Europas svåra väg tillbaka

Drömmen om ett framgångsrikt Europa befinner sig vid ett vägskäl. Nu krävs en omställning där realekonomin på nytt tar plats i förarsätet och där rika europeer beskattas hårdare. Och där nya lösningar inte innebär nya skulder.

(Veckans Affärer 14 jun 2012)

Eurokrisen kan beskrivas på många sätt. Men en sak är i alla fall säker: krisens rötter går betydligt längre tillbaka än slutet på 2009 då Grekland medgav att landets statsskuld var högre än tidigare redovisat. Det var bara symtom på vad som pågått länge. När guldmyntfoten avskaffdes på 1930-talet släpptes också behovet av att ekonomi skulle bygga på värden kopplade till realekonomi, den verkliga världen. Vad som har skett sedan dess är en “finansialisering” av världen, något som derivatexperten Satyajit Das ingående beskriver i sin bok “Extreme money”. Dagens derivatmarknad – vilken har kallats för ett massförstörelsevapen av investerarlegendaren Warren Buffett – uppgick år 2009 till 615 000 miljarder dollar. Den siffran kan ställas mot hela världens samlade BNP på 78 950 miljarder dollar.

Och under de senaste åren har derivatmarknaden fortsatt att växa. Tidigare kretsade världen kring en reell ekonomi, i dag har en finansiell värld växt fram som överskuggar den riktiga. Andra kallar det rörelsen från en marknadsekonomi till ett marknadssamhälle. Identiteter definieras och återskapas kring pengar, tillväxt är en okritiserad ambition och företag och stater mäter sina prestationer efter finansiella mått. Financial Times, affärstidningen och husorganet för finansiella eliten, marknadsför sig med epitet “We live in financial times”. Och trots finansiella kriser fortsätter den globala kreditexpansionen.

Storleken på utestående krediter var 57 000 miljarder dollar år 2000, år 2009 hade de ökat till 107 000 miljarder dollar. Men vad är krediter om inte dagens framtida konsumtion? De förutsätter att man nästa dag betalar utan att ta nya lån. Fast det har man gjort och det var då ett billigt sätt att tillfredsställa väljare – i Grekland och runtom i Europa. När tidvatten försvunnit och de statsfinansiella kriserna uppenbarat sig blir det uppenbart vem som badar naken. Det är påfallande många kring Medelhavet.

Under de dryga två år som passerat sedan eurokrisen slog till har det framstått som att lösningen finns nära. Men att emittera gemensamma euroobligationer kommer inte att lösa krisen. Det finns ingen silverkula som löser alla problem. Vad som i själva verket finns är ett antal stora frågeställningar som är sammanflätade med själva problemet. Och nu står Europa vid ett vägskäl där europeerna måste ta ställning.

Inkomstklyftorna i Europa har under många år ökat. Flera ekonomer har pekat på att löneutvecklingen hos arbetstagare i Europa har legat still under lång tid om man rensar för inflation. Samtidigt har företagens vinstmarginaler istället ökat, näringslivets samlade vinster har blivit större och likaså ersättningarna till bolagsledningar. Tendensen tycks vara uppenbar och Occupyrörelsen har riktat in sig på orättvisan att det lilla fåtalet, 1 procent, får en oproportionerligt stor andel av värdeökningarna.

Majoriteten bör stå bakom en hårdare beskattning av fåtalet, det är uppenbart att de inte bidragit i tillräcklig utsträckning. Ajay Kapur, analytiker på banken Citigroup, har myntat begreppet “plutonomy” för att beskriva den globala splittringen mellan de rika och resten. 1 procent av de amerikanska hushållen drar in 20 procent av inkomsterna i landet – vilket är ungefär motsvarande belopp som 60 procent på botten av pyramiden står för. 1 procent av de amerikanska hushållen står för mer än 30 procent av förmögenheterna, mer än de 90 procent på botten.

Och siffrorna ligger i samma härad även i Europa. I USA liksom i Europa har en oproportionerligt stor del av vinsterna tillfallit de förmögna, som har dragit nytta av marknadstillvända regeringar, fördelaktiga skatteupplägg, skydd av äganderätt, globalisering, teknisk utveckling, finansiell innovation och avregleringar. De 10 procent som tjänar allra mest har fått majoriteten av alla de fördelar under vad som har kallats för produktivitetsmiraklet 1996-2005.

De flesta som enas kring att det ska finnas ett transfereringssystem via skattsedeln torde kunna instämma att transfereringarna inte har lyckats. Det beror på en för slapp beskattning, de allra rikaste har inte bidragit i tillräcklig hög grad. Principen bakom tidigare skattelättnader har varit att det är bättre om kapitalet sipprar ned genom marknaden och på den vägen bildar en större skattebas än via inkomstbeskattning. Så har det inte blivit, utan rakt motsatt. Skattebasen i Europa har minskat där staternas skattkistor i stället är fulla av skuldbrev. Trots att skatteparadisen en efter en har försvunnit har skatterna ändå inte höjts. Varför?

Den ojämna beskattningen har inte tagits itu politiskt. Under lågkonjunkturen har allt utom uppsägningar varit glada nyheter för arbetstagare och fackförbund. Ekonomer har sett förbi den politiskt laddade frågan. Även politiker har undvikit skattefrågan och att det inte finns folkligt stöd för fåtalets ekonomiska framgång är uppenbart: majoriteten är alltid större än minoriteten. I stället har politiker regelbundet kritiserat finansbranschen.

Många har gjort det till en del av sin valrörelse, med goda framgångar i bland annat Frankrike. Samtidigt har det varit mycket läpparnas bekännelse, för att framstå som starkare och hårdförare än vad verkligheten visat. Vad som är klart är att politiker varit passiva, vilket märks när europeiska politiker pekar på att den ansiktslösa marknaden misstroendeförklarar länders förmåga att återgälda sina skulder. Just i sådana fall framstår det tydligt att politiker bör hållas ansvariga för att ha varit för slappa med regleringarna av finansindustrin.

Spekulanter i betalningsinställelse har kunnat satsa på att ett visst land i södra Europa inte kommer att kunna betala sina skulder utan att ens ha den underliggande skulden. Tvärtom har försäkringarna i betalningsinställelse ibland överstigit utestående lån och på så sätt drivit upp finansieringskostnaden och drivit landet mot det oundvikliga. I de lägena har politiker stått vid sidlinjen.

Det enda stora konkreta som kommit från politiskt håll har varit Basel III-regler, vilket innebär ökade kapitalkrav för att kunna absorbera förluster i nästa kris. Reserver håller nu på att byggas upp runtom i Europa, en nota som får betalas främst av bankernas kunder när bankerna ökar marginaler för att samtidigt kunna klara sina lönsamhetsmål. Exemplet Basel III är symtomatiskt för läget i Europa: trots att tidsplan finns är den exakta nivån för kapitalkraven oklar. Här är ett beslut som tagits, men ändå råder oklarhet.

FN-sjukan tycks smitta även den europeiska byråkratin där mogna politiska system dras ner av länder med andra traditioner. Kombinationen av passivitet, byråkrati och maktlöshetskänslan när en ansiktslös marknad sitter i förarsätet har bara ökat avståndet mellan politiker och väljare under den statsfinansiella krisen.

Krisen har också använts för att vinna val och under kampanjer har man också sett en rad förslag som skickas upp som testballonger för att kort därefter slängas bort. Den typen av opportunism ökar inte folkets förtroende för att politikerna ska ta itu med krisen ordentligt. Och det går inte heller riktigt att göra. Europa är inte så enkelt som det en gång var.

I Europa är det finansiella systemet tätt sammanväxt. Europeiska pensionsbolag har miljarder av euro placerade i grekiska och spanska banker, både i form av investeringar i deras aktier och i förvaltningsmandat. Europeiska storföretag med sydeuropeisk närvaro har finansierat investeringar genom regionala banker. Och låter man banker falla drabbas företag och tillväxt förloras. Bromsas tillväxten ökar arbetslösheten än mer än vad den gjort. Alla åtgärder har komplexa förgreningar, man kan omöjligen göra en ordentlig konsekvensanalys.

Därför har politiker inte varit särskilt måna om att ta några förhastade beslut som kan skada eller bromsa upp det finansiella systemet. Men inte heller har man sett till att avkräva ansvar. Ännu har ingen ställts inför rätta för medverkan till finanskrisen och ändå har år passerat. Grekland har inte heller skyndat att genomföra de drakoniska besparingar som krävts för att få ny finansiering. Varför göra det om man ändå ska slängas ut ur euron?

Europas gisslantagande av Grekland har haft ett tungt motiv: finansiering har varit tvungen att ges för att inte sänka hela eurozonen, samtidigt har grekerna inte velat ha några besparingar och politikernas icke-agerande har fått stöd från folket. Därmed har man stått inför situationen av att “hanka sig fram” (“muddling through”, som har det har kallats). Samtidigt menar vissa analytiker att Grekland befinner sig i ett slags gisslantagande. Med påtryckningar från trojkan (som utgörs av ECB, EU och IMF), de ansiktslösa finansiella marknaderna, internationell affärspress, Europas samlade politikerkår och andra intressenter så skapas ett tillräckligt starkt tryck till driva fram de extrema omställningar som landet behöver göra.

Om det bara handlade om en åtgärd, en magisk kula som alla talat om, som gör slut på alla andra krav – då skulle inte förändringsarbetet fortgå i dag. Mark Blyth, professor i internationell ekonomi vid murgrönaspäckade Brownuniversitet i USA, dömer ut åtgärderna som lagts fram. “Skuld kan inte botas med mer skuld”, säger han när vi träffas en försommardag i Providence, norr om New York.

Han menar att problemen på nytt rullas framför länderna. På bred skottska tillägger han: “Om alla gör åtstramningar har det inte heller någon effekt. Om alla minskar utgifterna för att öka sin konkurrenskraft leder det bara till att storleken på ekonomin minskar och inget land får större konkurrenskraft.”

Samtidigt har det under de senaste åren blivit alltmer tydligt hur politiker, företagare, fackförbund, investerare, ekonomer och reglerare har intressen i linje med varandra – att bevara status quo. Skälen till det är flera. Regeringar har tagit hjälp av näringslivsföreträdare för att höra hur ekonomin kan stimuleras bättre. I amerikansk debatt kallar man det för “revolving doors” med tanke på hur många av tillsynsmyndigheten SEC:s höga chefer som börjat jobba på Wall Street. Tendensen finns även i Sverige, där politiker går till näringsliv eller att experter går från Skatteverket till skatterådgivningsfirmor. Problemet är inte lika omfattande i Sverige, men ändå en tendens. Marknadsekonomi har blivit marknadssamhälle.

När alla sitter i knäet på varandra vill ingen störa något som fungerar, eller åtgärda det som stör. Mark Blyth och även en annan riskprofessor, Nassim Nicholas Taleb som skrivit boken “Black Swan”, har konstaterat att viljan att söka stabilitet är i sig destabiliserande för system vare sig de är finansiella eller av annat slag.

Mark Blyth anser det vara problematiskt att förklaringar till krisens orsak nu blivit förenklade och ständigt upprepade: subprime i USA, kreditexpansion i hela världen och lata sydeuropeer utan konkurrenskraft. Då hemfaller man också till lika enkla framåtblickar. Om budgetunderskotten ska minska är det enda sättet att skära i statsanställdas löner – då kan de omöjligen spendera mer – således kan ekonomin svårligen växa och därmed skapa några jobb. En så enkel förklaring! Långsamheten och trögheten har lett till att man kallat varandra namn: fransmän skyller på marknadens opportunister, greker skyller på tyskar, tyskar på slappa sydeuropeer.

Men Frankrike vet att Greklands kris mycket väl kan bli deras – det har varit nära flera gånger när räntorna till Frankrikes finansiering varit skrämmande höga, inte långt från grekisk nivå. Fransk ekonomi är sammanflätad med grekisk, spansk med fransk, tysk med spansk och så vidare. Helt enligt EU:s ide är gränserna flytande. Vill man förändra något måste detta reverseras. Konfliktytorna har också varit flytande. Förutom på ett ställe.

Under många år var euron väldigt gynnsam för en del länder vilka också är mest måna om att hålla ihop samarbetet. Tyskland och Frankrike har tjänat mest på eurosamarbetet när sydländerna tappat i konkurrenskraft.

Kortsiktigt har de naturligtvis agerat för att skydda banker och sitt finansiella system. Och för att inte de egna skattebetalarna ska behöva ta notan vid betalningsinställelse. I ett större tidsperspektiv har ju kapitalflödena varit sådana att EU-länderna i syd varit en god marknad för norra Europa. Det var inte länge sedan då Grekland under skuldförhandlingar fullföljde köpet av tyska försvarsprodukter för miljarder. Tyskland, som inte haft reallöneutvecklingar sedan 1970-talet, har frodats genom att få ut sin export till nyrika i sydländerna. Samtidigt gick länderna i södra Europa från att vara billiga – vilket även svenska turister kunde uppleva – till att bli betydligt dyrare. Priserna ökade, lönerna ökade, och det innebar också att tidigare konkurrensfördelar försvann. Bytesbalansen hamnade på underskott och statsskulderna byggdes upp.

När man nu befinner i det här läget handlar det om att hantera det med en chockterapi i form av BNP-fall, ökande arbetslöshet, balanserad budget och helst jämvikt i bytesbalansen. Detta gäller främst Grekland och Spanien och är samtidigt den enda konfliktyta som inte har rört på sig.

Men tyskarnas hårdföra handlag med greker kommer sannolikt att sätta avtryck på en hel generation. Motsättningar håller på att byggas upp nationer emellan på ett sätt som inte skett på lång tid där europeers syn på varandra för alltid är förändrad. Ingen vidare grund att bygga ett enat Europa på. Där en generation av greker för alltid kommer att minnas tyskarna som tvingade på dem ett sämre liv.

Med en kombination av problem med bristande förtroende för banksystemet, de mörka utsikterna på lång sikt, och de stora konfliktytorna, så är det närmast omöjligt att försöka tolka vem som sitter i förarsätet. Fransk och tysk handlingskraft är motiverad av politiker som vill överleva. Val ska vinnas. Vidlyftiga löften och utspel som förmodligen aldrig realiseras. Andra, mindre förslag som ännu inte hamnat på någon europeisk agenda, kan mycket väl bli betydelsefulla framöver. Finans- och bankindustrin försöker bevaka sina intressen, politiker har sitt viktigaste mål – att bli omvalda – samtidigt som europeerna runtom i Europa demonstrerar med oklara krav. Man hankar sig fram, som man nu gjort i några år.

Allt fler ledare är på det klara med att om det penningpolitiska samarbetet ska kunna behållas intakt krävs en finanspolitisk integration. Eller upplösning. För antingen går man jämsides eller avsides. Vad ingen våga säga är att man måste acceptera en rörelse tillbaka. En omställning där realekonomin på nytt sitter i förarsätet i stället för finansekonomin och där rika europeer beskattas hårdare. Och där nya lösningar inte innebär nya skulder.

EMANUEL SIDEA