Diamantfeber

Diamantförsäljningen slår nya rekord mitt i den globala lågkonjunkturen. Hoten mot den ljusskygga industrin är många medan efterfrågan ökar snabbare än utbudet. VA:s Emanuel Sidea har besökt en hemlig värld och skuggat de dyrbara stenarnas väg, från gruvorna i Botswana till sliperierna i Indien och auktionerna i Belgien.

(Veckans Affärer 21 mars 2013)

En ovanligt stor, nästan hjärtformad blå diamant. Diamanthandlare från hela världen satte sig på flyget mot Antwerpen för att under en vecka i höstas titta på den unika stenen. Andra tog en promenad i den ljumma belgiska höstluften från sina kontor i diamantkvarteret. Annars ägnar de dagarna åt att spela kort i någon av de fyra diamantbörserna vars funktion är närmast herrklubbens. Men på utsatt tid lades korten ned på bordet för att ta hissen upp till nionde våningen till diamantmäklaren Bonas, alldeles invid spårvagnshållplatsen Diamant.

I speciella tittrum, med stora fönster som får dem att kännas som bås, satte de sig intill en känslig elektrisk våg för vägning av ädelstenar. Framför sig hade de en mängd diamanter och så den exceptionellt sällsynta oslipade blå stenen på 9,46 karat – motsvarande knappt två gram.

Förutom den unika blå stenen erbjöds 51 förpackningar med oslipade diamanter på sammanlagt 56 982 karat. När veckan som var tillägnad att syna stenarna var till ända och det hade hunnit bli måndag var köparna tillbaka på sina kontor. Då fick de lägga sina bud via internet. Knappt en halvtimme efter att anbudstiden gått ut informerades de vars anbud var högst att de fick köpa stenarna.

Denna gång var det speciellt – köparen av den 9,46 karat stora blå diamanten betalade hela 4,5 miljoner dollar, motsvarande 29,1 miljoner kronor. Utslaget per karat var det ett mycket högt pris – en succé för auktionen.

William Lamb, vd för Lucara Diamonds och ägare till diamantgruvan i Botswana där stenen tagits fram, tror att köparen tänkt slipa ner den till betydligt mindre storlek.

“Jag tror att det nog blir ner till 5 karat. Försäljningspriset i butik blir runt 10 miljoner dollar”, säger han när vi träffas några månader efter den lyckosamma affären.

Enbart den här auktionen med de 52 laddningarna med oslipade stenar inbringade drygt 110 miljoner kronor till den lilla diamantproducenten.

Sådana affärer görs varje dag, utan att någon uppmärksammar att flera miljarder kronor byter händer för stenar som ska klä någons ringfinger.

I fjol bröts oslipade diamanterna till ett sammanlagt värde av 96 miljarder kronor som när de nådde butik hade femfaldigats till 454 miljarder kronor. Trots att mångmiljardbelopp omsätts är det en osedvanligt ogenomlyst industri med allt större efterfrågan och allt högre priser, men få vet hur den egentligen fungerar. En profil i diamantbranschen beskriver ett möte nyligen när alla tungviktare samlades.

“Vi är inte så många, ett rum räcker. Senast var vi ungefär 40 personer, och då är det inte bara en från varje firma utan i vissa fall även nummer två på företaget. Så nej, vi är inte många.”

Alla känner alla, många är familjeföretagare och de vill hellre rikta omvärldens blickar mot de dyrbara stenarna. I denna stängda värld rör sig aktörerna mellan Mumbai, Antwerpen, Tel Aviv och det senaste tillskottet – den nya diamanthuvudstaden Gaborone. Och där börjar detta reportage.

Det dröjer inte många minuter efter att flyget från Kapstaden tagit mark i Botswanas huvudstad innan vi färdas mot centrala Gaborone.

“You are beautiful like diamonds in the sky”, sjunger Rihanna från bilradion.

Det är varmt, över 30 grader, torrt och den röda jorden sticker fram överallt i de annars vällagda gräsmattorna.

“Grön torka”, förklarade piloten och konstaterade att det regnar ovanligt lite, gräset är grönt men vattenmagasinen är tomma.

Vi åker på en väg kantad av reklamskyltar för diamanter. Bebyggelsen utanför staden är låg med en-och tvåvåningshus, nybyggda områden, någon cyklar runt, tjejer hoppar hopprep.

Botswana brukar lyftas fram som ett paradexempel i Afrika på ett land som klarat av balansen mellan att ta till vara råvarans inkomster, inte bli för beroende av den och samtidigt bygga en ekonomi för framtiden och därmed undvika den råvarusjuka som tränger undan andra sektorer.

Här i Botswana är man stolt över att det hålls demokratiska val, att man har ett flerpartisystem och att man i alla rankningar listas som det minst korrupta landet i Afrika.

En inte oviktig förklaring är befolkningen. Den är liten. 2 miljoner invånare innebär inte samma utmaning som säg Nigerias 170 miljoner, som också har stora naturresurser men en plågsam historia av sjuklig korruption.

Botswana förbereder sig på en tid då diamantutvinningen är över.

Bland annat lyckades man övertyga De Beers, ett av världens största diamantföretag, att flytta enheten för global handel från London till Gaborone tidigare i år. Att man äger 15 procent av bolaget spelade naturligtvis in. Stegen som tas är för att göra Gaborone till en global diamantstad med samma position som nämnda Mumbai, Antwerpen och Tel Aviv.

När Botswana inte längre kommer att utvinna några egna diamanter kommer ändå paket med oslipade diamanter levereras till Diamond Technology Park, nära flygplatsen där sorteringen utförs.

Och det är hit bilen anlänt, men innan passering får man först genomgå en ordentlig säkerhetskontroll med fotografering och det är bara att lämna fingeravtryck.

Väl inne på området är det som vilket kontorsområde som helst, parkeringar med stora kontorsbyggnader intill – nåja, bortsett från de två zebror som leker i en inhängnad.

Inne i en av fastigheterna är det först en luftsluss för att komma in i lokalerna. I taket syns runda mörka bulor med kameror. Det råder fotografiförbud som upphävs för Veckans Affärers besök.

Sedan kommer man in i sorteringsrummet. Här får man inte tugga på något, äta eller dricka. Regeln är att om en sten tas upp så ska den läggas tillbaka på samma ställe igen. Personal övervakar ens rörelse och säkerhetsavdelningen ser till att ingen avsiktligt eller oavsiktligt får med sig en liten sten.

På bordet i mitten på rummet finns tre stora diamanthögar med ett värde vardera på 10 miljoner kronor. Runtom ligger uppradade stenar i olika kvaliteter. Det är inte otänkbart att rummet just nu har stenar värda 100 miljoner kronor.

Lucaras vd William Lamb påpekar att det är 16 000 olika kategorier som stenar kan delas in i. Grovt uppdelat handlar det om färg, renhet och stor-lek. Väl i butik handlar det också om slipningen.

Bordslisterna är tejpade med vit tejp. På ena sidan finns två blåa diamanter. De är inte knallblå, snarare är det en blåaktig ton i de vita stenarna. Den stora är på 4,77 karat och en på 0,2 karat. De ska tillsammans med en ny laddning snart skickas till Antwerpen för försäljning.

Philip Hoymans kikar på olika stenar. Han bor i Antwerpen och jobbat på diamantmäklarfirman Bonas. Han har 20 års erfarenhet av branschen. Bland kunderna finns världens stora handlare, som bland andra Tiffanys och schweiziska Swatchgruppen “Vad kan du sälja den blå stenen för?”, frågar jag. Han tar upp den, plockar fram en lupp och skärskådar stenen. Lägger försiktigt tillbaka den och tar fram miniräknaren i sin Iphone och börjar knappa in siffror.

“Tja, det är lite svårt och sen kanske det inte blir så. Det kan hållas emot mig”, säger han med en engelska som har flamländsk-fransk satsmelodi. Han tilllägger: “Men jag tror det blir 1,5 miljoner dollar.” Enligt Philip Hoymans kan köparen mycket väl tänkas sälja den och de många andra stenarna till en slipfabrik i Indien.

“Förr kunde man se att en sten var slipad i Indien. I dag är de bra, mycket bra.”

I dag skickas nästan alla oslipade stenar till Indien. Närmare bestämt till Surat, där uppskattningsvis 92 procent av alla diamanter slipas och poleras. Uppskattningvis 800 000 indier arbetar med att slipa diamanter, rubiner och andra ädelstenar.

Självklart handlar det om kostnaden för arbetskraft. I Kina kostar slipning 17 dollar per karat, vilket kan jämföras med 150 dollar i Belgien och 100 dollar i Israel. Och i Indien – 13 dollar!

Men denna unika blå sten kommer med all sannolikhet att slipas i New York, Tel Aviv eller Antwerpen eftersom kostnaden för slipning räknad i andel av försäljningspris ändå kommer att bli marginell, menar Philip Hoymans.

Om han får rätt kommer Lucaras försäljningspris att bli motsvarande 14 miljarder kronor per kilo. Nu räknar ingen i branschen så, men det ger ändå en idé om proportionerna och motiverar den höga säkerheten.

Bakom Diamond Technology Park ligger en flygplats där de små planen från gruvor landar med leveranser – det sker i slumpmässig ordning och få vet om den exakta tidtabellen och exakt vad som levereras.

Efter att stenarna har sorterats och köparna under en vecka har fått titta på dem skickas de vidare till Antwerpen.

Varje dag transporteras ädelstenar till ett värde av drygt 1,2 miljarder kronor till och från Antwerpen.

Till skillnad mot vad som kan antas är det inga privatchartrade plan som används utan reguljära flighter, där specialiserade försäkringsbolag anlitas för att försäkra leveranserna både i Botswana och under transporten. Säkerhetspersonalen som anlitas har rätt att ta sig ända fram till planet och själva placera väskan med diamanter i lastutrymmet och hämta den där vid ankomsten.

Bryssels flygplats ligger knappt en timmes bilfärd från Antwerpen, som i århundranden varit världens diamantcentrum. Än i dag passserar åtta av tio oslipade diamanter och fem av tio slipade passerar genom staden.

Nyligen skedde ett stort diamantrån där rånare slog till mot ett flygplan som var lastat med diamanter.

Det var måndagen den 18 februari i år strax före klockan åtta på morgonen som åtta rånare klädda i polisuniformer och kulsprutor slog till. Fyra kom i en Mercedes minibuss och fyra i en bil, de tog sig till lastutrymmet där säkerhetsfirman Brinks alldeles före start hade lastat ombord en diamantleverans som skulle med planet till Zürich. Rånarna tog 120 förpackningar med slipade och oslipade diamanter innan de förvann över landningsbanan och ut genom ett staket. Hela rånet var över på tre minuter och passagerarna märkte inget. Rånarna har inte påträffats.

En nästan mytisk kraft svävar över diamanter, begäret över dem och legenderna kring deras uppkomst. Diamanter visas upp, säljs och stjäls – och sen försvinner de från offentligheten.

Rånbytet på Bryssels flygplats var värt närmare 300 miljoner kronor. Men eftersom de flesta vill tona ner vilka summor det handlar om och hur uppenbarligen dåligt bevakade de är, finns det skäl att tro att bytet var större än så.

“Vad vi pratar om är en uppenbart gigantisk summa”, sa Caroline De Wolf vid Antwerp World Diamond Centre och tillade: “Det är en av de största rånen vi har sett.”

Alla branschföreträdare är måna om att tona ner uppmärksamheten från de enorma belopp som skickas mellan de många aktörerna på diamantens väg från gruva till finger.

1870 inleddes den stora diamantruschen efter att det påträffats stora mängder oslipade stenar i Sydafrika. Den brittiske politikern och affärsmannen Cecil Rhodes var snabb med att förvärva små operatörer i Sydafrika.

På ett annnat håll ledde den tyske affärsmannen Ernest Oppenheimer sin affärsrörelse med diamanter. På 1920-talet förvärvade han samtliga De Beersaktier han kunde komma över och till slut hade han kontroll över bolaget. Under hans ledning skapades ett diamantimperium. Hans familj och arvtagare ledde en grupp bolag inom produktion, handel och marknadsföring och genom sinnrika upplägg lyckades man ha ett monopol på diamanter. Dominansen höll i sig under lång tid och än i dag har bolaget en betydande roll i industrin.

“Alla har jobbat på De Beers vid något tillfälle”, säger Simon Johnson på mäklarfirman Finncap i London med erfarenhet av denna typ av bolag som investerare och som dessutom har en svärfar som äger en juvelbutik.

De Beers lyckades säkra höga priser på diamanter genom att skapa försäljningsorganisationen Central Selling Organisation, CSO, som kunde kontrollera priser och utbud. Effekten var att man kunde agera som monopolist. I takt med att diamanter påträffades på nya platser och att många såg sig utmanövrerade av De Beers monopolställning började man gå runt CSO.

Redan på 1980-talet frångick dåvarande Zaire (i dag Kongo-Kinshasa) CSO-avtalet och handlade stenar på den öppna marknaden. Även dåvarande Sovjetunionen började utmana De Beers position genom att handla utanför CSO-systemet. Några år senare inledde även Angola en diamantproduktion och en självständig handel, och när Australien var oense om villkoren i nytt CSO-avtal lämnade man sammanslutningen.

På 1990-talet hittade allt fler stora aktörer egna försäljningsvägar bortom CSO och skapade det som kallades Diamond Trading Company (DTC). De anordnade anbudsgivning, auktioner och så kallade spotförsäljningar med omedelbar betalning och leverans.

I dag har allt förändrats. DTC som på 1990-talet hade stått för mer än 80 procent av världshandeln med oslipade diamanter hade 2010 sjunkit till cirka 40 procent.

Numera står auktioner och spotförsäljningar för nära en fjärdel av handeln. De nya försäljningskanalerna genererade högre pris, men viktigaste av allt var att nya aktörer producerade alltmer diamanter. De Beers fick se sig omsprungen av ryska statsägda Alrosa som i dag är världens största diamantproducent. Med verksamhet i främst Ryssland och Angola producerade bolaget 2010 över 34 miljoner karat. De Beers producerade samma år 33 miljoner karat och australiska råvaruätten Rio Tinto 13,8 miljoner karat.

Förutom giganterna finns ett flertal som producerar betydande mängder. Dit hör Harry Winston Diamond Corporation med 2,2 miljoner karat (2010) och Petra Diamonds med 1,2 miljoner. Råvarujätten BHP Billiton som är verksamt också inom många andra råvaruslag producerade cirka 3 miljoner karat och då endast från deras gruva i Kanada. Globalt är det cirka 26 stora gruvor som står för produktionen av rådiamanter.

Att gå från närmast monopol till en aktör på en konkurrensutsatt marknad drev fram en affär.

I fjol sålde familjen Oppenheimer sin 40-procentiga andel i De Beers till sydafrikanska Anglo American för 5,1 miljarder dollar som betalades i kontanter, vilket motsvarar 33 miljarder kronor. Det blev slutet på familjens 80-åriga dominans av diamantbranschen.

Cynthia Carroll, vd för Anglo American, konstaterade vid förvärvet att marknaden är väldigt stark. “Efterfrågan kommer att överträffa utbudet.” En av de mest framstående diamantanalytikerna är Des Kilalea på Royal Bank of Canada Capital Markets i London och som när affären presenterades konstaterade att de fått bolaget billigt. Enligt hans kalkyl borde de betalat 10 miljarder mer.

När jag träffar honom på Diamant Technology Park i Gaborone har han bytt åsikt.

“Förändringar på marknaden och driften av gruvor har gjort att affären förmodligen inte var billig”, säger han.

Anledningen till detta sidbyte är att han numera ser stora orosmoln för branschen.

“Den största utmaningen på lång sikt är tillgängligheten av slipade stenar och på kort sikt är det finansieringen. Bankerna är inte längre villiga att ge krediter på samma sätt, vilket kräver andra finansieringsupplägg framöver.”

Med andra ord är det inte syntetiska diamanter, alltså stenar som odlas fram i laboratoriemiljö, som oroar branschen främst. Att ta fram en karat genom gruvdrift kostar 40-60 dollar, i laboratorier odlas samma sten till en kostnad av 2 500 dollar.

De senaste åren har produktionsvolymerna för oslipade diamanter sjunkit – i princip varje år sedan mitten av 2000-talet. Från 177 miljoner karat 2007 till 124 miljoner år 2011. Underskottet beror främst på att det inte har gjorts investeringar i nya gruvor och att giganterna De Beers och Rio Tinto har haft tekniska problem vilket kraftigt minskat produktionen.

Dessutom tycks det endast vara en handfull nya gruvor som väntas tas i bruk framöver, samtidigt som att hitta nya reserver är en process som tar åtminstone tio år.

Diamantbranschen är samstämmig i synen på att det kommer att råda underskott framöver. Konsultfirman Bain har räknat fram till att efterfrågan år 2011-2020 försiktigt räknat kommer att växa med 6,6 procent per år, medan produktionsvolymerna endast kommer att öka med 3 procent per år.

De många diamantsliparna i Indien vill ogärna släppa sin personal som de investerat i att lära upp, vilket pressat upp priserna på oslipat. Efter finanskrisen i slutet av 2008 till år 2011 har priserna stigit med 65 procent! Dessutom är sliperierna redan pressade av att rörelsemarginaler inte är särskilt höga.

Bainkonsulterna pekar också på att snittpriset per karat hos diamantproducenterna har ökat de senaste åren, vilket tas för att detta underskott redan prisats in. Men detta är inte unikt för diamanter. Faktum är att det är en del av en större trend inom lyxkonsumtionen – medan stora delar av världen befinner sig i en lågkonjunktur råder det gyllene tider för lyxkonsumenterna.

2011 var ett historiskt rekordår för lyxkonsumtionen där den globala försäljningen uppgick till 1 606 miljarder kronor. Aldrig tidigare hade man noterat en så hög nivå, inte ens under högkonjunkturåret 2007.

Och mitt i Europas skuldkris i fjol visade sig lyxindustrin återigen slå sitt eget rekord: det såldes lyxvaror för 1 764 miljarder kronor.

Tacka Kina för det. Asien i stort står för en ökande andel och bland kineserna tycks aptiten på lyxvaror inte bara härma Europa och USA utan fusionera sin tradition med västerländsk dito.

Under decennier investerad De Beers i reklam och lobbade för att bröllop i Hollywoodfilmer skulle inkludera diamanter.

“A diamond is forever” är den reklamslogan som även kinesiska konsumenter tagit till sig.

I Kina finns en historisk tradition med juveler av guld och jade, men bland eliten har man också tagit till sig diamanten som dyrbar statusmarkör.

Och det sprider sig nedåt till den förmögnare medelklassen där aptiten på lyxvaror som årgångsviner, dyr design, turism, lyxjakter och bilar är en del av bilden framgångsrika kinesiska företagare vill visa upp. Och de väljer inte bort – utan lägger till. Dagens bröllop i Kina inleds på samma sätt som i Europa och USA, med vit brudklänning. Sedan byter bruden om till en kinesiskt röd bröllopsklänning.

Förlovningar står för en tredjedel av all diamantkonsumtion i Kina och mannen alternativt mannens familj köper ofta en större, dyr sten. Enligt konsulterna på Bain är förklaringen enbarnspolitiken, de som har råd ger en mycket generös bröllopspresent eftersom de bara har ett barn att köpa åt.

Denna snabba adaptering märks också på försäljningen. 2005 uppgick diamantkonsumtionen i Kina till 1,8 miljarder dollar, för att 2011 stiga till 9,2 miljarder dollar. Det är en årlig ökning på 32 procent och Kina är i dag världens näst största marknad, endast överskuggad av USA.

Och efterfrågan ökar i sådan takt att diamantgruvorna inte hinner spotta ut tillräckligt med oslipade diamanter.

Efter drygt två timmars flygtur norråt i ett litet brummande Cessna Caravan-plan och efter en överflygning för att se om den grusade landningsbanan är fri från boskap eller annat som kan störa, tar planet i mark. Några hundra meter bort ligger ett enormt dagbrott där marken öppnar sig åtminstone 100 meter ner.

Stora truckar hämtar malm som körs upp till processlinjen. Till den första grovkrossaren kommer fullastade truckar, varje släpper ifrån sig 40 ton.

“De jobbar i tre skift dygnet runt. Varje last borde innehålla cirka 6 karat”, säger Tony George som ledde Lucaras arbete med förstudier, planer och byggande av Karowegruvan.

Gruvan är byggd efter rysk modell, men den stora roterande kvarnen lite längre fram är tysktillverkad.

Han pratar högt för att överrösta maskinen som skakar ner enorma stenar malm.

Lucaras vd William Lamb står alldeles bredvid och spanar ner i krossen.

“Vi använder vatten för att minska dammet”, förklarar han när jag frågar vad det är som rinner från de massiva stålfattningarna.

Lucara Diamonds är en lilleputt i jämförelse med giganterna. Å ena sidan räknas deras produktionsandel i promilletal av den världens samlade, å andra sidan har de börjat från noll. 2009 förvärvades området kallat AK6 från De Beers – gruvan som i dag heter Karowe.

Innan planet gick ner för landning kunde man se Orapa, världens största diamantgruva. Den ligger två mil bort och producerar årligen 11 miljoner karat. En siffra som kan ställas i jämförelse med Lucaras årliga produktion på cirka 400 000 karat. Men så har Lucara bara fem anställda på huvudkontoret i Vancouver och ett börsvärde på cirka 2 miljarder kronor.

Förutom att förvärvet skedde från De Beers rekryterades också personalen – beskrivningen att hela branschen utgörs av tidigare De Beers-anställda tycks gälla. Lucaras vd William Lamb har en bak-grund på firman och har jobbat med De Beers diamantgruva Victor i Kanada liksom Tony George.

Deras erfarenheter togs till vara vid byggandet av Karowegruvan. Avvägningarna är många – till exempel vilken typ av flödesschema gruvan ska ha.

De Beers flödesschema förlorar 17 procent av värdet av alla oslipade diamanter, enligt Tony George. Genom att välja det ryska flödesschemat förloras endast 5-8 procent.

En alltför effektiv malmkross skadar stenarna innan de påträffas. Det gäller att ta till vara resurserna – malmreserverna uppgår till 38 miljoner ton malm, alltså motsvarande 6,1 miljoner karat diamanter och den förväntade livslängden är femton år.

Nästan alla diamanter som utvinns är vita – de blå är bara prestigeobjekt som gjort att industrin fått upp ögonen för Lucara. En inte oviktig del alltså, och optimismen bland Lucaras chefer är påtaglig liksom att bristen på oslipade stenar kan spela dem i händerna.

Vid gaten på Gaborones flygplats några timmar efter besöket vid Karowegruvan träffar jag på Tony George som ska till Johannesburg för att där ta ett flyg till Santiago i Chile. Ännu en jobbresa.

Han är trött, men ändå upprymd när han pratar diamanter. Jag frågar om Lucara kan tänkas göra förvärv.

“Jag skulle bli mycket förvånad om inget händer på det området under 2013”, säger han innan han boardar planet.

Några veckor senare har den lilla stenen från Karowegruvan som under en vecka kunnat synas i Gaborone, skickats vidare till Antwerpen.

Potentiella köpare flög in och de lokala uppköparna tog ännu en promenad genom diamantkvarteret, granskade de många förpackningarna med oslipade stenar och juvelen i samlingen – den blå diamaten på 4,77 karat.

Följande måndag, den 18 mars 2013, var alla anbud lämnade och köpet klart. Den blå diamanten skickades till den nya ägaren.

Och lika snabbt som diamanten påträffades och kom till vår kännedom, lika kvickt försvinner den till någons finger och bereder plats för nästa.

På morgonen samma dag meddelade Lucara att tre ovanliga stenar har påträffats i Karowegruvan. En sten på 293,2 karat, en på 124 karat och en på 71,1 karat. Inga blåa stenar, men ändå en av världens största som påträffats i området.

De tre nyfunna stenarna kommer att inbringa åtskilliga miljoner kronor när de ställs till försäljning. Säljprocessen för de nya stenarna är redan inledd. Men först ska de skickas till Antwerpen för bedömning.

EMANUEL SIDEA

Bildtext:
– Lucaras vd William Lamb gläds över de unika blå diamanterna. De ger en fin intäkt men främst uppmärksamhet.
– En diamanterleverantör synar en sten på 0,2 karat som värderas till drygt 3 300 kronor under en diamantmässa i Antwerpen.
– Diamantmäklaren Philip Hoymans är en av dem som tror att efterfrågan snart gått om utbudet.
– Efter ett halvårs utbildning är en diamantsorterare redo att börja arbeta med att sortera stenar efter renhet, storlek och färg.
– Diamantslipare i indiska Surat, där merparten av världens ädelstenar slipas. Hundratusentals indier arbetar inom industrin.
– På Zaventemflygplatsen strax utanför Bryssel genomfördes ett av de största diamantrånen den 18 februari 2013. Åtta rånare kom över stenar värda närmare 300 miljoner kronor.
– Diamantgruvorna i Kimberley i Sydafrika köptes upp av De Beers Consolidated Mines redan i slutet av 1880-talet. På 1920-talet köpte sydafrikanen Ernst Oppenheimer upp aktierna.
– I Botswana förbereds stenar som ska slipas (övre bilden). Ryske premiärministern Dmitrij Medvedev undersöker en sten vid en sorteringscentral tillhörande statsägda diamantproducenten Alrosa.
– Under vd Cynthia Carroll ledning slutförde Anglo American sitt förvärv av den gigantiska diamantproducenten De Beers hösten 2012.
– Varje truck är lastad med 40 ton malm. I Karowegruvan i Botswana innebär det att varje last bör innehålla cirka 6 karat oslipade diamanter.
– Philip Hoymans tittar ner i det öppna dagbrottet där truckar dygnet runt lastar på malm som körs upp till processlinjen.
– Processlinjen är byggd efter rysk modell som är gjord så att så få stenar som möjligt ska skadas innan de upptäcks.
– Kinesiska konsumenter har tagit diamanterna till sig och står för en stor tillväxt för industrin.
– På en diamantmässa i Antwerpen inspekterar köpare en sten på 0,9 karat, värderad till knappt 20 000 kronor.