Bubbel och bubblor

Nollnolltalet startade och slutade i en bubbla. Däremellan festade vi som aldrig förr. Vi shoppade aktier, fonder och lägenheter med nya, gamla och lånade pengar. Och absolut ingenting lärde vi oss.

(Kapitel i antologin Nollnolltalet, utgiven år 2010)

Korken slår i taket på nattklubben och sprudlande bubbel pyser ur den enorma champagneflaskan. Det är fredagen den 1 december och omgivna av alarmerande musik har ett gäng vänner samlats på nattklubben Sturecompagniet i centrala Stockholm. På vipavdelningen, V, skålas det bland gänget runt den 32-årige finansmannen Bernhard von der Osten-Sacken. Glasen lyfts och klirras med, vilket dränks av det pumpande basljudet, skrikande försöker gänget kommunicera med varandra, samtidigt som sexlitersflaskan Dom Perignon skickas runt och glasen fylls på. Året är 2006, Stockholmsbörsen går med raketfart och för finansmännen innebär det sköna bonusar. Bernhard von der Osten-Sacken är en ung, framgångsrik finansman i början på karriären. Genom ett antal aktieaffärer har han skapat sig ett namn i finanskretsarna. Tillsammans med ett par kompanjoner har han startat och byggt upp ett fastighetsbolag som bara är några veckor från att noteras på Stockholmsbörsens småbolagslista First North.

Champagneflaskan töms, festen fortsätter och tids nog övergår natten till morgon. Det dröjer inte länge förrän kvällstidningarna får nys om den rekorddyra flaskan. Att beställa in en champagneflaska för 75 000 kronor sticker i ögonen på många, högkonjunkturen till trots. Bernhard von der Osten-Sacken, som runt Stureplans krogar är ett känt ansikte, presenteras för allmänheten genom medierna. Att sällskapet på Sturecompagniet, som han senare själv beskriver det, firar att han ska bli far och att notan delas av flera, spelar mindre roll. Mannen med det tyskklingande adliga namnet, därtill ung finansman som dricker dyr champagne på Stureplan är något som tilltalar kvällstidningarna. Den mediala uppmärksamheten ska snart bli ett första moln på en i övrigt klarblå himmel för Bernhard von der Osten-Sacken.

När hans fastighetsbolag, Allokton, drygt två veckor senare börjar handlas på First North stänger aktien på en kurs som betingar ett börsvärde på 236 miljoner kronor. Ett gott betyg för det nystartade fastighetsbolaget som expanderat med rekordfart. Aktien fortsatte att handlas upp och våren 2007 når den sin toppnotering på 10 procent över introduktionskursen.

Många var dock skeptiska till Allokton, som i slutet av 2006 hade fastigheter för ett värde av 4,2 miljarder kronor i Sverige och Tyskland. Fastighetsanalytiker ansåg att det var en mycket riskabel investering på grund av bolagets höga skuldsättning. På ytan fortlöpte verksamheten och aktien fortsatte att handlas. Det skulle dröja några månader, till påsken 2007, innan allt raseras.

Skärtorsdagen den 5 april sitter Bernhard von der Osten-Sacken tillsammans med sin gravida flickvän vid frukostbordet hemma i lägenheten på Karlaplan i Stockholm. Utanför har vinterkylan ännu inte släppt taget, det är sex grader sol. Hans blivande fru väntar deras första barn. Mitt i frukosten knackar det på dörren. Polisen ger sig till känna och släpps in i lägenheten. De meddelar att Bernhard von der Osten-Sacken är misstänkt för insiderbrott och skattebrott. Därefter grips han och förs till polishäktet. Det dröjer inte länge förrän medierna snappar upp tipset, sannolikt från en polisläcka, om att finansmannen med den rekorddyra champagnen har gripits. I medierna hängs både han och hans blivande fru ut, tillsammans har de fotograferats av skvallersajter.

Han greps för affärer gjorda före Allokton, men det brydde sig inte marknaden och medierna om. När nyheten kommer ut rasar aktien med nästan 10 procent. Alla drabbas av beröringsskräck och styrelsen vill avgå. Tolv dagar senare när Bernhard von der Osten-Sacken släpps ur häktet tvingas han avgå ur Alloktons styrelse och tvingas sälja av sina aktier så att han inte längre är huvudägare i fastighetsbolaget. Något år senare läggs åtalet om insiderbrott ner, kvar finns misstanken om grovt skattebrott, som vid fällande dom kan innebära mellan sex månader och sex års fängelse.

Bernhard von der Osten-Sacken drömde om att bygga ett fastighetsimperium. Tillsammans med några kompanjoner och ett finansbolag konstruerades ett extremt riskfyllt fastighetsbolag, belånat till taknocken. Bernhard von der Osten-Sacken var en symbol för det sena tjugohundratalets högkonjunktur. En aktiemäklare som snabbt steg i karriären, blev ett namn runt Stureplan, både på nattklubbarna och i finanskretsarna, och börsdirektör före fyrtio fyllda. Men lika snabbt som han steg kom han att falla. Detta var en ny tid, med nya hjältar och nya förlorare. Bernhard von der Osten-Sacken blev symbolen för en snabb uppgång och ett tungt fall. Han var misstänkt för brott och när tjugohundratalet övergår till ett nytt decennium har ännu inte en friande eller fällande dom fallit. Detta enskilda öde blev en första omskakning i finansbranschen. Då hade ingen en aning om vad som skulle följa: fler gripanden av insidermisstänkta och att den globala finansindustrin skulle skakas om i dess grundvalar när finanskrisen slog till.

Detta millenniums första kollektiva reaktion ägde rum på dess första dag. Ett pustande kunde höras över hela Sverige när svenskarna drog en lättnadens suck. Inför det stundande millennieskiftet var förväntningarna skyhöga, därtill fanns en ängslan och spridd oro kring millenniebuggen Y2K som sades slå ut alla livsviktiga delar av samhället. Ett par år innan hade IT-konsultbolag och IT-profeter varnat för missen från sextiotalet som nu skulle förlama hela vår datoriserade värld. När nyårsafton 1999 övergick till nyårsdag, utan att någon bugg uppenbarade sig, var det många som ändå väntade sig någon slags reaktion på det upphaussade problemet.

Runt samma okunskap hade det exploderat en IT-industri där unga whizkids berättade för etablissemanget om världens tillstånd och framtid. Om de “gamla” inte spelade med skulle de snart få se sig omsprungna i den nya ekonomin. Den nya ekonomin innebar att talang och kunskap var en framtida basindustri: framtidens förmåga premierades omedelbart. Och det skulle gå fort, annars fanns risken att hamna efter i utvecklingen eller helt missa tåget. De företag och investerare som snabbast agerade, byggde upp ett varumärke, och gjorde de ekonomiskt krävande, tunga investeringar i tekniker som skulle komma att användas i framtiden, skulle komma ut som vinnare.

Lika stora blev företagen som skulle hjälpa andra företag med detta – de som sjöng IT-evangeliets lov. Framfabs vd Jonas Birgersson var visionären med den orange fleecetröjan. Han representerade något annorlunda och spännande, en ny attityd till företagande vilket delades av många i IT-branschen under bubbelåren. Jonas Birgersson stod på den mediala scenen och i en affärstidning löd omslagsrubriken ‘I stället för Jesus – Jonas Birgersson ‘. Visionen byggde på att du kunde välja att höra till de utvalda, smarta och hängivna. Tidsandan var att det nya stod mot det gamla; det kreativa, flödande stod mot en stagnerad, förlegad och gammal ekonomi. Denna teoribildning samlades under begreppet den nya ekonomin där ekonomiska teorier som talade mot detta förkastades. I stället spirade en optimism och fokus var på tillväxt och snabb expansion, inte sällan paneuropeiska eller internationella företagslanseringar på rekordtid. Vid fronten stod Icon Medialab och dess grundare Johan Staël von Holstein. Han hörde till entreprenörerna med kreditkort och befann sig på en ständigt pågående affärsresa för att öppna kontor över hela världen. Kring denna hysteri blomstrade en högkonjunktur där efterfrågan på arbetsvillig, visionär personal var närmast obegränsad.

När då nyårsklockorna slutat ringa var många ivriga att komma igång igen, ledigheten över nyårshelgen blev kort. Millennieskiftet accentuerade ytterligare att det var en ny tid, att man hade gått in i en ny epok. IT-företagarna var mediala retoriker och byggde upp en bild av framtiden genom medierna. De nya företagen levde i själva verket i nära symbios med medierna. Många drogs med i den allt snabbare snurrande karusellen: riskkapitalbolagen hängde på tåget genom att tillföra kapital och garantera en aldrig sinande ström av pengar. IT-företagen värderades i nivå med industriella giganter, trots att många inte tjänade en enda krona. Med stöd av extrema bolagsvärderingar på USA-börserna motiverades lika höga värderingar i Stockholm. Den svenska IT-haussens mest spektakulära bolag, Icon, Cell, Framfab och onoterade Spray värderades till närmare 100 miljarder kronor i början av år 2000.

Men det dröjde inte mer än några månader in i det nya årtusendet förrän IT-bubblan sprack. En missad rapport på amerikanska börserna spred oron bland andra bolag, och snart föll det ena efter det andra. Det största och mest spektakulära fallet blev Boo.com. Grundarna Ernst Malmsten, Kajsa Leander och Patrik Hedelin hade bränt 125 miljoner dollar av investerarnas pengar i något som aldrig blev kommersiellt gångbart. Enorma summor hade bland annat lagts på ett lyxigt huvudkontor i London och på att åka skytteltrafik mellan London och New York med Concordeflyg. Idén var att sälja märkeskläder på nätet, men idén var före sin tid. När IT-kraschen var ett faktum hade den spridits över hela världen, börserna hade fallit kraftigt och världen gick in i en lågkonjunktur. Långt senare kunde man konstatera att IT-hysterin var en klassisk bubbla, ett marknadspsykologiskt fenomen inte olik åttiotalets fastighetsbubbla eller det som sedermera blev finanskrisen 2008.

Under it-boomen slog IT-, teknik- och telekomföretagen ständigt nya rekord på börserna runt om i världen. Värderingarna var astronomiska och många onoterade bolag verksamma i de haussade branscherna lockades till börsen, även det statligt ägda telefonibolaget Telia. Samtidigt diskuterades en fusion mellan Telia och dess motsvarighet i Norge, Telenor. Men ägarna, norska och svenska staten, hade stora problem med att enas om hur nationella och affärsmässigt motiverade affärsbeslut skulle definieras. När näringsminister Björn Rosengren, ytterst ansvarig för fusionen i Sverige, omedveten om att en tv-kamera rullade, råkade haspla ur sig: Norrmännen är ju egentligen den sista Sovjetstaten. Det är så oerhört nationalistiskt… allt är politik , hjälpte det knappast saken bättre. Fusionsplanerna skrotades kort därefter. I stället satsade man på att notera Telia på Stockholmsbörsen. Björn Rosengren ville att svenska folket skulle vara med och äga bolaget, det skulle vara en folkaktie. Den enorma börsintroduktionen omfattade 30 procent av aktiestocken i företaget och emissionen föregicks av en intensiv reklamkampanj, ingen kunde missa att man kunde bli aktieägare i telekomföretaget. Aktien bjöds ut för 85 kronor, vilket gav Telia värdering på ofantliga 255 miljarder kronor. Tecknandet av aktier gick också lysande och övertecknades fyra gånger. Snart hade nära nog en miljon svenskar blivit aktieägare i Telia och därmed införlivat visionen om att skapa en ny folkaktie. Dock dröjde det bara några dagar tills aktiekursen sjönk och gick ned under introduktionspriset. Besvikelsen var enorm, och snart kände sig många lurade. Att så många blev delägare i Telia markerade en stor attitydförändring till aktiehandel. Noteringen av Telia sådde ett frö av aktieintresse hos miljontals svenskar. Att äga aktier var inte längre ett fult intresse för kapitalister utan en folksport. Året innan, 1999, ägde 66 procent av svenskarna aktier, 2000 hade det ökat till toppnoteringen på 80 procent, enligt Aktiefrämjandet. Samma år hade PPM-systemet införts, vilket innebar att en liten del av pensionen kunde användas till att placeras i fonder – vilket ytterligare närde intresset för placeringar och aktier och gav aptit på risk. Påhejade av Socialdemokratiska ministrar som talade om folkaktien Telia hade svenskarna blivit kapitalister. Närda av mediernas hjälteporträtt av entreprenörer, under IT-åren, upplevde allmänheten inte längre en motsättning mellan företagare och att själv vara arbetare; det ena uteslöt inte det andra. Och företagarna var inte längre krämare utan som vanligt folk. Undersökningar bland unga studenter gav uttryck för att det skett en smärre kulturrevolution, det fanns ett extremt stort intresse av att starta företag. Politiskt hade det också skett en förändring där entreprenören började betraktas som en allt viktigare beståndsdel i samhällsekonomin. En uppfattning som även Socialdemokraterna närmade sig och befästes av Mona Sahlin när hon som första kvinna blev vald till partiordförande 2007. I sitt installationstal gjorde hon klart att jobbpolitiken även skulle rymma småföretagare och entreprenörer. Vi socialdemokrater kan bli entreprenörernas parti , sade Mona Sahlin i mars 2007, och gjorde en definitiv markering mot partiets tidigare företagarfientliga retorik.

Förutom entreprenöriell i sinnet blev svensken också en aktiv aktieplacerare. Efter att ha dragit sig ur Teliaaktien var man redo att placera sitt kapital på annat håll, Ericsson till exempel. Prövad av nittiotalets nästan hysteriska utvecklingsoptimism med skenande forsknings- och utvecklingskostnader, fick företaget efter IT-bubblan säga upp halva sin personal och drastiskt minska sina inköp. Ericsson tvingades 2002 genomföra en rekordstor nyemission av aktier på 30 miljarder kronor. Återigen var det rekordmånga svenskar som satsade en peng i emissionen, detta grundlade ett sedan dess ännu oöverträffat rekord. 84 procent av alla svenskar blev aktieägare av något slag. Att många tog sin tillflykt i gamla, välkända och etablerade företag var symptomatiskt efter IT-haussen. Vanliga svenskar liksom stora investerare som hade bränt sina pengar på internet och ny teknik valde att fokusera på det varaktiga. Bort med spekulation, bort med affärer man inte begrep sig på och bort med människor som haussades för sina visioner men aldrig bevisat sina prestationer. Man gick i stället till företag och varumärken man kunde förstå sig på. Det banade väg för nya aktörer som anslöt sig till storkapitalets elefantdans.

Christer Gardell skulle ta flyget ned till Stockholm för att jobba i mellandagarna julen 1995. Sedan ett halvår tillbaka var han delägare i fondbolaget Nordic Capital. Christer Gardell slog sig ned på planet i Östersund. Flygvärdinnan hjälpte en tant att få upp en väska i bagageutrymmet. Väskan rasade ned i huvudet på mannen tvärs över gången. Gardell tyckte sig känna igen honom: Mats Qviberg, omsusad i media före jul för engagemanget i ett anrikt maktbolag. Flygvärdinnan kom tillbaka med kaffe efter att planet lyft och lyckades spilla ut det över Mats Qviberg. Gardell sträckte ut en servett till den otursförföljde. Det skulle bli inledningen till en lång relation dem emellan.

Christer Gardell blev snart vd för maktbolaget och genom en rad storaffärer under slutet på nittiotalet blev han ett namn bland storspelarna i den svenska finansbranschen. Efter de framgångsrika affärerna lyckades Christer Gardell bygga ett momentum kring sig och sin affärsidé. 2002 startade han det egna bolaget, sedermera namnändrat till Cevian Capital. Bolaget agerade som en hedgefond, med kapital från en rad investerare – den mest spektakulära var Carl Icahn, då en av världens rikaste män. Christer Gardell kom att kallas för aktieaktivist eller företagsraider. Men till skillnad från den klassiska företagsraidern, där denne tar majoritetsandel i bolag, hade Cevian förfinat idén till att använda mindre kapital och till skillnad från riskkapitalbolag, där belåning av investeringarna hör till affärsmodellen, använde man sig endast av reda pengar till aktieköpen.

Genom att i tysthet köpa stora aktieposter i börsbolag man betraktade som undervärderade och med stort kapital i kassan som kunde delas ut till aktieägare eller verksamheter som kunde knoppas av eller justeras på annat sätt, hade aktieaktivisten ett unikt handlingsutrymme.

Och i en högkonjunktur där många börsbolag hade stinna kassor räckte det att ta en liten andel och sedan genom mediedramaturgiska utspel och maktspel i valberedningar, allianser med andra aktieägare, sätta press på styrelsen om att ompröva den kapitalstruktur som valts till förmån för att göra utdelningar till aktieägarna. När då medierna tipsades och Christer Gardell berättade om sina aktieköp innebar det ofta att aktiekursen gick upp och intresset för bolaget ökade. Gardell använde läget till att förklara vad han vill göra med bolaget, vilka värden han ville synliggöra och varför han ville justera styrelse eller ledning. Det var så pass framgångsrikt att många tog rygg på Christer Gardell och hans framgångar gjorde att han blev ett känt ansikte långt bortom affärstidningarnas omslag. Med sin gråsprängda sidokammade lugg, markerade käkar, storväxthet och alfahannebeteende hade Christer Gardell kommit att symbolisera den svenska kapitalismen under det sena nollnolltalet. Elaka tungor beskrev honom som Sveriges Gordon Gecko, efter karaktären i filmen Wall Street, eller med sin solbränna och pojkaktiga yttre, som Barbiedockans manliga motsvarighet, Ken. Många tog efter Christer Gardell och köpte in sig i målbolaget, däribland händelsestyrda hedgefonder, vanliga aktiefonder och pensionsfonder, samtidigt som medierna användes i maktspelet. Syftet var att öka trycket på andra ägare i målbolaget och ytterligare öka intresset för företaget. I detta läge passade han på att agera, exempelvis öka bolagets aktieutdelning, sälja av verksamheter eller öka belåningen. Under tiden som aktiekursen steg pågick spelet med medierna. I tysthet började aktier säljas av, till betydligt högre kurs än man en gång köpte, vanligen till en stor köpare. Då hade Cevian fått sin avkastning och investerarna förhoppningsvis var nöjda och belåtna. Inte sällan backade aktien på beskedet om utförsäljning. Detta upplägg användes till en rad affärer som Christer Gardell gjorde. Men när börsen började bedarra i maj 2007 gjorde Cevian Capital fortsatta investeringar. Dock utan de tidigare så publika framgångarna, och efter att finanskrisen slog igenom hösten 2008 skiftades fokus från att skapa vinst till att inte förlora kapital. Från den tidigare så medieuppmärksammade Christer Gardell blev det allt tystare.

Christer Gardell spred en känsla hos allmänheten som följde hans affärer, av att det fanns snabba, enkla pengar där ute. Det verkade som han utan ansträngning lyckades varje gång. I en tid då många upplevde en ekonomisk tillväxt i den egna plånboken blev denna känsla än starkare. Med nittiotalskrisens bakom sig tilltog tillväxten i den svenska ekonomin. Till följd av en global tillväxt ökade exporten, arbetslösheten minskade, hushållens disponibla inkomst växte och därmed även konsumtionen.

När IT-bubblan sprack 2000 och hela IT-hypen reds ut under efterföljande år ansåg många att det förestod en rejäl tillväxt. Brasilien, Ryssland, Indien och Kina skulle vara draglok och spä på efterfrågan i de utvecklade länderna. Det visade sig vara sant – men det blev fördröjt. Efter terrorattackerna i New York 11 september 2001 var världen i chock, och det tog flera år innan börser och investerare återhämtade sig. I Sverige fortsatte svenskarna att konsumera som aldrig förr. Detaljhandeln upplevde en makalös tillväxt. Mätt i fasta priser fördubblades försäljningen mellan 1995 och 2008, konstaterade Statistiska centralbyrån. Den årliga tillväxten låg på i genomsnitt 5 procent.

Till följd av politiska beslut och strukturförändringar minskade skatterna, vilket innebar att hushållen lyckades öka sin disponibla inkomst. Till följd av detta ökade även hushållens utgifter drastiskt under mitten på nollnolltalet. Generellt hade svenskarna fått det bättre. Många hade tagit sig in på bostadsmarknaden genom att köpa en bostad. När fastighetsskatten avskaffades av Reinfeldtregeringen ökade motivet att äga sin bostad. Samtidigt från mitten av decenniet var bostadsräntorna på historiskt låga nivåer. Aldrig tidigare hade det varit så billigt att ta banklån, i synnerhet för bostadsköp. Det beror på att det fanns en stor mängd kapital i systemet, vilket innebar att bankerna när de skulle finansiera utlåningen till bostadsköpare kunde göra det till mycket låga priser, samtidigt som det rådde en överetablering av finansbolag. Den mördande konkurrens från aktörer som accepterade lövtunna marginaler för att ta marknadsandelar innebar att det var extremt förmånligt att förvärva bostäder.

Tillgången på kapital märktes även på annat håll, hos detaljhandlarna och allra tydligast hos elektronikhandeln, som omsätter förhållandevis dyra kapitalvaror. Förändringen kunde märkas från år till år och ökade kraftigt under mitten av nollnolltalet. 2003 spenderade genomsnittshushållet hela 45 140 kronor på fritid och kultur . I den vida statistikposten fritid och kultur räknades exempelvis inköp av digitalkamera, laptop, mobiltelefon, dvd-spelare och platt-tv. Den andelen av hushållens disponibla inkomster som spenderas på detta förändrades marginellt, men mätt i kronor var det en rejäl ökning bara fem år senare: 2008 lades 54 860 kronor på allt från lek, sport, hobby till mobiler, underhållning och tv-apparater.

Just elektronikhandlarna var de företag som under senare år marknadsförde sig kraftigast. Branschen upplevde en enorm tillväxt, och många av ägarna till elektronikkedjor blev eller befäste sig som miljardärer under decenniet. Det resulterade också i en överetablering och därmed extrem konkurrens.

Knappt en mil utanför centrala Malmö ligger handelscentret Stora Bernstorp, med köpcentrum och ett stort antal butiker fördelade på ett område på sju hektar. Tyska elektronikkedjan Media Markt skulle slå upp dörrarna på sin första butik den 25 september 2008. Konkurrenten Elgiganten var redo och hade sedan tidigare förberett sig genom att marknadsföra speciella kampanjvaror som skulle säljas till förmånligt pris, allt för att försvåra etableringen för den tyska kedjan. Bland annat skulle en 50-tums plasma-tv säljas med ett mycket lockande pris. Men kort efter att Elgiganten slagit upp dörrarna till Malmöbutiken för första gången, möttes Elgigantens vd av en vit långtradare. Ett tjugotal personer från konkurrenten Media Markt gick in i butiken. Efter att ha betalat för tv-apparaterna började de lasta långtradaren. Elgigantens chef kunde bara titta på när hans lager av plasma-tv kördes iväg av Media Markt. Vd:n agerade fort, och ringde till centrallagret i Jönköping. Han fick ett nytt parti plasma-tv-apparater levererade, och alla kunder som vill köpa en kampanj-tv kunde göra det. Men agerande konkurrenter emellan var inte en enskild händelse utan hade pågått länge.

När Media Markt skulle etablera sig i Kungens Kurva utanför Stockholm hade Elgiganten fått reda på vad Media Markt skulle ha som kampanjvara och kontrade med att erbjuda samma vara tusen kronor billigare. Detta fula spel var talande för hur höga insatserna i branschen var och att man faktiskt var redo att pröva gränsen för vad som är tillåtet. Allt för att komma ut som vinnare.

Prylhysterin och suget efter att konsumera elektronik närde också andra branscher som inte producerar eller säljer varorna men ändå kan kapitalisera på det, nämligen mediebranschen. Kvällstidningarnas löpsedlade basunerade ut uppmaningar att slänga ut tjocktv:n och i stället köpa en platt-tv, och då efter vägledning av experterna i tidningen.

Samtidigt, med en långsamt stillad materiell efterfrågan drevs många till att förvalta sitt kapital, inspirerade av mediernas firade finansmän, och att placera pengarna på den ständigt stigande börsen. Ett bland svenskarna spirande aktieintresse och fokus på ekonomin ökade även ekonomibevakningen i medierna. Redan under åttio- och nittiotalet hade allmänmedier bevakat näringsliv och börs allt närmare, nyhetsprogrammen redovisade aktiekurser. I slutet av nittiotalet, under IT-åren, uppstod en rad branschorgan för den nya ekonomin och det spred sig även till de etablerade medierna. Framgångshistorierna var enkla att berätta: en ung entreprenör som i föräldrarnas garage bygger ett bolag och noteras på börsen. Dessa historier och svenskarnas tilltagande aktieintresse motiverade ett allt större fokus på börsbevakning, entreprenörer, managementfrågor, aktiekurser och aktietips. Det grundlade en fortsatt tillväxt av ekonomijournalistiken både i bransch- och allmänmedier. Konkurrensen inom affärspressen gjorde att företagen och personerna bakom dem blev så uppmärksammade att de spillde över till allmänmedier. Dags- och kvällstidningar beskrev riskkapitalbolagens stjärnor, champagnesprutande entreprenörer och småföretagarna som tjänade storkovan på att börsnotera sina livsverk. Samtidigt som tidningarna gav vägledning i privatekonomin: vilka aktier, platt-tv och fonder som gav mest och bäst för pengarna.

Vad medierna inte lyckades uppmärksamma var de skyhöga värderingarna på börsen. Nivåer som skulle visa sig vara ohållbara i det långa loppet.

På en dag växlade det sena nollnolltalets högkonjunktur mot en finanskris och sedermera lågkonjunktur. Paniken tog strupgrepp på världen måndagen den 15 september 2008. Två dagar innan meddelade ledningen för den amerikanska banken Lehman Brothers att man i praktiken gav upp. När den amerikanska regeringen hade valt att låta en av landets största investmentbanker klara sig själv stod den anrika banken inför en konkurs.

Lehman Brothers hade en historia som gick tillbaka till 1850, banken hade ursprungligen handlat med boskap i Alabama, och hade växt till en av de fem stora investmentbankerna i USA. Firman hade överlevt ett inbördeskrig, två världskrig, en depression och terrorattackerna år 2001. Under nollnolltalet hade man investerat stora belopp i bolånerelaterade värdepapper, något som skulle visa sig vara en katastrofal felsatsning. Redan under mitten av 2008 redovisades enorma förluster. Osäkerheten om vad som skulle ske var stor, mindre aktörer hade gått i konkurs och fram till 9 september 2008 hade aktiekursen från årsskiftet rasat med 87 procent. I stort sett varje dag kom Lehman Brothers med dåliga nyheter och när regeringen valde att låta bolaget gå i konkurs var det den största i USA:s historia med skulder på 613 miljarder dollar.

Wall Street fortsatte att skakas om i panik. Försäkringsjätten AIG hade garanterat bolån över hela världen och redan redovisat enorma förluster när oron växte över att det fanns mycket mer att vänta. Bolaget hade motparter över hela världen och konsekvenserna av en konkurs skulle vara oöverskådliga, resonerade amerikanska centralbanken Federal Reserve och gav stödlån och övertog ägandet. De dåliga nyheterna fortsatte att rasa in och på några få månader hade bankkartan i USA ritats om fullständigt. Tre av fem investmentbanker var borta, liksom två av de största affärsbankerna.

Sverige drabbades också av finanskrisen och spred oro bland de svenska bankerna, i synnerhet de med stora satsningar i Baltikum: Nordea, SEB och allra främst Swedbank. I Lettland fick man ta smällarna av en explosiv högkonjunktur som slog över till recession. Efter att landet haft EU:s snabbaste tillväxt, närd av överdriven konsumtion, stor belåning och politiker som var handfallna och inte gjorde tillräckligt. Trots att landet hade EU:s snabbaste BNP-tillväxt gjordes inget för att hålla tillbaka tillväxten eller spara i ladorna inför sämre tider, samtidigt byggdes utlandsskulden upp till svindlande 135 procent av BNP enbart genom lånefinansierad konsumtion. Det gick an, så länge hela världen befann sig i en global superkonjunktur. Men när finanskrisen slog till resulterade det i bankpanik i Sverige, ingen ville röra bankaktier och ingen ville handla med sin konkurrent. Bankerna blev tvungna att minska riskerna och begränsa eventuella skador, och därmed stoppa utlåning till företag.

Med en global oro som spred sig avbeställdes stora order och industriföretagen nödgades varsla och därefter också säga upp personal. Allra hårdast drabbades fordonsindustrin och dess underleverantörer. Finanskrisen drabbade även individer och den som fick ge krisen ett svenskt ansikte blev Maths O Sundqvist.

Varje ekonomisk kris tar med sig minst en tung profil, trettiotalets depression tog kål på tändstickskungen Ivar Kreuger. Erik Penser fick symbolisera det tidiga nittiotalets fastighetskrasch och Ernst Malmsten, Kajsa Leander och Patrik Hedelins Boo.com blev ett av IT-kraschens mest spektakulära offer. Den jämtländska affärsmannen Maths O Sundqvists öde blev sinnebilden för nollnolltalets finanskris.

Han inledde sin karriär på sjuttiotalet när han tog över familjens bussbolag. Trettio år senare hade han byggt upp en imponerande portfölj med fastigheter och aktier i börsnoterade bolag. Han var tredje största ägare i Handelsbanksfärens maktbolag Industrivärden. På bara tre år svällde hans tillgångar från tre till 18 miljarder kronor, men det byggde på en enorm belåning. I början av 2008 när börsraset var i sin inledande fas, började det ryktas om att Maths O Sundqvist hade tvingats sälja en del av sitt innehav. Sommaren 2008 blev han tvungen att sälja aktier för över 3 miljarder kronor. Under hösten accelererade börsfallet och Maths O Sundqvists aktier bjöds ut på marknaden och även investmentbanken Carnegie drogs med i fallet. I slutet på oktober 2008, tvingades investmentbanken göra en reservering på en miljard kronor, och några dagar senare fick Carnegie ett nödlån från Riksbanken på 5 miljarder kronor.

Några veckor senare, i november 2008, drog Finansinspektionen in Carnegies tillstånd att bedriva bankverksamhet till följd av den våghalsiga utlåningen till den norrländske finansmannen. Samtidigt gick staten, genom Riskgälden, in och tog över ägandet i investmentbanken. Detta var konsekvensen av en ohälsosam bonuskultur vilket drev fram extremt risktagande, resonerade staten och snart var bonus- och etikdiskussionen igång: för eller emot bonus?

Stater som räddat respektive finansbransch välkomnade rannsakan och de som tog emot statligt stöd blev tvungna att avstå bonus. I USA hade man osmakligt nog betalat ut extrema bonusar precis innan bolag drevs i konkurs eller ansökte om statligt stöd. Även i Sverige diskuteras rörliga ersättningar.

Finanskrisen hann knappt slå igenom förrän sökandet efter syndabockar tog fart. Det statliga stödet till finansaktörer tvingade fram begränsningar av rörliga ersättningar vilket motiverades av att det tidigare drivit fram extremt risktagande. I Sverige diskuterades den skeva fördelningen av kvinnor och män i börsbolagens styrelser. Andelen kvinnor i bolagsstyrelser är alldeles för dålig, konstateras det. När det tidigare har hotats om lagstiftning förbättrades det, för att sedan återgå till att minska, och under slutet av nollnolltalet blossade debatten på nytt upp, med hänvisning till bland annat Norge som föregångsland där man lagstiftat om minst 40 procent kvinnor i bolagsstyrelser. Liksom i bonusdiskussionen blir det ett ämne som tas upp utan att riktigt få något avslut med ett definitivt beslut om lag eller krav.

Detsamma gäller debatten kring om att kapitalismen befinner sig i kris, kluven mellan Friedman och Keynes. Ett antal framtidsfrågor stöts och blöts, det påtalas krav på ny övervakning, nytt ansvarstagande och en modell för framtiden, vilket tas upp av finansindustrins branschorgan och dess företrädare. Dock utan solida beslut under den här sidan decenniet.

I Sverige blev Carnegie slutligen sålt till riskkapitalägare, efter att man tagit över Maths O Sundqvists ägarbolag och aktier. Själv stod han utan något kvar och förde en desperat kamp för att få tillbaka delar av sitt imperium. En överenskommelse träffades där han fick några mindre bolag. Men kontentan blev ändå att han förlorade allt av värde. I krisens spår försvann allt.

EMANUEL SIDEA