Drömmen om ett eget hem

(Veckans Affärer 22 nov 2012)

UNDER FöRSTA HALVåRET flyttade 16 000 greker till Tyskland. Det är en kraftig ökning och en rörelse som inleddes med skuldkrisen år 2010. Varje dag bestämmer sig européer för att bryta upp med riktning mot ny stad, nytt land, ny bostad.
Denna rörelse väcker den viktigaste frågan som inte diskuteras över huvud taget. Före skuldkrisen gick folkrörelsen åt andra hållet, migranter från östra Europa flyttade för att arbeta i Frankrike, Storbritannien och Spanien. Många som byggarbetare på semesterbostäder, radhusområden och fritidshus. Inkomsten skickades hem till att bygga hus till sin familj i hemlandet. Det var en ekonomisk rundgång kring bostadsägande: arbetarna som drömde om att äga sitt hus byggde bostäder åt kreditrika sydeuropéer.

Antalet bostadsägare ökade från år till år. Politiker stod under tiden vid sidlinjen och inget problem i det – fram till skuldkrisen.

I dag borde den mest uppenbara frågan ställas: Varför ska vi äga vår bostad?

Över hela Europa hålls ägandet för något heligt. Argumenten känner vi igen från mingel i svenska kök: “ta del av värdeökningen”, “göra bostadskarriär”, “betala till sig själv”.

Politikerna har varit passiva, de har också stått bakom bostadsägare som när finansminister Anders Borg klagat på bankers bolånemarginaler. Och minns valrörelsen 2006, då lovade Kristdemokraterna att hjälpa de mindre bemedlade som inte fick banklån så att de också skulle kunna köpa egen bostad.

Bostadsägande har gjorts till den nya religionen med Stefan Ingves som överstepräst.

Nu i efterhand tycks drömmen om att äga sin bostad vara en stor bluff som en hel generation gått på, och enda anledningen till varför bluffen inte synats i Sverige är för att ingen vill.

Samtidigt i Europa blir den lurade bostadsägaren nu vräkt från sin dyrköpta bostad. Faktum är att de flesta bostadsägarna finns i de mest skuldtyngda länderna: 83 procent av spanjorerna och 77 procent av grekerna äger sin bostad. Föga överraskande är bilden helt annan i Tyskland. 90 procent av berlinarna hyr sin bostad. För hela landet är siffran drygt hälften.

Runtom i Europa har bostadspriserna stigit kraftigt de senaste tio åren – även i Sverige. Men under samma decennium ökade bostadspriserna i Tyskland med endast 2-3 procent.

Beror det på kulturella skillnader, att tyskarna har mindre habegär eller vad?

Det enkla svaret är att Tyskland har haft en kontrollerad marknad och ett stort utbud av hyresrätter. Vissa hävdar att det är billigt att hyra. Det stämmer inte, i exempelvis Hamburg och München kan hyresgäster tvingas lägga halva sin inkomst på bostaden.

Andra förklaringar till att tysk bostadsmarknad varit sansad är osäkerheten om priserna ska gå upp. De som ändå köpt har vetat om att priserna kan falla, vilket varit en effektiv broms. Dessutom har staten inte gynnat bostadsägare skattemässigt. Vilket inte kan sägas om Sverige, där skatteavdrag görs på räntekostnad och blir en subvention som samtliga skattebetalare står för, och där alla köpare är övertygade om en långsiktig värdeökning.

Om bostadsfrågan i Europa hade hanterats tidigare hade skuldkrisen inte undvikits, men sannolikt hade vi sluppit de värsta bitarna. Detta är en viktig fråga även för Sverige.

Men svenska politiker står passiva när de vet att trångboddheten sprider sig, att det är en hämsko för de som vill arbeta där det finns bostadsbrist, universitet går miste om studenter som inte finner bostad, och varför ska unga jobba om de ändå måste bo med mor?

Debatten måste handla om att stater på nytt ska ta en aktiv roll i att tillhandahålla bostäder. Bostadsköp ska inte tvingas fram. Europa står som ett bevis på varför den vägen är en återvändsgränd. â– 

EMANUEL SIDEA

FAKTA/ÄGA ELLER INTE ÄGA?
Andel som äger sin bostad år 2011, angett i %.

Spanien; 83
Grekland; 77
Portugal; 75
Irland; 73
Italien; 72
Sverige; 71
Tyskland; 53