ACCRA, GHANA. Människor överallt! Liksom de flesta länder utanför Västeuropa är du i Ghana aldrig ensam, inte när du äter, dricker, pratar, tittar, letar, undersöker, läser, eller funderar. Alltid någon med dig, och inte sällan vill ha din uppmärksamhet, manar och väntar sig en handling; hälsa, köpa, tycka, delta, och så vidare. Om du inte från början har en sinnesro kan man finna detta en aning stressande, och möjligen skapa irritation, och slutliga vilja lämna det hela. Jag tycker inte det är ett problem, utan vad som är problemet är vad alla dessa människor sysselsätter sig med överallt.
Oerhört många unga jobbar som säljare; antingen står man vid ett trafikljus, en liten plåtkiosk, träbänk med parasoll, eller i untantagsfall en butik. Ungefär i fallande ordning efter antal säljere är det vanligast att sälja: kontantkort och krediter till mobil, vatten, läsk och öl, chips av något slag, tidningar, frukt – oftast bara en sort, och där tar det slut.
Alltså, resonemanget är något i stil med: om min kompis som säljer vatten tjänar pengar då bör jag också kunna tjäna pengar på det. Så man ställer sig brevid och säljer vatten, eftersom man vet att kompisen som köper vatten för 5 cedis får behålla 1 cedi.
Vad man inte förstår är att det krävs väldigt stora volymer för att tjäna en cedi (motsvarande sex kronor) – en vattenpåse kostar 5p (30 öre). Det är uppenbara utbildningsbrister och dåliga affärskunskaper, därför funderar jag på vad man skulle lära dessa unga om man skulle undervisa de som är verksamma i den informella sektorn. Jag tror på att lära ut värdet av en diverifiering i den informella sektorn. Och att säljarna bör ha ambitionen att höja förädlingsvärdet på de produkter som säljs.
