige är arbetslösa – här finns en kraft som väntar på att bli förlöst.

Den viktigaste skillnaden nu jämfört med i början av krisen är att allt fler trillar ut ur medelklassen, och detta sker inte bara i Grekland och Spanien. I 20 av 27 EU-länder är Röda Korset aktiva med att dela ut mat till nya grupper – ofta medelklasshushåll där en eller bägge försörjarna förlorat arbetet.

Johannes Anyuru har här på SVT Debatt varnat för att vi står vid avgrundens rand till följd av migrationspolitiken och polisens Reva-projekt. Men det gör vi även i ekonomisk mening.

De hushåll som förr kunde räknas till den trygga medelklassen tvingas ut. Finanskrisen har med en trollerikonst gått från att vara något som drabbade företagen till att bli något som gynnat företagen. Genom neddragningar av personal och kostnader har de europeiska företagen kunnat säkra sina vinster. Faktum är att de samlade vinsterna aldrig varit högre än nu.

Hur man än räknar på siffrorna är slutsatsen att nationalstater i den globala konkurrensen om att locka företag till sig har urholkat sina egna ekonomier.

Företagen betalar inte skatt i sina hemländer, utan gör det i skatteparadis som Schweiz, Bahamas, Caymanöarna. Huvudkontoren placeras på gynnsamma platser som Dublin, London och Zürich, från vilka man lägger ut produktionen till Kina och andra platser i Asien.

Kvar står nationalstater som tomma skal – med skulder för hälsovård, omsorg och utbildning för sin arbetslösa och åldrande befolkning, och en gräns att skydda från nya utgifter. Skatteinkomsterna ska skyddas i den utsträckningen att människor förs ut med poliseskort och projekt såsom Reva initieras.

När företagen har försökt säkra så höga vinster som möjligt har stater till slut spelat ut varandra. Idag är den giftiga kombinationen en avsaknad av tydliga, politiska visioner och en nedåtgående ekonomi vilket fått en inlåsande effekt: de rikare inkomstgrupperna har cementerat sin förmögenhet, medan de svagare grupperna att kvarstått i sin ekonomiskt underlägsna status. Samtidigt har de utanför i mindre utsträckning kunnat ta sig in, och där har etnicitet spelat en avgörande roll för på vilken sida man hamnat.

Exakt samma inlåsande effekt har märkts på de desperata ropen från europeiska politiker. För hur ska man annars tolka att Europas ekonomiska kris är så allvarlig att den inte kan lösas med politiska medel?

Politikernas politik är en de själva sitter i baksätet på. Oavsett om det gäller Reva, skuldkris, arbetslöshet, näringspolitik eller skattepolitik. Men det allt mer stigande mullrandet på gator, i sociala medier, på debattsidor och runt köksbord är ljudet av de små steg som de många tar för att flytta sig från avgrundens rand.

EMANUEL SIDEA