Englands sak är vår

(Veckans Affärer 18 okt 2012)

Utanför var det en varm och fuktig lördag. Men lokalerna på det stora konferenscentret Tokyo International Forum var så tempererade att deltagarna knappt märkte att Internationella valutafondens höstmöte hade förlagts till Japan den här långhelgen i oktober. Finansminister Anders Borg hade smitit ifrån för att ansluta sig till en annan konferens med enbart svenska deltagare. Journalister från Sverige ringde in till telefonkonferensen med finansministern som befann sig i Tokyo.

I luren släppte han bomben som sedan också upprepades i intervjuer med journalister på plats i Tokyo: Grekland borde lämna euron och att de finansiella systemen är förberedda på det. Det blev en internationell nyhet att den svenske finansministern förespråkade en “grexit”.

Under skuldkrisen har Sverige hållit en lågmäld profil. Förutom att krisen inte varit svensk har man dess-utom inte varit del av skuldproblemen i sådan stor utsträckning att någon tagit notis om det välmående landet i norra Europa. Men nu valde Anders Borg att kliva fram i Tokyo och berätta om hur Sverige ser på europroblemen.

Vad han gav uttryck för var egentligen inget nytt.

Efterdyningarna av problemen kommer att leva kvar i många år framöver, minst ett decennium. Det är alla över-ens om. Vilket också har gjort att de tio länderna utanför valutaunionen har velat att någon ska ta på sig ledartröjan.

Den största EU-ekonomin utanför valutaunionen är Storbritannien följt av Polen och därefter Sverige. Polen med sin närhet till Tyskland har valt att liera sig just med sin granne. Därför har det i London funnits ett stort intresse för att man tillsammans med Sverige ska finna sätt att samarbeta, och tillsammans få med sig de andra länderna för att agera som motvikt i EU-debatten.

När lösningar på problemen diskuterats har Tyskland och Frankrike lett debatten med förslag kring finansskatt, bankunion, växande budget och ökad federalism. Eftersom lösningarna utgår från euroländerna har det funnits en oro över att de kan missgynna länderna utanför valutaunionen.

Storbritanniens premiärminister David Cameron har själv tidigare meddelat att man kan blockera EU:s kommande långtidsbudget om inte Europa tar till sig hans synpunkt på att budgeten är för stor.

EU-kommissionens förslag till långtidsbudget för åren 2014-2020 uppgår till drygt 1 000 miljarder euro. Även om det bara mot-svarar drygt 1 procent av medlemsländernas samlade BNP är det ändå en ökning med cirka 7 procent jämfört med den förra budgeten för åren 2007-2013.

Sverige har haft en hållning som ligger nära den brittiska gällande den nya sjuårsplanen för EU:s budget. Man har sträckt sig till att acceptera att Sverige inte ska betala mer än vad man gjorde förra perioden – en kritisk hållning som även britterna står bakom.

Trots att den svenskbrittiska alliansen varierat i intensitet – ena dagen har man varit enig om att liberalisera posttjänster, andra dagar har man haft motsatt uppfattning om regleringen av arbetstider – tycks det nu finnas en vilja att hitta en gemensam grund. Bägge länderna har en skeptisk hållning inför att den EU-politik som nu förs om att i allt större utsträckning förflytta makt från nationella parlamentet till EU-institutioner.

Därför kan man tyda Anders Borgs hårda utspel om “grexit” att han inte framöver räds skarpare markeringar mot euromakthavarna. Hos David Cameron har det tänt förhoppningar om möjligheten att forma en svensk-brittisk bastion. Sveriges goda rykte om finansiell hushållning, budgetpolitik och ekonomi gör Anders Borg till en attraktiv partner.

Budskapet från Tokyo kan tolkas som att det är på tiden att London och Stockholm närmar sig varandra. â– 

EMANUEL SIDEA