STOCKHOLM. Strategier är efterhandskonstruktioner. En förlorares strategi är aldrig den som går till historien. Därför är strategi en paradox med många likheter med historieskrivning.
I Henry Mintzbergs ”The Rise and Fall of Strategic Planning” beskrivs bristerna när de flesta direktörer pluskvamperfekt berättar om hur de och företaget med framgång uppfyllde sina mål med hjälp av sina strategier. Historier skrivna i efterhand med en tillbakablickande efterklokhet, och inte heller beskrivs hur den strategiska tanken uppstod och utvecklades. Inte så mycket historia som chefens syn på historien.
Michael E Raynors “The Strategy Paradox” fortsätter på temat. Istället för hålla fast vid en uppsättning strategier bör man istället ha en portfölj av strategiska möjligheter, menar han. Förslagsvis en optionsteori för att hantera det man gör efter att ha skapat scenarier, med strategier kring varje scenario och behandlar dem som optioner att läsa in allt efter som. Lite mer målande beskrivet – en bombmatta av på förhand ritade, analyserade och tänkbara vägar.
Det låter självklart? Jovisst. Kan man då tala om strategier? Kunskapsteoretiskt hemfaller detta åt ett slags förintande av begreppet, och som jag inte är på det klara med. Detta var som sagt ett fortsatt försök. Svaret är ännu inte uttömt, men någonstans har John Lennon rätt, tillåt mig att parafrasera: strategi är det företag gör när de blir omsprungna av konkurrenterna som bara gör.
Andra om: historieskrivning, historia, kunskap, paradox, planering, strategi
