Emma finns inte bara i fantasin (även om politikerna vill tro det)

(Publicerad i “Dom kallar oss slackers”, Tromb, 2006)

Emma Andersson har aldrig vunnit Expedition Robinson. Faktum är att hon är som vem som helst. Arbetslös. Och snart bostadslös. Det här är en helt vanlig dag i hennes liv.

Emma sitter framför datorn i sin andrahandslägenhet i Stockholm. En liten tvåa som hon delar med sin kompis Klas. Hon söker på hitta.se.
“Det finns 1 100 personer som heter Emma Andersson bara i telefonkatalogen” säger hon. “Det är inte så att man känner sig unik direkt.”

Emma sitter mycket framför datorn. Det säger både hon själv och hennes kompisar.

“Det här det absolut bästa köp jag någonsin gjort” säger hon och klappar om tangentbordet. Emma kör igång ett avsnitt av The O.C.

Ungdomsserien utspelar sig i lyxområdet Orange County i Kalifornien.
“Jag fastnade för serien när en kompis på jobbet brände en skiva åt mig med några avsnitt” säger Emma.

I avsnittet kämpar huvudpersonen Ryan för att bli accepterad av sin flickvän Lindseys familj, men patriarken Caleb är inte så välvilligt inställd.

Serien fungerar som underhållning och tidsfördriv. En möjlighet att få hoppa in i någon annans tillvaro, se hur den personen klarar av betydligt svårare problem än de egna. Inspirationen och tillfredsställelsen som lösta problem ger flyter ihop med den upplevda världen. Känslorna är de samma.

Kanske behöver man drömma sig in i någon annans framgång i någon annan värld när man själv inte lyckas ta sig framåt. Likt Emmas verklighet står kampen i OC mellan någons vilja och andras avsikter.
Den här dagen har börjat ungefär som vanligt.

Väckarklockan i Emmas mobil spelar upp låten NYC kvart i åtta. Hon stänger av larmet, samlar sin smutstvätt och går ner till tvättstugan. Sedan ställer hon sig i duschen och duschar länge i väldigt varmt vatten. När hon torkat håret startar hon datorn och surfar in på platsbanken för att kolla vilka nya jobb som annonseras.
“Jag tycker att det är viktigt att gå upp tidigt, att inte tappa det” säger Emma. “Sedan söker jag kanske tre jobb om dagen.”

Klockan elva är tvättiden slut och hon har precis ätit lunch. Potatis med ägg och fiskpinnar.

Något efter tolv är hon på arbetsförmedlingen i gallerian vid Globen. På avstånd är utsikten vacker med rök ur skorstenar. Närmare fönstret syns det grå industriområdet. Stämningen i lokalen är lika grå.

Det är inte ofta som så många människor tillsammans kan frambringa sådan lågmäldhet. Ingen talar speciellt högt och alla bär sin börda som påsar under ögonen.

Emma är där för att presentera sin skiss till handlingsplan. Men kvinnan som ska slussa henne vidare till rätt handläggare pratar inte med Emma om det.

“Vi är underbemannade, så vi kan inte ta emot någon nu” säger hon samtidigt som hon kliver fram och tillbaka bakom disken och flyttar på pärmar, från bordet till hyllan.

“Välj på femtonde, sextonde, sjuttonde eller artonde mars. Då kan vi ta emot dig” säger kvinnan.

Emma Andersson har ännu inte varit arbetslös i 100 dagar och räknas därför inte som långtidsarbetslös. Även om hon kommer att bli det innan hon träffar sin handläggare på arbetsförmedlingen.

Förmodligen kommer handläggaren att placera Emma i ett arbetsmarknadspolitiskt program. Ett vanligt sätt att putsa statistiken. När man återvänder till jobbsökandet efter att ha gått en söka-jobb-kurs är man enligt arbetsförmedlingens och regeringens definition inte längre långtidsarbetslös. De arbetslösa dagarna börjar om från noll.

I januari minskade långtidsarbetslösheten bland unga med 1 000 personer samtidigt som antalet unga i arbetsmarknadspolitiska program ökade med 2 000 personer.

Regeringen har sedan tidigare satt ett mål på att halvera antalet långtidsarbetslösa unga. Nu har regeringen gett upp ambitionen.

För Emma är det jobbigaste vad andra tycker om att hon är arbetslös.
“Det känns som att lata människor är arbetslösa” säger hon.

“Vad man jobbar med känns väldigt viktigt, och jobb är det första man pratar om. Som arbetslös har man inte så hög status, därför drar man sig för att berätta det.”

Som för alla andra är arbete för Emma inte bara jobb, utan också en viktig social gemenskap. Förutom lön behöver man vara i en miljö där man känner sig meningsfull och har en grupptillhörighet.

Tidigare byggde mycket av Emmas identitet på att hon sysslade med musik, spelade trummor i ett band. Nu ska hon i stället träda in i vuxenvärlden där identitet till stor del skapas genom det arbete man har. Är man arbetslös är man inte någon. Man bara är.

Helst vill Emma arbeta i klädbutik. Men på de anställningsintervjuer som hon varit på har hennes ålder tagits som en osäkerhet, som på senaste intervjun i förra veckan.
“Dom sa grejer som att ’du blir väl inte kvar så länge, ena dagen är man här och nästa i Paris’ och att ’alla drar i dom unga.’ Jag har inte hört nåt av dom efter det.”

Visserligen har hon hamnat i Stockholm av samma anledning som hon skulle kunna hamna i Paris. Det hör till att vara ung. Att få göra de resor man möjligen inte kommer kunna göra om tio eller tjugo år när man är i en annan livsfas.

“Jag tror hela tiden att denna vecka kommer jag få jobb. Jag tänker att detta är tillfälligt. För man orkar ju inte gå runt och tänka ’ingen vill ha mig’. Därför försöker jag peppa mig själv, ’jag kommer att kallas till fler intervjuer.’”

Just nu lever hon på undanlagda pengar och A-kassa. Men hon varken vill eller kan fortsätta så hur länge som helst.
“Flytta hem är inget alternativ, det vore som att ge upp” säger hon. “Man skulle kunna plugga, men jag vet inte riktigt vad det skulle vara i så fall.”

Sedan studenten har Emma jobbat i en livsmedelsbutik och på en camping i några månader. Senast arbetade hon som maskinoperatör på en fabrik som tillverkade gummipackningar. Men det var inget särskilt stabilt jobb.

Under de två år hon arbetade där hann hon bli uppsagd fyra gånger. En erfarenhet hon delar med många unga. Bland de arbetande 20–24 åringarna har nästan hälften tidsbegränsade anställningar. Det kan jämföras med den totala befolkningen där motsvarande siffra är 15 procent.
“Det var många toppar och dalar, när det fanns arbete och när det inte fanns” säger Emma.

Det var dålig planering, man friställde arbetare när det inte fanns jobb och vallade tillbaka dem när det fanns arbete att utföra. De äldre arbetskamraterna hade lite tryggare arbetsformer medan unga och nyanställda åkte ut enligt principen “sist in först ut”.
“De kunde säga upp en månad innan, och sedan sista kvällen man arbetade lämnade man in sina grejer och så ringer de efteråt och vill att man ska börja jobba igen nästa dag klockan åtta på morgonen.”

Trots allt tycker hon att det var ett bra ställe att arbeta på med många unga jobbarkompisar.
“Vi hade kul ihop på fikarasterna, det var mycket personalfester och bra lön” säger Emma.

Efter fyra månader utan jobb är hon ordentligt trött på att vara arbetslös.
“Det är inte kul att bara gå runt hemma på dagarna. Det kanske är kul i en vecka, men nu börjar det kännas väldigt segt. Man missar mycket av det sociala när man är arbetslös. Man har inget att göra, så allt man gör blir en skitstor grej.”

Fredagen har blivit kväll. Kompisgänget är hos Klas och Emma för att förfesta. Man sitter i det vita vardagsrummet runt Klas ärvda designglasbord, på vita stolar från Klas morföräldrar. Man dricker öl och vin, och man röker cigaretter på balkongen.

En halvtimme innan midnatt, när det mesta är uppdrucket och alla vill dansa, rör sig gänget mot centrala stan och utestället Vinterträdgården på Kungsholmen. I entrén är det inte någon kö. Emma står dessutom på gästlistan. En gentjänst hon plockat ut av en kompis sedan förra veckans besök.

Lokalen är stor, ungefär 80 personer är där. Man hade bekvämt kunna rymma tre gånger så många.

Stämningen är sittande när vi anländer strax innan midnatt. Några spelar 8-bitversionen av Nintendos Super Mario Bros i rummet närmast garderoben. Andra sitter i samma rum på en tio meter lång meterhög soffa.

Emma drar omkring och verkar hela tiden vara i två rum samtidigt. Emmas kompisar är utspridda, Matilda dansar med Klas, Jonas pratar med en nyfunnen vän i den långa soffan; alla på sin kant. I natten skönjs det långsamt att även om vi går runt och interagerar med andra, är vi fortfarande öar av ensamhet. Vi är ensamma, här och i världen. Ensamma med familjen, ensamma med våra vänner, ensamma i ett rum fullt av folk. Att vara ensam är inte något sorglig, det bara är.

Uppvuxen i ett lugnt samhälle två och en halv mil från Skellefteå tycker Emma det är mycket intressantare i Stockholm.
“Här känns det som att det alltid finns något att göra. Varje dag finns det en fest att gå på” säger hon och berättar att hon nyss fick reda på att hon kommer att tvingas flytta från sin lägenhet. Killen dom hyr av vill bo där igen.

Tillbaks till Norrland vill hon inte. Det bär emot. Kanske för att det hör till att stå och acceptera sina fall som ett steg i uppväxt, frigörelse och vuxendom.

För vad är hem? Vi når alla en fas i livet när vi ser på platsen vi växte upp på, och inser att det inte längre är vårt hem. Man har en plats där man kan lägga sina grejer, men idén om ett hem är borta. Och man kan inte ta det tillbaka. Insikten tar sin plats i bröstet. När den förståelsen kommer växer man som människa – in i nästa livsfas.

“Jag kommer inte bo i Stockholm för alltid. Näe, tror inte ens jag kommer bo här om två år” säger Emma. “Jag tror att jag kommer att bo på landet nånstans i ett hus… Just nu vill jag helst till Paris. Har aldrig varit där!”

Vid blackjackbordet spelar Klas och vinner ett par hundralappar. Han är mycket nöjd med det. Emma går runt i lokalen, hälsar på kompisar. Sitter ner lite med Matilda.

Alkoholen påskyndar upplevelserna, och tiden rusar iväg. Kvällen på Vinterträdgården närmar sig slutet. Om några timmar är det en ny morgon, och en ny dag.

EMANUEL SIDEA