DURBAN, SYDAFRIKA. Rädslan är alltid närvarande. Det är inte ovanligt att det förs på tal vid middag: i händelse av rån, vad göra?
Frågan är befogad och de flesta har antingen själva eller känner någon som har blivit pistolrånade. Det sydafrikanska samhället, med sina 47 miljoner invånare, är ytterst våldsamt. Som en polischef sade i en intervju: ”Tack gode gud för Bogota”. Colombia med dess huvudstad leder mordligan, nummer två på listan är Sydafrika med 49 mord per 100 000 invånare. Svenska siffror kan jag inte, men det kan jämföras med Danmark: 1 mord per 100 000 invånare. (Se siffror för fler länder här.)
Det finns en påtalig rädsla och oro för våldet. Trots att medelklassen bor bakom murar och våldet är koncentrerat till vissa grupper, är det självklart att fler grupper drabbas. Om man tittar på statistiken talar den ett tydligt språk. En av nio sydafrikaner är vita, men 32 av 33 mordoffer är inte det.
Enligt en undersökning som tittat på mord fördelade på polisstationernas upptagningsområde, cirka 1110 stationer över hela landet, kunde 25 procent av alla mord härledas till 33 stationer – området inbegriper endast 12 procent av landets befolkning. Utan undantag var dessa stationer placerade i innerstad eller kåkstäder i eller kring Johannesburg, Kapstaden eller Durban, landets tre största städer.
Vilka drabbas? Enligt statistiken är en genomsnittsoffret en ung man; en kvinna mördas per varje 6,5 man. Offrets snittålder är 31. 70 procent av alla mord äger rum under fredag, lördag eller söndag och majoriteten av dessa på natten. Vidare slår man fast att 69 procent av fallen kände mördaren och offren igen varandra vid namn eller hade setts tidigare. 68 procent av fallen har mordmotivet enligt polisrapporterna varit ”missförstånd eller bråk”. För att måla bilden än tydligare: 50 procent av de mördade är arbetslösa – och 70 procent har inte avslutat motsvarande svenskt högstadium. Och enligt en polisstations uppgift äger 80 procent av brotten rum inom 500 meters radie av en shebeen (illegal bar).
Men hur har samhället drivits till denna våldsamhet, kan man undra speciellt utifrån betraktat.
Det finns en rad teorier, men också det konkreta som märks med blotta ögat.
Arkitekturen är direkt våldsam och utsätter människor för stora faror. Stadsplanerarna har utgått från att ingen går på gatan; i bostadsområden finns inga trottoarer. Naturliga mötesplatser har reducerats bort, torg i dess ursprungliga form – shoppinggallerior finns det gott om – har upphört. Med tung trafik är resultatet tydligt; bara i jultrafiken har 1000 personer dött. Respekten för ett människoliv är ytterst begränsat.
Bland de som överlever trafiken urholkas förtroendet för de som arbetar i det allmännas tjänst. Det är inte ovanligt att polisen jagar bilförare, inte för trafiköverträdelser utan för att eska ”donationer”. Samtidigt om medelklassområden med husen omgärdade av murar – företag i säkerhetsbranschen leder tillväxtligan – anlitas privata säkerhetsfirmor som betalar sina vakter bättre än polisen. Detta förbättrar inte effektiviteten eller förtroendet för polisen.
Och vad tror teoretikerna, varför detta våld? Till en början är det de alltid givna förklaringarna med ökande fattigdom; faktum är att arbetslösheten har ökat sedan 1994 och de ekonomiska problemen försvåras av en ökande befolkning – om knappt 20 år väntas Sydafrika öka sin befolkning med nästan 30 miljoner invånare. En ökning med 66 procent till 71,6 miljoner invånare, enligt United Nations Population Fund.
Men en väletablerad teori är de styrande, som fick slut på apartheid, också har bidragit till detta. Efter ANC:s grundande 1912 och decennier av argumenterande för döva öron vänder man sig till en våldsammare strategi med en väpnad kamp (läs kampskriften från 1969), och får gehör bland bondfolk, industriarbetare och unga i städerna. Samhället byggts upp senaste 40 åren har varit baserat på konfrontation, och även det nu är femton år sedan under Nelson Mandela talade om försoning har det skett en dyster utveckling.
Bland de vita i landet, även om det kan låta kontroversiellt, vädras tanken om de nationalistiska strömningarna växer sig starkare att det under Jacob Zuma kan gå samma väg som Mugabes Zimbambwe. Vita blir persona non grata.
Andra om: Afrika, Sydafrika, politik, liv, våld, historia, mord
