STOCKHOLM. Det är en speciell känsla att vara i händerna på sin mage. Valen styrs inte av vanor eller preferenser utan stundens känsla. Uppenbarligen skulle fler behöva ledas av lust framför rutiner för redan är en rad kulturelluttryck på väg att dö ut på grund av för mycket logik.
Ta en sak som canapé – som jag för övrigt gillar – bara ordet smakar gott i munnen, i sig en imaginär canapé. Utan frankofila preferenser, spanska tapas och den danska förstorade varianten smörrebröd duger också. Det är mat som är lustfylld i sin nätta storlek. Frågan är: När åt du senast en canapé?
Nu utgör mat inget större intresse för mig, hysterin kring råvaror gör det hela andefattigt. Däremot hur vi äter gör att ett annat mönster märks.
Ta supé, vad hände med denna sena måltid? I dag äter alla middag. Råkar den bli sen, ja, då kallas det spanskt (eller ack, kontinental). Vickning förpassas förmodligen, olyckligt, inom en snar framtid till ett matkulturellt uttryck som dött ut.
Även hemmet där vi äter är stadd i förändring där man följer andras logik och inte den egna lusten.
När jag tittat på gamla hotellritningar, sent 1800-tal och tidigt 1900-tal, har jag förundrats över alla dessa rum som inte längre finns: rökrummet, förrummet, biblioteket, sällskapsrummet, och så vidare. För den stora svenska majoriteten har logiken gått till och med före funktion, de tidigare många rummen är i dag fördelats på två, ett tv-rum och ett allrum.
Nu tillhör jag inte en småborgerlig, klädsamt konservativ (inte sällan med fluga) medieklass som hyllar forna ideal. Nej, det handlar om att utan sorg vilsamt luta sig tillbaka i fåtöljen och förnimma en tid som nyss var här och nu har flytt.
Andra om: proustiansk, lust, känsla, logik
