Hon sätter stopp för Ericssons affärer

Ericsson har sålt utrustning till diktaturerna Vitryssland och Syrien, men inte alls fått samma hårda kritik som Teliasonera. Elaine Weidman-Grünewald har makten att stoppa försäljningen till diktaturer, här förklarar hon varför telejätten ändå levererar till blodtörstiga regimer.

(Veckans Affärer 20 sep 2012)

Sedan i våras har Teliasonera fått omfattande kritik från bland andra institutionella och statliga ägare för sin verksamhet med diktaturregimerna i Centralasien. Men kritikerna verkar ha glömt bort att bakom varje operatör finns en leverantör, till exempel levererar Ericsson teknik till statliga telekomoperatörer i diktaturregimer runtom i världen.

Och det är ingen fråga bolaget skyr, menar Ericssons hållbarhetschef Elaine Weidman-Grünewald när vi träffas på Ericsson Studio intill huvudkontoret i Kista.

Redan innan det utvecklades till fullskaligt inbördeskrig i Syrien var affärerna med det statliga telekombolaget ifrågasatt, i dag står hon fortfarande fast vid beslutet om att sälja till Assad-regimens telekombolag.

“Vi har haft den här frågan på toppnivå och haft många diskussioner om det. Det finns inget rätt eller fel, svart eller vitt svar”, säger hon och fortsätter:

“På ett sätt tror jag att om man säger att vi drar oss ur, då tar man den enkla vägen ut. För när du lämnat då är du klar. Ibland finns ett handelsembargo, då är det lättare för oss. För då är det lag.”

Ifallet med Syrien handlade det om att mobiltekniken möjliggör övervakning, vilket Assadregimen använt för att kartlägga och förfölja oppositionella. Elaine Weidman-Grünewald slår ifrån sig beskrivningen att man skulle sälja övervakningsteknik.

“Vår viktigaste avsikt och affär är att tillhandahålla kommunikationstjänster, vår avsikt och affär är inte övervakning. Vi avser inte att tjäna pengar på övervakningsteknik.

Andra företag gör det, vi gör det inte”, säger hon medan vi sitter i Ericssonstudion.

Det är en utställningsbyggnad för Ericssons teknik, men fungerar främst som mötes- och samlingslokal – det är hit man tar kunder. Vi ska återkomma till bolagets affärer i diktaturer, men innan vi fortsätter intervjun föreslår hon lunch och erbjuder en sallad som jag misstänker är från Ica.

Bredvid sig på bordet har hon företagets senaste hållbarhetsredovisning kallad “Technology for good”. Hon förklarar att hennes arbete kan delas in i tre områden.

“Det ena är ‘thought leadership’, och handlar om vilka initiativ vi gör, vilken typ av research vi måste göra. Vilken typ av program vi ska ha för att vara ‘thought leaders’.”

Låt oss hänga kvar vid “tankeledare” på svengelska. Alla tycker väl det är viktigt att tänka, så vad innebär det egentligen?

“Jag tror att en ‘thought leader’ har en vision om hur något kan vara. Och som vågar prata om den visionen. Och hela tiden vågar driva på att flytta linjen från status quo eller ‘business as usual’ till att säga: jag tror vi kan göra så där. Vi försöker gå lite längre fram i vårt tänkande. Egentligen är det ett sätt att se framtiden”, säger Elaine Weidman-Grünewald.

Hennes andra stora fokusområde är “impact and scale”, och handlar om hur bolagets arbete ska få effekt och kunna skalas upp. Det tredje området är förtroende, gentemot alla parter som bolaget kommer i kontakt med. Sammantaget handlar det om att Ericsson, med sin teknik ska vara en positiv kraft, och medverka till positiv förändring. Något som Elaine Weidman-Grünewald ofta pratar om och återvänder till, alla frågor leder till att man vill göra gott. Vare sig det är minskade koldioxidutsläpp, effektivare teknik och bättre system.

Hennes ord kommer snabbt och enkelt, alla pr-mässiga uttryck låter bättre på engelska. Även om Elaine Weidman-Grünewald talar och förstår svenska, talar hon helst engelska – amerikanska som hon är, ursprungligen född i Boston.

Engelskan är koncernspråk inom bolaget med verksamhet i 180 länder, vars mobilteknik hanterar 40 procent av alla mobilsamtal i världen – vilket en maffig projektion på en vägg i studion upplyser om. De senaste åren

har Ericssons hållbarhetsarbete blivit bättre och effektivare, menar hon.

“Incidenten i Bangladesh år 2008 var en ögonöppnare”, säger hon om avslöjandet att barnarbete förekom hos en av Ericssons underleverantörer i landet.

“Det satte frågan i förgrunden på företaget. Sedan dess har vi varit väldigt aggressiva med våra program och sett till att vi har mål i organisationen, personal som är ansvariga för att leverantörer också hålls ansvariga. Vi har ett bra system på plats nu.”

Redovisar ni alla fall av säg barnarbete som ni påträffar?

“Ja. Men vi har inte hittat något barn-arbete. Inte ens i fallet med Bangladesh som vi undersökte ordentligt. Det är annars ett problem inom många leverantörskedjor, men vi har inte hittat det.”

Ett betydande antal personer inom Ericsson arbetar med hållbarhetsfrågor, i hennes team har hon nio personer. På koncerngruppnivå delas verksamheten in i tio regioner och i varje region finns en person dedikerad. Därtill finns personal inom de tre stora affärsområdena (nätverk, tjänster och supportlösningar), samt de som synar leverantörskedjan.

“Vi har nu 160 upplärda revisorer som är utspridda i världen”, säger hon och tillägger att hon regelbundet träffar de som jobbar med frågan inom koncernen.

“Jag reser mycket till regionerna och för-söker kombinera det med andra saker, andra möten eller event. En gång om året kommer de alla hit till vårt årliga möte. Och varje kvartal har vi virtuella möten.”

De största utmaningarna för Ericsson, uppger hon själv, är att identifiera områden med störst risker och rikta in sig mot dem. “Ta underleverantörskedjan, vi har tiotusentals underleverantörer och vi kan inte granska varenda en. Så vi måste ha processer som är gedigna och starka men praktiska. Vi jobbar mycket med risk”, säger hon och på en direkt fråga förtydligar hon att det rör sig om vissa marknader.

“Det är ingen hemlighet att vi har jobbat en del i Bangladesh bland våra underleverantörer. Detsamma gäller Kina, Indien, Afrika – vi finns på 180 marknader.”

Hon instämmer i att negativ press kan vara skadligt för bolaget.

“Visst kan ditt varumärke påverkas och den här typen av saker dröjer sig kvar. Så det är viktigt att ha en transparent uppföljning. Vad vi har gjort i fallet Bangladesh är att vi varje år har rapporterat utvecklingen och milstolpar. Kina har vi också haft i fokus, där har vi tittat på olika produktionsfrågor och liknande”, säger hon.

På tal om negativ uppmärksamhet, efter vårens avslöjanden om att Teliasoneras mobiloperatörer i diktaturregimerna i bland annat Vitryssland hjälpt regimen att förfölja oppositionella, har det även framkommit att Ericsson sålt mobilteknik till Vitryssland.

Elaine Weidman-Grünewald menar att felaktigheter har spridits i debatten.

“Vissa saker blir alldeles för förenklade, andra uppgifter är inte korrekta och sedan har man verkligheten. Vitryssland är verkligen på listan över högriskländer, så själv-klart tittar vi på det”, säger hon och berättar att varje affär synas mot bakgrund av utvecklingen i landet.

I Vitryssland har Ericssons sålt AXE-telefonväxlar till den statliga telekomoperatören Beltelecom och gsm-teknik till bland annat operatören Life/Best. Den ägs av Turkcell som i sin tur kontrolleras av Teliasonera, och faktiskt var föremålet för kritiken i våras.

Före försäljningen föll det på Elaine Weidman-Grünewalds bord att granska affären inom vad man kallar “sales compliance board”. På svenska blir det något så styltigt som “säljstyrgruppen för regelefterlevnad”, vilket kanske inte låter mycket för världen, men där utövar hon en betydande del av sin makt.

När hon först kom till Ericsson för fjorton år sedan var Elaine Weidman-Grünewald, med bakgrund som livscykelanalytiker, projektchef för miljöfrågor på Ericsson Radio Systems. I takt med omvärldens ökade krav har hennes tjänst utökats och nu är hon koncernens hållbarhetschef som inom ram för nämnda styrgrupp diskuterar och också kan resa frågan om att stoppa affärer. Det betyder till exempel att om ett ambitiöst säljteam fått en indikativ order från telekomoperatör i en diktaturregim så kan man inte bara sälja, utan affären ska först synas av Elaine Weidman-Grünewald och hennes kolleger i sales compliance board.

Hon vill inte berätta hur många affärer som har blockerats eller när en försäljning senast stoppades.

“Vi har stoppat affärer. Det händer hela tiden”, säger hon och ger till slut med sig:

“Till exempel har vi avstått från att sälja ett corenätverk till Syrien. Jag kan inte säga exakt när det var, men det är ett tillfälle då vi inte gjort en affär.”

Ericsson omsätter årligen över 200 miljarder kronor och har ett börsvärde på 200 miljarder kronor. I fjol var vinsten nära 13 miljarder kronor. Bolaget är med andra en gigant och debattörer har föreslagit att storleken skulle kunna användas av Ericsson i förhandlingar med statsägda telekombolag i mindre demokratiska länder. För att utöva större påtryckningar och ställa krav, eller möjligen att inte erbjuda hela produktportföljen. Elaine Weidman-Grünewald slår ifrån sig den typen av resonemang.

“Vår produktportfölj består av standardprodukter för mobilkommunikation”, säger hon.

“Det finns en massa mindre företag som på mobilkonferenser delar ut broschyrer om teknik, hur man kartlägger och övervakar. Vi säljer inte sådan teknik och vi säljer inte till regimer utan till mobiloperatörer.”

“I alla affärer vi går in i säger vi: här är ett ltenätverk eller gsm-nätverk. Vi säljer inte till en regim på annat sätt, så den typen av frågor ska nog riktas mot andra typer av företag.”

Övervakningsutrustning är en sak och mobilteknik är en annan – så har det låtit från Ericsson även tidigare.

Det stämmer inte, påpekar jag och rollerna blir plötsligt omvända när jag förklarar att Ericssons produkter i standardutförande visst har funktionalitet att i realtid kunna spåra och avlyssna samtal. Att det ligger i en basstations grundläggande funktionalitet.

“Så är det inte”, säger hon åter-igen.

Men med mitt argument att det rimligtvis måste vara så att en basstation alltid har data om var en mobiltelefon befinner sig, för att kunna koppla samtal, ger hon med sig.

“Men det är bara för att kunna fakturera kunder. Om man inte vet var telefonen befinner sig så kan man inte heller ta betalt. För att kunna veta exakt position måste man samköra registret med abonnenter med telefonnumren.”

Meningen avslutas precis så – Elaine Weidman-Grünewald ville åberopa något som till en början lät helt orimligt, men redan i slutet av meningen föll det sig tyvärr alltför rimligt. Vitryssland och andra regimer har bevisligen ägnat sig åt övervakning på just det sättet.

Hon passar på att dra en linje mellan vad som skiljer operatör och teknikleverantör.

“När vi har levererat är vi klara, det är lite vi kan göra i efterhand”, säger hon.

Många telekomoperatörer fortsätter att anlita teknikleverantören – vilket märks på Ericssons affärsområde global services som ökat snabbt och nu står för en tredjedel av hela bolagets omsättning. Många statliga operatörer i ljusskygga regimer utbildar egna tekniker för att kunna sköta underhåll och inte vara beroende av leverantören vilket Elaine Weidman-Grünewald syftar på.

Hon instämmer däremot i att det finns problem med tekniken, när en lagstiftande regim godtyckligt avgör vad som är rätt och fel. “Problemet är när avlyssningssystemen, som är till för att bekämpa brott, felaktigt används av en regering. Det är problemet och inte att vi tillhandahåller någon hemlig funktion. Det gör vi inte! Vi erbjuder utrustning inom mobilkommunikation i enlighet med industristandarden.”

Kritik restes mot bolaget för snart ett år sedan. Efter beslut i Bryssel om handelssanktioner mot Syrien i december 2011 visade det sig att telekombranschen klarade sig helt utan begränsningar. Icke-namngivna diplomater uppgav för pressen att det berodde på “Ericssoneffekten”, att man inte ville stoppa deras affärer med den blodtörstiga Assadregimen.

“Det där kom från medierna”, säger Elaine Weidman-Grünewald och upprepar åter att det var något som journalister hittade på.

“I Bryssel finns det många åsikter från olika regeringar, och vi är ingen regering. Så vi är inte involverade i de politiska diskussionerna om sanktioner, det är ett beslut som regeringar måste ta.”

“Vi följer sanktioner. Och vi ger inte råd om sanktioner eller deltar i de diskussionerna.”

Tar inte Ericsson skada av misstanken om inblandning i det diplomatiska spelet?

“Det är lite orättvist. Och inte alls en bra sak, det är min personliga åsikt.”

Mohammad al-Abdallah, aktivist från Syrien, har fängslats flera gånger och i samband med en IT-konferens i Stockholm för-sökte han ställa Elaine Weidman-Grünewald mot väggen.

“Hon sade att Ericsson inte har sålt övervakningsutrustning till regimen, men gsmutrustningen går att använda just som det. Jag fick ingen klarhet i vem som är ansvarig för att materialet används i förföljelsesyfte”, sade han då.

Och frågan är fortfarande befogad.

I diskussionen om att göra affärer med Syrien, till vilka man levererat mobilteknik, har Ericsson försvarat sig på samma sätt som Teliasonera om sina affärer med statsägda operatörer i diktaturregimer. Att det är bättre med mer kommunikation än mindre i en diktatur. Och på sikt urholkas regimens fortlevnad när organisering möjliggörs med teknik. Där har den arabiska våren lyfts fram som det främsta exemplet.

Det låter rimligt och det är lätt att instämma i Ericssons argumentation. Men en som inte gör det är Christopher Kullenberg. Han utnämndes till Årets svensk år 2011 för sitt arbete med att ge tekniskt understöd till demokratikämpar i Mellanöstern, just under den arabiska våren när internet- och mobilnät stängdes ner hjälpte han till med att sätta upp temporära.

Dagen före mötet med Elaine Weidman-Grünewald ringer jag upp honom och på en knastrig mobillina ger han en förklaring. Han är doktorand och som sådan hänvisar han till flödesteori.

Christopher Kullenberg konstaterar att Ericsson (liksom Teliasonera) vill göra gällande att allt flöde är positivt. Men det förut-sätter ett fritt flöde i nätet utan övervakning. När regimer kontrollerar flödet och det får konsekvenser såsom trakasserier, förföljelse och tortyr så vänds även det positiva flödet till något negativt. Lite komplicerat teoretiserande måhända, men slutsatsen är desto klarare: Ericssons försvar håller inte.

Elaine Weidman-Grünewald gör ett försök att förklara bolagets hållning.

“Det är en fråga om proportioner. Om du tar vilket land som helst och tittar på antalet miljoner personer som drar nytta av möjligheterna att kommunicera och ställer mot de få som har problem, de oppositionella, blir vågskålen såhär”, säger hon och håller ena öppna handflatan högt upp och den andra långt ned.

“Det var vårt dilemma med Syrien. Det var jag med mänskliga rättigheter-hatten som sade att vi inte borde lämna landet, då skulle vi orsaka mycket större skada för hela befolkningen.”

“Självklart är det så svårt att veta vad som är rätt. Men vi tänker att vi inte kan gå in och ut med en regim, att ena dagen gå in i landet och nästa dag gå ut ur landet.”

“Utmaningen för oss är att se till att vi beter oss etiskt som företag, att vi gör rätt sak när vi är där, att vi följer FN:s riktlinjer och olika handelssanktioner, och att vi följer reglerna och är ‘fair’. I det här fallet tror jag att vi har varit det.”

Ditt försvar påminner om vapentillverkarnas: regelverk följs, men vad som sedan händer är inte tillverkarens ansvar.

“Jag tycker inte att man kan jämföra det.”

Är inte ert försvar en variant på “guns don’t kill people, people kill people”?

“Kom igen!”, säger hon och vänder sig med en fråga mot mig: “Vad är avsikten med ett vapen?” Försvar föreslår jag. “Och vad är avsikten med en telefon?”, replikerar hon.

När jag svarar att det är kommunikation har hon redan lutat sig bak på stolen, vänt sig bort och lagt armarna i kors. â– 

EMANUEL SIDEA

FAKTA/ ELAINE WEIDMAN-GRÃœNEWALD
FÖDD: 1967 i Boston.
FAMILJ: Gift med Per Grünewald, delägare i investmentbolaget Pegroco, två barn och två bonusbarn.
BOR: På Kungsholmen i Stockholm. Sommarhus i Fjällbacka.
FACEBOOK: 305 vänner.
LINKEDIN: Över 500 kontakter.

FAKTA/ ELAINE WEIDMAN-GRÃœNEWALDS NÄTVERK

Till Ericsson rekryterades hon av dåvarande miljöchefen Mats- Olof Hedblom. I en alltmer framskjuten roll jobbade hon nära förre Ericsson-chefen Carl-Henric Svanberg och har fortsatt nära den nuvarande Hans Vestberg. Till nätverket räknas även CSR-ambassadören Lisa Svensson och branschprofiler som Carina Lundberg Markow på Folksam, På den internationella arenan Jeffrey Sachs på Earth Institute, Columbia-universitet, och John Morisson på Institute for Human Rights and Business.