Efter 20 dagars resande kom vi hem med ett långt, mycket långt, reportage. Räknar att jag skrivit 33 sidor i tidningen. Där profileras Dan Olofsson, den skånske it-entreprenören med stort Afrikaengagemang; jag har träffat utrikesminister Carl Bildt i Stockholm för att prata om Afrika och arabvärlden i den norra delen av kontintenten; vi gör nedslag hos den nya afrikanska medelklassen; vi gör besök hos i gruvor, smältverk och träffar företagsledare och gör företagsbesök; vi blir arresterade och sätts i arrest på vårt hotell utan tillstånd att arbeta; och det bara fortsätter…

Mitt reportage försöker besvara ett antal olika frågor. Hur ser det ut i verkligheten på marken, bortom siffrorna och statistiken? Vad betyder Kinas expansion i Afrika: är det plundring eller uppbyggnad? Är det nya kolonisatörer eller erbjuds Afrika en chans att för första gången resa sig på egna ben?

För lite perspektiv: här till höger syns en bild från Zambia på världens näststörsta dagbrott – det är nästan lika stort som hela Stockholms innerstad. Så missa inte heller det fantastiska bildreportaget!

Andra om: Afrika, resa, reportage, Veckans Affärer

Häromveckan skrev jag på Expressens kultursidor om min resa till Rumänien och hur kulturklimatet är i landet som firar ett tjugoårs jubileum efter att diktatorn Ceausescu avrättades 1989. Artikeln kan läsas här.

Andra om: Rumänien, reportage, kultur, litteratur, film, Bukarest, resa

Eftersom han såg trevlig ut tänkte jag skaffa en ny kompis i denne Nigeriastekare. Han hade naturligtvis trängt sig före alla andra vid biljettförsäljningen hos Aero, samma flygbolag som jag skulle ta till Lagos.

Jag ställde mig bakom honom, nickade hej till polisen och sekreteraren och vände mig mot honom.

”Hello, I really like your outfit”, sa jag, ovetande om initiationsriterna här.

Han vände sig mot mig, böjde sig ner sitt huvud, utan att titta mig sade han lite förstulet:

”Hi”, och sedan ännu busigare: ”I am a king.”

Jag tog det visitkort han skulle ge till biljettförsäljaren. Mycket väl, His Royal Majesty Okeke stod framför mig.

Hans polisman bar två svarta påsar med kontanter, en ljusbrun skinnväska och två morötter (som han åt på). Kungen lassade fram pengahögar, ointresserad av biljettpriset, men ändå räknade han samma hög om och om igen.

Efter att kungen köpt en VIP-biljett förde han en kamp mot naturlagarna genom att pressa, stånka och trycka ner så många sedelbuntar som möjligt i den redan fulla väskan.

Efteråt hängde vi och sedan tog vi ett foto för att föreviga det kungliga mötet. Han propsade på att också få ta ett foto där han ensam höll i pengar, och så blev det.

Andra om: Afrika, Nigeria, Port Harcourt, kung, flygplats, resa

Intill mig finns ett Cessnaplan som fört oss hit, resten har funnits här i tusentals år. Nära klippkanten och in i en evighet.

När vi druckit upp Champagnen och packat ner oss i planet, startat turbopropellern och skickar oss själva mot ett stup är det med hopp om att sväva på evighetens brant och lyfta efter ett fall.

Andra om: sydafrika, flyga, livet, resa, natur, evighet

Det kommer mera och många fler inlägg följer från Sydafrika. Härnäst på tur kommer ett inlägg om ett dygn eller så.

Andra om: Sydafrika, resa, Arlanda, Lufthansa, flyg

Om drygt en timme lyfter Turkish direktflyg i riktning mot Istanbul, och inte ens tre timmar senare tar planet i turkisk mark. Och när dagen har blivit kväll är jag i Bodrum. Dags för semester, men det betyder dock inte tystnad på den här sidan.

(UPPDATERAD KL 18:54)
ISTANBUL. Det är inte ofta jag brukar uppmana mina läsare att läsa något annat, men detta kan jag inte undvara. Det är The Atlantics artikel om Google, obligatorisk för alla som använder sökmotorn, och en bra förklaring på hur tillgängligheten till sök förändrar vårt sätt att tänka.

Detta är det sista jag skriver från Sverige. Framöver har ni att se fram emot en första rapport från ett afrikanskt land. Vilket det blir, det får ni se snart. Nu ska jag till flyget.

Andra om: ghana, flyga, resa

Många reser, nej… de flesta, nej… jag har inte stött på någon. Alla reser för att komma till en annan plats, se och upptäcka nya saker. Jag vill aldrig upptäcka något nytt. Provokativt, för den som säger sig ”ääääälska att resa”.

Resa för mig handlar om tid med sig själv. Där finns den djupaste brunn av upptäckter att ösa ur. Och inte att gå en rundvisning på ett museum, lyssna på en guide berätta saker du aldrig velat kunna något om tidigare, och tycka det är ”uuuuunderbart att lära sig nya saker”. Nej, nu ska jag sluta raljera.

Mina tankar går istället till Paris-Dakar-rallyt, som det heter i folkmun. I år är det ju inget Dakarrally (som det heter egentligen) i Paris eller Dakar, utan i Östeuropa.

Funderar om jag ska åka, inte delta, titta på. Rally är något väldigt smutsigt, men anständigt, korkat och gentlemannamässigt, uppenbart menlöst och krävande. Kanske skapar kombinationen en unik dekadens; hur kan man annars motivera en uthållighetstävling på hjul som dödar människor i dussintal – förare i olyckor, åskådare påkörda, civila överkörda, och hang-arounds (press och medhjälpare) som hjälper till att köra på. Nu när jag skriver det, inser jag: det måste man se.

Det är vid dessa tillfällen, strax före avresa som jag tänker på våra resor. Inte du och jag, utan resorna vi gör som folk, våra resor.

För hur vi reser säger mycket om oss. Och det brukade vara att vårt sätt att resa var mycket mer civiliserad. Ett ord som knappt har något värde nu.

Det är därför, trots miljödebatten, som jag fortfarande flyger framför tågar. På flyget är servicen mer formaliserat och på en generellt bättre nivå än tåg, mest för att det är två långsiktiga investeringar där flyg är den senaste.

Där en del flygplan från 1980-talet fortfarande är i bruk är det inte ovanligt med tåg från 1960-talet, med allt vad det innebär för bekvämlighet.

Det är synd, för ett annars trevligt sätt att resa; kunna gå runt i tåget, prata med ens resekamrater, se landskapens färger skifta och eftermiddagen bli kväll, läsa en bok, äta och dricka i restaurangvagnen, uppkopplad arbeta eller koppla av. Ja, tåget har avsevärda fördelar, men nackdelar är ack så tunga. Därför går jag ombord flyget nu, direkt mot Prag, tack.

I Göteborg ska hinna med ungefär en middag, för att sedan åka vidare med Novairflyget söderut till Rhodos där färjan ska föra mig till Bodrum. Jag ska bli sommarturk. Poolen ser jag mycket fram emot.

Därav av- och nedkoppling innan jag fixar internetuppkoppling till huset. På återhörande, då kommer jag berätta allt om Herodotos födelsestad, mannen som kallas för den första globalisten och journalisten. Det var han som tog steget från sagan och myten, till att betrakta omvärlden med realistiska och analytiska ögon. Allt detta redan 430 år före Kristus. Det tog nästan 2500 år innan Emanuel åkte dit, men nu är jag på väg.

Andra om: resa, sommarturk, Thomas Sandell, Herodotos, Bodrum, Turkiet