Det nya Europa

26 miljoner arbetslösa européer håller på att fullständigt rita om kartan. Forna tillväxtregioner går bakåt, nya uppstår och folkförflyttningarna är enorma efter tre års skuldkris. Veckans Affärer tecknar det nya Europa.

(Veckans Affärer 18 april 2013)

För snart tio år sedan gick larmet att den polska rörmokaren skulle ta jobben från fransmannen, tysken och svensken. Arbetarnas fria rörlighet inom Europa utmålades som ett problem. Och visst flyttade folk från de nyare medlemsstaterna i östra Europa till Storbritannien, Spanien och Italien.

Men det är inget mot vad som sker i dag.

I dag går in- och utvandring inom Europa i ännu snabbare takt.

Mellan 2009 och 2012 ökade antalet immigranter i Europa med 2,5 miljoner. Räknat bland de som har ett annat medborgarskap än i landet där de de bor har antalet migranter ökat med 8 procent på bara fyra år.

Statistiken märks också på gator, flygplatser och kaféer. En kaféägare i Almacil på Algarvekusten i Portugal vittnar om att byggarbetarna ena dagen kom till kaféet som vanligt. Nästa dag var de borta, berättade han för mig.

Och på flygplatser runtom i södra Europa packar man ihop sig på lågprisflygbolagen med enorma mängder bagage för att pröva lyckan på andra håll.

Historier om migrationsflödena har hörts länge, men efter flera år av europeisk skuldkris går de nu att belägga med statistik. Sammanställningen som Veckans Affärer gjort baserad på siffror från Eurostat visar de enorma folkrörelserna.

Även om skuldkrisen kan lösas de närmaste åren, kvarstår det stora demografiska problemet där hela forna öststater blir sovstater utan ekonomisk livskraft i takt med att de arbetsföra minskar till antalet.

Ett starkt motiv till att folk överger sina hemländer är att arbetslösheten har slagit rot: 26 miljoner europeer saknar arbete. Det är 10 miljoner fler än innan de statsfinansiella kriserna uppdagades och ifrågasättandet av eurosamarbetet började höras. De som kan flyttar till städer i regioner där det finns tillväxt och där man jagar efter arbetskraft.

Samtidigt finns en uppskruvad europeisk debatt om invandring. Mats Persson, chef för tankesmedjan Open Europe i London,
följer debatten i de stora mottagarländerna Storbritannien, Tyskland och Frankrike.
“Invandring är en kontroversiell fråga, den har alltid varit det, och nu har det trappats upp. Här i Storbritannien är Europafrågan kontroversiell i sig och så till det läggs invandring. Kombinationen är explosiv”, säger han.

Trots att det finns statistik på att välfärdssystemet i mycket liten utsträckning används av invandrare, så har den
politiska debatten i Storbritannien, Nederländerna
och i viss mån Tyskland haft en negativ underton. I den brittiska debatten kan den kopplas samman till när man för snart tio år sedan, inför EU-utvidgningen mot östra Europa, trodde att det skulle komma 16 000–17 000 polacker. De visade sig bli flera hundra tusen.

“Man var inte beredd på det. Även om man drog nytta av det har det påverkat vissa samhällen, bladn annat inom kultur men också sjukvården och skolorna som inte var redo för det. Det skapade mycket cynism och missnöje och har gjort att man inte litar på politiker”, säger han och konstaterar att de positiva delarna av arbetskraftsinvandringen inte betonats trots att det brittiska systemet endast har 13 000 av 2 miljoner EU-invandrare på arbetslöshetsersättning.
“Statistiken är tydlig: EU-medborgare som kommer hit till Storbritannien gör det för att jobba och gör så i större utsträckning än brittiska medborgare.”

Mats Persson på Open Europe konstaterar att invandringen sätter fingret på två problem.
“Å ena sidan att invandrarna använder sig av landets välfärdssystem, vilket inte stämmer. Å andra sidan att EU-invandringen leder till att de egna medborgarna utkonkurreras
på arbetsmarknaden. Det ser man även i Sverige med Vaxholmsfallet.”

Bilden är mer komplex än så – vissa regioner har en tillväxt samtidigt som resten av landet dras med stora problem. För att förstå Europa i dag bör man syna de starkaste och svagaste regionerna.

De flesta förknippar en bransch med en viss stad. Finans med London och New York, film med Hollywood och indiska Bollywood, fordonstillverkning i Detroit, Stuttgart och Västsverige, klocktillverkning i Schweiz och Japan, blommor med Nederländerna, mjukvara med Silicon Valley och Bangalore, telekom med Stockholm.

Samtidigt finns det satsningar på nya kluster som skotillverkning i östra Rumänien, träförädling i Lettland, IT i Tallinn, fordonstillverkning i Slovakien och textil i Katalonien.

Jan Edling är en av våra främsta experter på regionskluster och har studerat dessa i både Sverige och utomlands i sitt tidigare arbete som analytiker på Vinnova. Han menar att det handlar om att organisera sig för öka konkurrenskraften.
“Det viktiga är att företag inser behovet av att gå samman och att kasta ut kroken till produktutveckling och globalisering”, säger Jan Edling.
“I till exempel södra Italien – som brukade kallas Italiens Norrland – har fabrikanter av soffor och andra möbler klustrat ihop sig för att skapa fördelar i utveckling och export.”

Det framstår alltmer som att de regioner som tappar i arbetskraft – eftersom det inte finns arbete eller av andra skäl – är de som saknar tydlig profil, och inte har en tydlig näringspolitik.

“Förutsättningarna är naturligtvis större i regioner där det finns många företag i samma värdekedja. Närhet till högskola underlättar också. Men det finns exempel på kluster som bildats utanför storstads- och universitetsortsmiljöerna”, enligt Jan Edling.

Nu är det inte så att migranter söker sig till innovationskluster, men hur den lokala arbetskraften ser ut är en viktig faktor när kluster utvecklas. Europakommissionen har identifierat att de har stor betydelse för att öka Europas konkurrenskraft och har de senaste åren satsat stora belopp på att dels lära sig mer om, dels att bygga upp fler. Logiken bakom är att Europa knappast kan konkurrera med att ha lägre kostnad för arbetskraft än i Asien, utan med specialisering, närhet till lokalmarknad och högre produktivitetet.

Sedan några år tillbaka finns ett EU-finanseriat organ, European Cluster Observatory, som har identifierat över 2 000 regionala kluster i Europa.

Av dessa har 155 fått högsta betyg på en tregradig skala när de bedömts efter antal anställda, specialisering och betydelsen för sysselsättning i regionen.

De sticker ut och det framgår tydligt att ett land med nolltillväxt kan ha en begränsad region med högre tillväxt och således fortsatt locka migranter till sin tillväxtbransch.

En sammanställning som de gjort visar att 38 procent av alla anställda i Europa arbetar i företag som på något sätt är del av ett kluster. I vissa regioner är andelen mer än varannan anställd.

Tidigare har framväxten av kluster skett oavsiktligt, i dag försöker man bygga dem kring de branscher som utpekats som strategiskt viktiga att satsa på.

I Lettland har det gjorts stora satsningar på kluster inom träförädling. Det finns tusentals företag och de står för en betydande export för landet.

I rumänska Timisoara och norditalienska Montebelluna handlar det om skotillverkning. Franska Grenoble satsar på mikroelektronik. I Slovakien har man satsat på fordonstillverkning. Volkswagen, Peugeot- Citroën och Kia tillverkar fordon i ett område som kallats Centraleuropas Detroit.

De stora folkförflyttningarna till regioner där behovet av till exempel ingenjörer eller läkare är så stort att dagens ekonomiska problemen blir ännu svårare att ta sig ur när färre arbetar i landet och bidrar till landets skattebas.

Spaniens befolkning väntas minska i år och nästa år. Och de relativt nya EU-länderna i Baltikum och östra Europa står inför en demografi sk utmaning då 20–25 procent av befolkningarna inom 15 år kommer att överstiga pensionsåldern 65 år.

Den lettiske ekonomen Mihails Hazans har föreslagit en demografi sk union för att lösa detta, även om han själv ser att en sådan union ligger långt bort i tiden.

Mats Persson på Open Europe tror inte heller på att det går att skapa ett EUgemensamt välfärdssystem.
“Att ena 27 länder är nästan helt omöjligt. Både politiskt och praktiskt.”

Han menar att vi bara sett början på konflikten mellan EU:s inre marknadens fria rörlighet och de europeiska ländernas välfärdsmodell. “Det är en debatt som kommer pågå under många år framöver.”

Nytt hopp i Grekland

Greklands ekonomi är illa däran. Men tre nya teknikkluster trotsar den negativa trenden där företagen har lyckats öka sysselsättningen kraftigt.

De senaste åren har tre nya teknikkluster startats i Grekland. Det är inom spelutveckling, rymdteknologi och mikroelektronik. Corallia, en ideell organisation baserad i Aten som syftar till att skapa innovationskluster, står bakom dessa.
“Kluster är ett väldigt bra verktyg”, menar professor Vassilios Makios som leder Corallia.

Organisationen har sedan starten 2006 fått cirka 40 miljoner euro, eller 340 miljoner kronor, i EU-bidrag för att stimulera tillväxt, innovation och specialisering.

Medlemsantalet har ökat stadigt och är i dagsläget 130 stycken. De rapporterar att samarbetet i klusterform har varit positivt för deras verksamheter. Företagen som ingår i klustren har under 2008 till 2010 ökat sin samlade omsättning med 266 procent och personalstyrkan utökats med 63 procent. Dessutom har företagens export ökat med hela 119 procent.

Den snabba och goda utvecklingen har tilldragit stort intresse från privata investerare, enligt Vassilios Makios. Företagen har fått investeringar på 12 miljoner euro eller 100 miljoner kronor. I år tror man att investeringarna blir dubbelt så stora.

Ett av framgångsbolagen är Inaccess som utvecklar programvara för övervakningssystem av till exempel solpaneler. Trots krisen har de fördubblat omsättningen de senaste två åren och fyrfaldigat exporten. De har öppnat kontor i San Francisco.

Vassilios Makios vill fortsätta utveckla teknikklustren, öka medlemsföretagens konkurrenskraft och därmed också i den grekiska ekonomin. Något landet är i stort behov av.

Tyskland nya drömlandet

400 000 greker har redan flyttat till Tyskland som skriker efter arbetskraft.

Den medelålders Konstantinos Tsanas lämnade jobbet som radioproducent i Aten och flyttade till tyska Essen. Hustrun kunde redan tyska så han följde med. Paret är två av de runt 400 000 greker som utvandrat till Tyskland, drygt 25 000 kom enbart år 2011.

Paret Tsanas har hörsammat ropen från tyska politiker och företagare. I dagsläget finns över 850 000 lediga jobb och tiden det tar för de tyska arbetsgivarna att finna någon att anställa ökar hela tiden. Arbetsmarknadsministern Ursula von der Leyen (för övrigt syster till Stenbecksmannen Hans-Holger Albrecht) upprepade så sent som i februari att man har stora behov av sjuksköterskor, elektriker, tågingenjörer och rörmokare.

Landet har det senaste decenniet haft minskande befolkningstal, men trenden har vänt och nu har invånarantalet börjat öka igen. Tack vare invandringen är man nu tillbaka på samma nivå som 1995.

Folkförflyttningarna har gått från de skuldtyngda länderna i Baltikum och södra Europa till de starka ekonomierna. 2009– 2012 ökade antalet migranter till Italien med 934 000 (dit räknas stora grupper som är utomeuropeiska). Storbritannien har ökat med 618 000 invånare, vilket kan ställas mot Tyskland måttliga 224 000 invånare.

Ökningen i Polen var endast 9 000 invandrare, men det motsvarar 20 procents ökning. Bilden blir en annan om man tittar på antalet medborgare i landet som ökat med 389 000 på endast fyra år – det är de polska rörmokarna som återvänt.

Ifjol ökade antalet anställda i Tyskland som kommer från Spanien, Grekland, Portugal och Italien med 7,6 procent. I ännu snabbare takt ökar de som kommer från östra Europa – hela 29 procent.

Ekonomin räddad men balterna flyr

Baltikum dräneras på folk i arbetsför ålder. Både Lettland och Litauen har tappat var tionde invånare.

Den mest uppseendeväckande – och mest problematiska – utvecklingen har skett i Baltikum.

På bara några år har Lettland förlorat 10 procent av sin befolkning, både letter och sådana med andra medborgarskap. Befolkningsantalet på knappt 2 miljoner är nu nere på samma nivå som 1957, några år efter andra världskrigets fasor.

Även Litauen har förlorat 10 procent av sina medborgare.

Baltikums hyllade ekonomiska vändning från bankkris till tillväxt har lyfts fram som en framgångsmodell, men alla är inte lika övertygade om det.

“Lärdomen som kan dras av vad Lettland har gjort är att det inte finns någon lärdom”, enligt Morten Hansen, ekonom vid Stockholms handelshögskola i Riga.

Att Lettlands BNP ökat de senaste åren beror antalet att huvuden som räknas minskat. Liknande utveckling syns i andra delar av Europa.

Slovakien har förlorat 380 000 invånare,
motsvarande 7 procent medborgare på bara under 2009–2012. Bulgarien har förlorat 295 000 invånare under samma period,
tittar man på längre sikt har man förlorat
600 000 invånare på ett decennium.

Europakommissionen har uppmärksammat problemet och i en rapport från 2011 slår man fast att folkrörelserna ut från Litauen och Bulgarien kommer att minska landets ekonomi permanent med 5–10 procent. Alla rimliga antaganden är att färre förvärvsarbetare utgör en sämre ekonomisk grund. Även Lettland och Estland riskerar gå samma öde till mötes – enligt en uppskattning betyder folkrörelsen att ekonomierna krymper med 3 procent.

Marchel Axlexandrovich på analysfirman Jefferies gav nyligen ut en rapport i ämnet. Han konstaterade att effekterna av åstramningspaketen i de skuldtyngda länderna förstärks genom att många unga landet – vilket innebär att de som är kvar måste klara ännu hårdare åstramningar.

Den lettiske ekonomen Mihails Hazans påpekat det oroväckande i ett ökande antal familjer med små barn lämnar Lettland, vilket han tolkar att de inte avser återvända i närtid.

Världens bästa sjukvård – till salu

Stora delar av sjukvården i Spanien ska privatiseras. Motståndet är massivt – särskilt när det uppdagats vilka enorma vinster riskkapitalägda svenska Capio gör i landet.

En ung kille med blåtiror och bandage runt huvudet leds till receptionen av en sjuksköterska där en äldre man omfamnar honom. Verksamheten är i gång som vanligt på sjukhuset San Carlos i Madrid.

Läkarna och sjukpersonalen har de senaste månaderna återkommande hängt av sig sina stetoskop, stängt dörren bakom sig och gått ut i strejk. Alla patienter som inte varit akuta har fått sina läkartider flyttade till den strejkfria fredagen. Köerna har varit långa.

I stället har tiotusentals läkare, sjukvårdare och sköterskor från klinikerna i Madrid samlats på Puerta del Sol för att demonstrera och protestera mot politikernas beslut att privatisera sjukhusen. Dessutom har de skurit i lönerna för att minska vårdutgifterna, enligt den nybildade organisationen AFEM som samlar vårdspecialister i Madrid.

Protesterna har inte gett någon effekt – i slutet på december i fjol fattade politikerna beslut om att privatisera sex sjukhus och 27 kliniker i Madridregionen.

I korridorerna på San Carlos-sjukhuset hörs jämrande patienter från rummen intill och någonstans ifrån kommer en stickande doft av bränt fett.

En läkare som jag hugger tag i vill inte uttala sig – en annan hänvisar mig till den högsta tjänstemannen på hälsoministeriet och tillägger: “Jag kan inte prata.”

Inne på sjukhuset råder det fotoförbud och personalen har uppmanats att inte ställa upp på intervjuer om privatiseringsplanerna. Tillfälliga vakter har hyrts in för att hålla koll.

Tar man några steg ut från sjukhuset och nedför en stentrappa hamnar man hos grannen det Capiodrivna sjukhuset Fundación Jiménez Díaz.

Svenska private equitybolaget Nordic Capital var ägare till Capios spanska verksamhet tills för två år sedan då den såldes till Londonbaserade kollegan CVC Capital Partners för hela 7,5 miljarder kronor.

Detta sjukhus och de andra som drivs av Capio har blivit ammunition i den högt uppskruvade debatten om privatiseringar av sjukvården.

På det här sjukhuset lägger man 441 euro per patient och år. Hos den offentligt drivna grannen är utgiften högre, 600 euro per patient och år.

Förespråkarna menar att en övergång till privat driven sjukvård finansierad av skattemedel leder till att patientkostnader sjunker med en fjärdedel. Det är också motivet till varför det så ihärdigt drivits igenom av Madridpolitikerna.

Vårdkostnader står för 30–50 procent av de sjutton spanska regionernas utgifter. Varje spanjor besöker sin läkare åtta gånger om året, bara tyskarna gör det oftare. Detta tillsammans med en åldrande befolkning och färre i arbete gör att OECD har påpekat att ekvationen inte går ihop. Särskilt då det spanska vårdsystemet i OECD:s internationella jämförelse är ineffektiv.

Trojkan bestående av EU, IMF och ECB har tvingat Spanien (och andra krisländer) att driva igenom stora besparingsprogram och vården har fått ta en stor smäll. Logiken är att det är billigare att köpa in sjukvårdstjänster för varje patient, även om det så sker från ett riskkapitaldrivet bolag.

Samtidigt har Spanien imponerade hälsotal – ingenstans i Europa lever kvinnor lika länge som här. Faktum är att världshälsoorganisationen WHO i en unik sammanställning som man senast gjorde år 2000, rankade det spanska vårdsystemet på sjunde plats i världen. I dag är oron stor för att det välfungerade vårdsystemet kommer att urholkas.

“Rädda människor – inte banker”, har det stått på demonstranternas plakat. Redan nu har invandrare förlorat rätten till fri sjukvård.

“De spanska vårdbesparingarna kan skapa ett humanitärt problem”, varnar läkare i den tunga läkartidningen The Lancet.

Många läkare och vårdpersonal som fått se löner minskas har föregått de kommande förändringarna genom att utvandra till andra delar av Europa. Företrädare för ovan nämnda AFEM vittnar också om detta – ett finskt företag är redan på plats i Madrid för att locka över spanska läkare.

Annars möts krispolitiken med jämnmod. Ett antal år in i statens skuldkris tycks de folkliga protesterna tillfälligt ha lagt sig – under denna resa till Spanien är det påfallande lugnt.

På snabbtåget från Sevilla på väg till Madrid träffar jag Maisanna Bezizi som de senaste åren jobbat som lärare på en skola i Madrid där hon undervisar i ekonomi och engelska.

Hennes lön har inte sänkts, men däremot menar hon att det skett stora prisökningar.

“Det finns de som vill ha tillbaka peson. Att man ska kunna devalvera. Men de fattar inte att det inte kommer att lösa problemen i grunden. Detta är globaliseringen, vi kan inte stänga ute oss.”

EMANUEL SIDEA

FAKTA/ FÖRÄNDRAD INVANDRING 2009–2012, %
Bulgarien 78
Slovakien 35
Cypern 38
Italien 24
Slovenien 21
Belgien 21
Sverige 18
Storbritannien 15

FAKTA/ FÖRÄNDRAT MEDBORGARANTAL 2009–2012, %
Litauen -10
Lettland -8

FAKTA/ EQT FÖRST UT ATT INVESTERA I KRISEN
Parkeringshuset i turistkvarteren i El Born, runt hörnet från Picassomuseet i Barcelona, såldes häromåret till en av svenska private equity-firman EQT:s fonder. Det var fonden EQT Infrastructure I med 1,2 miljarder euro som under ledning av Lennart Blecher förvärvade Parkia i juli 2011. Förvärvet från spanska infrastrukturbolaget Acciona blev EQT:s första direkta investering i Spanien.

Faktum är att de inte gjort någon annan investering i de skuldtyngda länderna i södra Europa.

Vid sidan av parkeringshuset i Barcelona finns Parkia på ytterligare cirka 30 andra platser runtom i landet vilket sammanlagt ger 16 000 parkeringsplatser. (Företaget har även fyra parkeringshus i Andorra.) Trots skuldkris och hög arbetslöshet är verksamheten mycket lönsam. 2011 var omsättningen 21 miljoner euro, rörelseresultatet på 10 miljoner euro – alltså en marginal på närmare 50 procent.
Johan Hähnel, informatör på EQT, är mån om att tona ner investeringen. Han påpekar att EQT för närvarande har ett 50-tal investeringar och att Parkia endast är ett av dem.

FAKTA/ 1
Svensk investering i södra Europa är allt.
Inget av de stora svenska private equity-bolagen Altor, Nordic Capital, Segulah eller IK Investment Partners äger bolag med bas i Spanien, Italien, Portugal eller Grekland. EQT det enda bolaget med investering i regionen för närvarande.

FAKTA/ 7,5
Miljarder kronor eller 900 miljoner euro var affären värd när Nordic Capitalägda vårdkoncernen Capios spanska verksamhet avyttrades till private equitykollegan CVC Capital Partners i mars 2011.

FAKTA/ ALTERNATIV TILL EURON
Runtom i södra Europa finns enklaver där det vid sidan av euron införts en annan valuta. ECO Alt Congost är en regional valuta i Katalonien som funnits sedan 2012 och är igång i åtta städer.
I den grekiska hamnstaden Volos, som ligger 30 mil norr om Aten, har man skapat den lokala valutan TEM.
La Banca del Tempo är ett lokalt initiativ i italienska Modena där invånarna kan byteshandla tjänster med varandra. När man arbetar åt andra lagrar man timmar på ett eget konto, där uttag sedan görs när någon annan arbetar åt dig.
Även i Spanien finns ett antal så kallade tidsbanker.

FAKTA/ STORA REGIONALA SKILLNADER
ARBETSLÖSHET, %
Arbetslösheten varierar mellan olika regioner, också i katastrofländer som Grekland och i föredömen som Tyskland.
Grekland, Kreta: 14
Grekland, Kozani: 23
Tyskland, München: 3
Tyskland, Berlin: 12