2009 hade jag 131 resdagar, 2010 hade det ökat till 155 dagar. Fjolårets resor fördelades på 44 flighter, 29 städer och 18 länder. Totalt flög jag 112 898 flygkilometer, vilket motsvarar i princip tre varv runt jorden. Vad gäller tid så har jag spenderat sammanlagt 6 dygn och 19 timmar i luften – nästan en hel vecka!

I början på fjolåret tippade jag på att det skulle bli ett intensivt år och så blev det. Hur kan 2011 tänkas bli? I år gör gör jag mig inga planer, så det återstår att se.

Andra om: resor, resdagar, 2010

Unga människor reser gärna för bedriftens skull, de tar sig till exempel igenom Afrika från norr till söder, eller paddlar kanot nerför Donau. De bryr sig inte om människorna de möter längst vägen, deras mål är att sätta sig på prov, och tillfredsställelsen består i att ha klarat strapatserna. Somliga resor görs på grund av arbetet, av nödtvång – pilotens och flyktingens förflyttningar är också en sorts resande.

För mig är reportageresorna värdefullast, etnografiska, antropologiska expeditioner: som syftar till att lära känna världen bättre, historien, de förändringar som är på gång, och sedan dela med sig av vetandet man har skaffat sig. Sådana resor kräver koncentration och uppmärksamhet, men det är tack vare dem som jag kan vidga min förståelse för världen och lagarna som styr den.”

Detta skriver Ryszard Kapuscinski i ”Reporterns självporträtt”. Ett långt citat värt att begrunda när du hör om någon som reser mycket.

Andra om: resor, resande, reporter

Innan jag närmare går in på själva staden, är frågan om överskattning särskilt intressant: vilka förväntningar har vi på en stad? När vi beger oss, vad är det vi lämnar kvar och och vad åker vi till? Mera drastiskt formulerat: varför resa?

I våras under ett besök i Moskva ägnade jag åtskilliga timmar åt att prata just om detta och temat hotell; vad är det man vill ha av en resa, av en stad och då slutligen av sitt hotell? Då pratade jag med en hotelloperatör i Moskva och drog åt alla möjliga håll: vad är ett rum, vad är ett hem och vad vill människan ha? Underlag för diskussion i många timmar.

För vad driver oss vidare på resa när vi i någon mån alltid på väg. För att kort ta sig till en stad och ha ett nyfunnet intresse för det lokala maten, och då inta den på en konceptualiserad krog, är det att resa? Eller när vi förflyttar oss till en ny stad, att vi vill bo på hotell med många stjärnor och gärna att det inte kostar för mycket. Är det att resa?

Allt som oftast förs vi av en glamorös nyfikenheten men också jakt på autencitetskänsla: vi är på platser som andra talar om, visar oss på tv:n, som andra tidigare besökare frestar med. Med andra ord, att åka bort är också önskan om att lämna ett hem, platsen där du och omgivningen är i symbios – du är i linje med vad du vill vara.

Tittar man nu på Dubai, som jag i år besökt två gånger och dessutom har skrivit om på annat håll., så måste jag först och främst infoga: jag är inte odelat positiv till Dubai. Det är inte vad det handlar om, om något försvar. (Skulle dock gärna ägna lite tid åt att döda klyschan ”kontrasternas stad” som sägs även om Istanbul, Moskva, Cairo, Amman, och många andra.)

Jag gillar Dubai för att det inte finns en motsvarighet på annat ställe. Den brukar jämföras med Hong Kong och Las Vegas, men det är inte riktigt korrekt. Lyfter man blicken – kanske från Burj Khalifa – ser man Iran, intill ligger Irak. Man ser grannemiraten såsom Sharjah. Och avståndet är inte långt till Saudiarabien, Jemen och Oman.

Allt detta plockas upp i Dubai: hårdnackad muslimisk tro med slapp kristendom, fanatiska entreprenörer och storspenderande iranier, och så vidare. (Reklamen får de själva göra.) Men vilka är då dina förväntningarna, vilka var förväntningarna hos reseskribenterna runt bordet i Marocko som diskuterade städer?

Reseskribenterna och kanske du också vill att Dubai ska vara en vulgostad: det är det – absolut. Men det finns mycket, mycket annat; Bur Dubais pakistanska och indiska kvarter, ett myriad av liv inte skildrat i resereportage eller samhälls-/ekonomireportage. (Varför det är så är en sidodiskussion.)

Du vill att det ska vara småmärkligt ställe som man berätta om att där shejken är som en kung, och det inte är demokrati. Jo, så är det. Men sök inte efter vad tror att det är, titta inte på ytan. Och titta inte på djupet, utan på andra ytor.

Eller ta för den delen Moskva. Du vill se det postsovjetiska och vulgokapitalistiska. Du kommer inte bli besviken, det finns där. Men du måste också se de andra ytorna – och inte uppmaningarna från guiderna: se det, ät där, gå dit.

När jag skriver detta är jag i Paris. Hitintills under det dygn jag har varit här har jag knappt lämna kvarteret, trots att det snart är dags för vidare avfärd. Människor duktiga på att tänka själva, när de når en annan än hemstaden hemfaller åt att sluta tänka själva och göra som andra resenärer före och senare kan aldrig förklara varför de gjorde så. I själva verket, och det kommer väl knappast som en överraskning för någon, är den största resa oftast stillasittande i ett rum, kanske hotellrummet.

Överskattning är något som sker när förväntan överskuggar uppfattningen, perceptionen. Förr trodde de att världen är platt. I dag är din värld platt.

Andra om: platthet, resor

Vilket år det varit! I termer av resande är det gott och väl mitt intensivaste någonsin. 131 dagar, gott och väl en tredjedel av året, har jag varit på resande fot. Med 53 fligher har ett tjog länder besökts, städerna är än fler – en del har jag haft tillfälle att besöka vid ett flertal gånger. Jag räknar till att ha spenderat 117 timmar flygandes och tillryggalagt över 89 000 kilometer, dryga två varv runt jorden.

Några av platserna jag besökt är de återkommande, som jag besöker varje år, men också en del nytt. Det har blivit Bodrum, Bodrum, Bryssel, Bukarest, Cannes, Chisinau, Durban, Eindhoven, Florens, Göteborg, Göteborg, Göteborg, Haag, Helsingborg, Kapstaden, Köln, Lagos, Leiden, London, Margate, Monaco, Nice, Paris, Paris, Phuket, Pisa, Port Harcourt, Port St Johns, Prag, Riga, Riga, Siena, Tiraspol, Tokyo, Vientspils och slutligen Växjö.

Så här i början på 2010 är jag övertygad om att detta år kommer innebära fler resor än under fjolåret.

Andra om: resdagar, 2009, resor, flyg

Jag övergår till att försöka samla ihop året 2009 så här långt, som alltid efter ett halvårsskifte. På något sätt är det lite mer bekvämt nu än helårsskiftet som på nyårsnatten blir ett definitivt avslut.

Första halvåret 2009 summeras och då börjar jag alltid med platserna, resorna dit. Redan helåret 2008 var ett intensivt år med över 60 000 flygkilometer loggade. Nu konstaterar jag att redan i år har jag loggat över 64 000 flygkilometer.

Vart har resorna tagit mig? Det är en minst sagt lustig blandning av platser: Durban, Kapstaden, Paris, Lagos, Port Harcourt, Nice, Cannes, Monaco, Riga, Jurmala, Bodrum vid två tillfällen, Florens, Pisa, Siena, Prag, Göteborg vid två tillfällen, Chisinau, Bukarest och Tokyo.
Det har inte varit brist på dagar av resor. Med kalendern framför mig räknar jag till att mer än var tredje dag har varit en resdag. Hur kommer denna höst se ut? Återstår att se, men nog kommer det bli en del resor.

Andra om: resor, resdagar, 2009, Bodrum

Ska jag inte skriva något intressant snart? Jo, det kommer. Men det är alltid svårt att få tid – material finns i mina block, och jag ska snart berätta. Håll ut lite, ni får kronologin och platsordningen i något så när realtid. Historierna har eftersläpning.

Andra om: Paris, Frankrike, Kapstaden, Sydafrika, tåg, TGV, resor

Det är inget nyårslöfte men jag vet att det kommer bli mer under 2009. Nu vill jag också passa på att tillönska Er alla Gott nytt 2009!

Påfallande många journalister har gått det vägen, i sig inte är förenat med bra ersättning. Bortsett från ett förskott på en-två normala månadslöner kan man förvänta sig ytterligare lika mycket om boken säljer sin upplaga – för ett jobb som tar minst ett till ett och ett halvt år. Enligt tidningarna tog nämnda bok fyra år, räkna på den affären. Därför också en försörjning på föreläsningar (vilket också författaren sagt i intervjuer senast igår), och det får man väl göra om man vill — jag har själv föreläst och det är i sig inget märkvärdigt.

Låt oss titta in i boken. Att beskriva resekultur är mycket bra och ifrågasättandet bör göras oftare. Alla tänkande människor som flugit mer än en gång bör ha ägnat en tanke åt hur vi reser, varför vi gör det och vem som tjänar på ens resa; hotellet, flyget, hotellkedjan, marknadsprutandet, tågbiljetten, eller hur resan nu tar sig. Och det krävs inte mer än att vara hobbyteoretiker som jag, för att ha stött på Torun Elsruds avhandlingar om rese- och backpackerkulturen, så ämnet och frågeställningarna är inte nya. Om man ska bringa något nytt i ämnet räcker det inte med att fundera på om att resa är hållbart eller ej, kring bakomliggande jakten på autenticitet (som också avhandlats på bloggen), eller charterturismens drivkrafter. Frågorna är betydligt större än så.

Det handlar om ifrågasättande av västerlandet, av moderniteten. Varför arbetar vi så hårt att det kräver att vi måste ta en semester. Varför har vi råd. På vems bekostnad. Är vi för välbetalda som kan ta semester. Enskildas roll i det ekonomiska systemet, om man så vill.

Dock har tidningarnas kritiker inte haft för anledning att anmärka på detta, istället alla pliktskyldigt rapporterat att en journalistkollega skrivit sakprosa, som i egentlig mening snarare är krönika med reportaget som format. Men hur ska turismproblemen kan lösas, hur ska vi sluta resa och bör den disponibla inkomsten minska – för att inta ha råd att resa, eller handlar det ett förändrat resebeteende, att inte veta vad, då har man tagit – liksom kritikerna – en allt för enkel väg när man skrivit om resor. Ingen av de involverade, varken turisten, journalisten eller kritikern har ställt de stora frågorna och försökt ge svar. Och ställda frågor som inte heller bringats något svar.

Andra om: journalister, litteraturkritiker, resor, resekultur, turister, turism, problematisera, frågor, svar, modernitet

Med några vänner i samma sinnesstämning, en sen eftermiddag sätta sig på Turkish Airways direktflyg till Istanbul, och inte ens tre timmar av mycket korrekt uppassning ta i mark för en vidare flygtur till Bodrum, antingen med Turkish, Atlasjet eller Onur Air — beroende på vem som ansluter allra bäst.

På flygplatsen tar Erol från Set Car emot, överlämnar bilen, och inte långt senare är man inne i Bodrum, och svalkar sig på någon av barerna på Atatürk Cad. En snabb förrätt hinns med, stans bästa Lahmacun serveras nämligen på samma gata.

Efter att i hamnen plockat ut några kilo av dagens fångst, kör vi med ilfart mot huset. Strax före solnedgång är grillen varm och vi äter nygrillad färsk fisk Efter några svalkande dopp, och after dinner-drinkar, ringer det midnatt i Bodrumnatten. Tillbaka i stan, är det Yedigari i några timmar innan det blir iskembe-soppa och hemgång. Vid fyra på morgonen är Bodrums brödfabrik klar med sin första laddning nybakat, och frukostsbrödet inhandlas.

På fredagen serveras brunchen i skuggen intill trädgårdens olivträd. Fortfarande mer dagen efter än före, tar vi oss till semesterakuten på Kuums beachklubb i Gültürkbükü. Där det serveras iskallt vitt vin på glas och hamburgare perfekta för sådana dagar, ligger man och tar sig smärre siestan under segelduken som flyttas enligt önskemål. Samtidigt som man plöjar vad som inte hunnits läsas på annan ort; Christopher Hitchens i Vanity Fair, Herald Tribune, Economist och annat som faller än i smaken. Efter en rad americano och lika många havsdopp är de sargade kropparna redo för det som återstår av dagen.

Tillbaka i huset, tar man sig min lilla rutin av att uppdatera sig om vad världen sysselsätter sig med genom att lyssna på dagens BBC-sändning, samtidigt som man slötittar på nyhetssändningarna från Al-Jazeera eller läser böcker efter eget tycke och smak.

Sen fredag kräver Champagne. En flaska öppnas, och snart eldas grillen och köttet från slaktaren i Gümüslük ligger i marinad. Efter grillfesten vid poolen, möjligen kan man tänkas bjuda över grannar, och antingen fortsätta in på småtimmarna med ett glas vin innan man mjukt dåsa till när fredagskvällen blir lördag.

Efter att morgonens längder simmats, 25 meter gånger valfritt antal, är denna lördag dags för bazar. På inköpslistan för den ottomansk oskulden bör det finnas ett backgammonspel, cay (det vill säga svart te), kabbak-lykta, och har man tid att förhandla — kanske också någon liten kilim. På väg hemåt stannar man till på den underbara lunchkrogen Sakiz Ana i Yashi, där en mannekäng under turkiskt 1950-tal (tidningsurklippen minns åren), Ana, idag serverar god hemlagad lunch. Hemma är det bara avstjälpning innan den korta vägen till Yalikavak för att bege sig med segelbåten ut i den egeiska arkipelagen.

På båten, där man ömsomt seglar och guppar fram, tar mig sig några drinkar som kapten blandar till. Efter lite bad från båten, åker vi tillbaka till marinan och sedan till centrum i Yalikavak för att äta på deras berömda köfte-restaurang; kanske också ta en adana-kebap som en sidorätt, och en maras-glass på det hela.
Mätt och slut, in till Gümüslük för att handla baklava. Väl hemma är det dags att pusta ut, halvliggandes på terassen där vi dricker ett halvt dussin koppar te och äter någon baklava. Sedan tar vi en flaska vin vid poolen, för att sedan, sent om natten bege oss till Halikarnas, Bodrums största och mest kända klubb, som funnits i mer än 25 år. Och framåt småtimmarna åker vi hem med frukostbrödet från bagaren.

Sena morgon i solen, äter vi något senare typisk turkisk frukost – socuk med ägg, ostar, grönsaker och mängder med sött te. När solen står som högst i skyn, är det dags för en sväng till Bodrum för att handla det sista i presentväg, och sedan bege sig mot flygplatsen för att ta sig till Istanbul. Sena kvällen, efter 3,5 timme på IST-ARN-flyget senare, landa på Arlanda, och efter en taxiresa anlända hemmet för att lämna handbagaget och därefter, som traditionen påbjuder, en ytterst sen pastamiddag på Lo Scudetto, där kvällens avec får avsluta ringa in det sista av en utmärkt helg på Bodrumhalvön.

Andra om: Bodrum, Turkiet, semester, weekendresa, helg, resor

Så jag går igenom kalendern och tittar tillbaka. Sedan årsskiftet har jag varit i Kapstaden, Göteborg, Barcelona, Paris, Prag, Bodrum, Malmö, Budapest, Oradea, Göteborg, Göteborg, Accra, Cape Coast, Tema, Göteborg och Bodrum; länderna jag ibland gjort upprepade besök är Sydafrika, Spanien, Frankrike, Turkiet, Tjeckien, Ungern, Rumänien och Ghana.

Räknat fram till när jag kommer tillbaka i Stockholm, blir det 88 resdagar under de 216 dagar som passerat under året. Vilket betyder att mer än var tredje dag under de gångna månaderna har varit en resdag, och samtidigt loggat 48 900 flygkilometer, motsvarande 1,3 varv runt jorden. Pärlorna och favoriterna samlade under året ska jag snart delge här på sidan.

Andra om: bodrum, resor, resdagar