Brittsommar för bostäder

Den dyraste lägenheten till försäljning i London kostar just nu 1,1 miljarder kronor. Och regeringen gör sitt för att driva upp priserna med nya subventionerade lån.

(Veckans Affärer 10 oktober 2013)

Tjugo grader i London och i bostadsmäklarens fönster i South Kensington reflekteras brittsommarsolen. Det är svårt att inte bli överraskad av bostadsannonserna – priserna är vansinnigt höga. I mobilen letar jag fram statistik. Priserna i dag ligger 8 procent högre än 2007, före finanskrisen då fastighetspriserna inte hunnit pressas över hela världen.

Trots detta spår Centre for economics and business research i en färsk rapport att bostadspriserna i London ska stiga med 43 procent de kommande fem åren. Hur är det möjligt?

De menar att en drivande faktor är Cameronregeringens nya “help to buy”-program, som tidigareläggs från årsskiftet till i början på oktober.

Programmet innebär att alla nya och befintliga bostadsköpare kan köpa en bostad för upp till 600 000 pund med en handpenning på motsvarande endast 5 procent av köpeskillingen, 15 procentenheter av handpenningen lånas från staten. Alltså en belåningsgrad på upp till 95 procent. På ren svenska får du sexmiljonersvillan för runt 310 000 kronor. Befintliga bostadsägare kan också byta upp sig och öka sin belåningsgrad. Bäst av allt, lånet från staten är räntefritt de första fem åren! Programmet har fått enorm kritik, man menar att det är en fastighetsbubbla i sin linda.

Inte alls, problemet är att bolånemarknaden inte fungerar, menar premiärminister David Cameron som ska lägga 12 miljarder pund för att finansiera bolån värda 130 miljarder pund de kommande tre åren. Ofattbara belopp ska alltså skjutas in på bostadsmarknader som London, detta trots att utlänningar under många år satsat sina pengar i Londonbostäder.

Länge har staden varit lockande för de som kunnat köpa och trenden har bara ökat bland oljeschejker från Mellanöstern, affärseliten från Afrika, förmögna från hela världen som “bara måste” ha en bas i Europa.

De som synts mest det senaste decenniet är de ryska oligarkerna och uppskattningsvis 300 000 andra ryssar som utvandrat hit. Eliten har försökt överträffa varandra i valet av bostäder, vilket fått bisarra konsekvenser.

Jag promenerar vidare till Kensington Palace Gardens, där tortyrfängelset London Cage låg förr. I dag är gatan i blom och råkar dessutom vara den dyraste i landet, och väldigt populär bland ryska oligarker.

Snittbostaden här kostar 19,2 miljoner pund eller cirka 200 miljoner kronor. Inte långt härifrån finns den dyraste Londonbostaden ute till försäljning för nästan 1,1 miljarder kronor.

För vanliga människor låter det enormt, men inte för den globala eliten. Motsvarande 134 000 miljarder kronor finns i skatteparadis som kontrolleras av världens rikaste procent och för dem spelar det ingen roll om kåken för 200 miljoner kronor kostar 50 procent mer.

Så vanliga britter får se sig om efter andra alternativ och några är redo att resa långt. En Financial Times-krönikör beskrev nyligen sin boendesituation och föreslog andra att ta efter. Han hade köpt en billigare bostad i Paris. Numera lämnar han barnen på dagis i Paris och hinner två timmar senare med ett frukostmöte i London efter att ha tagit Eurostartåget över Engelska kanalen.

På sätt och vis påminner bostadsproblemen i England om de i storstäderna i Sverige: i bägge fall råder stor brist på bostäder, hög kontantinsats hindrar förstagångsköparna, samtidigt som de förmögna slåss om de större, exklusivare bostäderna.

Frågan är om Cameron är lösningen på spåret när han lockar finanseliten till sig för affärernas skull, samtidigt som staten hjälper vanliga Londonbor att skuldsätta sig.

EMANUEL SIDEA