Med några vänner i samma sinnesstämning, en sen eftermiddag sätta sig på Turkish Airways direktflyg till Istanbul, och inte ens tre timmar av mycket korrekt uppassning ta i mark för en vidare flygtur till Bodrum, antingen med Turkish, Atlasjet eller Onur Air — beroende på vem som ansluter allra bäst.

På flygplatsen tar Erol från Set Car emot, överlämnar bilen, och inte långt senare är man inne i Bodrum, och svalkar sig på någon av barerna på Atatürk Cad. En snabb förrätt hinns med, stans bästa Lahmacun serveras nämligen på samma gata.

Efter att i hamnen plockat ut några kilo av dagens fångst, kör vi med ilfart mot huset. Strax före solnedgång är grillen varm och vi äter nygrillad färsk fisk Efter några svalkande dopp, och after dinner-drinkar, ringer det midnatt i Bodrumnatten. Tillbaka i stan, är det Yedigari i några timmar innan det blir iskembe-soppa och hemgång. Vid fyra på morgonen är Bodrums brödfabrik klar med sin första laddning nybakat, och frukostsbrödet inhandlas.

På fredagen serveras brunchen i skuggen intill trädgårdens olivträd. Fortfarande mer dagen efter än före, tar vi oss till semesterakuten på Kuums beachklubb i Gültürkbükü. Där det serveras iskallt vitt vin på glas och hamburgare perfekta för sådana dagar, ligger man och tar sig smärre siestan under segelduken som flyttas enligt önskemål. Samtidigt som man plöjar vad som inte hunnits läsas på annan ort; Christopher Hitchens i Vanity Fair, Herald Tribune, Economist och annat som faller än i smaken. Efter en rad americano och lika många havsdopp är de sargade kropparna redo för det som återstår av dagen.

Tillbaka i huset, tar man sig min lilla rutin av att uppdatera sig om vad världen sysselsätter sig med genom att lyssna på dagens BBC-sändning, samtidigt som man slötittar på nyhetssändningarna från Al-Jazeera eller läser böcker efter eget tycke och smak.

Sen fredag kräver Champagne. En flaska öppnas, och snart eldas grillen och köttet från slaktaren i Gümüslük ligger i marinad. Efter grillfesten vid poolen, möjligen kan man tänkas bjuda över grannar, och antingen fortsätta in på småtimmarna med ett glas vin innan man mjukt dåsa till när fredagskvällen blir lördag.

Efter att morgonens längder simmats, 25 meter gånger valfritt antal, är denna lördag dags för bazar. På inköpslistan för den ottomansk oskulden bör det finnas ett backgammonspel, cay (det vill säga svart te), kabbak-lykta, och har man tid att förhandla — kanske också någon liten kilim. På väg hemåt stannar man till på den underbara lunchkrogen Sakiz Ana i Yashi, där en mannekäng under turkiskt 1950-tal (tidningsurklippen minns åren), Ana, idag serverar god hemlagad lunch. Hemma är det bara avstjälpning innan den korta vägen till Yalikavak för att bege sig med segelbåten ut i den egeiska arkipelagen.

På båten, där man ömsomt seglar och guppar fram, tar mig sig några drinkar som kapten blandar till. Efter lite bad från båten, åker vi tillbaka till marinan och sedan till centrum i Yalikavak för att äta på deras berömda köfte-restaurang; kanske också ta en adana-kebap som en sidorätt, och en maras-glass på det hela.
Mätt och slut, in till Gümüslük för att handla baklava. Väl hemma är det dags att pusta ut, halvliggandes på terassen där vi dricker ett halvt dussin koppar te och äter någon baklava. Sedan tar vi en flaska vin vid poolen, för att sedan, sent om natten bege oss till Halikarnas, Bodrums största och mest kända klubb, som funnits i mer än 25 år. Och framåt småtimmarna åker vi hem med frukostbrödet från bagaren.

Sena morgon i solen, äter vi något senare typisk turkisk frukost – socuk med ägg, ostar, grönsaker och mängder med sött te. När solen står som högst i skyn, är det dags för en sväng till Bodrum för att handla det sista i presentväg, och sedan bege sig mot flygplatsen för att ta sig till Istanbul. Sena kvällen, efter 3,5 timme på IST-ARN-flyget senare, landa på Arlanda, och efter en taxiresa anlända hemmet för att lämna handbagaget och därefter, som traditionen påbjuder, en ytterst sen pastamiddag på Lo Scudetto, där kvällens avec får avsluta ringa in det sista av en utmärkt helg på Bodrumhalvön.

Andra om: Bodrum, Turkiet, semester, weekendresa, helg, resor

Så jag går igenom kalendern och tittar tillbaka. Sedan årsskiftet har jag varit i Kapstaden, Göteborg, Barcelona, Paris, Prag, Bodrum, Malmö, Budapest, Oradea, Göteborg, Göteborg, Accra, Cape Coast, Tema, Göteborg och Bodrum; länderna jag ibland gjort upprepade besök är Sydafrika, Spanien, Frankrike, Turkiet, Tjeckien, Ungern, Rumänien och Ghana.

Räknat fram till när jag kommer tillbaka i Stockholm, blir det 88 resdagar under de 216 dagar som passerat under året. Vilket betyder att mer än var tredje dag under de gångna månaderna har varit en resdag, och samtidigt loggat 48 900 flygkilometer, motsvarande 1,3 varv runt jorden. Pärlorna och favoriterna samlade under året ska jag snart delge här på sidan.

Andra om: bodrum, resor, resdagar

Omgiven av karga berg glimmar havet så långt ögat kan se, det enda som bryter upp det oändliga havet är brutala klippor som reser sig upp ur havet, under vilka det finns dränkta historiska städer. En miljö, med solen högt på skyn, inte helt olikt Kapstadens omgivningar; berg och hav i samma vy.

Det är på ett sådant berg som huset ligger, med välklippta gräsmattor, en svalkande pool och med en fridfull skugga där man tar sig ännu ett glas vitt vin, efter att törsten släckts med drinkar.

Allt som kan önskas av en semester finns inom räckhåll eller mycket nära. Göltürkbüku har de lyxiga beachklubbarna för turkisk aristrokrater och amerikaner med Onassiskomplex, i centrala Bodrum hämtar man pide, i Turgutreis tar man in på La Blanches spa, eller i Gümüslük sätter sig på lokalt kända fiskekrogen Mimosa, placerad precis på sandstranden, mot Yaklikavak hittar man den bland Istanbulturkar populära meze- och köttkrogen Limon. För den som vill roa sig, finns det små vattenhål, som nyöppna Jazz Café i Gümüslük, en gigantiska nattklubben Halikarnas i centrala Bodrum, som för övrigt ger bort öl på tisdagsnätterna.

Vad gäller kontakt med omvärlden är den begränsad, dock finns internetuppkoppling. Bortsett några tabloider, finns inga engelskspråkiga tidningar – det mentala ottomanska imperiet är större än det reella. Istället lyssnar jag på BBC World Service för att följa internationella nyheter, och affärsnyheter på VA.se och FT. Det räcker så.

I stort är den turkisk vardagen för européer mycket härlig, inte helt olik den under Italiens och Amalfikustens guldålder, jag tänker på Positanos oupptäckta och oexploaterade omgivningar på 1950-talet och ett fåtal decennier fram, en bilden som än i dag lockar amerikaner och européer till italienska exploaterade miljöer.

För egen del har jag senaste årets har jag varit i Turkiet fem gånger, en gång i Istanbul, och de senaste fyra gångerna här i Bodrum. Det finns en del att säga om landet, liksom det fanns en del åsikter om 1950-talet Italien. Men som europé är det ett mycket behagligt värv att leva här.

Andra om: Positano, Italien, Turkiet, Bodrum, Gumusluk, semester