Tag Archives: tips

Sist med Last

Det är något anddräktigt över att gå upp tidigt på morgonen. För jag har fått sova ordentligt denna helg, så jag ser på Nyhetsmorgon från Almedalen. Det verkar roligt där, men nej – enligt miljonsvenne-Anna är allt boende i Visby utsålt. Men bör kanske åka ändå om boss-Pontus insisterar.

Bra grej: Har äntligen provat Last.fm, som är en spelare att upptäcka musik med. Jag lär nog vara sist med det, att leta upp Dipsetmixar och fatta vad ungdomen lyssnar på idag.

Senaste veckan har jag fastnat för Micky Dees MoccoShake, lite girlish men det är gott med iskallt kaffe när det är varmt ute.

Och slutligen ser jag att Frans Johansson är uppe och bloggar igen, förmodat med anledning av sällskapsspelet Medici Effect (baserat på boken?). Vilket jag tänkte återkomma till snart.
Nu ska jag till jobbet.

Värt att bära i din väska:

Idag har jag varit ute på Tyresö och gymnasiet där för att föreläsa. Det var kul och barnen var fina. Där kom på mig själv att refererar till ett blogginlägg jag läst hos Gunilla Kinn. Överhuvudtaget är Gunillas blogg bra läsning, för den liknar min (i rörelseperspektiv).

Så nu jobbar jag lite. Försöker svara på lite mejl, och samtidigt försöker få liv i min espressobryggare som gav upp för ett tag sedan.

Mejlledes har folk hört av sig senaste tiden med frågor om packning. Den stundande sommaren måste förklaringen till det. I mitt jetsetmanifest har jag tidigare förklarat lite saker man ska tänka på vad gäller resande, nu ska jag besvara på vad som är värt att bära på.

När jag reser tänker jag alltid att det är bäst att ha minimalt att bära på. Resandet är behagligare när resande förknippas med släpande av väskor. Tyngd kommer sakta ner dig, ty den moderna besten bär redan bördor, enligt Washington Post.

Bland mina effekter hör två väskor, en Pace mini-duffel (enligt Pace har den plockats ur sortimentet nu) och en weekendväska i A0-format med axelrem. Man behöver inte checka in någon av väskorna när man flyger, vilket är skönt när man har ett anslutande tåg att passa.

I axelväskan bär jag alltid dagens dagstidningar, tre fyra olästa magasin, något skönlitterärt, en inbunden anteckningsbok, min HP Pavilion, iRiver-spelare som dubblerar som intervjubandare, och ett stort kuvert och porto. (Trick of trade: Böcker och tidningsurklipp jag läst, men vill spara postar jag hem till Stockholm. Företag som sysslar med detta finns redan: Checkpoint Mailers.)

Den lilla duffeln är till för kläder, där finns mina löpkorrekta NB, behagliga träningskläder, samt klädombyten tre dagar fram: som sagt i Jetsetmanifestet, är skjorta är ett hett tips. Tänk tre dagar och du klarar dig ett tag på det. Skulle man behöva något köper man det på vägen, ett behovsstyrt shoppande ungefär.

Ett annat tips för den utan sekreterare är att på förhand meddela åtminstone en person som har ”riktigt” jobb för att kunna hjälpa dig om du fastnar nånstans. Det kan vara att man ringer för att höra om det går ett tidigare tåg/flyg eller för att höra om det finns alternativa sätt att ta sig fram; grejer som är svåra att ta reda på om du inte har internet framför dig, såsom hotellbokningar, eller telefon till taxibilar etc. Eftersom den typen av tjänster är skitdyrt i Sverige är det lättare med folk som pro bono hjälper dig.

Med detta klart är man för det mesta redo att ta sig vidare. Nästa gång jag skriver på detta tema tänkte jag ta upp hur alla kan resa hur mycket de vill. Mer om det då, nu ska jag förebereda ett annat föredrag.

Förresten, inlägget som jag refererade i dag för gymnasieeleverna handlade om bilden av ”journalister som lyckats”. Jobbar man inte med media är det lätt att tro att alla får göra allt, hela tiden och att man aldrig får ett nej. Men enligt Gunilla, TT:s stringer i New York, är det var tionde jobb som köparna nappar på.

(Bilden ovanför kommer från Flickr.)

Ja jag lever fortfarande…

Men det var nära ögat häromdagen. Min förare och bror höll på att ta livet av mig. Han styrde bilen på en regnig motorväg när vi tappade vägfästet i hög hastighet, och efter en 360 graders vridning var det dags att skrota bilen. Min skador var inte många, läkarna sa att det var tack vare god fysik. Skål för det.

Så, vad har hänt sedan sist. Min bloggtystnad har relaterats en del till min internetfrånvaro, därför blir det lite blandade trådar som knyts ihop till ett blogginlägg nu.

Sverige goes two-party
Den politiska kohandeln gör att rätt många, och allt fler jag pratar med, inte riktigt vet vad man bör rösta på i valet. Tvåpartisystemet är här, och det står mellan Alliansen (krig på G?) eller sosseblocket. Och om två år kommer vi klaga på att USA:s icke-demokratiska tvåpartisystem.

Konstiga telefonköer
Jag är rätt konsekvent med mina älsklingar, men dom som tvingar in mig i telefonkö visar att även idioter kan driva företag. Företag lägger ner massa pengar på marknadsföring, och att få mig att betala för deras tjänster, och sedan gör dom så. Är de dumma i huvudet? Pausmusiken hinner inte startas igång i luren förrän jag avslutar det, och gör slut på alla framtida relationer. Min fråga är: Vad kostar det att ha en telefonsupport? Som kund är det i alla fall ovärderligt.

Uppercut.
Ni borde känna mig vid detta laget. Att jag är lat med vissa saker. Underkläder är ju en sådan. Hos Uppercut droppar man en beställning på en laddning D&G-ombyte, och landar fraktfritt hem i lådan. Exemplariskt.

Cyrano.
Några dagar har jag saktat in i Göteborg, och hamnat i Linnéstan. Om man inte vanligtvis nöjer sig med vanlig pizza bör man ändå, efter en husöl på La Sombrita, ta sig till Cyrano. Maten är fin, vinerna goda, och priserna gör att undrar man om det är överetablering i krogbranschen och prisdumpning som följd. Idag är det mer prisvärt att äta ute än att lägga ner tid på köpa, tillaga och servera sig själv.

Laxfabriken
Min fabless för havsmat når sin kulmen så här års, och kulna vårdagar är laxmaten på fabriken på Västa hamng i Gbg god. Dessutom har danska influenser nått västkusten, smörrebröden säljes mycket billigt. Men det är något konstigt när, i mina ögon bra företag klantar sig på webben. Jag blir besviken på restauranger som saknar närvaro på nätet (dom finns inte för mig), har meny som pdf-filer, och gör det krångligt för mig som besökare. Dom som annars är servicehjältar missar service på nätet. En bra webb har däremot Wasa Allé som ligger på Vasagatan, och har lokala ostron.

Internet hos SJ
SJ vet beviserligen inte vad dom sysslar med. Ni som köper internet ombord till era biljetter, var inte så säkra på att det kommer funka. Om så är fallet kommer ni behöva betala en ny internetkupong ombord för personalen har ingen kunskap om vad de ska göra när det strular. De hänvisar istället till supporten, och på X2000 där mobiler inte har täckning.

Roligast idag
Magkänsla är viktigare än rationalitet – Colbert förklarar varför i ett långt hån mot den sittande (bokstavligen) president Bush. Hittade den genom redaktör Wennblad Neos blogg, i samma tidnings senaste nummer har jag också skrivit om magkänslans överlägsenhet.

On-demand, lean whatever…

Man vaknar med vetskapen om 4 timmars föredrag under 5 timmar väntar, vilket aldrig känns 100 inför. Men hur som drar jag till Kärrtorp (Sthlm), vad som stundar är rullande band, on-demand, lean whatever – laddar och är rätt pepp ändå.

På väg dit slår jag upp dagens tidning, och tanken slår mig: Nadia Jebril tror vi ska ses i Kairo på lördag. Av en slump skulle jag och Axel varit där, men nu har resan har inte blivit av. Enligt dagens Metro har Nadia kommit fram. Om du är på väg dit: mitt stalltips för boende är det Bondaktiga (observera majuskeln) Mena House Oberoi. (På bilden ovanför skymtar trädgården och Gizapyramiderna utanför The Sultan Bar.) Förresten är Metro bitvis luriga, man vet aldrig när ens byline dyker upp i tidningen. Som idag.

PS. Samuel messar och berättar något jag redan vet. Gör det du med, börja med att tacka DN för lång och otrogen tjänst, gå därefter in på länken härnäst och plocka förbehållslöst upp FT istället. Erbjudande: Gratis i 4 veckor.

Unga resenärer tvingas resa omodernt

Average hotellrum är något av det snuskigaste som finns. Rummen är gjorda för att husera mängder av människor, utan att fläckarna ska synas. Allra värsta hotellrummen är charterresornas, de som man i sistaminut åker på.

Eller sista och sista, nuförtiden kan man köpa sistaminuten två veckor innan. En kompis berättade häromsisten att han åkt på en sån till Gran Canaria. Mycket fängslande berättade han om hur otroligt kul det var att åka på utflykter med pensionärerna, besöka dom ”orörda” byarna med lokala skådespelarna som lekte huga-huga för panschisarna.

I denna glipa skapas nån slags dissonans. På massor av områden går utveckligen framåt (teknik, är ett exempel och företagande ett annat). Medan det mest innovativa i resande är typ auktioner och ett irländskt flygbolag som lär alla pressa priser. Sedan på destination tar det liksom slut.

Alla som är arton till tjuåtta, typ 1.2 mille pers, har att välja mellan svennecharter, stadssighting&superi, eller skidresa med afterski. Säg mig skillnaden där.

Så kvar har man att dra runt med panschisar och roas av att man roas över att dom roas så hårt. För vad ska man göra istället?

Visst, gruppen är inte köpstark nog och alla åker vidare på i sistaminut, men det är en sovande björn som snart vaknar i ett sunkigt hotellrum, och aldrig mer vill ta sina euro dit. Då kommer Canairos märka.

Visst har redan några insett värdet av god standard åtminstone. TIME skriver om undantagen i ett gammalt nummer, typ Hotel Del Artes in San Fransisco.

Triss i bäst

Häromveckan när jag var inne på Press Stop på Centralen för att beväpna mig med reselektyr, hängde det på ett kvällistotem ”TEST: Är din chef psykopat?”. Pontus på Attention vet jag alltid hävdar att chefer är lite smått sajko. Men jag skulle nog utveckla det lite, vem som helst som beter sig som en chef är lite sajko. Tänk dig själv den unge som tänker: ”jag ska leda er alla” och sedan säger det till alla barnen, ”jag är er chef”. Samma grej är det ju på arbetsplatserna, bara att man inte längre reagerar.
Hur som helst. Tre bra grejer tänkte jag skriva om.

Bästa tidningen idag är FT, i Bryssel är den en stor favvis. Jag tror mest för bilagan ”How to Spend it”, det matchar EU-parlamentarikernas 6000 kronors ARN-BRU-biljetter. Själv gillar jag mer Weekendbilagan och dess fluffiga språk.

Tänker mig om inte fler borde få en sån stilistik, bloggarna borde leda till att alla blir allt bättre på svenska. Att var tredje svensk har författardrömmar (enligt Pause) bör ju leda till att svenskarna blir något mer elokventa, mer som den brittiska snofsiga vältalighetmanin.

Andra britter jag fann på Press Stop var Diplo, som nu finns i Sverige. Charles Baker berättade senast att dom jobbade på det. Bör nog vara Interpress-Karins sista tidning hon släppte igenom!? Om du delar förkärleken för 26-åriga politruckers radikala akademanalyser se till att tjacka ett ex, eller läsa den (betydligt yngre) svenska motsvarighet.

Mätt på analyser? Det är inget mot den mättnadskänslan efter Re-Magazine – en tidning ägnad helt åt en person. En bloggpastisch kan man tro, ptja nog snarare Terry Richardsonversionen av blogg. För ja, han medverkar även i Claudianumret.

Dags för bloggavslut. En stilistisk punchline, kanske: Vi lever i en twistad sajkomedievärld?

Missar du ett tåg: Gör så här!

Igår morse missade jag mitt Gbgtåg till Sthlm. Men det är lugnt, även missa tåg har hänt massor av gånger. Strategin är att gå på nästa tåg med samma biljett. Det funkar varje gång och även denna, då jag tar ett tåg 6 timmar senare. Är sen till mitt möte i Vasastan, men det visar sig gå bra det med.

Väl hemma kommer Axel G H förbi. Vi går till Sjögräs där vi möter upp Zaida Catalán. Hon avslöjar att hon med stor sannorlikhet ska börja blogga igen. (Note to self: Se henne i nästa veckas Toppkandiaterna.) Sedan går vi till Charleys och dricker öl. Ekrem jobbar.

Vi knyter oss tidigt, Axel ska åka till Sundvall idag och jag till Köpenhamn. Så nu är jag hemma och packar om. Har aldrig åkt tåg ända till CPH utan alltid tagit flyg. Prövar det nu. Jag ska på CPH Vision, streetmodemässan är betydligt roligare än den vid Bella Center.

Ska försöka skriva här om dom bästa modefesterna; Manolo-Björn Jeffery (aka Manliga Ebba) har redan gett ett hett tips.

Just det. Metro kör en artikelserie på temat Generationsgapet. Både igår och idag har jag fått byline. Förvirrande.