Dödens ö

Åtta turister har dött på den thailänska paradisön, minst två av dem brutalt ihjälslagna. Café reste till Koh Tao för att gräva i dödsfallen och möta en påstådd mördare. Men för reportern Emanuel Sidea tog resan en livsfarlig vändning.

(Café 12 december 2017)

Nära hamnen på den thailändska paradisön Koh Tao. Montriwat Toovichien, 48, ligger raklång i en träbänk på ett vandrarhem. Det är ännu varmt trots att klockan har passerat två på natten. Han har precis packat ihop sina cd-skivor som han spelat i barens ljudanläggning. Ett fåtal gäster dröjer sig kvar med lite öl.

– Jag känner mig som hemma här, säger Montriwat Toovichien och hämtar en ny öl från kökets kyl.

Det finns en hel del som tyder på att mannen som tilltalar mig, han som röker cigaretter och sippar på ölen, är potentiellt livsfarlig. Montriwat Toovichien har – bland annat – haft en central roll i den internationellt uppmärksammade brottsutredningen kring Hannah Witheridge och David Miller. Två brittiska backpackers som mördades här i september 2014.

Dagen efter dubbelmordet syntes Montriwat Toovichien innanför polisens avspärrningar. Obehindrat rörde han sig runt mordplatsen. Montriwat Toovichien var den som såg de döda kropparna först, det har han själv vittnat om. Både han och brorsonen Nomsod Tuwichian var också initialt misstänkta. Men som medlemmar av öns mäktiga familjer lyckades de enligt uppgift byta ut den ansvariga polisutredaren – och plötsligt skiftades fokus i utredningen. Många anser att de är skyldiga till dubbelmordet. Men att de klarade sig undan tack vare familjens kontakter. I stället fick två burmeser skulden och är nu dömda till döden.

Bara ett par månader innan det att jag och fotografen Jonas Gratzer besöker Koh Tao flydde en kvinna, Elise Dallemagne från Belgien, in i djungeln på andra sidan vägen från vandrarhemmet där jag träffar Montriwat Toovichien den här natten. Även hon hittades senare död. Hannah Witheridge, David Miller och Elise Dallemagne är bara några i en lång rad märkliga dödsfall som har skakat Koh Tao de senaste åren.

DE FLESTA SVENSKAR, även de som inte besökt Thailand, är bekanta med Koh Phangan och dess välkända fullmånefester. En timme med båt därifrån ligger Koh Tao. Eftersom den senare saknar flygplats har den blivit känd som en paradisö dit barnfamiljer, all inclusive-publik och massturism inte riktigt når. Till Koh Tao letar sig i stället backpackers, dykentusiaster och äventyrssugna ungdomar. Men för tre år sedan bröts dykarparadisets stilla tillvaro.

Vid strandbrynet i lågvattnet en septembermorgon 2014 påträffades två kroppar. Kvinnan hade avslitna kläder, benen brett isär, skallen krossad och blodig. Även mannen var blodig med krossad skalle, munnen ännu lite öppen, som fastfrusen i ett skrik. Genast var det som att en kall vind börja pina ön – vem eller vilka var det egentligen som hade dödat de brittiska turisterna? Britterna Hannah Witheridge, 23, och David Miller, 24, hade bott på rum 5A på Ocean View Resort, ett fåtal meter från mordplatsen. De mördades på väg till sitt rum. Sean McAnna, som reste i samma sällskap som de, har tidigare uppgett att han dagarna efter mordet blev hotad av en lokal gangster som ville sätta dit honom för mordet. I juli 2017 berättade han för den brittiska dagstidningen The Sun om ett tillfälle då han började prata om morden på en bar – och blev konfronterad av två personer.

– De sa till mig: “We know you killed them. You’re going to hang yourself tonight and we are going to watch you hang. You will die tonight.” Så jag bara sprang.

I ett panikartat meddelande skrev han på Facebook: ”Thai-maffia is trying to kill me.” Den som förföljde honom och som han pekar ut som en lokal gangster? Montriwat Toovichien. Sean McAnna flydde in i en butik. Polis eskorterade honom tillbaka till hans hotell, men oroad över att myndigheterna skulle avslöja hans plats flydde han in i djungeln. Där stannade han resten av natten innan han på morgonen tog en färja till fastlandet.

Två burmesiska migranter, Zaw Lin och Wai Phyo, som jobbade i en bar på Sairee Beach (bara några minuters promenad från mordplatsen) greps misstänkta för morden. Domslutet i december 2015 baserades på deras tidigare erkännanden, som ska ha pressats fram under tortyr och senare drogs tillbaka. Zaw Lin och Wai Phyo riskerar att avrättas med giftspruta. Deras dom överklagades i augusti i år. Överklagandet bygger på att dna-insamlingen inte följt internationell standard, att de saknade ombud vid förhör då de saknade tolk och först hördes som vittnen och inte blev upplysta om sina juridiska rättigheter. Man menar att de är syndabockar och att den verkliga mördaren eller mördarna ännu går fria.

I BÖRJAN AV samma år, på nyårsdagen 2014, påträffades en död man i havet. Tidvattnet förde den avlidne, 25-årige britten Nick Pearsons kropp allt närmare strandbrynet vid Koh Tao. En utredning inleddes men ärendet klassades snart som en olycka. Hans föräldrar anser att han mördades. Polisen hävdar däremot att han drunknade efter ett fall på 15 meter från en klippavsats. Föräldrarna pekar på att han trots det höga fallet inte hade några brutna ben.

Exakt ett år senare, på nyårsdagen 2015, dog 29-årige Dimitri Povse från Frankrike. Han hittades utanför sin bungalow på Chintakiri Resort (tio minuter med moped från Sairee Beach). Polisen ansåg att omständigheterna pekade på självmord, trots att hans händer var bakbundna.

Senare förklarade Povses vänner att de under nyårsaftonens kväll hade gått till en bar, Bar Next Door (även kallad BND), där de stannat till fem på nyårsdagens morgon och därefter gått till vidare till den stora nyårsfesten Experience Party. Vid elva på förmiddagen åkte vännerna till sina pensionat medan Dimitri Povse stannade kvar på festen. Senare hittades han död i en hängsnara på balkongen utanför sin bungalow.

Samma månad, den 21 januari 2015, hittades en ung brittisk kvinna avliden på sitt hotellrum. 23-åriga Christina Annesley från London var på en flera månader lång backpackerresa genom Asien när hon dog på sitt rum på Intouch Resort (som ligger på Sairee Beach, bara några minuter från platsen för dubbelmordet). Även där drog polisen slutsatsen att det rörde sig om en olycka: att hon ska ha blandat alkohol, ångestdämpande medel och läkemedel för att behandla en infektion.

– Det hela är omgärdat av så märkliga omständigheter. Så många obesvarade frågor. Så är det med alla dödsfall på ön, säger Margaret Annesley, mamma till Christina Annesley.

Snart tre år har gått sedan dottern dog och föräldrarna, som jag når för en intervju på telefon, är ännu påtagligt tyngda av att dödsfallet inte utreddes av brittisk polis, vilken trots oklar dödsorsak inte betraktade det som ett misstänksamt dödsfall. Den thailändska polisens utredning var trög. Först tre dygn efter att kroppen påträffades gjordes en obduktion vilket innebär att viktiga bevis kan ha gått förlorade. Någon toxikologisk analys gjordes inte, enligt föräldrarna. Därmed har man heller inte kunnat bekräfta vad som fanns i hennes blod. Det som gäckar familjen är ovetskapen om varför Christina Annesley dog.

– Jag skulle vilja veta vad som hände de sista timmarna. Hur hon kände sig, säger hennes pappa Boyne Annesley.

Margaret Annesley vill inte åka till Koh Tao, hon menar att det skulle vara för smärtsamt. Maken har inte heller velat åka till ön, men har bytt åsikt.

– Bara åka dit i 24 timmar och se det hela med egna ögon.

Föräldrarna lyfter fram flera omständigheter som visar att polisen i Thailand inte gått till botten med fallet. Bland annat har man inte förhört den person som träffade henne senast i livet – en svensk kille, Fredrik, som hon lärde känna på ön. Föräldrarna har pratat med svensken och förstått att de sågs vid några enstaka tillfällen under en kortare tid. Föräldrarna har av honom fått höra om dotterns sista kväll i livet.

Efter en krogrunda så åkte de till hans hotell, Bam’s Resort (precis intill Bar Next Door och bara någon minut från Intouch Resort), där hon badade i poolen. Därefter ska hon ha gått till hans rum för att torka sig. Sedan ska de ha åkt till hennes hotellrum på Intouch Resort där de var i cirka en timme, tills den svenske killen vid klockan sex på morgonen åkte därifrån. Något som övervakningsfilmer bekräftar. Helt enligt tidigare planer checkade han ut från Bam’s Resort klockan tolv samma dag, då han tog färjan vidare till fastlandet för att flyga hem från Bangkok.

– Han har sagt till mig att hon var vaken och pratade när han åkte från henne på morgonen, säger Boyne Annesley.

– Han kan ha varit onykter, och inte helt medveten ifall det faktiskt var så. Men han var hur som helst helt förstörd när han fick höra om vad som hänt, säger mamman.

– De hade haft en trevlig kväll tillsammans. Vi tror inte att det var någon våldtäkt, säger pappan. Eller att det var någon sexuellt kontakt.

Mamman fyller i:

– Det kan vi visserligen inte veta helt säkert. Det är så många obesvarade frågor. Vi kommer nog aldrig att få veta vad som hände.

Hon konstaterar att negativ uppmärksamhet på ön försöker pressas tillbaka av öns inflytelserika företagarfamiljer.

– Det är två familjer som driver hela ön i princip. De kontrollerar också polisen. Vi fick höra att när hon dog så fanns bara sex poliser på hela ön, säger hon.

För Café berättar Fredrik att han första gången träffade Christina Annesley på krogen Fishbowl, en stor samlingsplats för öns backpackers och utlänningar.

– Vi festade och drack som alla andra, vi festade väldigt mycket, säger han när vi hörs på telefon.

Han säger att hon var där för att skriva. Hon hade tidigare pluggat journalistik, var politiskt aktiv och intresserad av dubbelmordet på de två brittiska turisterna som skett några månader tidigare.

– Hon tog upp morden väldigt mycket och pratade öppet om det. På ön är de samtidigt väldigt rädda för medier, säger Fredrik.

– Det är några familjer som kontrollerar ön och de vill inte ha ett dåligt rykte, utan vill locka dit turister.

Att Christina Annesley skulle medicinerat var inget han märkte eller såg under hennes sista dygn i livet.

– Hon var fullt frisk när vi träffades. Det har ryktats om att hon gick på medicin, men varken jag eller någon som umgicks med henne såg det. Det man överkonsumerar är alkohol. Alla vi drack, men ingen drack sig redlöst full.

– Man träffar folk som är påtända, men det var hon inte. Jag har hört efteråt av folk som är bosatta på ön att det handlar om att hon började gräva i morden. Att det är anledningen till varför hon inte lever i dag.

Att det skulle varit medicinen som orsakat hennes död tror han inte på.

– Det är skitsnack, hon hade inga ångestdämpande mediciner. Den storyn stämmer inte. Det där är något som man använt för att ha något att skylla på.

– Thaipolisen är jävligt korrupt, säger Fredrik.

När Fredrik får veta att vi ska till ön uppmanar han oss att vara försiktiga – och inte skylta med att vi är journalister.

– Flera journalister som har varit där tidigare har blivit hotade och bortjagade.

DET ÄR EN MOLNIG men fuktig morgon när en skeppslast med turister stiger av färjan från fastlandet. Poliser med granskande uppsyn står vid färjeläget och kikar lite allmänt på alla som går av. På väggen en bit bort finns en affisch med efterlysta personer. Kommersen rullar igång för de nyanlända båtresenärerna. De blir påprackade taxi, husrum och pad thai. I ett osande matstånd mittemot lagas det bananpannkakor med nutella.

Vi tar oss till Bam’s Resort, som är en slags knutpunkt för många turister. I poolen framför längorna med rum pågår dykundervisning, ett tjugotal personer med tuber på ryggen ska snart i vattnet igen. Det är klibbigt varmt trots att det inte ens är lunchtid. Strax nedanför hotellet ligger en smal liten gågata som löper parallellt med hela stranden på Sairee Beach. De flesta hotell och krogar ligger längs med denna gata. Närmast vattnet ligger krogen Fishbowl. Vi är här för att smälta in: resejournalister, om någon frågar. I en butik köper vi fullmånelinnen. Det är ännu lågsäsong och sorgeperiod efter att Thailands kung Bhumibol Adulyadej dog vid ungefär samma tid i fjol. Fullmånefesten på Koh Phangan för några veckor sedan ställdes in. En dag träffar vi Ten, en slank man i 40-årsåldern som jobbar på en av öns många resorter. Vi träffar honom vid platsen för dubbelmordet, bara några minuters promenad från Bam’s Resort. Ten säger det som många anser på ön: att de skyldiga går fria.

– Du skulle få höra det från alla förutom de högre upp, att det är thai-maffian som gjort det.

Han menar att det finns ett slags tyst överenskommelse. De bofasta västerlänningarna vill inte kritisera poliskåren och myndigheterna som ger tillstånd att bedriva verksamheter. Thailändarna tjänar pengar på turister och håller därför tyst. Liksom burmeserna som arbetar för dem. Ön är tillräckligt liten för att alla ska känna varandra eller springa på varandra närmast dagligen.

– Jag säger det som alla säger, säger Ten. Ingen vill ha negativ uppmärksamhet. På mitt hotell är det bara 7 av 50 rum som är bokade. Så här års brukar det annars vara runt 30 bokade. Ingen vill avskräcka fler från att komma hit.

NÄR JAG BESÖKER ön är det heller inte några så kallade pub crawls arrangerade, som annars är populära bland öns besökare. Därmed är stämningen på ön också något lugnare. På kvällen samlas ändå utlänningarna återigen på krogen Fishbowl, många för att spela ölpingis. En av dem är Linnéa Andersson, en glad 23-åring från Göteborg. I fjol backpackade hon i Asien i fyra månader och under rundresan fattade hon tycke för Koh Tao. Hon kom tillbaka hit i våras och har nu bott här i sju månader och ska stanna åtminstone till maj nästa år, möjligtvis ännu längre.

– Man känner allt och alla på ön. Det är litet, jag gillar det, säger hon och menar att den negativa uppmärksamheten är snedvriden.

– Det är skrivet av folk som knappt varit här.

Sedan poängterar hon att hon inte riktigt läst på om alla olika dödsfall, men att inte heller hennes föräldrar är oroliga.

– Jag har sagt till dem att det bara är skriverier. Jag skulle säga att det är en av de säkraste öarna.

Hon försörjer sig delvis med att hjälpa till på dykkurser. På senare tid har det även blivit krogjobb på Fishbowl. Just den här dagen har hon delat ut flyers längs huvudgatan, där mopederna kryssar mellan utlänningarna som rör sig runt barfota. En påtaglig skillnad mot andra öar i Thailand är att strandlinjen på Koh Tao har bebyggelse – i strid med landets gällande lagar. Just Fishbowl är byggt på själva stranden, man kan hoppa ner i havet från baren. En tydlig indikation på att verksamheterna på paradisön dikterar sina egna regler (Thailand styrs av en militärjunta, som annars gått hårt fram med regleringar). Det spelas ölpingis hela kvällen på Fishbowl. Vid klockan två när stället stänger hänger många kvar utanför på gågatan. Många dröjer sig kvar vid grannkrogen, Bar Next Door. I folkvimlet ser jag plötsligt ett bekant ansikte i ögonvrån. Jag vänder mig till fotografen:

– Där är han!

– Vem?

– Montriwat, säger jag lite för högljutt.

Plötsligt står den påstådda dubbelmördaren framför oss. Han är i sällskap med några vänner, tycks lite berusad och gladlynt. En kvinna i 30-åldern med tandställning hälsar glatt och vi presenterar oss som svenskar. Hon äger ett vandrarhem nära hamnen och när jag frågar om de är goda vänner svarar han.

– Hon är som en syster för mig, säger han. Som en själslig syster.

Hon är inte från ön, nej, Bangkok, berättar hon. Han får samma fråga.

– Jag är också från Bangkok, säger han.

Det är korrekt i den meningen att när dubbelmordet uppdagades tog han sig snabbt till Bangkok, där han var inskriven som student. Senare försökte hans advokat med övervakningsfilmer visa att han befunnit sig i Bangkok vid tiden för mordet. Vissa påpekade att filmsekvensen kan ha trixats med för att ge honom ett möjligt alibi. Inredningen stämde inte överens med tidpunkten utan hur den sett ut nio månader tidigare. Jag frågar kvinnan lite diskret: Har inte den där mannen intervjuats i medier tidigare, om det där dubbelmordet på britterna?

– Jo, men han tycker att det är jättejobbigt, säger hon.

Klockan är över två och någon ordentlig intervju är det inte läge för, så vi byter kontaktuppgifter och säger att vi ska höras snart. Redan dagen därpå får vi kontakt igen, via Montriwat Toovichiens själsliga syster.

EFTER CHRISTINA ANNESLEYS död 2015 har det inträffat fler dödsfall på ön. I januari 2016 hittade hotellpersonal britten Luke Miller på botten av poolen på Sunset Bar på Sairee Beach. Enligt polisens utredning hade Luke Miller drunknat och det fanns inte några tecken på att han blivit mördad. Mannen hade rest till Thailand några veckor tidigare, där han mött upp med sin vän James Gissing. I en intervju med tidningen The Mirror sa Gissing senare att han upplevde läget annorlunda:

– Polisen täckte över det som man ansåg vara ytterligare en död utlänning på Koh Tao.

Gissing anser att vännens död inte var en olycka. Han fick höra att Luke Miller enligt uppgift hade blivit attackerad av en annan man i en bar kvällen innan han dog. Obduktionen på plats i Thailand visade att Miller hade ett antal små blåmärken på ansiktet och benen, och man drog slutsatsen att han dött till följd av huvudskador och drunkning. Toxikologiska tester visade att han hade alkohol i blodet samt spår av läkemedlet Ritalin i kroppen.

Polisen avskrev ändå dödsfallet som en olycka.

Våren 2017 dog ytterligare två personer.

I februari 2017 försvann 23-åriga ryskan Valentina Novozhyonov (även stavat Novozhenova). Hon hade checkat in på ett vandrarhem den 11 februari 2017. När det var dags för henne att checka ut 16 februari gav hon sig inte till känna. Personalen sökte igenom rummet. Där hittades hennes pass, mobiltelefon och kamera. Polisen tror att hon drunknat under dykning i området runt Koh Tao, efter att man sett chattmeddelanden mellan henne och en vän, där hon sa sig planera ett dyk på mer än 23 meters djup. Eftersökningar och omfattande dykningar efter kroppen har varit resultatlösa.

Det andra fallet i år rör nämnda Elise Dallemagne från Belgien. Hennes mamma har uppgett i flera intervjuer att dottern hade rest i närmare tre år i Indien, Australien och Nya Zeeland men regelbundet återvänt till Thailand, där hon spenderat mer än ett år på Koh Taos grannö Koh Phangan. Där var hon del av en yoga-/tantra-community samt aktiv medlem av Sacred, en indisk sekt som drivs av den ökända Sathya Sai Baba-kultrörelsen. När hon kom till Koh Tao var planen att ta färjan till fastlandet; hennes bagage var redan lastat ombord och det anlände som planerat till destinationen. Men det gjorde inte Elise. Hon hade checkat in på vandrarhemmet Triple B Bungalows nära hamnen och använde ett alias, ”Elise Dubuis”.

Samma kväll utbröt en brand i tre bambuhyddor, inklusive den hon bodde i. Då gav hon sig av till fots 2,5 kilometer genom djungeln och i Tanote Bay bokade hon rum på Poseidon Resort. Det sista bekräftade ögonblicket i livet är en övervakningsbild där hon går in i djungeln den 21 april. Kroppen hittades den 27 maj, bland stenar bakom Tanote Family Bay Resort, hängande i en snara. Hon var halvt uppäten av djur och fick identifieras med hjälp av tandkort. Enligt polisen hade hon hängt sig själv, men familjen tror att hon blev mördad. En teori är att hon försökte fly från sekten och att någon i ett försök att få henne att lämna sitt hotell anlade en brand i hennes hydda. Sekten har förnekat all inbladning och dess ledare, tysken Raaman Andreas, har i en intervju med The Mirror uppgett att han vid sitt sista möte med henne upplevde henne som lycklig. Kort efter intervjun lämnade han av visumskäl Thailand och ska nu befinna sig någonstans i Indien.

MITT EMOT TRIPLE B Bungalows, vars hyddor eldhärjades i våras, driver Montriwat Toovichiens själsliga syster sitt eget vandrarhem. Vi har fortsatt kontakt och jag har varit ihärdig om att vi ska träffas.

När hon till slut säger att även vännen från Bangkok, Montriwat Toovichien, är där tar jag en mopedtaxi dit. Stämningen är avslappnad. Ett halvdussin personer, av vilka många bor på vandrarhemmet, dröjer sig kvar och lyssnar på en kvinna från Storbritannien som berättar om hur smart hon lagt upp sitt it-jobb för att kunna distansarbeta från Koh Tao. Imponerade ljud från åhörarna. Montriwat Toovichien, som packat ihop sina skivor, hänger även han liggande på träbänken. En efter en droppar alla av tills det bara är jag, Montriwat Toovichien och hans själsliga syster utanför vandrarhemmets lobby. Han försvinner en stund och hon berättar att ön är så pass liten att det råder en familjär stämning.

– Vi tar hand om varandra, säger hon.

Långsamt märker jag hur min röst börjar låta annorlunda. Synfältet rinner också ut på något sätt. Det tycks droppa något på palmträden en bit bort. Plötsligt försvinner horisonten, ja hela skärpan sipprar sönder och jag försöker fokusera på hennes fråga:

– Tror du på voodoo?

– Eh, visst, säger jag.

– Men vad fan är det som händer? frågar jag henne.

– LSD, svarar hon.

Stjärnorna på himlavalvet ovanför oss börjar rasa ner i ett fasligt tempo. Vad som nu händer, inser jag plötsligt, är att jag har hamnat mitt i ett gäng pundare som gärna och ofta missbrukar olika substanser och att jag nu själv dras in i en psykedelisk tripp. Jag ser mig omkring och plötsligt förstår jag varför vandrarhemmet är inrett med olika flummiga element – dekoren förstärker upplösandet av jaget så att man ska känna sig som ett med universum. Senare får jag höra att man visserligen inte kan överdosera LSD men att man kan bli en riktigt nutcase, fastna i en psykos man aldrig lämnar.

– Så detta är LSD, säger jag till henne.

– Ja, du har fått i dig två stycken.

– Va? Försöker ni döda mig?

– Du kanske förstår varför vi inte hänger så ofta på bargatan. De stänger ju så tidigt, säger hon vid något tillfälle.

DET HÄR KANSKE inte var mitt livs smartaste beslut, begriper jag nu: att möta upp potentiella mördare och lokala företagare som ogärna vill att omvärlden ska känna till det jag nu förstår, att Koh Tao i flera avseenden tycks vara en laglös ö. Montriwat Toovichiens vän vänder sig nu mot mig och berättar att det förr fanns en avrättningsplats på vandrarhemmets tomt. Hon går över dit, cirka 20 meter bort, och visar det tre meter höga trähus som hon låtit bygga på samma plats. Hennes hund, som dykt upp någonstans ifrån, springer uppför stegen (två andra hundar är också i närheten, eller är det fantasifigurer?). Ställningen påminner om den som fransosen Dimitri Povse hittades hängd i. Hon frågar om jag inte ska klättra upp och kolla in utsikten.

– No fucking way.

Allt flyter ihop, jag lyfter min hand och ser hur huden från nageln tycks öppna sig. Hon försvinner någonstans och jag försöker lägga ihop kvällens händelser, miljön och sällskapet. Sannolikt är hon inget annat än en knarkare, tänker jag nu, antagligen en missbrukare. Men vart har Montriwat Toovichien tagit vägen? Någon slår plötsligt en cymbal i örat på mig. Eller nej – oj – det är ju jag själv som föreställer mig en varningsklocka: att jag tagit det här reportaget för långt. Det förstår jag när jag står på ett tak, med en hund och möjligen med Montriwats “själsliga syster” också.

Jag är bara en flippad tanke ifrån att hoppa fyra våningar ner. Jag väljer stegen. Hon dyker plötsligt upp igen, erbjuder vatten och frågar mig vad jag ska jobba med just nu. Det är inte direkt läge att berätta om ansatsen till det här reportaget, att vi är här för att granska dödsfallen på Koh Tao.

Där och då bestämmer jag mig för att sticka, så fort det är fysiskt möjligt. Jag går raskt till hamnen, det känns som en mil, men tar knappt tio minuter. Morgonen gryr. En kille som kallar sig för Baba King, som säljer bananpannkakor, börjar genast laga några åt mig. Jag säger åt honom att jag behöver allt socker han har. Han kör nutella, och salt på det. Och så vatten.

Fotografen Jonas dyker upp på hyrmoppe, till min undsättning. Hans plan är att plåta turisterna som ankommer med första färjan. Vi köper båtbiljetter för avfärd nästa dag. Några timmar senare – när mitt huvud börjar kännas normalt igen – kommer insikten: min upplevelse var inte så olik det som andra naiva besökare varit med om. När hjärnan tror att dina fantasier är verkliga så krävs det inte så mycket för att du, exempelvis, ska klättra upp på en höjd och självmant falla. De bakomliggande faktorerna till ett dödsfall är ofta svåra att bena ut när det skett under påverkan av alkohol eller droger. Dödsfallen blir en grumlig baksida av något annat.

När jag boardar planet tillbaka till Sverige tänker jag på det som Christina Annesleys mamma berättade på telefon: att hon inte kunde få sig en klar bild av dotterns död.

– Det är så mycket märkliga omständigheter kring alla dödsfall på ön.

EMANUEL SIDEA

Fotnot: Svensken som var den siste som träffade Christina Annesley i livet heter i själva verket något annat än “Fredrik”.

FAKTA/ KOH TAO

Koh Tao är en liten ö, blott 7,6 km lång och som bredast 3,4 km. Ön var helt obebyggd så sent som på 1940-talet och först 1947 skedde inflyttning, främst från grannön Koh Phangan. År 2016 fanns 2 240 invånare registrerade och ytterligare 6 000 boende på ön.

Vädret är gynnsamt nästan året runt. Monsunsäsongen varar ett par veckor och inleds i slutet på oktober eller i början på november. För dykning, snorkling och vattenaktiviteter är vädret bäst från oktober till mars. Flest besökare är det kring jul och en bit in i januari.

FAKTA/ THAIMAFFIAN

Begreppet syftar på kriminella grupper som sysslar med organiserad brottslighet. De bedriver oftast legitima verksamheter nära den kriminella verksamheter. De är oftast aktiva inom prostitution, illegalt spel och dobbel samt droghandel. Grupperna omger sig också med medhjälpare och anhängare som står nära makthavare såsom militär, polis och byråkrater.

Under en presskonferens i juli i år avfärdade den thailändska polisen uppgifterna om att det skulle finnas kriminella gäng på ön. “Vissa nyhetsrapporter har pekat på maffiagrupper på Koh Tao, men jag kan försäkra er, efter att ha samarbetat med guvernören, militären och polisen som har bidragit till att upprätthålla ordningen här, att det inte finns något sådant gäng på ön, och det finns inga intressekonflikter”, har polisöverstelöjtnant Thanate Pinmuangngam kommenterat till Bangkok Post.

FAKTA/ ÅTTA DÖDA PÅ TRE ÅR

1 JANUARI 2014:
Nick Pearson, 25 år, Storbritannien. Drunkning efter fallolycka.

15 SEPTEMBER 2014:
Hannah Witheridge, 23 år, och David Miller, 24 år, Storbritannien. Mördade. Witheridge blev även våldtagen.

1 JANUARI 2015:
Dimitri Povse, 29 år, Frankrike. Påstått självmord genom hängning.

21 JANUARI 2015:
Christina Annesley, 23 år, Storbritannien. Död orsakad av läkemedel blandat med alkohol.

8 JANUARI 2016:
Luke Miller, 27 år, Storbritannien. Drunkning.

FEBRUARI 2017:
Valentina Novozhyonov (även stavat Novozhenova), 23 år, Ryssland. Försvunnen, tros ha drunknat i samband med dykning.

APRIL 2017:
Elise Dallemagne, 30 år, Belgien. Påstått självmord genom hängning.