De svenska återvändarna

Efter decennier i Sverige återvänder de nu i tusental till sitt gamla land. I irakiska Kurdistan finns en svensk koloni etablerad och redo att lyfta det krigssargade landet. Veckans Affärer åkte dit för att träffa de svenska återvändarna.

(Veckans Affärer 20 oktober 2011)

Solen går ner, pariserhjulet och bergen färgas orange samtidigt som hela familjer vaggar fram i maklig takt med småbarn och sötsaker i hand. Denna tidiga söndagskväll hörs bubblande barnskratt från rodelbanan, men även svenska småord intill restaurangen – pizzabagaren bodde tidigare i Eskilstuna. Den svenskägda nöjesparken är inte Liseberg eller Gröna Lund, utan vi befinner oss i Irak – ett land känt för ett långvarigt krig sedan Saddam Husseins fall 2003. Parken ägs och drivs av Hazem Kurda och han är en av tusentals från Irak som bott i Sverige under lång tid och nu återvänt till den stabila och lugna norra regionen kallad irakiska Kurdistan, en av tre regioner i federationen Irak.

“Svenskarna är som en maffia, de är överallt”, skojade en skådis i dag boende i Tyskland, när vi väntade på att få våra pass instämplade vid gränsen från Turkiet. Skådisen var på väg till regionens första internationella teaterfestival.

Hazem Kurdas stora nöjes- och hotellanläggning, Pank Resort, ligger tio mil nordöst om regionens huvudstad Erbil med sina över 2 miljoner invånare. Anter Anter står invid restaurangen med plats för 500 matgäster och han beställer en pizza av en yngre kille.

“Ta min deg, jag tar samma som vanligt och han ska ha en pizza med oxfilé”, säger Anter Anter till pizzabagaren från Eskilstuna och nickar beställningen åt mitt håll.

Anter Anter är son till en känd politisk kämpe – Anter Musa – och i dag ansvarig för restaurangverksamheten i Pank Resort. Han kom till Sverige 1969 från turkiska Kurdistan och fick politisk asyl. Vännerna kvar i Turkiet dog en efter en och pappan mördades 1992. I Sverige gav sig den arkitektutbildade Anter Anter in i restaurangbranschen där enkla pengar lockade. Han levde på dricksen, lönen kunde han skicka till den politiska kampen. Och han blev kvar i Sverige i 42 år, där han drev pizzerior i Eskilstuna och i andra städer.

“Jag jobbade fram till 2010 då jag sålde den sista restaurangen”, säger han och förklarar att han mötte Hazem Kurda för nästan 30 år sedan och att de varit som bröder sedan dess.

När han skulle pensionera sig frågade Kurda om han ville vara med och hjälpa till med Pank Resort. I dag bor han i en stuga på området – bredvid Kurda. På papperet pensionär, men fortfarande engagerad i politik och i anläggningen. Att han återvänt hit beror på en djup saknad.

“Det här är det närmaste jag kommer ett eget land, att inte ha ett eget land är ett stort komplex för mig”, säger han och tillägger:
“Jag vill kämpa för Kurdistan och här har man kommit längst.”

Andra i diaspora återvänder av flera skäl: Irak uppvisar världens högsta tillväxt, i år ökar bruttonationalprodukten med över 10 procent, enligt färska siffror från Internationella valutafonden. Högre än tillväxtmotorn Kina. Svaret på varför regionen blomstrar finns i marken.

I den karga halvöknen rör sig en oljeborr i jämnt tempo, dess så kallade “hästhuvud” hamrar upp och ner. Vi befinner oss vid oljefältet Tawke i nordligaste Irak, nära gränsen till Turkiet. Det norska oljebolaget DNO International, som äger majoriteten av oljefältet, skickar via en pipeline över 40 000 fat olja varje dag mot Turkiet i norr och till södra Irak. DNO International är bara ett av 42 internationella oljebolag som är på plats i irakiska Kurdistan. Ett annat är Shamaran Petroleum, noterat på Stockholmsbörsen, där storägaren är den kända Lundinfamiljen.

“Den största kapitalinjektionen i marknaden står oljebolagen för. Vi lyfter marknaden”, säger Shamarans landschef Conrad Groenewald över en faijtalunch på hotell Rotana i centrala Erbil.

“Det här Rotana-hotellet invidgdes för ett år sedan. Marriot har precis skrivit på kontrakt att bygga här runt hörnet. Men lyxhotellen är inte för de lokala – utan för utlänningarna”, konstaterar han.

Världens tredje största oljereserver finns i Irak. Enligt officiella siffror har landet reserver på motsvarande 115 miljarder fat, varav uppskattningsvis 45 miljarder fat finns i den här regionen. Det har satt i gång en extrem kapplöpning om oljan. Ryktet om fyndmöjligheterna har spridits sig långt utanför regionen. BP:s tidigare vd, Tony Hayward, som avgick efter miljökatastrofen i Mexikanska golfen, är nu på plats här och summerade sin syn på Kurdistan:

“En av de sista stora olje- och gaspionjärmöjligheterna”, sade Tony Hayward nyligen när hans nya bolag förvärvade Genel Energy för motsvarande 15 miljarder kronor (2,2 miljarder dollar).

Shamaran var tidigt på plats och köpte tre oljekoncessioner för 630 miljoner kronor 2009 – i dag gör många detsamma för flerfalt mer. Conrad Groenewald, en hårdhudad sydafrikan, har själv varit i Irak sedan 2007 och då stationerad i Bagdad där han arbetade med infrastruktur. Han konstaterar att intresset för regionen tilltog för några år när fler och fler direktflyg började ansluta Irak med omvärlden.

“Austrian började flyga direkt från Wien, Lufthansa tog efter och sedan Ethiad från Abu Dhabi.”

Den snabba och enkla tillgängligheten gjorde att fler affärsmän och investerare har kunnat besöka regionen och själva uppleva tryggheten och stabiliteten.
“För de som kommer från södra Irak tar det tid tills de fattar skillnaden. Kurderna har kontroll på säkerheten här”, säger Conrad Groenewald och jämför södra Irak och hans upplevelser av Bagdad.
“Det är som natt och dag, säkerhetssituationen går inte att jämföra. Vi skulle inte göra det vi gör här i södra Irak.”

Det är ingen obetydlig poäng. Om nätterna är det lika säkert att promenera på gatorna som i andra världsstäder. Om dagarna syns effekten av den stabila säkerheten. I flera kilometer kan man färdas på de stora gatorna – med enkla men billiga asiatiska taxibilar – och överallt reser sig nya byggprojekt. I varje kvarter står byggskelett med byggkranar i full aktivitet, byggarbetare jobbar beslöjade i skydd från värmen, temperaturen når fyrtio grader. Närliggande regioner som växt snabbt har under senare år bromsat upp, men här har det ändå fortsatt att byggas.

“Här är det som i Dubai i början på 1990-talet”, säger Conrad Groenewald. Sjukhus byggs och bostadsprojekten för den välbärgade klassen uppförs under Dubaiklingande namn – “Empire Royal City”. Den nya, moderna mässhallen ligger strax efter Anna Lindh-skolan, namngiven efter den tidigare utrikesministern som öppnade dörrarna för grundskoleelever hösten 2009.

En eventuell överhettning i byggbranschen har dämpats på central nivå då tilldelningen av mark stannat upp. Något som har upprört de spända relationerna mellan den regionala regeringen och den centrala i Bagdad. I dag delas oljeintäkterna med centralregeringen, vilket var en grogrund för diskussioner och eviga förhandlingar. Tidigare i år medlades det fram en delning av oljeintäkter tillräckligt för att kunna återuppta exporten av olja. Men trots omfattande byråkrati uppger oljebolagen att de inte klämts mellan de två parterna.

“Vår partner är den regionala regeringen”, säger Shamarans landschef Conrad Groenewald. Han liksom många andra spår en konsolidering av oljebranschen. Den forne BP-vd:n Tony Hayward vill genom köpet av Genel Energy vara pådrivande i utvecklingen. 15 miljarder kronor ska investeras i befintliga oljefält och förvärv. En etablerad syn i regionen är att de 42 bolag på plats över tid bör konsolideras till cirka 10.

Rikedomarna från oljan har också spillt över till många andra sektorer, som nu upplever en stor tillväxt. Byggnation, fordon och cementtillverkning. Men också fundamentala investeringar i sjukhus och vård. Även där finns en svensk i fronten. Sveriges mest kända läkemedel är magsårsmedlet Losec och Xalatan. Xalatan behandlar grön starr och togs fram i mitten av 1990-talet av läkemedelskemisten Bahram Resul. Nu visar Bahram Resul upp sin senaste och kanske största skapelse: en supermodern läkemedelsfabrik i centrala Erbil. Trots att den är relativt ny har den haft en flygande start.

“Vi täcker våra kostnader, vi gör till och med en vinst”, säger han och ler stort när vi möts på hans kontor. Bahram Resuls backar tillbaka berättelsen: efter kriget mot Saddam Hussein flyttade han till Sverige 1975. Han utbildade sig, blev doktorand vid Uppsala universitet där han tog examen som läkemedelskemist 1982. Pharmacia rekryterade Bahram Resul för att utveckla nya läkemedel, han fick uppgiften att knäcka en svår molekyl. Där många andra gått bet såg han något och han var på rätt spår.

Efter år av utveckling, tester och förstudier resulterade det i läkemedlet Xalatan, som kom ut på marknaden 1996. Pharmacia, som sedermera köptes av Pfizer, tjänade mångmiljardbelopp på läkemedlet. Allt tack vare Bahram Resul och hans kompanjons genialitet. Med patentet i sitt namn släppte läkemedelsjätten inte honom och Resul kunde forska vidare vid Uppsala universitet. För några år sedan inleddes en ny resa.

“I mars 2004 fick jag ett samtal av dåvarande premiärministern, Nechirvan Barzani. Han frågade om jag kunde sätta upp en läkemedelsfabrik”, säger Bahram Resul när vi satt oss för att i matsalen äta lunch, kikärtssoppa och kyckling med ris.

“Genom egen tillverkning skulle man lösa problemet med läkemedelskopior. Och samtidigt problemet med dåliga och farliga läkemedel”, fortsätter han. Bahram Resul skred genast till handling. Han åkte till Erbil, träffade alla tänkbara personer för att skapa sig en uppfattning om behovet och göra långa, genomarbetade studier. Allt skulle förberedas, samtidigt i Sverige tillsatte han en kommitté av rådgivare bestående av personer med kompetens och erfarenhet som han hade jobbat med, däribland från det svenska läkemedelsföretaget Q-Med.

“Jag hade hela tiden haft en dröm om att återvända och bygga upp något här i Kurdistan. Efter tiden på Pharmacia visste jag hur det gick till att bygga en läkemedelsfabrik.” Två år senare, 2006 efter att uppdraget att bygga läkemedelsfabrik getts till en internationell toppfirma som tagit fram en plan för hur fabriken skulle byggas, togs det första spadtaget. Hösten 2009 invigdes fabriken, nischat mot läkemedel av hög kvalitet för lokalmarknaden men som var generiska. Det vill säga medicin där patentet gått ut och kan utan licens tillverkas av andra.

“I Sverige kostar ett paket huvudvärkstabletter motsvarande 6-7 dollar. Här säljer vi för 1 dollar. Men vi har inte råd med att utveckla egna läkemedel”, säger Resul och tillägger att det var en stor investering. “Det kostade 50 miljoner dollar. Ja, det är dyrt att bygga fabrik.” Med fabriken i gång flyttade han också med familjen till Erbil. Lärdomen från flytten, och med att få med en rad privata investerare, betonar med emfas vad han sett många andra göra fel.

“De flesta gör inte sin hemläxa innan de kommer hit, man kan inte bara flyga hit och starta. Om vi inte hade gjort studier av marknaden, som kanske ändå inte var 100 procent rätt, skulle vi inte ha byggt som vi gjort. Och det hade inte gått lika bra.”
“Många som kommer hit, de drömmer om pengar och vill bli miljonärer på ett år. De förstår inte att det här ett komplext land”, säger Bahram Resul och släpper i väg mig för en rundvisning i fabriken. På med skyddskläder, Blend Saleh ger instruktioner hur det ska göras och förklarar samtidigt att han inte kände Bahram Resul innan han flyttade hit. Men hur kom det sig att en apotekare i Sverige landade i Erbil?

“Jag flyttade hit och via kontakter fick jag höra att de sökte någon som mig”, säger han på Uppsaladialekt som om det inte vore något märkvärdigt. Korridorerna är skinande rena. Inte ett hårstrå eller dammtuss någonstans. I laboratorierna kring apparater värda miljontals kronor görs stickprover. Man analyserar också smuggelläkemedel – för att ha koll på konkurrenter som ibland visat sig ha direkt farlig medicin till salu.

Awamedica utnämndes nyligen av centralregeringen i Bagdad till det bästa företaget i hela Irak. Nu är planen att få ut fler läkemedel, i dag finnas redan 37 produkter till försäljning över hela landet. Målet är att i slutet av året ha 50-52 produkter ute på marknaden. Bahram Resuls uppfinning i form av Xalatan har tidigare nämnts i Nobelprissammanhang, det är en unik, modern svensk innovation. Och tillbaka på kontoret visar han urklipp från gamla svenska tidningar, det är uppenbart vilka utmärkelser han håller främst. Men reser till Sverige gör han bara någon gång per år. Det finns att göra här. Det planeras expansion till grannländerna Turkiet och Jordanien nämns. Men mitt i allt detta har han ändå klart för sig Sveriges roll.

“Att vi blev prisade som det bästa företaget i landet är tack vare vår kompetens från Sverige”, säger Bahram Resul. I regionen är kännedomen om Sverige stor. Svenska flaggor kan dyka upp på en landsväg, hotell döps efter Alfred Nobel, skolor efter tidigare svenska ministrar. Men också för att Sverige tagit emot många från Irak. De tidigare flyktingarna och sedermera svenska medborgare återvänder nu. Några tillförlitliga siffror om antalet återvändare finns inte. Många åker utan att begära utflyttning, fler pendlar – de driver bolag både i Sverige och i Irak. Vissa uppskattar antalet återvändare till hundratals, andra till tusentals. Klart är att underlaget finns för flera veckovisa direktflyg från både Stockholm och Göteborg till Erbil och även till den mindre staden Sulaymaniyya, som ligger i samma region, några timmars bilfärd öster om Erbil. Kännedomen om Sverige bygger också på ett antal svenska företag. Bland annat har Scania en lång historia i Irak. Under tidigt 1980-tal var det en av lastbilstillverkarens största marknader. Sedan i fjol är man på plats igen, när handelsminister Ewa Björling klippte bandet till Scanias nya kontor och sade att Irak är en stor möjlighet för svenskar: särskilt för de som kan språket.

Denna dag är aktiviteten lägre bland de cirka sexton anställda på Scanias kontor i Erbil. En industrimässa öppnar senare under dagen så personalen arbetar där. Senare på dagen ska Scania också signera ett avtal hos arbetsmarknadsministeriet. I väntan på signeringen visar finanschefen Layth Hassan runt i lokalerna och förklarar varför Scania nu finns i Irak.

“Det är ett respekterat varumärke med lång historia och är känt. Den som investerar i Scania får värde och kvalitet”, säger han och tillägger sedan en mer specifika koppling: “75 procent av alla truckar i Irak passerar genom Basra, där är alla stora oljeföretag.”

Med den höga tillväxten och haussen i oljebranschen är också efterfrågan på Scanias lastbilar högre, då de är tåligare än asiatiska konkurrenter. Jag påpekar att de kostar mer.

“Ja, men de håller längre”, svarar han snabbt med ett hjärtligt fniss som varar länge. Wesam Patros var en av de första anställda på kontoret. Han är ursprungligen från Irak, men flyttade till Sverige år 2000 och bodde i Södertälje.

“Jag har alltid drömt om att jobba på Scania. Jag utbildade mig till mekaniker och när jag jobbade på McDonald’s så var många oförstående, men jag sa till alla att jag en dag ska jobba på Scania”, säger han mycket ivrigt. Den 26 juni 2007 fick han äntligen jobb på motormonteringen i Södertälje. Efter några år på Scania öppnades en annan möjlighet, att söka jobb på det nyinrättade kontoret i Erbil. Därifrån han tidigare hade flytt. Wesam Patros var inte sen med sin ansökan. Han fick jobbet och arbetar nu med att bygga upp reservdelsadministrationen – något han berättar om med stolthet.

“Irak börjar byggas upp på nytt och jag vill vara med här”, säger han när vi skiljs åt. Hazem Kurda, entreprenören bakom nöjes anläggningen Pank Resort, är en levande legendar i regionen. Enligt flera uppgiftslämnare har regionens president Barzani berömt honom. “Om vi hade tre som Hazem Kurda skulle hela regionen kunna vändas upp och ner”, ska han ha sagt.

Nykommen till Sverige på ett tåg råkade Hazem Kurda kliva av på fel tågstation i Eskilstuna 1980. Där han blev kvar. Han började baka pizzor, för att senare köpa en pizzeria. Långsamt tjänade han pengar, men skulle inte nöja sig med restauranger, som många av hans landsmän. Han drog nytta av EU:s importlättnader och startade i mitten av 1990-talet en risfabrik. Riset sorterades, skalades, polerades och förpackades i Eskilstuna. Anläggningen har i dag vuxit sig till norra Europas största anläggning. Vinsterna har han återinvesterat i hemlandet – i nästan tio år har Pank Resort byggts på, lite i taget. Medan solen går ner över anlägggningen visar hans ställföreträdare, Anter Anter, den stora stugbyn. Där finns allt från enklare stugor till lyxiga hus med fin utsikt från toppen av berget, allt i olika prisklasser och riktade mot olika målgrupper. Det händer att man har 10 000 besökare om dagen. Denna dag är Hazem Kurda vid risfabriken i Eskilstuna, men Anter Anter konstaterar att besökarna räknas till ett par tusen. Trots att söndagen i det muslimska landet är en arbetsdag.

“De kommer från Iran, Syrien och södra Irak”, förklarar Anter Anter när vi promenerar runt på området och han pekar ut platsen där ett hotell ska byggas och mellan bergsplatåerna där en bro ska byggas. En bedömare har räknat att irakiska Kurdistan bara i år har haft 160 000 turister – mesta dels från södra delen av landet. Irakierna i söder utvandrar inte utomlands – utan hit, till norra Irak där det är stabilt och tryggt. Anter Anter:

“Luften här är renare, friskare. Det säger alla. Klimatet är mindre tryckande här. Och det finns faktiskt ingen annan nöjespark i hela Irak.” â– 

EMANUEL SIDEA

FAKTA/ SVERIGE-IRAK
Regeringen har initierat flera program för utbyte mellan irakier i Sverige och näringslivet i Irak. Sedan 2009 drivs dessa under samlingsnamnet Kosmopolit.
Regeringen stöder sig på studier som visar att 12 000 utlandsfödda i Sverige leder till en ökad export med 7 miljarder kronor.
Under åren 2003-2010 har 44 353 irakier sökt asyl i Sverige, av dessa fick 28 613 uppehållstillstånd. Den senaste siffran visar att 341 utvandrade till Irak 2008. Källa: UD, Migrationsverket, SCB.