Putins favorit

Han är Sveriges tyngste internationella företagsledare. Den forne GM-toppchefen Bo Inge Andersson har på två år vänt Rysslands största fordonstillverkare Gaz från konkursbo till vinstmaskin. Nu hyllas han som Rysslands främste vd och har redan blivit Vladimir Putins favorit.

(Veckans Affärer 1 mars 2012)

Storväxta säkerhetsvakter med falkögon överblickar lobbyn på Radisson Royal Hotel i Moskva. De synar stamgästen Bo Inge Andersson som spatserar igenom marmorhallarna fram till hissarna. Fler ur personalen betraktar den välkände svensken som i fjol utnämndes till Rysslands bäste verkställande direktör. Samme man har också blivit en av president Vladimir Putins bästa vänner och de träffas regelbundet.
På 29:e våningen i en av de sju skyskraporna som Stalin lät krigsfångar bygga – byggnaden är också känd som Hotel Ukraine – blickar Bo Inge Andersson ut över Moskva. Lätt snö fortsätter att falla över intilliggande Vita huset.
Dagen innan har en av Rysslands dagstidningar en stort uppslagen artikel om Andersson och Gaz, därkallas företagaren för en svensk med amerikansk accent, talande ryska.

Det är bara att konstatera att Bo Inge Andersson är den svensk som haft den främsta internationella toppkarriären. Tills för några år sedan var han global inköpschef för världens största fordonstillverkare GM, med 120 miljarder att shoppa för. Hur toppar man det, är frågan. Med Moskva för sina fötter konstaterar han att svaret är Ryssland.

“Allt är tio gånger svårare i Ryssland, det är en av världens största marknader. Affärsmän brukar ändå säga att behöver du inte åka till Ryssland så gör inte det”, säger han och slår fast att han gillar utmaningar, riktigt svåra sådana.

Vi slår oss ned till bords för att äta middag. Han är ett känt ansikte och relationen till Putin har gjort honom publik, långa blickar kastas i restaurangen. Få industrimän har en lika nära relation till Rysslands blivande president och den person efter Barack Obama som betraktas som världens viktigaste makthavare.

“I Ryssland finns en tradition att när chefen kallar då rusar man dit. Här existerar inte strukturerade planeringar. Så är också mötena med Putin. Tre timmar före får man ett samtal att man ska infinna sig hos honom. Och då tar man sig dit”, säger han.

En nervös servitris försöker ta upp vår beställning. Hon får ge oss mer tid. In i den italienska restaurangen stiger Nikita, Bo Inge Anderssons tolk. Han tolkar åt Andersson, men låter samtidigt ana att han gör mer – bakgrunden är underrättelseofficer och han har tidigare arbetat som “tolk” åt den sedan länge fängslade Michail Chodorkovskij och det sägs att han är god vän med Putin. Andersson lämnar middagsbordet för en stund, oklart varför. Kvar är Nikita. Han beskriver sin chef som att han ibland är jobbig mot folk.

“Bo är tuff mot sig själv och tuff mot personer runt sig”, säger han och tillägger att hans chef är väldigt inriktad på uppföljning. Att inte låta något falla mellan stolarna och att han främst kan beskrivas som en utbildare. Nikita går, Andersson är tillbaka och beställer in en flaska vin.
“Vill ni se vinlistan?”, säger servitrisen knappt hörbart.
“Nej. Ta ett rödvin från Italien. Har ni chianti? Okej, ta det. En god flaska rött. Tack.”
Hon frågar vilket av brödalternativen som önskas, han viftar undan henne:
“Ta det bästa ni har.”

Det var i februari 2009 som Bo Inge Andersson blev erbjuden sitt tjugofjärde jobb i karriären. Då var han fortfarande vice vd och inköpschef på biljätten GM. Amerikansk bilindustri var, och är, i kris, han pendlade till Washington för samtal med finansdepartementet och ministern Timothy Geithner.

Redan 2007 hade den ryske oligarken Oleg Deripaska hört av sig för att erbjuda jobbet på Gaz Group.
“Men det kändes inte rätt”, säger Andersson då han inte såg sig färdig med GM.

När Deripaska återkom med samma fråga 2009 var det en annan sak. Andersson tog några semesterdagar och reste runt i Ryssland för att titta på anläggningarna och kika på Rysslands största fordonstillverkare med 100000 anställda som befann sig i djup kris och var konkursfärdigt. Till slut accepterade han erbjudandet om att bli vd för Gaz Group.
“Okej, nu måste du träffa styrelsen. Mötet är i dag”, sade Deripaska.
“Glöm det, jag är fortfarande anställd på GM”, svarade Andersson som redan innan han blev anställd satte sig emot oligarken.

Oleg Deripaska är en av Rysslands mäktigaste oligarker. Han är god för 110 miljarder kronor genom bland annat ägandet av aluminiumjätten Rusal och 99 andra bolag, före den globala finanskrisen var han god för dubbelt så mycket. Han är alltså rikare än den mer kände oligarken Roman Abramovitj.
Bo Inge Andersson rynkar pannan inför frågan hur det är att jobba för en oligark, men det är inte ordet “oligark” han reagerar på.
“Innan jag började sade jag till Deripaska: vi måste ha nolltolerans mot korruption, inga pengar ska betalas ut. Och det gick han med på”, säger Andersson.

Men han uppger att det är kämpigt och jobbar i uppförbacke. För bara två veckor sedan avskedades en av inköpscheferna, totalt har 28 chefer på Gaz fått gå.
“De ska veta att det är rent på toppen”, säger han.
När han tillträdde i juni 2009 var bolaget konkursfärdigt med enorma skulder. Han sade upp 10000 chefer och en tredjedel av resterande personal, inalles 50000 fick gå.
“Men vi hade inte överlevt annars”, konstaterar han medan han beställer råbiff till förrätt av den timida servitrisen.
Lätt stekt, bara tjugo sekunder.

Alla som avskedades fick ändå tre månadslöner i avgångsvederlag.
“Man kan inte vara en rollmodell om man inte behandlar alla lika”, säger han på svengelska som annars aldrig bryter igenom.

På fabriken tillverkade 50000 anställda 200 bilar om dagen, genom att
höja produktiviteten kunde 22000 tillverka 500 bilar om dagen. En
annan sak han införde var att kräva förskottsbetalning av kunderna.
Med 300 miljoner dollar som sattes in varje månad fick bolaget ett
kapital att arbeta med. En affärsmodell som också förändrade
inställningen bland de anställda: bilen har kunden redan köpt, den
måste byggas utan fel. I gengäld fick kunderna, alltså
återförsäljarna, en höjd marginal – från tidigare garanterade 8
procent till 12 procent. I snabb takt leddes arbetet framåt. Hans
inställning var given: “Jag är inte här för att misslyckas.”

Vad han gjorde var att ge marknaden, vad han kallar, en
“chockterapi”. Priserna höjdes med 21 procent så när nya modeller
visades upp 2010 kunde de säljas med rabatt. Vem vill inte ha ett
bättre fordon än fjolårets och till på köpet rabatterat?
När rysk tillväxt återvände – och konsumtionen likaså – tog också
försäljningen fart på nytt.
“År 2009 var jag den mest hatade i Ryssland. År 2010 den mest
populära. År 2011 sade man: ‘Do more!'”, säger han och ler.

Gaz är verksamt inom en rad olika segment: lätta lastbilar, bussar,
truckar, anläggningsmaskiner, specialfordon och fordonskomponenter.
Bolaget tillverkar 14000 bussar varje år och har 70 procent av den
marknaden. På marknaden för lätta kommersiella fordon har man halva.
Resultatet för 2011 är inte helt färdigt, men enligt bolaget landade
omsättningen på runt 30 miljarder kronor, en fördubbling jämfört med
krisåret 2009. I fjol blev vinsten 1,2 miljarder kronor.

Huvudkontoret ligger vid den enorma anläggningen i Nizjnij Novogorod,
en politiskt viktig industristad fyrtio mil öster om Moskva där man
bland annat tillverkar Mig-plan och Kalasjnikov. Där har man rivit
byggnader, gjort investeringar, och bolaget har nu kommit på fötter
igen.

I fjol tecknade Gaz ett avtal med Volkswagen, GM, Daimler och Skoda
för kontraktstillverkning vilket har säkrat kapaciteten i fabriken.
Svenska Finnveden Bulten ska också tillverka komponenter där. När
avtalet med Volkswagen skulle firas i Nizjnij bjöds även Vladimir
Putin in. Och han kom.
“Det är klart man känner sig stolt”, säger Bo Inge Andersson om att
ha lockat dit bilföretagen.

Samtidigt konstaterar han att det är en enkel kalkyl: investeringen
som krävs är en åttondel jämfört med Europa. Visserligen har han
också rykte om sig om att vara en hård förhandlare.
“Jag går inte in i en förhandling om jag saknar alternativ”, säger
han och blir tyst.

Ena dagen drar han ihop stora investeringar, nästa lyssnar han in vad
personalen vill. En av de viktigaste frågorna på hans agenda den
senaste veckan har varit vinstdelningen till de anställda, så här
dags på året när plånboken är tunn.
“Jag sade till alla, visa mig varför det inte går att betala ut
bonusen redan den 25 februari. Så rullade vi tillbaka planeringen och
jag krävde rapporter varje dag. Och visst gick det!”, säger han och
tillägger med ett leende:
“Jag gillar utmaningen. Och när folk inte tror att jag ska lyckas.”

Född i Falkenberg 1955 växte Bo Inge Andersson upp i en familj där
man alltid jobbade hårt, som han beskriver det. Han har alltid känt
sig ansvarstagande, fadern var chef på KF och Domus och
distriktsrevisor.
På 1970-talet när Bo Inge Andersson gick i skola var han intresserad
av ryska och var en av få elever att läsa språket. Med bara sex
språkelever gick det inte att gömma sig i klassen, att sedan ryskan
inte hängde kvar ordentligt och i dag inte är den bästa är en annan
sak. (Som sagt, han använder tolk.)

De riktigt danande åren tillbringade han på militärhögskolan där man
läste tre ämnen: strategi, taktik och teknik. I tolv år blev han
kvar inom det militära där hans grad är armeofficer, innan han kom
till biltillverkaren Saab. År 1989 blev han ställföreträdande
inköpschef på Saab. Som 34-åring kände han sig inte mogen för att ta
över hela jobbet, han fick arbetsuppgifterna men fick en chef att
rapportera till.
“Jag har alltid gillat att jobba mycket”, säger han om sin karriär.
Bo Inge Andersson upplevs ha en tuff ledarstil, men det är en rakhet
kombinerat med data. Han förlitar sig på mycket siffror och han visar
kurvor, staplar och grafer.
“Jag kan hjälpa folk i tre månader. Om de inte klarar sitt arbete
efter det åker de ut. Jag kan inte göra deras jobb”, konstaterar han.

GM-ägda Saab var tvunget att spara pengar, målet sattes högt: spara
en miljard kronor på tre år.
Det tog honom två år.
Men med nya chefer som kom in sattes det nya sparmål. Det har gått
bra för honom, hemligheten är ett rakt ledarskap, menar han.
“Jag säger precis som det är och tror att allt är möjligt. Det är
mina ledstjärnor”, säger han.
Till GM plockades han över i början av 1990-talet och där tog
karriären ordentlig fart.

GM lät honom läsa en vidareutbildning på Harvard under tre månader år
1999. När det var över fick han två råd av en professor: “don’t run
out of cash” och “don’t go too fast”. Han småskrattar åt råden, de är
ju så självklara – särskilt mot bakgrund av krisen i
fordonsindustrin. Hur ser han på krisen?
“De flesta bolag är inriktade på tillverka alldeles för många bilar.
På GM tillverkades 7 500 pickupper varje dag! Det är inte hållbart,
amerikanska bilar är inte konkurrenskraftiga. Dessutom utgörs
marknaden bara av tre starka stater: Kalifornien, Texas och Florida.”

På GM blev han kvar till 2009, då han gick till Gaz. Hur ser han på
forna arbetsgivaren Saab?
“Smärtsamt att se. Saab var aldrig en lönsam historia. Men man gjorde
inte heller några investeringar, så Saab levde i det blå.”
Hade du kunnat vända Saab?
“Definitivt. Det finns en marknad för Saab. I Tyskland finns en stark
kundgrupp, i Frankrike, Italien och Schweiz likaså”, säger han och
nämner samma recept som han gav Gaz.
“Kräv förskottsbetalning av kunderna. Och du behöver inte vara en
världsspelare för att lyckas”, säger han och hugger in i sin
huvudrätt, kalvbiff med mozzarella.

Mellan tuggorna hyllar han en svensk bildirektör.
“Min personliga favorit är Scania och Leif Östling. De har kört på i
alla år och har rörelsemarginal på 15 procent. Där bör vi också vara
inom något år.”

Den snabba vändningen av Gaz har gjort att Oleg Deripaska lagt på
honom sidouppdrag, tillverkning av enstaka fordon eller om något
svårt måste lösas. Till exempel fick han med snäv deadline i uppgift
att bygga 49 bostäder åt familjer som förlorat allt i skogsbränderna
häromåret. Självklart blev det gjort, med park, trottoarer och allt.
Deripaska har sagt till personer kring runt honom att: “Om det inte
kan göras, låt mr Andersson göra det.”
Hans relation till Deripaska är god och han beskriver oligarken – en
av världens rikaste – som extremt smart. Dock med en märklig
dygnsrytm, Deripaska jobbar från tre på eftermiddagen till fyra på
morgonen.

När han funderade på att gå till Gaz, fanns aldrig någon tanke på
Sverige? Andersson blir tyst.
“Jag tror jag är för opolerad för Sverige. Sedan tror jag att folk är
glada för att jag inte är där. Jag menar, bara en sådan här sak: När
Putin och Medvedev byter jobb med varandra är det en sak. Men när
Carl-Henric Svanberg och Leif Johansson gör likadant – då är det
inget”, säger han.

Men hurdan är egentligen relationen till Putin? Han medger att de
träffas ganska regelbundet.
“Putin är en extremt synlig politiker. Men det var inte speciellt
smart hur han kommunicerade växlingen av stolar, att han skulle bli
president.” Bo Inge Andersson har en ide om varför Putin är intresserad
av Gaz och honom. “Putin gillar disciplin och ny teknik och han är som
alla andra politiker: han vill umgås med dem som det går bra för”, säger
han och konstaterar att på två och ett halvt år har han gjort fyra
platsbesök på Gaz.Oavsett vad man anser om Putin är han en vår tids
skickligaste politiker. Så vad är Anderssons intryck av honom?
“Han har en otrolig förmåga att sitta och lyssna under tre, fyra
timmar. Och sedan på slutet ge besked: de här tre sakerna ska vi
göra.”

Putin läxade upp Andersson vid ett av de fyra företagsbesöken, han
frågade varför minimilönerna var så låga. Andersson svarade att först
måste produktiviteten öka – Putin svarade att då får han väl öka den.
Vid nästa besök kunde Andersson stolt meddela att lönerna nu var över
den nivå som Putin efterfrågat.

Vad pratar ni om när ni ses?

“Tja, när vi sågs nyligen sade jag att skrotbilspremien inte var så
bra. De enda som drog nytta av den var fattiga som redan hade en
Ladabil, skrotade den och köpte en ny Lada.”

Det har sedan länge blivit mörkt, nedanför oss skimrar ett upplyst
Moskva. Efterrätten, cräme brulee med tre olika smaker, är uppäten.
Rödvinet har han knappt rört under de tre timmar som passerat.
Bo Inge Andersson tar hissen ner till entren. Han är två huvuden
längre än de två dussin korta och satta män som rör sig runt de suvar,
en Porsche och en lyx-Mercedes, som stannat utanför. Där träffar Bo
Inge Andersson en kort och satt man. Bägge överraskade, och de hälsar
hjärtligt på ryska och den lille mannen har handen på sitt bröst och
nästan niger.
“En av våra viktigaste återförsäljare i Vitryssland”, säger han i
förbifarten.

I morgon åker han vidare till Stockholm. Familjen är bosatt i Wien.
Han har betalat ett högt pris för sitt arbete, hustrun träffar han två
gånger i månaden. “Då försöker vi ses under tre dagar”, säger han.
De har två döttrar, den ena som är 20 år läser i Washington,
18-åringen i Wien. Det var valet av skolor som avgjorde att basen
skulle bli Wien. Sedan har de har ett ställe i Florida där de
sammanstrålar.
“Jag känner mig svensk och vi pratar svenska hemma. Mina döttrar
däremot, de är amerikanska”, säger han.

På sitt hotellrum på artonde våningen avslutar han arbetsdagen med att
ta fram vad han kallar sin Ipad – högar med papper. Han använder inte
dator över huvud taget, bara mobiltelefonen Blackberry. Tycker han
inte att det känns osäkert att arbeta i Ryssland?
“Nej, det kändes mer osäkert att åka till Mexiko under GM-tiden”,
säger han.

För honom har ledstjärnan varit att allt är möjligt. Och han har
drivits på av de som inte trott på honom. “Jag tackar dem mer än de som
trott på mig.”

EMANUEL SIDEA

FAKTARUTA: Bo Inge Andersson
Född: 16 oktober 1955 i Falkenberg.
Familj: Hustru och två döttrar, 20 och 18 år.
Bor: I Nizhny Novogorod, 40 mil öster om Moskva. Familjen är baserad i Wien.
Karriär: Saab 1987-1993, bland annat som inköpschef, GM 1993-2009 där sista tjänsten var global inköpschef. Vd och styrelseordförande i Gaz Group sedan 2009.

Han har 57000 anställda
Bolag: Gaz Group.
Grundat: 1932.
Antal fabriker: Arton fabriker i tio regioner i Ryssland.
Anställda: Cirka 57 000.
Omsättning 2011: 29,6 mdr kr.
Vinst 2011: 1,2 mdr kr.
Ebitda-marginal 2011: 10 procent.
Skuld: 7,4 miljarder kronor (2,5 gånger ebitda).