Tag Archives: slavar

Sveriges slavhandel i Ghana

ACCRA, GHANA. Mannen som reste den svenska flaggan på Guldkusten, Henrich Carlof, vem var han?

År 1649 hade han avskedats från holländska West-Indische Compagnie, som under två decennier etablerat sig vid Guineakusten. När erbjudandet kom om att göra detsamma för Sverige, dröjde han inte.

Nederländaren Louis de Geer, vid tidpunkten en av Sveriges största företagare, hade några år tidigare startat en egen handelsflotta med framgång. Svenska kronan gav honom fick uppdrag att starta Svenska Afrikakompaniet, och till sin hjälp tog han den erfarne Henrich Carlof. I Corso Cabo, nuvarande Cape Coast i Ghana, etablerade sig svenskarna.

C. G. Starbäck i Berättelser ur den svenska historien (V, 1886), skriver följande:
Af kompaniets ombud, Henrich Carloff, afslöts den 28 Maj 1650 med en negerkonung å Guineakusten köp af Cabo Corso, som skulle blifva svensk besittning och tillhöra afrikanska kompaniet, hvilket förband sig att till konungen erlägga bestämd årlig tribut, hvaremot han utfäste sig att försvara detta område mot hvarje anfall. (…) Mot svenskt jern tillbytte sig kompaniet guld, elfenben och åtskilliga andra afrikanska produkter, hvilka sedermera med stor vinst afyttrades i Europa.”

De afrikanska produkter som åsyftas i sista meningen var slavar. De första fem åren skeppades 200-300 slavar till Sao Tomé, en portugisisk ö utanför Afrikas kust. Där fick slavarna arbeta på sockerplantage, och som medförde att svenskarna fick köpa portugisiskt socker.
Mot slutet av 1650-talet skeppades också 500-600 slavar till holländska ön Curaçao i Västindien, och svenskarna fick betalt i pengar (275 gulden per slav) och varor.

Men vid tidpunkten hade Henrich Carlof redan avsatts. Hans efterträdare byggdes ett fort på Guldkusten som fick namnet Carlousburg, och i dag är Cape Coast Castle.

Han må varit avsatt, men Carlof kom tillbaka under danskt flagg, och tog han över fortet 1658. Två år senare, när freden slöts i Köpenhamn 1660, och Sverige fick tillbaka Carlousburg, misslyckades man med att överta slottet och de svenska ambitionerna på Guldkusten planade snart ut.

Andra om: , , , , ,

Sveriges mörka historia i Afrika

ACCRA, GHANA. Sol och socker. Det är något speciellt med värmen, den tar musten ur kroppen. Som obruni – västerlänning – i Afrika, vi och jag, rör oss i vårt vanlig hetsiga tempo, resultatet märks på skjortryggen. Värmen är total och utan nåd.

Att leva i sådan värme går inte, och efter bara några dagar i ständig värme, börjar den äta upp en inifrån. Denna konstanta värme som aldrig mildras, och AC-chocken när man går in i en butik, sitt hotellrum eller en restaurang, är som paracetamolens tillfälliga lindring, innan man slängs ut i den varma verkligheten igen.

I Accra finns det inga uteserveringar i solen. Att sitta ner gör man i skuggan. Och de som är tvungna att röra sig utomhus, gör det i makligt tempo, med minsta möjliga ansträngning, det är en självbevarelsedrift.

Här, liksom i andra extremt varma länder, har socker en stor betydelse. För oss tempererade västerlänningar till svenskar är den smaksättare, och helst bör den undvikas, lär vi oss, onyttig och ohälsosamt som den är – tänk bara på diabetesrisken. Men här är den kicken i värmen, sötman som skänker lite kraft i den bedövande värmen.

Afrikanskt socker har också en äldre koppling till Sverige. Vår höga levnadsstandard, tidiga utveckling och modernitet bygger delvis på att vi redan under 1700-talet hade en omfattande handel med andra länder, där Storbritannien var en ledande exportör. Med andra ord, även om Sveriges imperialistiska ambitioner inte var lika infernaliska som britterna och belgarnas bedrev vi ändå handel med dem.

Vår lyxkonsumtion kändes minsann på skinnet av de tusentals slavar som arbetade med att skörda socker, som britterna importerade och sedan exporterade vidare till bland annat Sverige.

1850 importerades 10 700 ton socker vilket krävde ett så kallat spökareal om 3600-5100 hektar. Klas Rönnbeck slår fast i Ord & Bild (nr 2, 2008), baserad på egen forskning som doktorand vid Göteborgs universitet, att den svenska sockerkonsumtionen krävde 15700 slavar.

Varje år arbetade femtontusen sjuhundra slavar för att säkra skördar som skulle bli till sockerbiten till kaffet som gammelmormor drack på fat.
Denna erfarenhet, att alla länder och kulturer haft en bidragande roll – i olika stor utsträckning – bör kallas vid dess rätta begrepp, det heter att vi är del av kolonialiteten.

Andra om: , , , , , , , ,